Vi kämpar mot barnvanvård i motvind

I september antar Riksdagen lagen om ersättning till dem som blivit vanvårdade av en sociala barnavården 1920-1988. Hur många som får ersättning utifrån grunden "allvarlig art" som är huvudordet för att få ersättning kan vi bara gissa på. Det som är mer viktigt är de grupper som lämnas utanför ersättningen och samhälets anvsvar. De finska krigsbarnen, utvecklingsstörda och gruppen född 1970 - även kallad de efter 1980. Det innebär också att barn som utsätts för vanvård idag lämnas i ett juridiskt vaccum för enligt regeringen upphörde vanvården 1980. 2006 fick vi en ny lag mot mobbing, samma år som utredningen om vanvård startades.

Sveriges Radio 2006 "Den 1 april träder den nya lag i kraft som förbjuder diskriminering, kränkande behandling och mobbning i skolan. Lagen kan få stora konsekvenser för hur lärare och förskolepersonal arbetar. Det kan till exempel bli fel att dela in barnen i grupper om pojkar och flickor."

Detta var samma år som Utredningen om Vanvård startade, som skulle kartlägga hur många som utsatts för vanvård inom den sociala barnavården. En stor utredning om mynnade ut i över 800 intervjuer som vittnade om hur samhället övergivet de barn man hade haft ansvar för. Därefter kom löftet om upprättelse och Upprättelseutredningen "Barnen som Samhället svek". Ett lagförslag som föreslog att personer fram till 1980 skulle få ersättning av staten om den kunde bevisa "att de utsatts för övergrepp, kräkningar av allvarlig art".

I Vanvårdsutredningen fanns ingen gräns för medverkan mer än att ärendena skulle vara preskriberade, med andra ord inte kunna leda till åtal idag. I Upprättelseutredningen beslutade Regeringen i sina direktiv att vanvården upphörde 1980 och ev vanvård efter den tiden kunde drivas den vanliga juridiska vägen.

Åtskilliga försök att driva den formen av ärenden har gjorts utan att lyckas, kommunerna mot den enskilde, staten mot medborgaren är myrans kamp mot elefanten. Dömd att misslyckas, inte minst för att det saknats seriösa jurister/advokater som vill driva de här ärendena. Fattiga barn och föräldrar utan pengar är inte den målgrupp som etablerade bra jurister vill befatta sig med, kändisstatusen är låg och arbetet krävande.

När Regeringen bestämde sig för att ärenden efter 1980 kunde drivas i domstol, visar det på hur lite man och vet om sitt eget rättsväsende. Sexuellt utnyttjande av barn, preskriptionstid 10 år, Sexuellt övergrepp mot barn, preskriptionstid 5 år. Sedan kan var och en själv räkna ut vad som är juridiskt möjligt eller ej. Tilläggas skall att om övergreppet skedde som barn och anmäls när man fyllt 18 har man alternativt 10 eller 5 år på sig att driva frågan.

När det gäller övriga kräkande handlingar mot barn är det 3 år som gäller.

Jag har tidigare skrivit om det vacum som uppstår i frågan ersättning för vanvård, utan att debatten lyft. Lite grann verkar det som om regeringen och åtminstone socialdemokraterna vill glömma tiden 1980-2000 och sudda ut allt som skett barn under den tiden. Söker man på Socialdemokraternas hemsida under begreppet vanvård av barn finns inte en rad med om barn som är placerade och deras rätt till trygghet. På Vänsterns hemsida finns betydligt mer.

"- Jag ville veta varför regeringen har satt stopp för rapporten vid årtalet 1980. Har ingen ung människa i fosterhem eller annan form av samhällsvård blivit utsatt för kränkningar, vanvård, psykisk eller fysisk misshandel efter 1980? Självklart är det så, och någon förklaring till årtalet 1980 kunde socialministern inte prestera, säger Wiwi-Anne Johansson.

- Den som var barn på 80- och 90-talet är idag mellan trettio och fyrtio år och bär sina trauman genom livet. Dessa 80- och 90-talets barn som idag är vuxna undrar: varför bryr sig samhället inte om oss, är vårt lidande mindre värt att uppmärksamma? säger Wiwi-Anne Johansson"

Motsvarande frågor finns inte från andra partier.

När Maria Larsson fick till lagen om mobbing i skolan, var det en seger för att stärka rättssäkerheten för de barn som går till skolan. Inga barn skall behöva känna sig rädda för att gå til eller vara i skolan. Men helt klart är att barn som omhändertas av samhället skall känna sig rädda när de skiljs från sina familjer, placeras i fosterhem, på barnhem och utsätts för ständiga omflyttningar. Barn på HVB och Statliga SIS-hem skall känna sig rädda.

Omhändertagna barn skall på sin höjd ha en "egen" socialsekreterare att luta sig mot och berätta för. Vem tror på allvar att en socialsekreterare för utsatta barns talan till domstol. För så är inte tänkt heller. För utsatta barn i familjehem och inom samhällets vård saknas det som finns inskrivet i Barnkonventionen, Barns rätt till Trygghet och delaktighet.

Maria Larsson har tillsatt Håkan Ceder för att göra en översyn av Lagen om vård av unga (LVU). I direktiven står bla följande:

"Syftet med utredningen är att ytterligare stärka barns rättigheter och rättsäkerheten för barn och unga som tvångsvårdas enligt LVU samt att bidra till kvalitetsutveckling inom den sociala barn- och ungdomsvården, med särskilt fokus på tvångsvård."

Jag frågar mig vilka rättigheter har de idag. Maria Larsson tom motsätter sig att innefatta barnkonventionen till svensk lag.

Analysera om privata konsulentstödda verksamheter i vissa fall bör vara tillståndspliktiga, varför skall något så självklart utredas när familjehem i kommunal regi måste godkännas. Göra en översyn av bestämmelserna som reglerar Statens institutionsstyrelses verksamhet vid de särskilda ungdomshemmen, bl.a. de särskilda befogenheterna.

Maria Larsson själv godkände för några månader sedan möjligheten att tvingsvisitera barn på institutioner utan skälig misstanke eller grund. Så samma lag som hon själv accepterat skall nu rivas eller vad.

Se över "tillämpningen av förebyggande insatser enligt LVU, analysera hur sådan samverkan som sker mellan olika myndigheter och andra relevanta aktörer i samband med att barn tvångsvårdas enligt LVU kan förbättras". Vilka är de relevanta aktörerna. Varför finns inget inlagt om föräldrarnas medverkan och samsyn.

Maria Larssons sk översyn av LVU är ånyo ett lapptäckesverk, där gamla skrivningar byts ut, nya inlagor kommer att skickas ut till kommunerna som skall komplettera lagen som sådan. Kerstin Wigzells utmärkta arbete o utredning om Barnrättslagen, har helt sopats under mattan. I den fanns åtskilligt och även förslag till ny lag för barn och ungdomar. Maria Larsson väljer som vanligt att köra över de utredare hon själv tillsätter.

Varför tar inte Maria Larsson steget ut och inför ett barnombud för omhändertagna barn idag? Om barn mobbas i sitt familjehem, eller på institutionen täcks inte av barn- och elevombudet. Med andra ord barn får utsättas så länge de inte går i skolan och befinner sig i samhällsvården.

Ett av skälen till att jag som ordförande i Samhällets Styvbarn (fd) drev ersättningsfrågan var inte bara en fråga om pengar för gårdagen utan också möjligheten för att öppna dörren för utsatta barn idag och deras rätt att kunna driva sina ärenden juridiskt med stöd av en  av dem utvald jurist/advokat. Håkan Ceders uppdrag skall redovisas mars 2014. Hur mycket genomslag får den frågan under ett valår. När mediernas intresse fokuserar på regeringens ekonomi, arbete och näringsliv i bästa fall pensionärer och skolan.

Jag har dessutom svårt att tro att Socialdemokraterna skulle ta det som en hjärtefråga i ett valår. Det lutar åt samma insats som när Kerstin Wigzells gedigna arbete om barnskyddslagen presenterades på Almedalen. Ingen uppmärksamhet alls.

Hur svårt det är att driva ärenden och få rätt gentemot kommunerna kan man läsa om på följande blogg som relaterar till en artikel i Värmlandspressen och ett fall där socialstyrelsen riktat allvarlig kritik mot kommunen.

"Föräldrarna hade flera gånger uttryckt farhågor till Socialtjänsten att deras placerade barn inte hade det bra i familjehemmet där det lär ha förekommit både fysisk och psykisk misshandel av barnet. Dessutom hade ett annat familjehemsplacerat barn för socialtjänsten berättat att familjehemmet hade utsatt det aktuella barnet för våld, men socialtjänsten dokumenterade inte sina bedömningar i barnets akt! Kommunen har brustit på en rad punkter, skriver socialstyrelsen.

Händelserna polisanmäldes om brott riktat mot barn men  anmälningarna ledde aldrig till något och enligt enhetschefen på barn- och familjeenheten på ”storkommunen” så var det inte det speciellt märkvärdigt då det inte framkommit att något otillbörligt ska ha skett i familjehemmet och menar att den kritik som man fått mer beror på att vi skrev händelserna i fel akt, att vi dokumenterade i familjehemmets akt i stället för i barnets akt. Och när allt var klart har det inte framkommit att det hänt något i familjehemmet finns ingen anledning att agera."

Det här bara ett av många fall som polisanmälts, för att inte säga alla som gått till rättslig prövning där Förvaltningsdomstolarna väljer den enkla vägen att gå på socialtjänstens utredningar.

Det räcker inte med en myra vi behöver en stack av myror mot mydigheter och beslutsfattare.