William Petzäll fick inte den vård han behövde

Jag inser från första början att detta blir en jobbig debattartikel att skriva, men jag känner ändå ett stort behov av att förmedla mina tankar och samtal med Petzäll jag har haft under en lång tid. Min kontakt med Petzäll började redan 2005-2006 då jag började intressera mig för Sverigedemokraterna och Petzäll försökte värva mig. Jag valde att avstå från engagemang i Sverigedemokraterna och kontakten blev mer sporadisk. När sedan Petzäll kom in i riksdagen 2010 började kontakten bli mer påtaglig. När han sedan blev tvångsomhändertagen för sitt påkomna missbruk av opioder och bensodiazepiner började vår kontakt bli mer och mer regelbunden.

Vi pratade mycket om vilka preparat han tog och hur det gick med hans läkarkontakt, samt hur det hela började. Han berättade för mig att det hela började med att en ökänd privatläkare, som åtminstone var väldigt frikostig med starka narkotiska preparat skrev ut en mycket stor mängd Xanor, ett av de starkaste bensodiazepinerna på marknaden, efter en tragisk händelse. En mängd tabletter som Petzäll inte kunde hantera i sitt svåra ångestillstånd. Besöket hade kostat 1 000 kronor och en receptförnyelse kostade 300 kronor för varje gång man skulle ha ett nytt recept.

Jag frågade ofta Petzäll hur han mådde och han uttryckte alltid en tydlig vilja att bli av med missbruket och få hjälp. Hjälp som emellertid var nästintill omöjlig att få för honom. Han hade försökt på en beroendeklinik som ägdes av Capio som emellertid skrev ut honom och enligt Socialstyrelsens föreskrifter får man inte bli inskriven på någon annan klinik efter en sådan utskrivning förrän tre månader. Han hade inte lyckats trappa ner enligt schemat och lösningen enligt dagens gällande regler är då ingen behandling alls. Min fråga är, är det svensk sjukvård? Att sjuka patienter som inte blir friska efter ett färdigt schema ska överlämnas till sitt eget öde?

Petzäll var förtvivlad och hans största önskan var att få bli inskriven på en metadonklinik i Falkenberg, men någon läkare tyckte att han var för "frisk" för det. När sedan han fick en remiss var väntetiden närmast ett halvår. Han livnärde sig på att olika vårdcentralsläkare skrev ut underhållsdoser åt honom, så att han åtminstone inte skulle få livsfarliga kramper och andra abstinensbesvär.

William Petzäll var en fantastisk människa med stor empati och kämparglöd för både sitt eget missbruk och för andra människor i liknande sits. Det visar hans beslut att fortsätta som politisk vilde i riksdagen för att kunna driva dessa frågor samt hans mycket ödmjuka klädinsamling för fattiga narkomer. Vi hade långa samtal och delade med oss för varandra av våra olika erfarenheter av både politik och olika mediciner.

Jag kommer alltid minnas Petzäll som en mycket trevlig person att prata med. Vi pratade via internet i många år och hann träffas in real life en gång och sms:ade varandra också. Petzäll kommer alltid finnas i mitt hjärta som en fantastisk individ. En individ som hade kunnat få ett långt och adekvat liv om han hade blivit erbjuden den vård han ivrigt kämpade för att få.

Varför behandlas inte människor beroende av vissa preparat som vilken annan patient som helst? Varför behandlas dem inte som vilken patientgrupp som helst? Är det värdigt ett ciliviserat land som Sverige att skriva ut människor från behandling för att de inte klarar tidsschemat istället för att göra en ny planering som passar individen? Vilken annan patient grupp lämnas åt sitt eget öde på det här sättet?

Min bestämda uppfattning är att William Petzäll hade kunnat fått ett bra och värdigt liv om han hade fått den vård han ville ha och var i akut behov av, men det brister i systemet. Ansvaret ligger på Socialstyrelsen och Socialdepartementet att se över vilka värderingar som ligger till grund för nu gällande regler och föreskrifter. Skam är vad det är.

Jonathan Lindborg (25 artiklar)
http://jonathanlindborg91.blogspot.se/

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/46531

7 kommentarer I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Tack för att du lyfter det här, Jonathan!

Permalänk | Anmäl #1 Joakim Jacobsson, 2012-09-02, 17:38

Om riksdagen ska hålla en tyst minut nu kan väl alla rikta sina blickar mot Maria Larsson?

Permalänk | Anmäl #2 Joakim Jacobsson, 2012-09-02, 17:40

Bland anhöriga till tunga missbrukare är det välkänt att de ofta kan vara jättsvårt att få in en missbrukare på behandling.

- Anhöriga som drabbas av missbrukarens beteende har begränsade möjligheter att påverka beslutet om behandling. Tänk er att någon som bor närmaste granne till en ny väg eller hus inte skulle ha rätt att klaga på beslutet. Det är otänkbart, Men helt normalt om det gäller missbruk,

- En stor del av kostnaderna för behandling av missbrukar har lagts på kommunerna ofta inom en nämnd där vård av missbrukare skall konkurrera om pengarna med omsorg om de riktigt gamla, handikappade, försörjningsstöd till fattiga och verksamhet för invandrare. Nästan alla grupperna, utom gruppen anhöriga till missbrukare, har stöd av välorganiserade påtryckargrupper. För att sänka ribban för att komma in på behandling borde staten ta en större del av ansvaret för kostnaderna.

Permalänk | Anmäl #3 Leif Stenberg, 2012-09-03, 20:37

Helt galet att inte erbjuda missbrukare hjälp att komma ur beroendet. I England används metadon, eller vad det nu heter. Där får de som vill sluta med missbruket, metadon, som de hämtar ut varje dag på lokala apoteket, så de inte skall hamstra på tabletterna och ta flera samtidigt.

Fullständigt löjeväckande att personer skall gå på tunga droger och med dessa försöka trappa ned, vilket är attityden i Sverige. Helt klart mycket vettigare att de ersätter de tunga drogerna (såsom t.ex. heroin) med en annan substans (som inte ger så mycket psykiatriska störningar), såsom t.ex. metadon, under tiden de försöker trappa ned.

För övrigt tycker jag det är självklart att sprutor skulle säljas fritt i handeln för att undvika spridning av infektioner.

Permalänk | Anmäl #4 Joachim Karlsson, 2012-09-04, 10:14

Det kanske är dags för att de Svenska missbrukarna reser utomlands för att få vård? Det är ju det som svensk sjukvård tvingar dem till. Alternativet är att de avlider av sitt missbruk här i Sverige. Tyvärr, är det heller inte optimalt att bosätta sig utomlands när man är i en utsatt postion och där familj och vänner har en stor betydelse. Utan socialt skyddsnät, hamnar man snart på gatan.

Permalänk | Anmäl #5 Joachim Karlsson, 2012-09-04, 10:18

Jonathan Lindborg är en hedersman med hjärta och en riktig demokrat. Inte alla politiker som är det.

Permalänk | Anmäl #6 Ina Höst, 2012-09-04, 10:43

Synd att en person med sådan glöd dör för tidigt.
Dock skall det väll sägas att tycker inte nån instans i svensk sjukvård har gjort något fel utan snarare följt til punkt och pricka regeringens önskemål och kriterier.
Och enligt sann moderat anda så var han inte mer värd än en person som dör i cancer som tvingas jobba för att han är för frisk.

Problemet ligger att empati har blivit tydligen nån kommunistisk känsla och det passar inte i dagens eget ansvar samhälle.
Girighet och "jag är bättre" än alla andra promotas som vinnande kvaliteter.

Jag ser hellre att mina skattepengar spenderas till skola/vård/polis/brandkår än skattelättnader för RUT avdrag.
Med risk att låta kommunistisk så var det faktiskt bättre förr när sverige låg bland dom top 10 bästa skolsystemen i världen och vi hade till ex närpoliser som patrullerade ute på stan.

Mina kondoleanser för din förlust av vad som låter som en bra vän och väldigt engagerad politiker som bara ville ha ett bättre sverige.

Permalänk | Anmäl #7 Tobias W, 2012-09-04, 13:31

Kommentarsfältet är stängt på denna artikel.