Public Service

Lars Anders Johansson om Public Service

Sveriges radio mörkar om musiken

Publicerad: 2012-09-03 14:09, Uppdaterad: 2012-09-11 07:09

Journalist i replik: Att SR väljer den kortsiktigt enklaste utvägen: att stryka publiken medhårs genom att ”ge folk vad folk vill ha” kommer i förlängningen att innebära slutet för underhållningen i public service.

5 kommentarer
Bokmärk & dela artikelnTipsa om artikeln vie e-post
Facebook
Twitter
dela
skriv ut
Facebook
Twitter

Om författaren

Lars Anders Johansson är sångare och låtskrivare med flera skivor bakom sig. Han är också journalist och ansvarar för kulturfrågor vid tankesmedjan Timbro.

Sveriges radios position i den svenska etern är totalt dominerande. Man etablerades under en tid då sändandet av radiovågor var ett statligt monopol. Med skattemedel byggdes organisationen upp och tekniska investeringar gjordes. Först 1993 blev det tillåtet att sända privat närradio i Sverige. De privata radiostationerna har med andra ord inte bara saknat den konkurrensfördel som de enorma statliga investeringar som gjordes i Sveriges radio en gång i tiden utgör, utan också berövats den historia och erfarenhet som befäst Sveriges Radios ställning på marknaden.

Att avregleringen av radiomarknaden inte lett till en mångfaldsdröm av mängder av fria radiokanaler där var och en kan tillfredsställa sitt specifika lystmäte beror inte enbart på de speciella förutsättningar som det begränsade antalet frekvenser i etern medför, utan framförallt på hur förekomsten av en offentligt finansierad gigant slår undan förutsättningarna för konkurrenterna.

Det är denna förhistoria som Sveriges Radios musikansvariga Pia Kalischer i sin replik på min debattartikel bekvämt väljer att bortse ifrån när hon slår sig för bröstet å kanalens vägnar och påpekar att SR:s samtliga kanaler tillsammans spelar hela 33 000 låtar på ett år, medan en privatradiostation spelar runt 800. Ska jämförelsen bli korrekt bör man i så fall slå samman samtliga privata radiostationers repertoar. Men även en sån jämförelse skulle falla ut till SR:s fördel, om man endast räknade det totala antalet låtar som spelats en gång.

Vad Pia Kalischer, möjligen avsiktligt, missar med sin jämförelse är att det begränsade utbudet på de privata radiostationerna gör utvecklingen inom Sveriges Radios musikutbud ännu mer problematisk, inte mindre. Sveriges Radios marsch in i den musikaliska mittfåran, där den stundande omgörningen av P2 bara är ett led i en lång process där smalare musik trängts ut från först P3 och P4 och nu P2, hade inte fått samma förödande konsekvenser om utbudet på de privata stationerna inte varit så begränsat. Allra helst som detta begränsade utbud är en direkt konsekvens av att de tvingas agera i skuggan av SR.

Det är också intressant hur SR de senaste åren valt att ta bort statistik och spellistor från sin hemsida. Som lyssnare kan man inte längre granska vilka låtar som spelas hur ofta. Man behöver inte vara konspirationsteoretiskt lagd för att ana ett samband mellan den minskade insynen och den nya inriktningen på musikutbudet i radion.

Anmärkningsvärt i Kalischers artikel är också att hon bemöter kritiken mot nedläggningen av nischprogrammen i P2 med påståendet att ”både P3 och P4 finns dessutom kvalificerad musikjournalistik och kunnig musikpresentation”. Om detta ska tolkas som att de musikjournalister som förlorar sina plattformar i P2 nu skall beredas plats i dessa kanaler, eller om den publik som är intresserad av jazz, folkmusik och visa förväntas att istället hänge sig åt den musik som spelas i P3 och P4 framgår inte.

Att SR väljer den kortsiktigt enklaste utvägen: att stryka publiken medhårs genom att ”ge folk vad folk vill ha” kommer i förlängningen att innebära slutet för underhållningen i public service. Den stora konkurrensfördelen som SR kommer att kunna erbjuda i den nära förestående framtid när samtliga radiosändningar flyttat ut på nätet och därmed inte längre är beroende av eterns begränsade frekvensutrymme, är den kvalificerade personal som kan guida lyssnarna fram till för dem ny och okänd musik. För att kunna lotsa lyssnarna genom nätets obegränsade och omedelbara utbud av musik från alla tidsåldrar behövs kunniga guider.

Det är precis dessa guider som Sveriges Radio gör sig av med, till exempel genom nedläggningen av nischprogrammen i P2. I förlängningen kommer det att bli svårt att motivera musiken i public service. För den som vill konkurrera genom att ”ge folk vad de vill ha” är dömd att förlora gentemot streamingtjänsternas spellistor, skräddarsydda efter den egna individuella smaken. Det är den som förmår ge folk vad de ännu inte visste att de ville ha som har framtiden för sig.

Lars Anders Johansson (8 artiklar)

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/46544

5 kommentarer I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Jag har ingen vidare koll på P2 och P3 men P4 har jag kollat upp. Jazz, folkmusik och visa är bortaget helt från P4 ävenså operettmelodier, dragspelsmusik, äldre schlager mm. All underhållningsmusik innan 1982 är borttaget. DVS hela kulturarvet inom underhållningsmusik har Sveriges Radio tippat i sjön.
Det finns en liten rest på nåder i form av programmet "Da Capo" som sänds på lyssnarovänlig tid.
Hur kommer sig detta nu? Jo det finns något som heter "P4:s musikpolicy" som styr detta.
Bäst redogör jag för detta i den insändare som jag fick införd i tidningen Kvällsstunden nr 26 här nedan.
Musiken i P4
Jag undrar om det är någon mer än jag som har varit undrande över musiken i P4?
Varje gång som jag har satt på radions P4 tycktes jag ha otur att ha satt på den när de spelar någon av den senaste tidens poplåtar. Efter tio minuter en kvart så har jag tröttnat, när den ena efter den andra av engelskspråkiga poplåtarna strömmat ur radion, och stängt av eller gått över till P1.
Men nu för ett par månader sedan fick jag idén att undersöka saken lite närmare när jag fick se på P4:s hemsidor att det finns låtlistor över musiken som spelas över dygnet.
Jag skrev ut låtlistorna från Radio Kronoberg och Radio Örebro och började räkna.
Resultatet var häpnadsväckande!
Drygt sjuttio procent (70%) var engelskspråkig pop från åttiotalet och fram till nutid. De fåtal svenska låtarna var från samma tid och i samma stil.
En snabbkoll på andra P4-stationer visade liknande resultat.
Sedan fick jag se ett svar från P4 chefen i Örebro till en insändare i NA som klagade på musiken att P4 Örebro håller sig till "P4:s musikpolicy". Underförstått. ingen anledning att klaga. Jag gjorde en google-sökning på den exakta frasen: "P4:s musikpolicy" och där hittade jag mera häpnadsväckande saker.
P4:s musikpolicy går ut på att spela musik från de senaste trettio åren med betoning på de tre senaste åren. Detta betyder att i år går gränsen vid 1982. Programledare som spelar något som är äldre får förklara sig för chefen.
Det betyder också att operett, wienervals, Evert Taube, Alice Babs mm mm spelas inte i P4 annat än i specialprogram som "Da Capo".
Ansvarig för P4:s Musikpolicy är P4:s musikchef Pia Kalischer som kommer från P3.
Hon är också gift med Anders Korpi som är en högre chef för ett större musikförlag som heter Universal Music Publishing AB där han tituleras Director.
Misstanken uppstår att detta par använder P4 för sina egna syften i den sk musikindustrin.
Att spela låtar med Calle Jularbo eller Povel Ramel saknar ju helt kommersiellt värde.
Det är ju inte nog med att den kommersiella musikindustrin har tagit över P4. Det är ju ett helt kulturarv i musikunderhållning som de har stängt in i Radions grammofonarkiv.
Hur har detta kunnat ske?
Rune Nilsson
Alvesta
070-621 62 96

Det är oerhört märkligt att denna Pia Kalischer ens har fått komma i närheten av P4:s grammofonverk med hennes täta anknytning till den kommersiella musikindustrin.
Man kan ju tolka detta som korruption.

Permalänk | Anmäl #1 Rune Nilsson, 2012-09-04, 18:46

Att de kommersiella stationerna misslyckats beror väl inte bara på SR dominans utan att de likriktat sig till den milda grad. Nån gapig grabb eller tjej som snackar en massa goja och så samma låtar som går i en aldrig avslutatd loop. Nu har Radio 1 talk radio och har brutit trenden.

Jag pratade med min far idag och han berättade om "gamla tider" när han sprang på jazzställen i Stockholm på 50-talet. Men han har alltid varit intresserad av dagens musik och inte fastnat i gamla hjulspår. Därför tycker han och jag samma sak, att det gäller att hänga med och se vad barn och barnbarn lyssnar på. SR har och måste göra samma sak. Inte bli en nostalgitripp.

Permalänk | Anmäl #2 Bo Grahn, 2012-09-05, 11:11

@#2-Bo Grahn:

Det är förvisso mkt bra att "hänga med" som du säger, och visst finns det många som har cementerat sin musiksmak till en viss period och ogärna lyssnar på annat - varken äldre eller nyare.

Men beträffande public-service kanalernas musikutbud handlar det om att se saker i ett större perspektiv. Riktigt bra musik är tidslös, precis som riktigt bra konst i övrigt.

SRs roll i sammanhanget är således ( eller borde vara ) att tillhandahålla utrymme för _all_ musik - oavsett ålder - precis som museerna gör för bildkonst. Det måste vara möjligt för en 15-åring idag att kunna slå på radion och överraskas av musik som han/hon inte ens visste fanns. Allt från Bach till Elektronic Dance Music. Topliste-hitsen finns ju annorstädes, så tonvikten borde vara på det som inte finns tillgängligt. Utvalt och presenterat av kunniga "kuratorer" representerande en regnbåge av stilar.

Att ge allmänheten tillgång till ett sådant musikarv skapar kulturell rikedom, föder nya ideer och höjer givetvis kvaliteten på ny musik.
Ju fler olika musikstilar vi hör, desto rikare blir vårt skapande.

Tycker du likaledes att museerna skall "hänga med" och rationalisera bort all bildkonst äldre än 30 år ? Det vore i så fall konsekvent.

Permalänk | Anmäl #3 Johan Vavare, 2012-09-05, 20:47

SR har alltid varit ett märkligt företag som består av en stor del "innemänniskor", där inavel och svågerpolitik är starkt förekommande. Detta grenar sedan ut i artistlivet och gynnar de redan gynnade. Inget nytt under solen!

Permalänk | Anmäl #4 Jan Stenborg, 2012-09-06, 08:31

Ja, tänk om biblioteken skulle uppföra sig som radions P4? All litteratur som är äldre än trettio år inlåst i källaren? Utlåning endast mellan kl.6 och 7 lördagsmornar för de som vill ha en nostalgitripp med Strindberg, Wilhelm Moberg och Franz Kafka.
Jag vill ha en radio med blandad musik från underhållningsmusikens alla epoker, som exempelvis wienervals, schillingtryck, läsarsånger, dragspelare, schlager från trettio-förtio-femtiotalet till nutid i blandning i det dagliga flödet.
Gärna också några specialprogram som t.ex. "visstunden", "dags för dragspel", "jazzhörnan" mm.
Det är blandningen som ger liv i radion och som blir intressant och roligt att lyssna på.
Nu är radions P4 som en öken med samma sorts engelskspråkiga poplåtar som man har hört till leda de senaste trettio åren. Jag för min del brukar inte stå ut mer än tio minuter i taget.
I detta fall var det bättre förr! Vi lyssnade på popmusiken och spelade in under sextiotalet. Men den gamla musiken var ju aldrig borta. Vi fick ju klart för oss hur underhållningsmusik har varit sedan artonhundratalets början med wienervalsen.
Vi fick också höra italienska smörsångare, franska visor och musettdragspel, tyska schlager mm.
Det verkar ju som att denna Pia Kalischer har en överenskommelse med den kommersiella musikindustrin, kanske genom maken, att föra ut musikförlagens produkter i P4-stationerna?
Det medför ju royaltin och artistbokningar för förlagens artister och produkter.