Sällan skolans fel när elever misslyckas

Att elever misslyckas i skolan idag är till stor del följd av att skyddet för barn och ungdomar har försämrats under de senaste decennierna. Andra tydliga påverkansfaktorer är en skollag som bidrar till att elever misslyckas i skolan. Politiskt görs djupa, och allvarliga, samhällsproblem om till skolproblem som skolan saknar både kompetens, kunskap och medel att lösa. De som får betala priset är de som misslyckas i skolan, eller som ligger inom riskzonen att göra det. 

Margaretha Pålsson (M), tidigare ordförande i utbildningsutskottet och nu landshövding i Skåne, uttalade sig i Sydsvenskan (SDS 2012-09-17) med anledning av att eleverna i Lund har bättre betyg än eleverna i Malmö. Pålsson hävdar i artikeln att orsakerna till att eleverna i Malmö har sämre betyg har sin grund i att eleverna i Lund har bättre lärare. Av den anledningen borde lärare från Lund åka till Malmö för undervisa eleverna där så att dessa kan få bättre betyg. Samtidigt avvisade Pålsson sociala påverkansfaktorer som citat ”den ständiga bortförklaringen”.

Socialstyrelsen skriver i kapitel 7 i ”Social rapport” (2010) om vad som påverkar barn i skolan: ”Sambanden mellan socioekonomisk bakgrund och barns betyg från grundskolan är starka”.

I samma utredning skriver utredarna att sämre kognitiva förmågor inte nödvändigt leder till sämre skolresultat då detta kan kompenseras av tillfredställande hemförhållanden. Hemförhållandena betydelse understryks ytterligare. Kapitlet påvisar, mycket klart och tydligt, familjens betydelse för att barn ska lyckas i skolan. Utredningen kan kritiseras för att det rör sig om sannolikheter, inte att de med säkerhet vet.

Pålssons okunskap inom området är på intet sätt unik, den delas av flera andra politiker. Senast ut är Jan Björklund som lanserar en ettårig utbildning för de som har misslyckats i skolan. Det enda underlag som reformen grundar sig på, som den har presenterats hittills, är att eleverna hoppar av. Ingen förklaring till varför. Åtgärden, att inrätta en ettårig ”utbildning” grundar sig därmed på en gissning då inget underlag har presenterats om varför dessa elever hoppar av.

Det är tydligt att flera politiker inte vet varför elever misslyckas och att deras förslag på åtgärder grundar sig på statistiska undersökningar som är kartläggningar men som inte ger förklaringar och än mindre tydliga förslag till förändringar. Det senare överlåts till politiker som utifrån felaktig förståelse fattar subjektiva beslut om skolan vilket i sin tur leder till felaktiga beslut om densamma.  

Varför misslyckas elever i skolan? Jag har djupintervjuat alla elever som jag har varit ansvarig för och som av mig, eller andra, har blivit underkända i enskilda ämnen som, i en del fall, har resulterat i samlat betygsdokument. Jag kan bekräfta att antagandet i socialstyrelsens rapport väl stämmer överens med hur det verkligen förhåller sig. En överväldigande majoritet av misslyckandena kan tydligt härledas till faktorer som ligger utanför skolans kontroll. Exempel på utanförliggande faktorer är ex att familjen lever i ekonomiskt och/eller socialt utanförskap, traumatiserade av ex våld, alkoholskadade (alternativt någon annan sjukdom), för att nu nämna något. Att då hävda, som ex Pålsson m fl politiker gör, att det dels saknar betydelse, och i de fall det antas göra det antas skolan kunna kompensera för detta, Det är att ha en sällsamt naiv inställning till realiteterna då skolan saknar både kompetens och medel för detta. Det ligger dessutom utanför skolans kärnverksamhet som är utbildning.

Utifrån Pålssons och flera andra skolpolitiker synsätt reducerar man allvarliga, och djupgående, samhällsproblem till skolproblem. Björklunds idé om en ettårig ”utbildning” utgår från samma synsätt som Pålsson företräder. En ettårig ”utbildning” som ingen kommer att efterfråga och än mindre lösa några då man gör om allvarliga djupgående samhällsproblem till skolproblem.

En annan förklaringsfaktor som socialstyrelsen inte har lyckats fånga upp är att dagens skollag är en bidragande orsak till att eleverna misslyckas i skolan. Lagen fungerar utmärkt, föga överraskande, för att lösa politikernas administrativa förvaltningsproblem men ifråga om den praktiska tillämpningen i skolan är den impotent. Vänder man på förhållandet och ser det ur ett motsatsperspektiv kan man ställa sig ex följande frågor om densamma: Varför blockerar lagen en lösning när eleverna upplever det som positivt när de fyller 18 år och vet att skolan, enligt lag, inte får kontakta hemmet vilket gör det fritt fram för att skolka (och därmed blir underkända i fler ämnen)? Varför blockerar lagen en lösning när eleverna främst är i skolan för att träffa kompisar och äta gratis istället för att utbilda sig inför framtiden (och därmed blir underkända)? Varför löser inte skollagen problemet när eleverna anser att studiebidraget är så lågt att de finner det mer motiverande att arbeta extra på skoltid (vilket därmed gör att de får fler IG)? För att nämna något av alla de grundläggande strukturella problem som skollagen inte ger någon lösning på. Skollagen är m a o inte särskilt tillämpbar för att hjälpa elever som misslyckas, eller riskerar att göra det. En bidragande orsak är det förhållande att lagen utgår från att eleverna i första hand är i skolan av intellektuella och i andra hand av sociala dito när det verkliga förhållandet är det motsatta.

En grundläggande förklaringsansats, utifrån socialstyrelsens refererade rapport och egna intervjuer, till att elever misslyckas i skolan har att göra med att skyddet av barn och unga har försämrats under de senaste två decennierna. Det primära problemet är att flera samhällsinstitutioner idag inte klarar att skydda barn och unga på ett godtagbart sätt vilket i sin tur är ett resultat av undermålig politik och felaktiga prioriteringar (och här kan samtliga traditionella riksdagspartier starkt kritiseras). Problemet fördjupas ytterligare av en impotent lagstiftning och att skolan har blivit ett medel för att uppnå andra politiska mål istället för att vara ett mål i sig (till följd av att skolan kommunaliserades). Det senare innebär att djupgående samhällsproblem, då politikerna inte klarar att lösa dessa, görs om till skolproblem och som skolan därefter inte har medel, resurser eller kunskap för att lösa. De som drabbas hårdast av detta är de elever i skolan som redan är särskilt utsatta i form av bristande resurser, impotent lagstiftning, djupt okunniga politiker, bristande och undermålig politik och politiska prioriteringar.

Mats Giselsson (5 artiklar)

Anmäl