Assange löper inte större risk för utlämning i Sverige

Mikael Löfberg menar alltså att Assange har rätt när han fruktar utlämningen. Han skriver ”Assange löper större risk att överlämnas till USA från Sverige än från Storbritannien”. Att den brittiska regeringen har en annan syn på saken stör inte folkrättsexperten Löfberg, han resonerar på följande sätt: Om Assange kommer till Sverige sätts han omedelbart bakom lås och bom. Så länge han finns i Storbritannien är han inte frihetsberövad och kan därför fly, exempelvis till Australien. Risken att bli utlämnad till USA är därför ”de facto oerhört mycket större” i Sverige.

Är det verkligen så att Assange kan, när helst han vill, fly från Storbritannien? Antingen är Löfberg felinformerad om rättsläget eller också brister hans logik. I avvaktan på utlämningen blev Assange häktad i Storbritannien men frisläppt mot borgen. Efter flykten till den ecuadorianska ambassaden har hans borgen förverkats och Assange kommer att anhållas i samma ögonblick han sätter sin fot utanför ambassadhuset. Så valet han har är att sitta bakom lås och bom i Storbritannien eller i Sverige eller sitta inlåst på den ecuadoranska ambassaden. Hans rörelsefrihet är lika begränsad i Storbritannien som den skulle bli i Sverige. Skillnaden i hans situation är snarare den att han i Sverige skulle få chansen att bli rentvådd från våldtäktsanklagelserna och kunna lämna landet som en fri man.

Men risken för utlämningen till USA då? Löfberg redogör i detalj för bestämmelserna om dödsstraff, något som knappast är aktuellt, men han glömmer att berätta att det finns fler regler som kringgärdar ett utlämningsbeslut. Det är inte bara så att Assanges brott måste vara straffbart även i Sverige och att han inte kan dömas till dödsstraff eller utsättas för tortyr. En begäran om utlämning prövas av svensk domstol som ställer beviskrav enligt svenska rättsregler. Det utländska häktningsbeslutet måste hålla för kriteriet sannolika skäl och här har HD vid tidigare prövning dessutom skärpt kravet till utom rimligt tvivel. Eventuell utländsk dom prövas på samma sätt och en utlämning kan avstyrkas om man anser domen uppenbart oriktig.

Assange kommer inte att utlämnas om han skulle riskera att ställas inför en extraordinär (militär) domstol eller anklagas för ett millitärt eller politiskt brott och inte heller om han skulle löpa risken för att anklagas eller förföljas för sin politiska uppfattning, eller om utlämningen skulle strida mot humanitetens krav. Sverige kan också ställa villkor på rättvis juridisk process och skydd för Assanges mänskliga rättigheter. Då Storbritannien är involverat kommer de brittiska domstolarna att göra samma prövning. Och i sista hand är det så, att även om alla villkor för en utlämning uppfylls och Högsta domstolen tillstyrker den kan regeringen vägra.

Men vad händer om Assange anklagas i USA för ett brott mot sekretesslagen eller motsvarande, som är straffbart även i Sverige, som har ett straffvärde på minst ett år och där alla övriga kriterier för utlämning är uppfyllda?

För Mårten Löfberg är frågan ”glasklar”. Assange är en hjälte som avslöjat folkrättsbrott, tanken på att straffa honom är absurd, skriver han.  Men här lämnar Löfberg juridikens trygga hamn och ger sig ut på moralfilosofins och politikens minerade vatten.  Och där går han raskt på den ena minan efter den andra.

För det första har vi den lagstiftning vi har, både i Sverige i USA, och jag förmodar också i Ecuador. USA och Sverige har en vidsträckt press- och yttrandefrihet, Sverige och USA ligger i toppen på den listan till skillnad från Ecuador. Men ingen frihet är absolut och även i en demokrati måste yttrandefriheten begränsas, exempelvis av hänsyn till statens säkerhet. Om någon, som Assange, känner ett obetvingligt moraliskt tvång att bryta mot demokratiskt stiftade lagar tar han en medveten risk, något Assange säkert visste. En kantiansk privat moral befriar ingen från straffansvar.

Att tro att de svenska rättsvårdande myndigheterna eller den svenska regeringen skulle dela Löfbergs uppfattning om att Wikileaks skulle ha något slags obegränsad yttrandefrihet och att Assange är en hjälte berättigad till asyl som politisk flykting förefaller rätt osannolikt, eller snarare naivt. Sverige har ett bindande avtal med USA, USA är inte någon diktatur utan en rättsstat och för en utlämning krävs dubbel straffbarhet – den handling Assange anklagas för måste vara kriminell även i Sverige. Att vägra utlämningen i ett sådant fall och dessutom tillerkänna Assange rätt till asyl skulle inte bara innebära att Sverige bryter mot sina avtalsenliga förpliktelser utan också att man desavouerar sin egen lagstiftning.

Löfbergs antagande om att det politiska stämningsläget i USA skulle påverka processen är en ren spekulation. Han skulle göra bättre att överlåta överväganden om rättssäkerheten till de justitieråd som eventuellt skall pröva och bedöma om ett förfarande mot Assange följer grundläggande processuella regler.

Den politiska aspekten förbigår Löfberg helt. I sin värdering av Assanges ”journalistiska och opinionsbildande verksamhet” berör han inte den politiska sidan, eller snarare slagsidan i Assanges avslöjanden. Om Assange var den moraliskt högstående sanningssökare han utger sig för att vara skulle det vara klädsamt om hans avslöjanden varit mindre selektiva. I praktiken har Wikileaks inte varit annat än ett verktyg i Assanges privata krig mot USA. Assanges paranoida hat mot och skräck för USA är ingen hemlighet, det är väldokumenterat genom hans egna uttalanden.

Löfberg kan inte vara okunnig om detta och ej heller om att Ecuador, Chávez och de latinamerikanska politiker som hyllar Assange knappast är några pressfrihetens matadorer på hemmaplan. För dem är han intressant bara så länge han irriterar USA. Försök bara att föreställa er vad som skulle hända med Assanges asyl om Wikileaks plötsligt skulle byta färg och börja avslöja det skumrask som dessa politiker själva ägnar sig åt. Löfbergs oreserverade ställningstagande för Assange och hans beskrivning av Ecuadors spektakulära räddningsaktion som ett lysande försvar av press- och yttrandefriheten är ingen seriös analys av folkrätten, det är en partsinlaga av en engagerad vänsterpolitiker.