Replik: Hyckleri av Naturskyddsföreningen

#1: Nja, Danielsson befrämjar det svenska produktionsintresset, att bli bättre pâ att kunna konkurrera.

SNF stâr pâ en helt annan stândpunkt nämligen att dagens jordbruk inte är bra och att detta därför borde ställas pâ en ny bas. Betr. priserna, produktionsmängderna, konkurrensförmâgan mot den ev. importen o.likn. anvisar SNF inga paketlösningar.

Danielsson skriver ocksâ pâ temat försvarspolitik och även där ganska snävt unt de just nu bestâende förhâllandena, d.v.s. "realistiskt" och alls inte visionärt.

I termer av nationellt oberoende och störokänslighet vore dâremot ett jordbruk av SNF:s slag att föredra, kanske pâ större arealer, mera decentraliserat, mindre animalieinriktat o.s.v.

Här är det Danielsson som lämnar oss, och nationen, i sticket.
Hela hans värld har som utgângspunkt de internationella handelsflödena, den ohämmade frihandeln o.likn. Här finns ingen plats alls för t.ex. det nationella oberoendet.

Min känsla säger mig att Danielsson ser pâ de här frâgorna för snävt och för kortsiktigt. Det är sannolikt därför han ibland tenderar att vara litet försmädlig.

Sirius, Danielsson befrämjar inte det svenska produktionsintresset, utan tvärtom. De är främst han och de övriga EU-vänliga makthavarna som har gjort att produktionen har fallit med ½ på 25 år. Genom att ge bönderna pengar i näven utifrån hur mycket mark de har och hur bördig den är så har deras intresse att producera minskat. Här är det alltså en negativ arbetslinje som råder. Genom att maten blir billigare och skatterna blir högre (till EU) så fås en liknande utveckling för befolkningen i stort. Och med all byråkrati är det en idioti från början till slut.

Jordbruksproduktionen har fallit med 1/3 (ska det vara) på 25 år, vilket har drabbat landsbygden hårt. Men inte bönderna i sig. Dessa har istället blivit rika (rikare) på att högre fastighetspriser, kanske med 30 procent. Med låga räntor blir effekten på värdet större.

Ekonomin i själva brukandet av jorden har alltså inte påverkats av subventionerna. Genom frihandeln med områden med bättre produktionsförutsättningar har då produktionen minskat. Danielsson företräder böndena och är ett typiskt särintresse. Alla vill arbeta mindre och få mer pengar.

Detta vill Sandahl ändra på med en enorm byråkrati efter ”faktiskt miljönytta”, vilket naturligt inte är populärt bland de större bönderna, som dominerar inom Danielssons parti. Resultatet av det skulle bli ett totalt kaos.

"Det är bedrövligt att SNF inte ser att Sverige snart importerar hälften av sin mat, mest i Europa, samtidigt som kretslopp och biologisk mångfald i vårt land radikalt försämras när svenska åkrar, betesmarker och djurstallar tas ur produktion."

Det är konstigt att Danielsson inte inser att grundproblemet är just att Sverige inte är självförsörjande på mat trots att landet är så glesbefolkat. Om inte Sverige klarar sin egen matförsörjning hur ska världen klara sig då? Lösningnen blir att producera annat, t.ex. mindre animaliska produkter. Regeringen ska dock inte detaljstyra detta, bara indirekt genom grön skatteväxling. Grön skatteväxling gynnar närproducerat mat (och andra produkter) på ett enkelt och obyråkratiskt sätt, och gynnar jobben och miljön på samma gång.

#4 Urban Persson

Du skriver att den förda politiken har drabbat landsbygden hårt. På vad sätt då om inte bönderna har förlorat på det hela? Mitt förslag är att vi betalar dem jordbrukstöd och så behöver de inte odla någonting. Det blir en billig lösning och så slipper vi all konstgödning och kemikaliehantering i Sverige. Maten köper vi ju ändå på ICA.

Kristian, en sysselsatt person som egen företagare eller anställd i jordbruket sysselsätter kanske två gånger fler på olika sätt indirekt. Utrustning och tjänster i verksamheten behövs. Verksamhetens löner och skatter spenderas på olika sätt. Ersättningar för markinnehav av EU ger en bråkdel av sådana effekter, utan pengarna hamnar mest i fickan på ägaren och därför blir bönderna rika utan arbete. Ett normalstort jordbruk ökar i värde några millioner.

Med införseltullar betalas mer per producerad vara. Detta får folk i främst städerna betala och de får lägre skatt till EU. Verksamheten blir mer ekonomisk och produktionen blir större. Mindre pengar snurrar runt och snedvrider olika marknader. Arbetslösheten minskar. Överhettningen i storstäderna minskar.

Det är brist på pengar att bygga bostäder med och det kommer bli sämre. Inflationen har varit högre än den uppgivna. Tillväxten har varit lägre än den uppgivna. Att manipulera marknader för att få folk koncentrerade till städer och främst Stockholm är dyrt. Makthavarna kommer att köra rakt in i väggen med alla sina dumma påhitt.

Min tro är att landets självförsörjning kommer att segla upp som en allt viktigare frâga. Om och när sâ sker anvisar de alternativa, av typen SNF, den bra vâgen framât medan typen Danielsson dâ stâr tomhänt eftersom hans tankevärld har nuläget med dess frihandel, bruksformer och internationella handelsflöden som underliggande förutsättning. Det är typiskt, och nästan litet rörande, att han t.o.m. gör sig mödan att i förbifarten ocksâ propagera för en ny svensk potatissort (!) Kort sagt framstâr Danielsson som en system-mekaniker som pillar och skrivar litet här och dâr i syfte att fâ det befintliga lantbruksmaskineriet att bli mer internationellt (!) konkurrenskraftigt.

Dock är det ingalunda givet att just detta skulle behöva vara det svenska lantbrukets uppgift. Man kunde ju lika gärna tänka sig, som ocksâ ni andra delvis är inne pâ, att det t.ex. skulle ha till uppgift att autonomt och med ett minimum av utlandsberoende kunna stabilt och störningssäkert föda den svenska befolkningen.

I sâ fall antar jag att man s.a.s. finge stadfästa den nya uppgiften och därefter skapa de praktiska förutsättningarna för att kunna genomföra den.

Vi är överens, Sirius, att livsmedelsproduktion och -försörjning i Sverige och världen blir allt viktigare frågor.
Vi är oeniga om att svenskt och världens jordbruk kan säga blankt nej till modern teknik som mineralgödsling mm och ändå försörja världen. Sverige har i 25 år haft ekoexpansion som prio 1 och under den tiden har produktionen totalt minskat med nära 30 procent samtidigt som importen har ökat från 25 till nåra 50 procent av konsumtionen. Ökar vi den prioriteringen än mer, som SNF vill, är jag tyvärr övertygad om att vår självförsörjning kommer att raskt försämras ytterligare med kanske 60-70 procent import inom en del år. Skulle världens länder i övrigt gå över till eko kommer importmaten att sina och bli långt dyrare och vår import kommer att bidra till att maten blir allt dyrare även för världens fattiga.

Och du menar att SNFs väg framåt är den bra vägen...??? Eko är en viktig nisch, en bra spjutspets, men ska allt bli eko ökar tyvärr hunger och undernäring.

Sen milleniumskiftet har ju SNF inte blivit något annat än självaste definitionen av hyckleri, så det är inte så konstigt att dom häcklar om även importerat ekologiskt då dom fick tio miljoner förra året från staten direkt plus mer från Sida för att kunna häckla mat producerat internationellt och så vidare.

#7 Urban Persson

Min kommentar var sarkastisk. Ett som jag trodde pedagogiskt sätt att resomnera som du, in absurdum. Vad vi faktiskt ser just nu är just det jag beskriver och det orsakas av just de orsaker som Stefan Danielsson tar upp. Du måste se till vilka konsekvenser ditt ställningstagande leder. De konsekvenserna hör till beslutet. Man kan inte i efterhand bara säga. Oj då, så menade jag inte.

#4: Jordbruksverkets statistik förtäljer inte om något fall i spannmålsproduktionen, åtminstone inte sedan 1990. Nivån är ganska konstant utom för havre som fallit i den storleksordningen som Urban Persson nämner. Men havre är ingen stor gröda i svenskt jordbruk.

Samtidigt har gårdarna blivit större.

Vi hänger gärna upp oss på EU som drivande i den här utvecklingen, men tendensen fanns även före vårt inträdei EU.

Globalt sett lider den agrara sektorn av två stora problem idag: brist på investeringar i småskalig produktion där de allra flesta jordbrukare idag är verksamma. För dessa är inte access till kemisk gödning det stora problemet utan bristen på system som servar jordbruksprodutionen. Det handlar om farm-to-market roads och marknadsinfornation. Det kan också handla om bra lagerhus för produkterna. Gödning kan lösas organiskt och det är till nytta för både hälsa och miljö. Det finns det väldigt många studier som visar i utvecklingsländerna.

Ett annat problem är fokuset på plantageekonomi eftersom det nu i många år från exempelvis Världsbanken drivits på att exportinkomsterna måste öka. Därför har land som förut använts för småskalig matproduktion tagits i anspråk för vad som kallas "cash crops". Denna plantagemark har ofta stulits från småbrukare och det är intressant att se hur liberala fundamentalister uppenbarligen anser att äganderätten endast är helig för de rika. Detta pekar på ännu ett problem och det är bristen på legal infrastruktur som säkrar markägandet för småbrukare. Plantagejordbruk leder bevisligen till ineffektivt markutnyttjande och en ökning av kemiska bekämpningsmedel och kemisk gödning. Men framförallt leder det till minskad matproduktion nära konsumenterna.

Det kan nämnas att FAO är ett av FNs svarta får. Den prominenta roll FAO en gång hade, är inte mer. Just därför att de i hög grad går i ledband från ovannämnda aktörer.

Den konspiratiriskt lagde kan säkert ana en ganska intensiv lobbykampanj ledd av de 4-5 stora transnationella livsmedelsjättarna samt den kemiska industrin och företag som Monsanto. Resultatet för konsumenten är en minskad mångfald av mat och mindre valmöjligheter. Det är uppenbart att artikelförfattaren gärna lånar sin röst till denna lobby.

(Det kan vara värt att nämna att utvecklingen hos de nyrika länderna i Östasien efter andra världskriget (Korea och Taiwan) inleddes med massivt stöd till småjordbruk på bekostnad av plantagejordbruk och storskalig plantageekonomi. Dessa reformer genomfördes aldrig i Thailand, Filippinerna och Indonesien.)

"gödning kan lösas organiskt".
Så enkelt klarar du, Jens , hela växtnäringsporblematiken. Men så enkelt är det ju inte.
Eko fungerar bäst i kombination med djurhållning, t ex mjölk- o kött produktion, där kvävefixerande vallar och mycket återförd stallgödsel står för tillförseln av växtnäring. Det innebär att man laddar jorden med mycket t ex kväve som kan riskera att läcka.

I Växtodling utan samtidigt djurhållning, som ökar alltmer, är behovet av växtnäringstillförsel kritiskt, eftersom skördarna ju för bort näring. Här sjunker avkastningen kraftigt vid blankt nej till all tillförsel av mineralhödsel. Skulle Sveriges och världens bönder i stor skala vägra mineralgödsel skulle matproduktionen sjunka kraftigt och hungern öka.

Det är riktigt att spannmålsodlingen inte sjunkit så mycket i Sverige eftersom den absoluta huvuddelen av produktionen sker med hjälp av t ex mineralgödsel. Den stora minskningen gäller produktionen av mjölk, nötkött och griskött. Där har Sverige världens strängaste regelverk för miljö- och djurskydd, samtidigt som de kor och grisar som åtnjuter detta minskat med bortåt en tredjedel på 25 år, samtidigt som importen av kött från länder med sämre djurskydd väller in i landet och har ökat från 25 till nära 50 procent.
Det är detta som jag kallar det stora livsmedelshyckleriet, att ställa höga krav hemma som gör maten lite dyrare, och sedan köpa lite billigare mat från utlandet där djuren haft det sämtre än vad vi kräver här hemma.

Medan Europas, Amerikas och Asiens jordbruk flerdubblat sin produktion det senaste seklet står Afrika och stampar på mycket låg nivå, trots allt vårt bistånd. Det är alldeles uppenbart att Afrikas ofta näringsfattiga jordar har god nytta av mineralgödsel, men tillförseln är mkt låg och en orsak till de låga skördarna. Andra orsaker är oklara ägarförhållanden, dålig infrastruktur och en politik som missgynnar jordbruket och som ofta suger ut det så att böndernas priser ligger långt under världsmarknadens.

#9: Den här delen av debatten hade sin grund i ett sedermera tillbakadragat inlägg #1 där skribenten sade sig ha svârt att alls kunna ta ställning till de olika positionerna. Det var här mitt inlägg #2 försökte tillföra en möjlig läsart.

Mer i stort uppfattar jag att dagens alltmer tilltagande och gränsöverskridande handelsflöden skaper en för de deltagande länderna riskabel sârbarhet i händelse av störningar. Till de omrâden där en lângt högre grad av nationellt oberoende vore önskvârt hör enl. min mening just matförsörjningen. Utan en sâdan svälter vi nämligen ihjäl vilket, i förekommande fall, kunde te sig snopet. Jag tror att det skulle behövas den sortens ny-gamla insikt omsatt i ett motsv. omställningsprogram för att mera i grunden kunna ändra de nu râdande förhâllandena. Om, t.v. allstâ hypotetiskt, en sâdan skulle komma till stând tror jag att utvecklingstendensen i stort skulle mera inspireras av de idag alternativa programmen än av dagens förhâllanden med dess stora beroende av (t.v.) billiga fjärrttransporter och (t.v.) billiga importerade insatsvaror.

Sâ sent som under andra världskrigets avspärringsâr klarade landet att föda sig självt, trots drakoniska t.ex. bensinransoneringar. Jag tror att nâgot liknande vore fullkomligt ogörligt idag. I detta ett hot mot nationens fysiska överlevnad.
Jag anser inte att nâgra förhâllanden i stort, t.ex. av global natur rimligen kan anföras som försvar. Ur detta följer att jag inte kan se det betänkliga i en (t.v. hypotetisk) svensk-svensk nationell omställning till ett avspärrningsresistent och självförsörjingskapabelt svenskt jordbruk. Jag menar att dina och, (här och nu) SNF:s positioner, gärna kan begrundas i ljuset av ocksâ det ovan anförda. Mitt eget huvudintresse är knutet till den svanska nationella säkerheten som jag t.v. anser vara alldeles otillräcklig. Inte heller här tror jag ett smack pâ more-of-the-same, som dâ du hâromsistens skrev att du förodrade en översyn av Sveriges internationella samarbeten. Det som skulle behövas vore att börja i den helt motsatta ändan och inventera de förhâllanden som idag omöjliggör Sveriges fysiska, sociala o.s.v. överlevnad även under svârt störda internationella förhâllanden.
Pâ en lista av det slaget skulle matförsörjningen enl. min mening hamna högt uppe.

Jo, Sirius, jag förordar inte någon tullmur eller nya jordbruksregleringar.

Mitt årgärdspaket syftar till att inom ramen för friare handel och marknadsekonomi ändå göra vad som är möjligt inom ramen för EUs och WTOs regelverk för att stärja vårt jordbruks och vår livsmedelsproduktions konkurrenskraft. Uppenbarligen är den bristfällig eftersom produktionen ökar eller är oförändrad i övriga EU- och Europaländer medan den stadigt minskar i Sverige.

Den svenska modellen med högst djurskydd osv vilket ger dyrare mat, är den en succ´eller snarare ett fiasko, brukar jag provocerande fråga.

För att vända utvecklingen är det min övertyhelse att det behövs en bred kraftsamling över partigränser och tillsammans med näring, handel, industri, konsumenter och organisationer typ SNF!

Vi behöver en parlamentarisk livsmedelskommitté, nya riksdagsmål, översyn av regelverk och konkurrenskraft, bättre offentlig upphandling och ändra huvudfokus från ekonischen till det jordbruk som står för 95 procent av produktionen och som minskat med nära en tredjedel på 25 år.

Eko är en viktig nisch och spjutspets, all respekt för det, men intalar man som SNF, MP och delvis S oss att Sveriges och världens jordbruk kan möta utmaningen att förse en växande befolkning med mat genom att säga blankt nej till t ex mineralgödslíng mm så måste man få mothugg så att frågan kan diskuteras utifrån den faktiska verkligheten och inte ifrån ambitiösa utopier.

#15: Absolut! Det var f.ö. just detta jag dristade mig skriva i #8.
Du är s.a.s. positions- och ambitionsmässigt placerad. Där är du f.ö. i gott sällskap med nästan hela det politiska etablissemanget som inte heller kan förmâ sig till annat än att utgâ frân dagens EU-, frihandels-, fjärrhandels- m.fl. paradigm. (Det vore sannolikt omöjligt att att ens bli vald till riksdagsledamot utan just det bagaget?)

Det jag om medborgare kan konstatera är att det i vart fall t.v. inte finns andra alternativ att rösta pâ. Inte desto mindre är min bedömning att dessa dagsparadigm har blivit alltför störningskänsliga. Deras själva funktion bygger pâ en rad absoluta förutsättningar, av typen fortsatt stabil tillgâng till billiga fossilbränslen (driver t.ex. transportapparaten) och helt ostörda varuflöden (inga svârare strejker, upplopp, uppror, varuknappheter o.likn!). Det antydda systemet framstâr i mina ögon som alltför instabilt. Inte heller finns minsta spârbara politiska vilja att komplettera med t.ex. en sâ enkel sak som egen förrâdshâllning.
T.o.m. tanken pâ ett svenskt totalförsvar (vilket saken yttert kan sägas handla om) har fullkomligt övergivits. Man brukar säga att all den mat som finns i landet är den som syns pâ butikshyllorna plus lika mycket till pâ väg dit (och dâ ofta utomlands ifrân) Även sâdant anses helt OK -och det är likartat inom nästan alla sektorer. Hela vârdapparaten är t.ex. helt beroende av ett ständigt tillflöde av engângsartiklar (ofta utomlands ifrân). Jag skulle som du säkert börjar inse skriva mycket och lânge kring dessa frâgor.

Min bedömning är att detta alltmer vittomfattande global-system kommer att bryta ihop. Ingen vet var, när eller hur men redan sârbarheten antyder att sâ kommer att ske. Om och när sâ sker kommer Sverige, liksom nästan alla andra länder, att vara illa ute.

För att ev. undvika det slagets kalamiteter krävs rejäla tag. Här duger det inte att, som du, pilla och skruva inom ramen för dagens system (vilka ju f.ö. s-y-f-t-a-r till det rakt motsatta!) utan här skulle det krävas ett införande av a-n-d-r-a system -t.ex. ett där Sverige var rimligt nationellt självförsörjande pâ livsmedelsomrâdet. Detta vore givetvis, jämfört med idag, "dyrare". Investeringar i framtiden har ofta den karaktären -just som den eminenta (nâja!) svensk-svenska djurhâllning du tydligen stâr sâ ambivalent inför.

Men alltsâ, tills vidare finns de av mig antydda perspektiven inte ens i dagsdebatten. Därmed kommer den av dig stödda utvecklingen att t.v. fortsätta, hela tiden i riktningen ett minskat nationellt oberoende. Jag uppfattar att mânga ocksâ pâ din kant rentav anser Sverige vara litet passé, för litet, för smâskaligt, ur stând att klara sig pâ egen hand. Det blir därefter. Allt hänger ihop.
Det politiska etblissemanget säljer i mina ögon ut det egna landet i tron att detta kommer att kunna fâ en bättre supranationell och/eller mer global-mumbo-jumbo ersättning. Jag antar att ni kring detta känner er bâde progressiva och moderna. För min del är jag resolut emot! För mig är Sverige, och de andra staterna, den enda bestâende verkligheten.

Jens #12, det produktionsfall som diskuteras baseras inte på mängd varor utan på varornas värde. Förra året var nettoimporten av jordbruksvaror och livsmedel enligt SCB 44 miljarder kr (exkl moms), eller cirka 4600 kr per invånare. Samtidigt enligt SCB var försäljningen i handels kassor 225 miljarder kr (inkl moms), eller 23 700 kr per invånare.
http://www.jordbruksverket.se/download/18.50fac94e137b680908480004058/16...
http://www.scb.se/Statistik/HA/HA0103/2010A01/HA0103_2010A01_SM_HA24SM11...

Eftersom varornas värde har en stor ökning i sin väg till kunden så vet ingen hur stor den ”riktiga” importen är. Om man räknar med att handlaren är en livsmedelsproducent lika mycket som bonden så är livsmedelsimporten 44/201 miljarder kr (exkl moms) = 22 procent. Leverantören av dieselolja till lastbilen som kör ut varorna kan då också räknas till livsmedelsproducenterna. Men så kan man ju inte räkna. Vad Danielsson säger i #9, att produktionen totalt har ”minskat med nära 30 procent samtidigt som importen har ökat från 25 till nära 50 procent av konsumtionen”, är rimligt. Värdet bestämmer ekonomin och det är mycket detta som har slagit ut glesbygden och gett överhettning i Stockholm.

Studier av importens kalorivärde är mer långsökt, men kan vara intressant i en avspärrningsläge. Hur mycket åkermark som krävs i utlandet för att föda svenskarna är på liknande sätt omöjligt att bestämma. Mig veterligt har sådana siffror aldrig presenterats.

en sak till.

Jag tror alltså inte på tullmurar och nygamla regleringar.

Däremot, om vi stärker konkurrenskraften i det svenska jordbruket enligt mitt åtgärdspaket, så kommer resultatet att bli att våra åkrar, betesmarker och djurstallar börjar utnyttjas bättre vilket självfallet förbättrar vår förmåga att uthärda kristider av olika slag.

Jag hoppas att fler svenskar ska välja att köpa närproducerad mat från svenska åkrar och betesmarker vilket sluter kretsloppet och stärker miljö och mångfald. Men även om den ökade produktionen i Sverige skulle mest säljas på export så innebär ökningen i sig att vår sårbarhet har minskat och vår beredskap inför kriser har förbättrats.

#18: Du skrev som sagt bl.a. just detta, för ditt vidkommande!
Jag är dock inte alls övertygad om att du ocksâ skulle ha s.d.h. rätt.

Ett frihandelssystem gynnar fortgâende specialisering pâ den just nu bestâende marknadens villkor. För att spetsa till tendensen kan vi säga att inom ett sâdant system, om marknaden vore t.ex. "skor", skulle kanske det "svenska bidraget" komma att utgöras av "bruna vänsterskor i stl. 43". Sverige världsmästare jut i det segmentet! Som mot import skulle vi här impotera "alla andra skor", (inkl. bruna högerskor i stl. 43!) Dessutom skulle kanske vissa moment i skotillverkningen ske i utlandet (med separata import-exportflöden av dessa halvfabrikat). Detta är frihandelns logik i ett nötskal, att alla skall göra det de är bäst pâ. Det kunde hâr t.o.m. tänkas att vi skulle kunna bli sâ fantastiskt framgângsrika med vâra bruna vänster-43or att detta skulle ge oss ett exportnetto. Bingo! Snyggt jobbat.

Det är bara det att denna specialisering inte alls skulle ge oss nâgra som helst skor i ett avspärringsläge.

Det är likartat pâ det svenska mat-omrâdet. De mycket begränsade arealer som finns odlas intensivt med (importerade) bekämpningsmedel, mineralgödningsmedel, dieseloljor, lantbruksmaskiner och det hela. Detta finner du vara "modernt". Omvänt vill du inte ha nâgot "ny-gammalt".

Det är bara det att den attityden leder till ett hela tiden ö-k-a-n-d-e utlandsberoende.

Vore det självförsörjingen vi skulle vilja trygga skulle det krävas en retur till förlitandet pâ landets egna resurser. Enkelt. Här skulle det svenska maten s.a.s. aldrig passera en nationsgräns utna produceras och förtäras pâ plats.

Kring detta ett vägval som idag och t.v. knappast ens tas pâ ens debattmässigt allvar utan framstâr som närmast utopiskt. Inses!

Dock tycker jag väl att ocksâ du skulle kunna sträcka dig till att erkänna att det verkligen skulle handla om ett vägval liksom att din frihandels-konkurrens inte alls leder ât det hâllet utan snarare just till de bruna vänster-43:ornas värld ocksâ pâ matomrâdet. Detta i stället för att raljera. Jag har ingenting med SNF att göra och har endast svaga aningar om just deras program och sâ där men jag har spontant litet svârt att tro att de skulle "hyckla". Det gör f.ö. inte jag heller. Jag driver inte ens nâgon mer bestämd linje. Det jag ser är vägvalet och en allmän internationell miljö som kan antas komma att alltmer fokusera intresset pâ bl.a. just detta vägval.

Men vad vill du egentligen, då?
Är du principiellt för marknadsekonomi och en fri handel mellan länder enligt WTOs regler? Inte, antar jag.

"Alla" länder, särskilt de som varit i krig, strävar efter att upprätthålla en stor inhemsk livsmedelsproduktion. Sverige, med stor tur i flera världskrig, lägger inte alltid så stor vikt vid detta.

Jag anser att många goda skäl talar för att vi liksom andra länder ska göra "allt" för att ge vårt jordbruk goda förutsättningar för att klara konkurrensen.

Jag accepterar att vi gör det inom ramen för WTOs regelverk, medan du vill gå ur EU och WTO, ungefär.

Bra att du ser behovet av en stark inhemsk livsmedelsproduktion, men vi får acceptera att vi tycker olika om vägen dit!

Staffan, ditt åtgärdpaket har inte mycket substans. ”En parlamentarisk livsmedelskommitté, nya riksdagsmål, översyn av regelverk och konkurrenskraft, bättre offentlig upphandling och ändra huvudfokus från ekonischen” lär inte ändra mycket.

Att ett extra djurskydd ger stora kostnader är en myt från de affärsmässiga bönderna för att kunna ta mer betalt. Jämför med regeringens kampanj ”Matlandet Sverige”. Jordbruksverket har i en rapport konstaterat att mer utrymmen och detaljer och driftskrav av alla möjliga slag ger extra kostnader enstaka procent på såld vara jämfört med i Finland och Danmark. Och det är ändå i grossistledet. Det som kostar är djuren i sig, foder, maskiner, energi, löner, skatter, administration, vetrinär med mera. En byggnad som är 10 procent större eller en ventilationen som är 10 procent bättre eller vad det nu är är felräkningspengar. I vissa länder behövs ingen byggnad alls och kanske inte ens ett staket. Det är av sådana skäl som det som behövs tullar när något kan transporteras från andra sidan jordklotet.
http://www.jordbruksverket.se/download/18.32b12c7f12940112a7c800011160/R...

Landets rekordhöga dieselskatt inom EU betyder nog mer än djurskyddet. Men det är ändå småpengar. En skattebefrielse skulle bara öka slöseriet och göra jordbruket än mer utlandsberoende.

Medlemskap i WTO har inget med saken att göra. Norge är medlem i WTO och har diverse livsmedelstullar. Något i den storleksordningen behövs inte.

#20: Jaja, vi vet var du vill och anser! Allt är glasklart!

Det som föranledde mig att skriva var inte sâ mycket egna glödande övertygelser (om t.ex. Fortuna) utan det inlägg #1 som jag besvarade i #2 och âterhänvisade till i #14. Kring den ev. och t.v. nog sâ hypotetiska självförsörjningen ser jag ett vägval som, om vi valde att gâ den vägen, skulle ge de alternativa vind i seglen samtidigt som din skulle bli a) avmastad och b) i färd att sjunka.

Frihandel är jättebra -fast kanske inte obetingat och precis överallt.
Sâ har ju t.ex. du och de dina kärat ned er i tanken att Sverige till varje pris (och kanske t.o.m. bortom varje rimligt pris!) skall upprätthâlla den för 60-talet är sedan upprättade svenska miltärflygindustrin. Stiligt! I detta dock ingen precis frihandel! (Ba' ett e-x-e-m-p-e-l, Helge!)

Analogt kan jag inte se det förkastliga i att Sverige helt resolut skulle se till att vara mat-mässigt självförsörjande (just det, inte "stärka", "värna", "beakta behovat av att" och annat mumbo-jumbo utan "vara!")

Detta skulle dâ, mycket sannolikt, knappast gâ att kombinera med din jordbruksfrihandel. Rätt! Det tror liksom inte jag heller!

Inte heller tror jag att du och de dina kommer att visa sig ha sinnenärvaro att svänga om i tid utan jag bedömer det mycket mera sannolikt att ni, även den här gângen, kommer att framhärda kring det bestâende tills själva verkligheten kommer att ha omintergjort detta. Varvid full panik kan antas komma att utbryta bland de svenska ny-hungrande, förutsatt att de inte helt stilla och fint bara somnar in för gott.

Betr. EU uppfattar jag att detta vacklar mot sin egen undergâng, ytterst som ett resultat av dess s.k. "demokratiska underskott". Kittet emellan medlemmarna är för svagt, avstândet mellan de stolta ambitionerna och den mer prosaiska verkligheten alltför stort. (Jfr. -i all enkelhet- Laval-mâlet) "Gâ ur" tror jag inte att vi behöver göra.
(Vi gick inte ur Nationernas Förbund heller utan ocksâ denna en gâng sâ stolta bokstavskombination som skulle göra lut pâ alla krig o.s.v. bara tynade bort - frânsprunget av en helt NF-ointresserad verklighet.)

Säg sâ här: Jag tror allt mindre pâ EU:s livsduglighet. Därför tror jag att det skulle vore klokt att kring detta gardera med kryss i stället för att programmatiskt fortsätta att lägga alla ägg i samma gamla korg. Sâ ungefär!

Betr. din slutkläm uppfattar jag att du väljer att bortse frân skillnaden i mâlsättning oss emellan. Jordbruket som svensk (frihandels-)näring bland andra intresserar mig principiellt inte mer än alla de andra -eller alla de som vi har avvecklat.

Det som intresserar mig är landets Sverige fortsatta nationella oberoende. Här är en första förutsättning att dess befolkning finns kvar. Just i den punkten blir dâ landets jordbruk -av detta mycket specifika skäl- högintressant. Jag skulle gärna se att landet kunde förmâ sig att gâ den vägen. T.v. tyder dock ingenting pâ att nâgot sâdant finns i de politiska korten. Befolkningen verkar överhuvudtaget inte bekymra sig om de här frâgorna. Det är därför de väljer sâdana som dig till sina förträdare (helt partiövergripande!) Inte ditt fel! Du har dina väljares uppdrag! Hatten av för detta! Snarare är det väl sâ att de är de som ev. tänker och resonerar ung. som jag (i det mân att det skulle finnas fler!) som faktiskt har nâgot slags ansvar att propagera för vâra uppfattningar. Inses ocksâ!

#21: Nja, frihandeln innebär ju konkurrens, inte ett eliminerande av konkurrensfördelarna. Vi skall inte ha nâgra illusioner om de förhâllanden under vilka en stor del av vâr varu-import har framställts.

Frân detta skall vi dock rent frihandelsprogrammatiskt högaktingsfullt bortse. Vi kan inte bâde äta kakan och ha den kvar.

Därför har Danielsson, givet sina utgângspunkter, alldeles rätt! Visst skulle ett avskaffande av de svenska sär-kraven stärka det svenska jordbrukets internationella konkurrenskraft!
Visst uppstâr det paradoxala situationer dâ samma befolkning som kan sägas ha stadfäst dessa kostnadsdrivande sär-krav sedan springer ifrân hela grejen genom att till sist föredra det billigare import-alternativen!

Kring detta sista är det f.ö. sâ att de svenska producenterna, i sin strävan att konkurrera ocksâ pâ hemmamarknaden, tenderar att utarma (=förbilliga) det egna utbudet. Dâ kan det faktiskt bli sâ att det under sär-kraven producerade inte smakar lika gott som importalternativen. Till bilden hör ocksâ stordriftens nivellerande inverkan. En grej som svensk ost (fullkomligt producent- och civilekonomstyrd) är t.ex. idag en skäligen trist historia.

Kring detta dagens svenska saknas hela den bredd i utbudet som enbart en mera smâskalig och mera decentraliserad produktion skulle kunna tillföra. I stället tillgodoses idag ocksâ ost-variationen av importen. Större delen av butikerna ost-utbud är idag importerat. Sâ här ser det ut pâ omrâde efter omrâde beroende pâ att de svenska ost-producenterna (är de 2, 3 eller t.o.m. 4?) har valt att spela ut det industriella kortet -enbart. Det blir därefter, sâ billigt det bara gâr men ganska noll i övrigt.

Dock är det ocksâ sâ att den svenska maten idag är osedvanligt billig. Mera i stort skulle det gott kunna vara âtskilligt dyrare även om dagens hushâll givetvis har vant sig vid det nuvarande kostnadsläget.

Sâ att, sammanfattningsvis, dagens system driver ocksâ den svenska livsmedelsindustrin i riktning mot de "bruna vänsterskor i stl. 43" jag skrev om tidigare. Man kan inte bâde ha kakan kvar och äta den.

Jag skulle gärna se ett självförsörjande svensk livsmedelssektor. Den vore -givetvis- "dyrare" men ocksâ roligare, mycket mera varierad och även mera decentraliserad. En helt annan grej!

Framförallt skulle den dock kunna säkra den egna befolkningens närings-säkerhet. Det tror jag vore en god investering i de yttersta tider i vilka jag misstänker att vi kan leva. Nu närmast väntar vi t.ex. pâ besked frân den tyska (!) författningsdomstolen. Bara en sâ'n grej! Verkligheten är hela tiden den svâraste motstândaren!

Dagens system gâr m.a.o. pâ skruvar och nâgon precis mat att äta om utifall det hela skulle s.d.h. spricka finns inte i hela landet!

Om Sverige importerar hälften av sin mat samtidigt som oljebristen kommer att dslå ut stora delar av världens jordbruk så innebär detta en total katastrof. Vi har inga restlager av mat och även om vi mot all förmodan kan skaffa oss den mat vi behöver i framtiden genom import så innebär detta att vi kommer att bli ruinerade på kuppen.

Det verkar som om vi är i en sämre situation än tom jag kunde föreställa mig.

#24: Dagens system är helt otvetydigt sârbart för störningar.
I ett internationallt svspärringsläge (har förekommit tidigare) skulle vi idag fort svälta ihjäl. Det finns inte ens beredskapslager för att dra ut pâ pinan och för att ge oss tid att ev. försöka hinna ställa om.

För min del är jag ingen svuren motstândare till de Danielssonska mineralgödningsmedlen. En gâng i tiden tillverkade vi vissa sâdana inom landet, t.ex. som bi-produkt till stâltillverkningen (Thomas-fosfaten!). Idag är dessa gödningsmedel däremot 100% importerade, liksom syntesbekämpningsmedlen, drivmedlen och mycket annat.

Här kan dâ redan sâ enkla och civila ting som ändrade valutarelationer eller rena prisökningar slâ hârt ocksâ mot det svenska jordbrukets förutsättningar.

Om och när vi ev. skulle börja diskutera dessa frâgor utifrân det s.a.s. nationella oberoendets och en nationella överlevnadens behov skulle de alternativas förslag mäktigt gynnas rent konceptuellt. Här vore det ju faktiskt "bättre" att maten producerades, förädlades och distribuerades lokalt (i st.f. globalt) och att vi byggde allt detta pâ det egna landets inre resurser i stället för pâ en lâng rad strukturella importberoenden. Arbetshästar skulle vi -om det verkligen knep- kunna föda upp inom landet medan traktorerna idag är importerde (inkl. deras t.ex. reservdelar!)

Âterigen: Jag driver inga egna skarpa teser betr. sâdant som dessa gödningsmedel eller betr. den säkerligen lika utmärkta rotknölen Fortuna (inget sägs dock om hur den ev. s-m-a-k-a-r!).

Mera i stort upplevar jag att de alternativas idéer har framtiden alltmer för sig. Deras tid har dock ännu inte kommit. Svenska folket bekymrar sig t.v. inte ett smack om sin t.ex. nationella säkerhet. Deras valda representanter, politikerna, ser som sin uppgift att pilla och knâpa runt dagens bestâende förhâllanden. Kring detta har de ingen egen skuld. En herre som Staffan D. gör bara sitt jobb i sâ motto att han just företräder sina väljare. Dessa vill dâ, här och nu, gärna se den där rotknölen introducerad! Detta blir dâ en punkt pâ dagsagendan. Inte det andra!

Den strikta djurskyddslagstiftningen hör ihop med att vi har en kultur som värnar om djurs väl och ve och det blir lite absurt men ändå logiskt att kraven är högst i ett av de länder där djuren redan har det riktigt bra.

Det är illa att lagar och byråkrati som mäter djuromsorg i centimetrar inte hjälper till med att bevara jordbrukstraditionen som finns obruten sedan många människor var fattiga och husdjurens välstånd betydde liv eller död.

Större delen av spannmålen, mjölken osv produceras på stora jordbruk och så lär det förbli då det ger mer mat per arbetad timme och liter diesel och stordriften gör det lättare att använda avancerad teknik för att placera varje kilo gödning precis där det behövs och stora gårdar kan även ha sina egna biogasanläggningar.

Stora gårdar med stor omsättning och flera anställda har även lättare att hantera formalia och bekosta administratörer, det som skadas av byråkratin är de små, de som startar eget för att visa investerare att de kan hantera en stor gård, hästgårdar, hobbyjordbruk, fritidsodlare och givetvis småskalig livsmedelsförädling och lokal handel.

Både i den stora och den lilla skalan finns det krafter som lockar jordbrukarna för att bli miljövänligare och bättre och man är bonde för att man vill se något växa, det gäller att arbeta med detta i stället för att se bönderna som någon slags skurkar.

Om vi exporterar mat för lika mycket pengar som vi importerar är det dels bra för handelsbalansen men det visar även att vi har bra produkter som många vill ha.

Om vi exporterar lika många kalorier och kilo proteiner som vi importerar vet vi att vår livsmedelsförsörjning är trygg. Tyvärr lär det inte vara så att vi exporterar lika mycket som vi importerar så om det blir någon kris i världshandeln pga att klimatförändringen ger missväxt i många länder, krig eller epidemier kommer vi att få det magrare. Den troligaste krisen är finansiella krascher men sådana tror jag att handeln återhämtar sig snabbt ifrån, framförallt om vi har attraktiva exportprodukter.

Om vi skall ha en trygg livsmedelsförsörjning blir de småskaliga verksamheterna viktigare då de är anpassningsbara och även om de är ineffektiva i ton mat per arbetad timme finns det en poäng i att de kan ge många arbete när det är kris, det ger både mat och hjälper samhället att hålla ihop. De kan även göra sådant som inte passar in i de stora anläggningarna som att under en begynnande kris göra korv av ridhästar från ägare som inte har råd att sköta dem så människor med lite pengar får billig mat.

De stora jordbruken som producerar huvuddelen av maten behöver civilförsvarsförråd och helst även inhemsk tillverkning av biodiesel och gödning vilket även skulle bli en bra del av klimatpolitiken då vi kan göra diesel av träflis och el och kvävegödning av el.

Försörjningstrygghet bygger på förråd och handel och med vår goda kreditvärdighet har vi slutat ha förråd vilket är olyckligt vid stora globala kriser då vi säkrar vår försörjning genom att köpa andras svält. Vid riktigt stora kriser går det inte längre att handla och då hjälper det bara med förråd och egen produktion.

Vi måste både ha handel och egna lager och vi måste uppskatta alla initiativ stora som små.

Den bästa och mest kostnadseffektiva svenska livförsäkringen vid en avspärrning vore ett normalt utnyttande av alunskiffern för täckning av minst 10 procent av oljekonsumtionen och helst bara i dieselolja. I varje fall är det inget som har med militären eller någon slags allians med utlandet att göra. Kostnadseffektiviteten kommer främst från att det inte behöver subventioneras. Med denna försäkring på plats så går det att experimentera med mer avancerade och oprövade lösningar.

Det är viktigt att ha en viss löpande produktion eftersom lagren är små och dessa i hög grad kommer att brännas innan samhället hinner reagera. Muskelkraft på alla områden räcker inte. Det måste bara tillföras en viss mängd olja för annars blir det ett system med individuell överlevnad i ett mörker som får medeltiden att framstå som science fiction.

#26: Nja, sâ där riktigt rätt kring stordriften har du inte heller.
Den mest effektiva driftformen är det rena familjejordbruket, i princip utan "anställda". Vidare tror jag att du gravt underskattar skillnaden mellan ett frihandeldrivet jordbruk ("bruna vänsterdojor i stl.43") och ett som är centrerat kring den nationella uppgiften. Sâ att, sammantaget, skulle jag säga att du inte verkar inse i hur liten grad vi skulle ha nytta av dagens jordbruk i ett import/exportfritt läge.

#27: "Mâste bara"?
Vad är det för slags besvärjelser?
Dâ kan du ju lika gärna (ung. som sannolikt vännen Staffan D.)
"utgâ ifrân" att dagens system inte alls är störningshotat utan "alltid" kommer att fungera. Det "mâste bara" vara sâ -om nämligen det hela skall kunna fungera o.s.v. o.s.v. Varvid slutsatsen sedan givetvis blir att det nu gäller att ge järnet (som han!) sâ att just detta system skall kunna fungera ännu bättre (i stället för att splittra krafterna pâ div. alternativa tänkanden). Dâ skall vi inte heller öda pengar pâ sâdant som förrâd eller alunskiffer eller nâgot annat systemfrämjande. Inom detta system blir dâ det svenska jordbruket en exportindustri precis som vilken som helst annat. Här blir det frihandeln som förser oss med varor frân precis hela världen. Om ocksâ det svenska jordbruket här hjâlper till pâ ett hörn -eller inte- blir fullkomligt likgiltigt. Rent frihandelsmässigt skulle t.ex. det svensk köttet exporteras till land A och det svenska köpas frân land B. Det är detta som är vitsen med frihandeln, att alla jitar fram till just de nischer inom vilka de är "bäst" i stället for att envisas göra det andra gör "bättre".

Men sedan är det alltsâ detta med "om" (!)
Att det faktiskt inte mâste vara sâ här.
Att detta kanske ändâ är t.ex. störningskänsligt och att det kanske av det det skälet ändâ till sist inte är det bästa för landet.
Jag upprepar: Vid ett gränstrafikstopp skulle vi idag fort svälta ihjäl (!)

Urban, om man skall genomföra lokal fordonsbränsleproduktion som än så länge har svag ekonomi måste man ha ett brett politiskt stöd för det och om det bryts alunskiffer är det både dåligt för klimatförändringen och ger synnerligen otrevliga dagbrott och askhögar. Andra lösningar är bättre för miljön och får gillande i stället för motdemonstrationer.

Det finns en hyfsad skvätt olja i svensk ekonomisk zon i Östersjön som är politiskt lättare att utvinna än skifferolja men den är ändå politiskt blockerad.

Mina favoritlösningar för lokal fordonsbränsleproduktion är biogas av blöta biologiska råvaror som matavfall, ensilageöverskott, gödsel, slaktavfall osv och förgasning av torra biologiska råvaror som träflis och halm. Syntesgasen från förgasningen kan kompletteras med vätgas från el och och användas för att göra metan, metanol, DME, flygfotogen, diesel, bensin eller kemikalier. Vill man säkra livsmedelsförsörjningen skall man sikta på diesel. Sedan är frågan hur långt råvaran räcker, det som det går att tillföra mest av är el.

Att tänka snävt nationellt gör att man missar många möjligheter. Finland har lika gott om skog som vi och håller på att bygga mycket elproduktion, om de väljer samma lösning växer branschen och anläggningarna blir billigare att bygga och underhålla. Norge har olja och om de väljer att göra diesel i stället för LNG finns det lokal dieselförsörjning för Norge och export till t.ex. Sverige under decennier efter att nordsjöoljan är slut.

Det gäller att vårda goda förbindelser i många riktningar. Att den Ryska staten och div oligarker tjänar pengar på att Rysk oljeexport förädlas i Svenska raffinaderier och mellanlagras i Svenska hamnar är bra för vår försörjningstrygghet och minskar risken att Ryssland blir fientligt mot oss. Å andra sidan gäller det att inte bli för beroende av en enda leverantör så det kan användas som ett maktmedel emot oss. Tyvärr är den Danska oljan snart slut, Kanada är ett trevligt land, Venezuela, Saudi Arabien och Iran är mindre trevliga.

Om man oroar sig för naturkatastrofer och krig bör man önska sig beredskapslager som ger samhället tid att reparera sig och anpassa sig till nya förutsättningar. Mycket av återställningsarbetet är att få igång handel, att begränsa allt till det som finns inom Sveriges gränser vore mycket handikappande.

Om man oroar sig för fortsatt ekonomisk nedgång och upplösning av samarbeten som Nato eller EU är det bra att öka samarbetena med nationer som är lika vår egen i stället för att försöka sluta sig inom gränsen och krympa ekonomin ännu snabbare.

När vi handlar under fredstid är etiska kvaliteter och yppersta kvalitet med frihet från bekämpningsmedelsrester en mycket trevlig nisch som vi trivs med. Under ofred och snabbt krympande ekonomi äts alla kalorier som inte är för giftiga och när jag funderar över vad oljebrist när den billiga oljan är slut och klimatförändring kan leda till kan det bli så i stora regioner.

Lokal bränsleindustri för det storskaliga jordbruket och många enskilda initiativ för det småskaliga jordbruket ger mig hopp och trygghet. Sedan blir det ännu bättre med det småskaliga om det finns en skvätt diesel till småtraktorer i stället för romantiska hästar som behöver mycket foder och det finns lokal produktion av kvävegödning så ekobonden kan börja fuska när folk hungrar här hemma eller i länder som vi handlar med.

#30: Det finns en oerhörd kraft i frihandeln som blir större ju mer och bättre frihandeln kan utnyttjas (min liknelse med de bruna vänsterskorna i stl. 43!).

Frihandels princip är att alla skall göra det de är bäst pâ i stället för att fnula med sâdant som andra kan göra bättre (!) Enkelt!

Dock innebär detta ocksâ att produktionen och konsumtionen inne i ett enskilt land frikopplas frân varandra. Här, som jag skrev tidigare, producerar vi för världsmarknaden och konsumerar det denna kan erbjuda. Det behövas inte finnas nâgot läckage alls mellan det ena och det andra. Vi kan mycket väl odla fodersäd för export (eller inte odla nâgonting alls, som Singapore!) och importera brödsäden.

Att i den miljön krângla med punktvisa ansträngningar att upprätthâlla reservmetoder och alternativ framstâr som tveksamt.

Däremot skulle det kunna hävdas att landet av oliak skäl skulle sättas i stând att vara matmässigt självförsörjande och detta kanske t.o.m. under ett nationellt oberoende skulle samma logik som tidigare gälla, nämligen den att ju mer desto bättre.

Kring allt detta (t.v. utopiska/hypotetiska) har de alternativa idéerna en hel lâng rad konceptuella fördelar. Inom ramen för frihandelssystemet är samma idéer däremot systemfrämmande. Här är det nämligen sâ väldigt enkelt att det "inte lönar sig" att "rädda världen" utan här tar man hela tiden ut precis alla fördeler som dagskonjunkturen kan erbjuda.

Magnus #30, östersjöoljan har stoppats av regeringen, eftersom den föredrar att spela rysk roulett med svenska folkets liv som insats. Makthavarnas ära står på spel och de ska rädda världen från koldioxiden och ordna ett himmelrike med ett förnybart energisystem, multikultur och demokrati i hela världen. Alla ska engageras i kampen.

De som tänker självständigt förstår att detta är omöjligt. Naturresurserna har alltid förbrukats och kommer alltid förbrukas i en inbyggd takt, som det går att avvika bara obetydligt från. Vad som ska användas och när styrs av fysiken. Ju mindre avvikelser med subventioner, desto mindre snedvridningar och rena misslyckanden och högre välstånd. Men subventioner kan vara motiverade om skälet till dessa är att minska risken för en snabb nationell massvält eller till och med en fullständigt utplåning.

Alunskiffern kräver nog ingen subvention. Men de som råkar bo där den finns får flytta till en annan plats. Detta är normalt i andra sammanhang och exempelvis flyttas Kiruna. Om till och med Kumla med en promille av befolkningen skulle behöva läggas ner, vilket jag inte vet något om, så är det inget större problem. Försäkringspremien på ett hus är långt högre än en promille och den betalas årligen och då kan bara huset brinna upp.

För min del tror jag pâ paradigmens stora betydelse.

Allas t.ex. jämlikhet är en stor och fin tanke (!) men en annan sâdan är ocksâ den som betonar t.ex. individernas egen-ansvar.

Beroende pâ vilket av dessa paradigm (eller nâgot helt annat sâdant!) som vid en viss tidpunkt dominerar samhället blir dess politik helt annorlunda.

För att sedan zooma in pâ landets näringliv har det styrande paradigmet länge utgjorts av frihandelsparadigmet. (Ingenting av det jag skriver skall pâ minsta sätt tolkas vare sig frihandels- mineralgödnings- eller ens Fortuna-negativt.)

I den miljön, under det paradigmet har tankarna pâ ett helt annat sorts jordbruk inte en chans (!)

Det som möjligen (!) skulle kunna ge dessa tankar ett uppsving och kanske rentav leda till deras lângtgâende förverkligande vore t-i-l-l e-x-e-m-p-e-l en övergâng till paradigmet svenskt nationellt mat-oberoende genom denna svenska mats produktion och distribution inom landet och utan ett utlandsberoende. (Det finns kanske ocksâ annat som skulle kunna gynna de alternativa idéerna. Vi kan här tänka oss sâdant som enorma transportprisökningar.)

Tanken att utnyttja de svenska alunskiffrarna för oljeutvinning är inte principiellt annorlunda än tanken att utnyttja gamla Pâlle för transportarbetet (!) Funderingar i sâdana banor har sin rot i ett intresset för paradigmet svenskt nationellt oberoende. I brist pâ bröd fâr man som bekant äta limpa!

Paradigmer är i högsta grad ett resultsat av fysiken. När utvecklingen har nått ett visst stadium så flippar det över i skallen och den nya tiden är ett faktum. Först när den beskrivs i media som finns den. Trots att produktiviten i naturresursernas utvinning har fallit i cirka 10 år och kraftigt så har det inte bildats något nytt paradigm. Men under ytan ligger det och jäser med finanskris och annat.

Ett superparadigm likt en ny istid bildas inte så lätt. Opinionen har en stor tröghet. Om man studerar fysiken så kan man ligga före i tänkandet. Men det är svårt att förutse hur folk reagerar. Kanske de tycker att de har blivit lurade. Frihandeln med vad den står för kör sannolikt rakt in i väggen. Makthavarna kommer att bita sig fast och jaga kortsiktiga fördelar och det är inte bra för det här landet. Danielssons parti med sitt värnade om bland annat storbönderna ser inte att ha någon vidare framtid.

#34: Jaa...?
För det första har ju inget hänt än. Vi litet mera sinnes-öppna och -kanske- ockspe mera lyhörda kan beskyllas fôr att de syner, inbilla oss en massa som inte finns o.likn.

För det andra är opinionen trög.
Innan ett nytt tänkande har slagit rot här finns det inget hopp betr. politikerna. Deras jobb är inte alls att se runt en massa hörn utan att agera pâ sina väljares uppdrag enl. den representativa demokratins spelregler. Därför blir det mycket om den nya rotknölen och ingenting alls om det ev. nationella mat-oberoendet.
Pressar man dem brukar de landa pâ ungeför stândpunkten att knölen minsann bidrar till oberoendet sâ därmed skulle vi alla vara överens om mâlen men med skilda uppfattningar om vägen dit. Deras väljare vill nämligen -ocksâ (!)- att de skall utstrâla trygghet och tillförsikt. (Ingen vill ju bli oroad "i onödan" -nu dâ allt är sâ bra, bortsett frân knölen dâ!)

Påståendet att kostnaderna för jordbruket , och priset ör maten, inte spelar någon roll för lisvmedelsproduktionens storlek i Sverige är fel, helt enkelt. Sverige har sedan flera decennier haft affärsidén att producera världens bästa, och därmed dyraste, mat, i brett samförstånd mellan politiker och näring. Det har som sagt inte gått något vidare.
De som tror att Krav-märket (eko) skulle kunna bli norm för hela jordbruket har glömt att maten trots betydande stöd över statsbudgeten kostar mellan 30 och 60 procent mer. De som har råd och/eller är ideologiskt övertygade är ändå många och ekoproduktionen har mångdubblats under 25 år från 0,2 procent av marknaden till idag 4-5 procent. Någonstans går dock en gräns där det blir för dyrt för genomsnittskonsumenten, och den närmar sig.

Maten producerad med modern teknik som mineralgödsel är lite dyrare än´lågprisimporten och det förhållandet ger väldiga utslag på stormarknadernas dagliga matslag, där dansk fläskfilé och brasiliansk oxfilé firar stora triumfer, trots alla bedyrande från konsumneterna när de lovar att köpa svenskt kött i enrén..,

Därför är det så viktigt att alla jordbrukets kostnader och regelverk ständigt övervägs så att de ligger någotlunda i nivå med övriga EU-länders. Det är fullständigt contraproduktivt att dieselskatten för jordbruket, som redan är högst bland EU-länderna och en av de stora kostnadsposterna för t ex mjölkproduktionen,ska höjas med en halv miljard de närmaste åren. Lika orimligt är det att de rödgröna vill införa en unik skatt på handelsgödsel, trots att handlesgödselpriset ju fördubblats de senaste decennierna. Osv,Osv!

När det gäller jordbrukets lönsamhet tror jag att skadan till stora delar redan är skedd, den dyra anpassningen till nya regler är redan gjort och finns i fastigheter och banklån. Enklare regler underlättar för nästa generation små och stora bönder men det ger ingen snabb effekt utöver den psykologiska att det är viktigt att känna sig uppskattad i stället för motarbetad.

Nu tror jag att ett av de största problemen blir om priserna på diesel, gödning, ensilageplast osv stiger snabbare än livsmedelspriserna vilket det finns en stor risk för då många av världens konsumenter har svag ekonomi och inte kan betala högre priser utan förenklar sin kost eller i värsta fall svälter.

Högre livsmedelspriser kommer att få fler att välja billig import i butikerna även om de har råd att dra ner på semesterresor och köpa dyrare mat.

Efter några år borde prisnivån börja vandra upp till 1970-talets nivå om resurskriserna blir jobbiga och jordbruket i mellanbygderna blir lönsamt igen men då måste mycket starta om efter konkurserna.

Att införa en handelsgödselskatt när gödseln redan är så dyr att ingen använder den i onödan är politisk mobbning som visar att man vill utplåna en näring. Jag tar illa vid mig av detta då det kommer att bli otroligt svårt att lotsa världsbefolkning och kulturer genom de kommande resurskriserna och varje litet produktivt arbete hjälper, de som bromsar investeringar och monterar ner industrier känner sig säkert nöjda men kan få många liv på sitt samvete.

När det gäller sidodebatten med livsmedelsberedskap har jag gärna beredskapslager , civilförsvar, nischad teknikutveckling och lokal produktion av kritiska förnödenheter som bränslen då detta både blir en påtaglig resurs och inte behöver förstöra frihandel och marknader. De fria marknaderna är ekonomins viktigaste verktyg för att anpassa sig till verkligheten men de klarar inte av att hantera alla typer av risker och deras funktion hämmas av att det finns stora marknadsaktörer som inte vill se att världen förändras.

Sköter vi vår rikedom och trygghet kan vi göra med för andra nationer och människor och i värsta fall klara av att ge nödhjälp och ta emot stora mängder flyktingar. De gröna näringarna skulle även kunna utvecklas för att ge fler av de befintliga invandrarna arbeten vilket är nyttigt för dem, samhället och förmågan att hjälpa fler.

#36: Duu.... Det fanns en tid dâ man brukade hävda att c:a en fjärdedel (!) av hushâllens disponibla inkomster gick till just maten. Jag t-r-o-r att den andelen idag är m-y-c-k-e-t lägre. I stället rings och surfas det pâ nätet och âks flitigt till bl.a. Thailand!

Vidare s-l-ä-n-g-s idag c:a hälften av all maten -vilket ju fâr sägas vara ett ganska stort underbetyg ât den samlade system-effektiviteten. Här var det helt simpelt "bättre förr" med dess kortare transportkedjor och en större del av den totala förädlingen förlagd till hemmen.

Betr. varuflödena vill jag hävda att det inte finns nâgot samband a-l-l-s mellan det vi konsumerar och det vi producerar. Det svenska jordbruket betjänar vissa smala segment av världsmarknaden samtidigt som vi k-ö-p-e-r vâr egen mat frân h-e-l-t a-n-d-r-a segment av samma världsmarknad (inkl. oxfilén frân Brasilien). Det svenska jordbruket är idag en "bransch" ungefär som gruvnäringen eller skogsbruket. Här vill det till att de lönar sig pâ marknadens villkor, inkl. de inhemska drivmedelspriserna!

Mera i stort skulle jag sedan vilja hävda (om du lovar att inte t.ex. explodera -eller falla i grât! ) att den svenskproducerade maten idag huvudsakligen är av enklare och tristare slag. Detta är, fort och grovt, bl.a. producentkooperationens (!) fel som sâ länge och sâ envetet bekämpade alla de smâskaliga alternativen till förmân för sin egen storskaliga produktion. Här sâg man inte längre än näsan var lâng. Det som styrde allt annat var "fem öre mer fôr mjölken". All mjölken, utan graderinga och nyanser utan sedd som ett antal tusen anonyma ton per dygn. Här betyder även den dag som är sâdant som kapitalbindningstider, ton par dag och kilopriset mycket mera än t.ex. s-m-a-k-e-n. (Vad är värdet pâ en "smak"?) Det har blivit därefter: Förutsebart och t-r-â-k-i-g-t -särskilt som hela världens utbud av allting finns att tillgâ pâ samma butikshyllor som detta futtiga och torftiga svenska! kring dett hjâlper det inte att klista svenska flaggor pâ eländet. Dessa kanske t.o.m. är mera avtändande än motsatsen? Idag betalar svenskarna därför ofta h-ö-g-r-e kilopriser för den roligare och mera varierade importen än för basutbudet av svenskproducerade alternativ.

Kring allt detta har den svenska produktionen enl. min mening mâlat in sig i fel hörn. Här gâr det inte heller nâgot vidare.
Överraskning? Vad trodde man? Vad gör man ât saken? Svar: Enligt min mening just ingenting, annat än beklagar sig. De lokala producenter som en gâng fanns har utrotats och med dem ocksâ en stor del av variationen. Idag, i producent-Sverige är mjölk "mjölk" och ost "ost. Försök fâ tag pâ mjölk eller ost frân en fäbod!
Omöjligt! Fäbodarna har nämligen ocksâ utrotats! De "behövdes inte" och de "kostade för mycket" Civilekonomerna begrep inte vitsen med nâgot sâ smâskaligt; Inte minst kooperationslobbyn sâg sedan till att ocksâ regelverket vreds om till att i sak gynna de stora fabrikerna och slâ ut alla de smâ.

Inte desto mindre sitter man idag där med sjunkande marknadsandelar och stigande t.ex. dieselpriser. Det fanns en tid med c:a 1500 mejerier i Sverige, baserade pâ returförpackningar. (Jag har personligen upplevt det tidiga 1950-tal dâ man fortfarande kunde komma med sin kanna till ICA-butiken och där köpa mjölk i lösvikt.)

Hur mânga svenska mejerier finns det idag, fem eller tio? Hur har hela den utvecklingen pâverkat de genomsnittliga transportavstânden? Nu sitter man där med ett massivt transportberoende, helt anonyma produkter -och stigande dieselpriset! Vad trodde man? Till synes finns heller inget verksamt nästa steg utan branschen lär stâ alt. falla med nulägets förhâllanden. Plus att koncentrationen löper vidare med oförändrad kraft. Det läggs fortfarande (!) ned svenska mejerier möjligen t.o.m. i takten ett om âret. Vad tror man? Hur resonerar man (i den mân kooperationens alla civilekonomer alls kan resonera och inte bara räkna, inkl. med gârdagens lägre dieselpriser) ? Branschen har sig själv att skylla! Man försummade -â det grövsta- de svenska kunderna.

Jag tror inte pâ den delen av branschen. Den âr enl. min mening fel ute. I det läget, givet dess svenska faktiska monopolställning blir det importen som alltmer tar för sig. Konsumtionen frikopplas alltmer frân produktionen. Vems fel är det, om inte just de svenska producenternas? En dinosaurie frân en förgângen tid! Alternativen har däremot pâ ett helt annat sätt framtiden för sig. Även jag inser sedan att t.ex. mineralgödningsmedel, i smâ doser o.s.v. gör underverk. (Inte heller jag förordar att vi skall börja gräva upp nya mägelgravar!) I enskildheter av det är slaget kan lagom ofta vara bäst. Dock är de här NGO:na inga politiska partier med en helhetssyn som omfattar precis allting utan de är mera konceptuellt drivna. Ocksâ detta mâ respekteras!