Önsketänkande bakom angreppen på vinst

Socialdemokraterna och fackföreningsrörelsen har annars i huvudsak varit en viktig kraft för förnyelse och ökad frihet för många enskilda i Sverige. Genom olika reformer har många getts ökade möjligheter att förvekliga sina egna livsprojekt. Ett lärdoms- och kunskapsideal har varit en viktig del av socialdemokratins traditionella innehåll.

Man har också drivit på förändring och rationalisering av industri och tjänstesektorer. Ofta har man verkat hand i hand med företagsintressen, respekterat och dragit nytta av den starka förändringskraft som finns i ett fritt näringsliv. Andra vägar har sökts för att öka den enskildes handlingsutrymme än att förbjuda vinst eller förstatliga företag.

Den romantiska planeringssynen har haft tre starka perioder. Den första på 1920-talet när Socialiseringsnämnden, en statlig utredning med syfte att utreda socialiseringen av näringslivet närmast efter sovjetisk modell, tillsattes av regeringen Branting.

Den andra efter andra världskriget när efterkrigsprogrammet skulle mejslas ut i en annan statlig utredning, den s.k. Planeringskommissionen. Ett tredje exempel var förslagen om att överföra ägandet av näringslivet till fackföreningarna genom löntagarfonderna på 1970-talet.

Det som vi ser nu inom delar av socialdemokratin och fackföreningsrörelsen, med en debatt om vinstförbud i välfärden, är ett fjärde sådant exempel. Återigen har drömmarna om att nå de politiska målen genom åtgärder som ligger nära en socialistisk politik kommit till ytan. Den här gången är det inte ägandet som ska ändras genom förstatligande utan vinsterna i företagen som ska ”tas bort”.

Väljarnas negativa dom mot socialdemokratin har varit tydlig vid varje tillfälle som de här strömningarna har vuxit sig starka. Socialdemokraterna har gjort dåliga val, eller sämre än förväntat, vid de tillfällen som socialiseringsförslag vuxit sig starka. Det hände 1928, 1948 och 1976. Det finns all anledning att tro att det kan bli så igen om frågorna om vinstförbud drivs vidare.

Jag tror man kan hävda att en majoritet av den svenska befolkningen står bakom modellen med ett näringsliv som fritt får verka för att tillfredsställa kundernas önskemål. Och att det finns en medvetenhet om att vinst är ett normalt inslag i den modellen. Inte något konstigt eller misstänkt, som vinstmotståndarna vill få det till.

Ett tecken på det är den opinonsundersökning som Stefan Carlén hänvisar till i sin artikel på Newsmill den 7 september. Den visar att 53 % samt ytterligare 12 % av de tillfrågade anser att vinstmedel (vars definition i undersökningen inte framgår) i privata företag i välfärdssektorn bör återinvesteras eller delas ut. Det är ju precis så som merparten av företagen i Sverige fungerar.

Nettoresultatet efter det att löner och andra omkostnader betalats används till att skriva av de tillgångar man använder i rörelsen, finansiera nysatsningar, betala skatt och till att ersätta de som satsat kapital i verksamheten, d.v.s. långivare och ägare. 65 % av de tillfrågade i undersökningen står uppenbarligen bakom en sådan syn på hur verksamheter bör drivas, också i välfärden.

Det som är bekymmersamt är att så många som 31 % anser att det ska vara ett förbud mot vinst i företagen i denna sektor. Det är något som behöver diskuteras i en marknadsekonomi som den svenska. Samtidigt kan man förstås säga att stödet för en vinstfri modell förefaller ganska begränsat.

Vad finns det då för problem med förslag om vinstförbud? Ett av de huvudsakliga är förstås att det slår mot själva grundidén med en marknadsekonomi. Genom rätten att starta, äga och driva företag tillåter vi att flera olika verksamheter drivs som får pröva olika modeller för att tillfredsställa kunders önskemål. Vi får ett experimenterande och en prövning av olika alternativ. De som inte håller slås ut. Det ger dynamik och pluralism. Är vinstnivån hög i en sektor drar det till sig fler företag. Det leder ofta till att vinstnivån går ner efter ett tag om den upplevs som hög för att så småningom motsvarar den risk som branschen har.

Om vi tar bort dessa incitament blir det svårt att styra resurser till de områden som kunderna vill ha tjänster inom. Marknader ersätts av planering och politiska beslut. Hur gärna vi än vill har denna modell brister, och särskilt när det gäller att tillfredsställa ”lättrörliga” tjänster som utvecklas snabbt. Politiskt drivna verksamheter är inte lika öppna för eller anpassliga till kundönskemål som organisationer som verkar på en marknad. Verksamheter i offentlig regi fungerar därför bäst inom de områden där en väldefinierad service ska tillhandahållas standardiserat, som områdena inom ”nattväktarstaten”.

Nu menar ju vissa att det ska gå att utreda sig till både vilka verksamheter som ska omfattas av vinstförbud och vilken avkastningsnivå som ska gälla. Här kan vi gå till historien och de försök som gjorts i Sverige att systematiskt arbeta sig igenom frågan, och lära av dessa.

Gustav Möller, senare socialdemokratisk socialminister, behandlade ett par av frågorna i anslutning till diskussionen om tillsättande av 1920-talets Socialiseringsnämnd (Tiden nr 4, 1919). Möller konstaterade då att det inte är givet vilka branscher som bör socialiseras. Det behövde utredas. Ett stort problem var, enligt Möller, hur verksamheterna skulle styras och ledas. Man behövde enligt Möller, se upp för den byråkratisering som kan följa av offentligt ägande.

När det gäller hur socialiseringen skulle gå till var slutsatsen är att den kommande utredningen behövde utrustas med en  ”…en maktbefogenhet som radikalt bröte ned alla traditionella skrankor för kommittéundersökningar.” Socialiseringsnämnden ledde senare under Richard Sandlers ordförandeskap till 16 års (!) analys. Den visade att det var närmast omöjligt att utreda sig fram till svar på vad som skulle förstatligas och hur.

Motsvarande elitistiska drag kan man finna i Gunnar Myrdals arbete med Planeringskommissionen, på 1940-talet (se Örjan Appelqvist, ”Bruten Brygga…”, 2000). En liten grupp upplysta ekonomer skulle kunna resonera sig fram till vilka områden av näringslivet som behövde bringas under starkare styrning. Den utredningen havererade i ett moras av branschanalyser och brustna förhoppningar. Myrdal var i dessa avseenden en romantiker utan verklighetsförankring. Utredningen ledde främst till en starkare polarisering mellan näringslivet och socialdemokratin.

Det finns likheter till hur diskussionen gick kring löntagarfonderna. Några enstaka fackekonomer, den gången bl.a. Rudolf Meidner, drev frågan om fonderna kraftfullt utifrån teoretiska utgångspunkter. Man ansåg sig veta bäst vad som gällde för folk i allmänhet och man hänvisade till folkets vilja och demokratin. Projektet höll på att föra Sverige bort från sin tillhörighet till öppna västliga demokratier in i socialismen i en tid när dessa system gick mot en nedmontering.

I vår tid behöver vi mer av experimenterande i våra tjänstesektorer för att möta kraven från en åldrande befolkning. Och för att mildra hotande skattehöjningar för att finansiera tjänsterna. Det är bekymmersamt att se delar av socialdemokratin och fackföreningsrörelsen just då återfalla i romantiska banor när det gäller synen på företagande och vinst. Det är en väg som prövats flera gånger. Den har hittills alltid misslyckats och den ger uttryck för en tro på centraliserad analys och elitism som är otidsenlig.

Vi förlorar viktig tid på denna i allt väsentligt interna process inom socialdemokratin. Det vore bättre om vi kunde fokusera på att möta framtida behov i välfärdssektorn, bl.a. genom att öppna för mer experimenterande och kundinflytande, än att låta oss upptas av romantiska återblickar mot 1900-talets misslyckade socialiseringsförsök.