Bättre infrastruktur krävs för att elbilen ska slå igenom

Bakgrund

En elektrifierad fordonsflotta utgör en av de viktigaste komponenterna i arbetet med att skapa en fossiloberoende transportsektor till 2030. Av naturliga skäl så är det stort fokus på el- bilarna, samtliga biltillverkare av rang står i begrepp att introducera batteribilar eller laddhybrider. Under hösten kommer exempelvis de första Volvo V60 laddhybriderna att rulla på våra vägar.

Trots den besvärliga ekonomiska situationen i Europa satsar de tyska och franska bilindustrierna i stor skala och introducerar såväl laddhybrider som batteribilar de närmaste åren. Tyska myndigheter räknar med att det skall finnas fler än 600 000 elfordon i drift 2020. I Skandinavien så har Norge tagit ledningen med ett ambitiöst nationellt program som bland annat innefattar ett kraftfullt subventionsspaket.

Med europeiska mått mätt så har Sverige dessvärre inte kommit speciellt långt i arbetet med att elektrifiera fordonsparken..

System av system

För att kunna nå uppsatta mål så krävs utöver nya bilar även en väl fungerande infrastruktur för laddning av fordonen. Denna infrastruktur måste;

·       Ha en gemensam standard vad avser metoder för laddning
·       Anpassas efter lokala behov
·       Ha en god geografisk spridning
·       Vara ekonomiskt möjlig att etablera
·       Byggas ut i minst samma takt som elbilarna introduceras

En gemensam standard är, efter flera års internationellt arbete, på väg att etableras. Standarden (IEC 61851-1) reglerar bland annat funktioner hos anslutningskontakterna, metoder för laddning, laddeffekter samt säkerhetsfrågor.

Behovet av och funktionen hos laddinfrastrukturen varierar beroende på var den skall etableras. På landsbygden och i städernas villaområden finns vanligtvis ett eluttag i anslutning till den egna bostaden. Fordonen laddas normalt nattetid med 230V, beroende på batteriets storlek så tar det 2 – 8 timmar att uppnå full kapacitet. Samma typ av laddning kan med fördel användas för dagladdning på arbetsplatsparkeringar.

Möjligheterna att etablera denna typ av laddinfrastruktur i storstädernas innerområden är begränsade för att inte säga obefintliga. Billägarna är här hänvisade till offentliga parkeringsplatser eller speciella laddstationer i anslutning till köpscentra eller liknande platser.

För att i stadsmiljö kunna ladda ett stort antal bilar på kort tid krävs tillgång till laddstationer med högre effekt, exempelvis 400V – 16/32A (semisnabb laddning) eller utpräglade ”snabbladdare”. Denna typ av stationer reducerar laddtiderna till i extremfallet ca 15 minuter.

En batteribil har på papperet en räckvidd av 12 – 15 mil, vintertid reduceras den praktiska räckvidden med 20 -30 %. Internationella studier visar att förarna ofta drabbas av fenomenet ”Range Anxiety”; räckviddsoro. Detta inträder enligt studierna redan då bilens instrument indikerar att batteriets kapacitet/körsträckan går under 50 %. För att föraren inte skall fokusera på detta problem bör möjlighet till laddning alltid finnas inom några mil. Detta ställer krav på att ett tillräckligt antal laddstationer för snabb eller semisnabb laddning etableras i den offentliga miljön.

Olika möjligheter att presentera närmaste laddstation via bilens navigationssystem testas för närvarande av både bilproducenter och tillverkare av laddstationer. Föraren av en laddhybrid som har en kompletterande förbränningsmotor påverkas inte av detta fenomen i samma utsträckning.

En begränsande faktor för att få en väl utbyggd laddinfrastruktur på plats är ekonomin. El- bilarna är idag dyra men trots detta beräknas antalet sålda bilar att öka de närmaste åren. Erfarenheterna från Norge visar tydligt vilken betydelse olika incitament i form av stöd och bidrag har för att accelerera processen. Branschen bedömer att laddhybriderna främst kommer att bli intressanta för företag och deras tjänstebilar. Batteribilarna kommer initialt att hitta sina kunder i städerna och där främst bland bilpooler, kommunal hemtjänst, hantverkare, budfirmor och som miljömedvetna familjers ”andra bil”. 

Till skillnad från elbilen så är det idag inte tydligt vem som skall etablera och betala för laddinfrastrukturen. Hittills så är det huvudsakligen företag och kommuner som valt att profilera sig genom inköp av enstaka laddstolpar. En laddstation för hemmabruk eller för användning på en arbetsplatsparkering kostar i storleksordningen 5 000 kronor. Denna kostnad måste tas av den enskilde bilägaren eller av företaget där han/hon arbetar.

Antalet företag som levererar laddstationer av enklare typ ökar och marknadskonkurrensen kommer att svara för att priserna hamnar på en acceptabel nivå. En publik station för semisnabb laddning kostar, beroende på utförande och eventuellt kommunikationssystem för övervakning och betalning, mellan 15- 30 000 kronor.

En ”snabbladdare” som medger laddning av en batteribil på ca 15 minuter kostar > 100 000 kronor. Utöver anskaffningspriset tillkommer här också kostnadsdrivande anslutningsavgifter samt omfattande markarbeten.

Snabbladdstationer måste finansieras med skattemedel eller av företag som ser en affärsmöjlighet i att anskaffa och driva dessa. Exempel på det senare kan vara energibolag, snabbmatskedjor, bensinbolag, köpcentra, parkeringsbolag m.fl. Hittills så har utbyggnaden av laddstationer i Sverige skett utan en tydlig plan och i så begränsad omfattning att det allvarligt äventyrar en lyckad introduktion av el- fordon. Situationen har präglats av en tydlig ”hönan eller ägget” mentalitet. ”Varför sätta upp dyra laddstolpar när det inte finns några elbilar” eller ”man kan inte köpa en elbil, det finns ju inga laddplatser”.

En annan orealistisk uppfattning är; ”bara elbilarna kommer så löser sig frågan med laddning automatiskt”.

För att nå miljömålen samt för att göra Sverige attraktivt som marknad för tillverkare av elfordon krävs en mentalitetsändring. Det är viktigt att lokala initiativ tas och att samarbetsformer mellan näringsliv och kommuner utvecklas. I varje kommunförvaltning bör därför en representant utses som ansvarar för dessa frågor.

Även på statlig och regional nivå är det viktigt att se över ansvarsförhållandena. Planer på att etablera laddplatser måste utarbetas och ingå som en naturlig del i större väg och byggprojekt.

Etablering av snabbladdstationer längs våra större huvudvägar kommer sannolikt att kräva statlig finansiering.

Utan en väl fungerande, yttäckande och finansierad laddinfrastruktur så kommer vi inte lyckas att introducera el-fordon som ett realistiskt alternativ till bensin och dieselbilar.

Elfordonen är en förutsättning för en ”En fossiloberoende transportsektor 2030” och för att man skall kunna nå delmålet att reducera CO2-utsläppen till 2020.

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/46576

9 kommentarer I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

”Batteribilarna kommer initialt att hitta sina kunder i städerna och där främst bland bilpooler, kommunal hemtjänst, hantverkare, budfirmor och som miljömedvetna familjers ”andra bil”.” Här har laddstationsförsäljare Jonsson trasslat in sig i vilseledande marknadsföring.

Om det rent hypotetiskt skulle finnas ett behov av dessa farkoster så är det inom ett geografiskt begränsat användningsområde, som Jonsson nämner exempel på. Här skulle det i så fall kunna finnas ett behov av åtskilliga tusen bilar och då löser sig laddstationsproblemet på naturlig väg. Det finns alltså ingen anledning för någon kommunförvaltning att planera något inom laddningar. Och för staten finns ingen anledning att satsa ett öre mer på detta än inom bensinförsäljning och mackverksamhet.

Allt är en trendnissehysteri. Tänk va flott att ha en sån här parkerad utanför huset och tala för hela kvarteret vem som är miljövänligast. Fysikens hårda lagar gör detta till en extrem lågoddsare. Så länge det finns svensk olja i alunskiffer för tiotals med dagens ganska generösa användning så finns det ingen anledning att fundera på sånt här. Det bara att låta andra ta förlusterna och låta trendnissarna betala för sig.

Permalänk | Anmäl # Urban Persson, 2012-09-06, 10:38

Extrem högoddsare ska det ju vara.

Mängden alunskiffer har beräknats till 452 milj. ton. Bara i Närke kanske det går att utvinna 10 gånger mer än under kriget i 100 år. Det här är faktiskt en lågoddsare.
http://www.sgu.se/sgu/sv/samhalle/energi-klimat/fossil-energi_info.html

Permalänk | Anmäl #1 Urban Persson, 2012-09-06, 10:59

MER KOLDIOXID ÄR INGEN KATASTROF

Hypotesen om koldioxiden är en bluff. Utsläppen av koldioxid är ingen anledning att sluta använda bensin och diesel. Men vi bör använda dessa bränslen med omsorg, för att minska beroendet av schejker och för att tillgångarna skall räcka längre.

Därmed blir elbilen i första hand ett KOMPLEMENT till vanliga bilar. För att en livskraftig marknad skall uppstå, bör man inte sikta på stjärnorna utan på mer realistiska mål. Läs min artuikel här intill om konceptet CityBil, CIB.

Det kan starta en sund marknad UTAN SUBVENTIONER. Det är vad som behövs för att nå tillräcklig produktionsvolym för att bära den tekniska utveckling som krävs för mer allmänt bruk av elbilar.

Läs artikeln "Elbilen bör få en egen fordonsklass".

Det betyder inte att alla elbilar måste vara sådana. Men de som utförs som CIB får rättvis nytta av den plats det lilla formatet sparar. För varje två parkeringsplaser för cibbar, blir det en ny plats ledig för vanliga bilar, vare sig dessa drivs av bensin eller el.

Permalänk | Anmäl #2 Sture Åström, 2012-09-06, 19:40

Med tanke på att GM lägger ner sin satsning på elbilar (med batteri) kan vi fundera över om satsningen på elbilar är så klok i Sverige.

http://www.earthtechling.com/2012/09/volt-suspension-raises-more-questio...

Däremot fortsätter GM (och Daimler, Honda, Hyundai, VW etc) att satsa på sitt bränslecellskoncept till bilar.

http://www.earthtechling.com/2012/09/gm-keeps-2015-in-its-sights-for-fue...

Permalänk | Anmäl #3 Mats Lundberg, 2012-09-07, 19:16

Under kriget utvann man 100.000 kubik per år.n Ett fat är 1,59 kubik ett år är ca 365 dagar , detta ger att man kan få 172 fat om dagen. Med en världsproduktion på 90 millioner fat om dagen så skulle så skulle Alunkiffern hålla oss igång 0.16 sekunder om dagen.

Men då har man inte räknat med ett raffinaderi för kanske 50 miljoner kr och med att du har kanske 25% förluster vid tillverkning och raffinering.

Sen kommer frågan om vilken tankkedja som vill ha risken och bekymret att kvalitetstesta en podukt som ger 172 fat om dagen.

Det är inga vetenskapliga beräkningar men börjar man göra överslag själv så ser man vilka dåliga ideer det är.

Permalänk | Anmäl #4 Anders Olsson, 2012-09-08, 00:07

Om alunskiffern

Under kriget utvann man 100.000 kubik per år.n Ett fat är 1,59 kubik ett år är ca 365 dagar , detta ger att man kan få 172 fat om dagen. Med en världsproduktion på 90 millioner fat om dagen så skulle så skulle Alunkiffern hålla oss igång 0.16 sekunder om dagen.

Men då har man inte räknat med ett raffinaderi för kanske 50 miljoner kr och med att du har kanske 25% förluster vid tillverkning och raffinering.

Sen kommer frågan om vilken tankkedja som vill ha risken och bekymret att kvalitetstesta en podukt som ger 172 fat om dagen.

Det är inga vetenskapliga beräkningar men börjar man göra överslag själv så ser man vilka dåliga ideer det är.

Permalänk | Anmäl #5 Anders Olsson, 2012-09-08, 00:11

Artikeln går alltså ut på att förklara att elbilar är orealistiska på grund av de enorma infrastrukturkostnader som skulle krävas för att införa dem. Det fanns för ca 100 år sen en god anledning till att elbilarna konkurrerades ut av det redan då och sedan dess överlägset effektivare konceptet "förbränningsmotorn".

Utöver de gigantiskt dyra infrastrukturkostnaderna kommer det "inte lyckas att introducera el-fordon som ett realistiskt alternativ till bensin och dieselbilar", som artikelförfattaren förklarar, så krävs dessutom en "mentalitetsändring", och historien visar ju att det blir ungefär hur farligt som helst när politiker försöker sig på sånt. Priset är alltså på tok för högt och elbilen kommer INTE fram detta sekel heller. Tack för klargörandet!

Permalänk | Anmäl #6 Björn Larsson, 2012-09-08, 06:08

Anders, du har räknat fel. Ett fat olja är 159 liter, så det blir 1 723 fat per dag. Jag förstår inte varför du räknar med fat när du inte vet hur mycket ett fat är.

Förvisso är även detta en liten mängd. Jag nämnde att det skulle kunna utvinnas 10 gånger mer än under kriget i kanske 100 år bara i Närke. I så fall blir det 17 230 fat per dag, vilket är ungefär en tiondel av landets konsumtion. Alunskiffern är väldigt värdefull. Samtidigt går det att utvinna uran, gasol, handelsgödsel, metaller, svavel med mera. Bruten mängd är långt mindre än i verksamheten hos Boliden och LKAB. Sedan går det nog att tredubbla mängden och få en produktion i hundra år. Och viktigast av allt, det behövs ingen subvention. Längre än hundra år kommer det här landet inte att finnas kvar i varje fall.

Permalänk | Anmäl #7 Urban Persson, 2012-09-08, 10:27

Ytterligare en skribent som talar i egen sak mot bättre vetande. Han hoppas på statliga subventioner för att kunna sälja laddstationer i 100.00kr klassen. Argumentet är att fordonsflottan blir CO2 fri.
Vad han bortser från är att den el som han vill ska flyta genom sina laddstationer verkligen inte är miljövänlig. Tyvärr fungerar det europeiska systemet så att det är kolkondens med 40% verkningsgrad som kommer att ladda våra elbilar under lång tid framöver.

Permalänk | Anmäl #8 Leif Tollén, 2012-09-09, 20:03

Kommentarsfältet är stängt på denna artikel.