Frihet är antibiotikans bästa vän

Jag misstänker att det finns massor av redan utvecklade antibiotika som fungerar hyfsat, särskilt i kombination med andra och varandra, men som inte riktigt klarade något testkriterium därför att de hade någon mindre viktig bieffekt, och därför förbjudits av staten.

Timbro har uppenbarligen för mycket pengar, vilken smörja. Frsöker göra nyliberal politik av ett allvarligt forskningsproble. Nästa steg blir väl att hävda att både arbetskraftsinvandringen och de nya flyktingarna med gemensamma krafter behövs för att lösa problemen med antibotikaresistens.

Man vet inte om man ska skratta eller gråta över den här typen av rapporter.

Men Okey,igen.

Här i världen finns det något som heter standarder. Man borde ju vänta sig att en organisation som är förknippad med näringslivet, som dagligen sysslar med att uppfylla standarder, borde ha några minimikrav på vad dom presenterar. Men tydligen inte.

Jag skulle rekommendera de forskare som jobbar på Timbro och är rädda om sitt anseende att byta arbetsgivare.

Timbro borde ha vett att lägga ner en rapport när den inte fungerar. Antibiotika-användningsproblemet är ett typiskt prisoners dilemma. Sådana i stor skala löser man inte genom frihet, utan genom restriktioner.

Här har vi verkligen ett utsökt åskådningsexempel på hur kvalitén är på den smörja som Timbro och stora delar av resten av näringslivets lobbyorganisationer ägnar sig åt att sprida. Den i det närmaste religiösa marknadsliberala fundamentalismen är inte bara förblindande utan i likhet med mycket annan religion direkt farlig för en ordnad och på gemansamma mänskliga ansträngningar byggd samhällsutveckling - oavsett om det gäller forskning kring antibiotikaresistens, äldreomsorg eller skolgång för barn .

Här har vi verkligen ett utsökt åskådningsexempel på hur kvalitén är på den smörja som Timbro och stora delar av resten av näringslivets lobbyorganisationer ägnar sig åt att sprida. Den i det närmaste religiösa marknadsliberala fundamentalismen är inte bara förblindande utan i likhet med mycket annan religion direkt farlig för en ordnad och på gemansamma mänskliga ansträngningar byggd samhällsutveckling - oavsett om det gäller forskning kring antibiotikaresistens, äldreomsorg eller skolgång för barn .

Nä, man mâste frâga sig vad kretsen tror att den sysslar med!
Den som är sjuk vill bli frisk!
Hela efterfrâgan finns i det segmentet.
Däremot finns det ingen kommersiellt exploaterbar efterfrâgan pâ att hâlla sig frisk -sâ att man inte blir sjuk.

Den som är sjuk vill dessutom ha det bästa -just dâ, omedelbart.
Det personliga är som bekant det högsta.
Vetskapen om att det skulle finnas "bättre" men inte just för dig utan reserverat fôr "allvarligare situationer" är politiskt svârsâld.

Det är med detta som att rädda världen mera i stort -det lönar sig inte! Den ev. âterbetalningen/intäkten ligger för lângt in i framtiden.

Därför drivs samhällsskeppet framât med full fart och med alla segel satta.

En konsekvens av detta kommer dâ att bli en alltemr ödesdiger brist pâ fungerande antibiotika. De nya som ev. skulle kunna utvecklas "förstörs" nämligen i takt med att de kommer fram, av just marknandskrafterna och den förhärskande politiska viljan.
Det finns idag en ganska lâng lista pâ andra liknande och kommande katastrofer, alla tillkomna av i grunden samma skâl nämligen den strukturella oförmâgan att bete oss som om varje dag vore den sista. I det lâget blir framtiden en happening. Inte vârt problem. De som lever lär fâ se! Eller inte! I vart fall inte vâr grej, här och nu!

Grundskoleelever skriver uppsatser på den här naiva nivån. Timbro är verkligen värdelösa. Alltid.

Problemet är väl att skull det komma ett Antibiotikum med stort A vore det i praktiken konkursmässigt eftersom ingen (nåja väldigt få) skulle få köpa den. Alltså den kommersiella drivkraften är en del av problemet och inte en del av lösningen.

Egennytta och personliga val är här av ondo. eller menar Timbro-högern att alla ska gå omkring i en bubbla som i episoden bubbel-boy i humorserien Seinfeld.

Det är talande att motståndaren saknar argument och alternativa strategier på hur problemen kan lösas och därför tvingas att argumentera om Timbro i stället för själva sakfrågan. För oss som är oroliga för om vi kommer att ha antibiotika för oss själva och våra barn i framtiden, och vill ha konkreta åtgärder och steg framåt, så går det att läsa om dem i rapporten "Världens väntan på antibiotika".

#9: Nänä, precis tvärtom!
Detta nya A skulle raskt sla ut all den sämre antibiotikan.
Varenda gris och kyckling skulle fâ den i fodret!
Pâ det viset skulle den sedan gâ samma öde till mötes som de tidigare dunderpreparat som har tagits fram under âren för att sedan förstöras genom okontrollerade mass-insatser.

Ett företag tjänar pengar pâ att sälja -inte pâ att inte sälja.
"Rätt sätt" att hantera ett nytt dunderpreparat A vore att reservera det för noga kontrollerade och övervakade (akut livräddande) insatser där inget annat kunde hjälpa. Endast sâ skulle resistensutvecklingen ute i ekosystemet kunna bromsas.
Alla grepp av det antydda slaget framstâr som helt utopiska.
Det är därför vi vare sig har eller kommer att kunna fâ permanent tillgâng till effektiva antibiotiska. Det âr med detta ungefär som med diverse paradisöar. Marknaden, här i form av turism, förstör dem i takt med at de lanseras. Till slut tar de slut. Shit happens!

Ransoneringen av antibiotika är en bräcklig och otillräcklig lösning, särskilt då vi inte vet vad som är rätt mängd antibiotika eller vilken användning som är rätt (det finns nu är skattningar). Det finns ingen enskild lösning till ett så komplext problem som antibiotikaresistens. Vi kan mycket väl sätta antibiotikakonsumtionen till noll och ändå förlora vår sista antibiotika. Då står vi hjälplösa. Frågan är om vi vill hoppas på en defensiv ransonering, eller vi vara offensiva och lösa problemet? Därför behöver vi det batteri av lösningar som en fri marknad kan erbjuda.

#13: Ursäkta, men du skriver helt osammanhängande.
Resistensen är preparat-specifik.
Det är användningen av preparatet som efterhand leder till framväxten av en tilltagande resistens. Hur snabbt denna resistens växer fram är i princip proportionell mot preparatets kontakt med ekosystemet.

Om vi alltsâ verkligen hade ett dunderpreparat A inlâst i ett kassaskâp skulle dess goda effekt säkerligen bestâ under lâng tid eftersom exponeringen vore noll. Â andra sidan skulle vi inet ha nâgon löpande terapeutiskt nytta av preparat sâ lânge det fanns bara i kassaskâpet. Dock vore det bättre sâ än att inte ens ha det där. Funnes det där vore det ju nämligen disponibelt för rena värstinglägen -till priset av att därigenom förstöra det.

I grunden är situationen inte knepigare eller mer komplex än som här är antytt. Dock är denna, som jag skrev i #12, fullkomligt marknadsfrämmande.

Ingdahl skriver som om det skulle vara restriktioner som hindrade framtagandet av hela tiden nya dunderpreparat och som om pâ det viset hela tiden skulle kunna springa ifrân resistensutvecklingen. Sâ är det inte heller. Att det är sâ länge sedan det kom fram nâgot nytt dunderpreparat beror pâ att det blir allt svârare att överhuvudtaget hitta nya antibiotika. Vi stâr alltmer inför ett slags omöjlighetsvägg. Detta är i grunden en biologisk frâga och inte en som nâmnvärt skulle ändras av att sätta in fler som letar. Och, ännu en gâng, det trista âr att även om fler skulle lyckas ta fram ett (1) nytt dundermedel skulle detta gâ samma trista öde till mötes som alla de f.g. Ocksâ detta nya skulle blandas fritt och utan varje kontroll i t.ex. djurfoder och ges preventivt och/eller slarvigt även i en massa andra sammanhang.

Som det ser ut kommer vi att förlora kampen mot en massa sjukdomar som vi har vant oss vid att betrakta som antingen övervunna (typ tbc) eller relativt enkelt behandlingsbara (typ syfilis)

Eftersom det är marknaden som har bidragit till att sätta oss i den situationen och samma marknad som till synes inte har förmâtt hâlla sig steget före resistensutvecklingen framstâr det som riskabelt att tro att samma marknad nu skall kunna lyfta sig i hâret och mirakulöst âstadkomma en ny ordning. Det finns alldeles för mânga grisar och kycklingar för sâdant. Vi mâste inse att marknaden finns t.ex. där. De stackare som svävar mellan liv och död i t.ex. icke-behandningsbar tbc är marknadsmässigt helt ointressanta. Ur marknadssynpunkt är det dessa som ev. kan âka snâlskjuts pâ grisarna! Eller inte! Griserna gâr hur som helst först, i kraft av sina antal och sin kontinuerliga antibiotikakonsumtion.
Customer is King!

Problemet är ju att det inte finns någon marknad på läkemedelsmarknaden. Resonemanget faller ihop på att just staten och politiska beslut varit inne och styrt i varje del av läkemedelskedjan, från utveckling till försäljning. Läs mer om hur regleringarna som skulle ge säkra mediciner och låg priser öppnade för antibiotikaresistenens i rapporten "Världens väntan på antibiotika".

#15: Vem mer än du skriver om "läkemedel"?
Din egen artikel behandlar den alltmer uppmärksammade bristen pâ effektiva antibiotika. Den bristen âr en konsekvens av det marknadsmässiga sätt pâ vilket alla antibiotika t.v. hanteras.

Alla de miljarder slaktdjur som idag ges permanenta antibiotika-tillskott i foderhâllningen är inte "sjuka" och den antibiotika de fâr är inte "läkemedel" utan mera "tillväxtbefrämjande substanser".

Ändâ handlar det som samma antibiotika och samma resistensframväxt.

Idag finns det inget likhetstecken alls mellan ett visst antibiotikum och dettas användning som läkemedel. Sannolikt finns större delen av marknaden idag helt utanför humanläkemedelssegmentet -och det är enbart denna som i nâgon liten mân och i vissa länder o.s.v. överhuvudtaget är föremâl för viss reglering. Det är helt stolligt att se dessa regleringar som en orsak till bristen pâ nya antibiotika eller pâ dessas fortlöpande neutralisering genom resistenstillväxt. Den stora marknaden är fullkomligt fri och fullkomligt oreglerad. Här är det grisuppfödarna som bestämmer spelreglerna. Läkarkâren kan sedan förse sig pâ denna större marknad -eller avstâ. inte marknadens problem. Customer is King!