Lambertz och andra jurister behöver lära sig om "cold reading"

Vissa debattörer, som professor Madeleine Leijonhufvud, tycker att det är illa att Göran Lambertz uttalar sig på ett sätt som innebär misstänkliggörande av en frikänd person, särskilt såsom Lambertz är domare i HD. Jag förstår denna inställning. Men för att komma till rätta med den rättsskandal som jag anser att domarna mot Thomas Quick utgör menar jag att det tvärtom är mycket viktigt att de som finner bevisningen mot Quick övertygande förklarar hur de resonerar. Om vi utgår från att åklagare och domare i målet agerat efter bästa förmåga och inte ingår i något slags konspiration mot Quick så är enda hoppet till förbättring att vi identifierar grunderna till de felslut som begåtts. Och här menar jag att Lambertz inlägg i debatten är både konstruktiva och klargörande.

Lambertz bedömning av bevisvärdet hos de olika uppgifter han anfört mot Quick uttrycks i följande citat:

"Anta att värdet av den bevisning som finns mot en misstänkt person uppgår till 80 procent av det som fordras för att personen ska kunna fällas för ett mord. Nu tillkommer omständigheten att den misstänkte nämner att mordoffret hade ett karakteristiskt märke på en viss del av kroppen. Bevisvärdet åker upp till 85 procent."

Det verkar alltså som om Lambertz har uppfattningen att de indicier han räknat upp mot Quick vart och ett för sig är "svaga", men att de tillsammans blir "starka", om än kanske inte så starka att de räcker till en fällande dom. Argumentationen är i mitt tycke försåtlig. Vi kanske kan enas om att ett indicium som höjer bevisvärdet med fem procent är "svagt". Och vi kanske kan enas om att indicierna mot Quick är "svaga". Men därav följer inte att dessa svaga indicier faktiskt har ett så pass högt bevisvärde som fem procent!

Min personliga bedömning är att bevisvärdet även för Lambertz starkaste indicier, oaktat övriga uppgifter, snarare ligger någonstans i storleksordningen 0,01%. Vad menar jag med detta? Vi kan börja med att anta att sannolikheten för att en slumpvis vald man utfört ett visst av de mord Quick åtalats för är en på miljonen - baserat på att grovt räknat en miljon män i aktuell ålder befunnit sig inom rimligt avstånd. Enligt min bedömning så ökar den sannolikheten med ett sådant indicium då från 0,0001% till kanske 0,0101%. Det blir alltså hundra gånger mer sannolikt att det var Thomas Quick som utförde mordet än att det var Göran Lambertz. Men fortfarande ytterst osannolikt.

Hur kan det då komma sig att man kan bedöma dessa indicier så olika? En delförklaring som jag tycker är uppenbar är att våra jurister inte har någon obligatorisk utbildning i konsten att värdera vittnesmål. På juristprogrammet får man lära sig om lagen. Men det är inte obligatoriskt att exempelvis läsa ens en introducerande kurs i vittnespsykologi!

Det finns dock även mer specifik empirisk kunskap som jag menar borde vara obligatorisk för domare i brottmål. Något jag ser som mycket relevant i Quick-målet gäller de tekniker som kallas cold reading. De är mest kända genom att föregivna medier under sina seanser använder dem för att förmedla budskap från avlidna anhöriga eller från andra övernaturliga källor. I verkligheten baserar sig dock dessa uppgifter på gissningar som förstärks genom subtil kommunikation med seansbesökaren. Fenomenet har undersökts av forskare som Ray Hyman, Richard Wiseman och Susan Blackmore, men det inbegriper inga fundamentalt nya psykologiska principer eller häpnadsväckande knep. I stället rör det sig om en samling var för sig enkla metoder och principer.

En omständighet som är viktig i sammanhanget är att även om cold reading är en teknik som kan läras in aktivt, och som även används av hederliga illusionister som låtsas vara tankeläsare, så kan den också tillämpas i god tro. Blivande psykologiprofessorn Ray Hyman lyckades som ung övertyga sig själv om att han verkligen kunde spå i händer. En person kan också utveckla samma tekniker spontant. Mentalisten Ian Rowland har författat vad som av många anses vara den mest kompletta beskrivningen av dessa tekniker och principer, The Full Facts Book about Cold Reading. Där skriver han:

"Det är fullt möjligt för en person att bli skicklig i cold reading utan att inse det. Vem som helst som börjar ge seanser åt vänner för nöjes skull kommer att få åtminstone några mycket positiva reaktioner. Ju längre de håller på, desto mer kommer de att utveckla sin känsla för att säga saker som människor finner meningsfulla. Snart kommer de att vara helt övertygade om sina inneboende gåvor som medium, baserat på de positiva reaktioner de får. Den bästa redogörelsen för detta är förmodligen Susan Blackmores bok The Adventures of a Parapsychologist, i vilken hon redogör för hur hon själv började tro att hon måste ha en gåva som medium. Senare kunde hon inse att hon i själva verket tillämpade cold reading utan att ens försöka. "

Hur kan man då avslöja cold reading? Jag vill ge en lista på fem indicier:

1. Ger uppgiftslämnaren en stor mängd faktauppgifter, varav endast vissa senare visat sig ha någon form av relevans? Här är det viktigt att bedömaren metodiskt går igenom grundmaterialet och noga spaltar upp varje enskild faktauppgift som lämnas. Även de uppgifter som visar sig falska eller som inte kan bekräftas måste räknas, eftersom mängden uppgifter ökar sannolikheten för att någon ska visa sig stämma av en ren slump.

2. Är uppgifterna vaga och möjliga att tolka på olika sätt? Quicks uppgifter om att han hört en "dieselmotor" skulle väl de flesta spontant tolka såsom att en lastbil eller annat fordon befunnit sig i närheten. Åklagarna i målet upptäckte att det fanns fläktar i området och uppgiften tolkades då som överensstämmande.

3. Har en viss uppgift förändrats över tiden medan uppgiftslämnaren fått återkoppling från förhörsledare eller andra? När Quick lämnar en uppgift om ett operationsärr, som sedan blir till "hudrodnader" och då kan tolkas som de eksem ett offer haft, så måste åklagare och domare fråga sig varför uppgiften förändrats.

4. Är uppgifterna så alldagliga att de mycket väl kan visa sig stämma av en ren slump? När Quick berättar om ett antal verktyg han använt och polisen till slut lyckas hitta ett bågfilsblad måste en bedömare fråga sig om inte något föremål med motsvarande grad av överensstämmelse torde kunna hittas nästan var som helst.

5. Kan det visas att uppgiftslämnaren använt sig av uppgifter som givits av förhörsledaren eller andra källor, men som uppgiftslämnaren beskriver som självupplevda? När Quick visat sig ha fått en uppgift om att en flicka kräkts från en journalist innebär det inte bara att just denna utsaga förlorar sitt bevisvärde. Det visar också på att Quick, medvetet eller omedvetet, använt sig av externa källor och fogat in uppgifterna i sina egna berättelser.

Lambertz skriver: "Jag vill gärna erinra om att den eventuellt bristande relevansen hos den sortens omständigheter bygger på hypotesen att Bergwall ville lura sig till en status som seriemördare[..]".

Men nej, den hypotesen är ingalunda nödvändig för att Quick/Bergwall ska vara oskyldig. Han kan ha erkänt för att han vid tillfället ansåg sig vara skyldig. Han kan ha erkänt för att tilldra sig polisens och sina psykiatrikers uppmärksamhet, för att framstå som en intressant och relevant person. Eller, för den delen, för att han fantiserade om att bli känd som seriemördare. Quicks motiv för att berätta kan vara desamma oavsett om han är skyldig eller oskyldig. Det relevanta i sammanhanget är att Quick erkände ett antal mord och att bevisningen mot honom helt bygger på uppgifter Quick själv har lämnat. Alla bedömare tycks vara eniga om att Quick gjorde sitt bästa för att bevisa sin egen skuld.

Fallet Quick är ovanligt därför att han vittnat mot sig själv. Men risken för cold reading förekommer även i mer vanliga brottmål. Ett vittne kan drivas av en missriktad vilja att "hjälpa polisen", av att sätta fast en misstänkt vars skuld vittnet är övertygat om eller av en social önskan att framstå som viktig och intressant för förhörsledaren.

En förhörsledare som är omedveten om cold reading-tekniker kommer med största sannolikhet att genom gester eller val av uppföljningsfrågor avslöja detaljer för vittnet. En utredare kan förstärka den synbara tyngden av vittnesmål genom att rensa bort de uppgifter som inte kunnat bekräftas eller som visat sig felaktiga. Därför måste i slutändan åklagare och domare ha kapaciteten att se tecken på cold reading och då gå tillbaka till källmaterialet och kritiskt beakta samtliga uppgifter som lämnats - och inte enbart de som isolerat från helheten kan tyckas ha något bevisvärde.

Som avslutning vill jag bemöta Lambertz argument om att även om en bedömare finner indicierna mot Quick svaga, så bevisar detta inte Quicks oskuld. Det stämmer, men Lambertz glömmer att vid en omfattande polisutredning så utgör brist på bevis i sig bevis på oskuld. När Quick själv gjort sitt bästa för att hjälpa polisen att hitta bevisning och de ändå inte hittat något, måste vi fråga oss om det verkligen är möjligt att Quick skulle vara skyldig. Skulle han varit en så skicklig mördare att han inte lämnat några som helst spår efter sig? Skulle han ha tappat minnet så selektivt att han bara kommer ihåg vaga detaljer med mycket begränsat bevisvärde, men aldrig avgörande fakta såsom var mordvapnet eller kroppen kan hittas?

Om några av de indicier Lambertz räknar upp i isolation ger vissa skäl, om än ytterst svaga, för att tro att Quick är skyldig, så minskar dessa uppgifters värde drastiskt i ljuset av den totala mängden uppgifter Quick lämnat, varav många är uppenbart verklighetsfrånvända eller motbevisade. Men i och med att polisen trots att stora resurser spenderats på att leta bevis mot Quick nått ett så futtigt resultat, sjunker sannolikheten för att Quick skulle vara skyldig till långt under den för att en slumpvis vald man skulle vara det. Med andra ord menar jag att det till och med är mer sannolikt att Göran Lambertz är mördaren än att Quick är det.

Johan Rönnblom (39 artiklar)

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/46549

1 kommentarer I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Intressant inlägg i debatten om Thomas Quick. Alltid lär man sig något nytt och detta om could reading var verkligen något nytt för mig. Det förefaller som om en del inblandade förhörsledare har varit omedvetna om sina extraordinära förmågor till could reading.

Permalänk | Anmäl #1 Björn Boström, 2012-09-07, 19:42

Kommentarsfältet är stängt på denna artikel.