Därför vore en Quick-kommission fel väg att gå

Det är begripligt att personer som har läst Hannes Råstams skakande genomgång av rättsövergreppen i fallet Thomas Quick vill ha en fullständig genomlysning av vad som förevarit. Men kravet på en ”sanningskommission” är inte välbetänkt. Jag ska förklara varför.

Sanning är inget vedertaget begrepp inom juridiken och vårt rättsväsen. Att skipa rätt är en annan verksamhet än att avgöra frågor om sant och falskt. Rättsskipning bygger på sannolikheter. Det är därför man har den goda tumregeln att hellre fria än fälla när det råder minsta tvivel om vem som är gärningsmannen i ett brottmål. Inte ens när alla tvivel är undanröjda, kan man vara säker på vem som begått brottet. Någon inblandad – ett vittne, en brottsutredare – kan ha blåljugit eller begått en oredlighet.

Och först långt i efterhand kan sådant bli uppdagat. Stränga spiondomar från kalla krigets femtiotal i vårt land har visat sig bygga på lösan sand. I Quick-fallet har tumregeln varit att hellre fälla än fria.

Det rimliga är nu att rättssystemet självt reder ut vad som har gått snett, genom i runt tal 150 personers aktiva medverkan i den judiciella apparaten under hela åtta stycken förundersökningar och rättsprocesser. Instrumenten finns och har redan börjat användas. Antalet resningar och frikännanden i efterhand ger en antydan om omfattningen av det makt- och ämbetsmissbruk som – ännu ostraffat – har kunnat försiggå.

Ännu: ty en rad av de inblandade personerna kan alltjämt ställas till ansvar – inför domstol, genom administrativt-disciplinära förfaranden, genom förlorat vetenskapligt anseende, genom självsanering inom berörda professioner (exempelvis advokatkåren). Och även om åtskilliga av de missgärningar som dessa personer begått har blivit preskriberade eller på annat sätt överspelade, finns dock pressen och den allmänna opinionen som en yttersta instans.

Naturligtvis borde också dessa ställas vid skampålen – också om bara bråkdelen av vad Hannes Råstam har dragit fram skulle visa sig stämma.

Är inte vårt samhälle vuxet en sådan självkritisk uppgörelse?

Framförallt: den kriminalhistoriska forskningen borde här ha ett gyllene tillfälle. Det är i den vetenskapliga undersökningen och diskussionen som frågor om sant och falskt prövas. Ett riktigt stort forskningsprogram om ett urval särskilt anmärkningsvärda rättsskandaler borde lätt kunna motiveras. Det skulle också försöka att komma till rätta med van- och avarter inom journalistiken som inte sällan har varit en medaktör i de särskilt spektakulära rättsfallen.

En ”sanningskommission” löser intet av alla dessa problem. Den skulle mest troligt inte bli sammansatt av vetenskapsmän, åtminstone inte till sin majoritet. Den skulle ställa sig över eller vid sidan om den rättsvårdande verksamheten, i praktiken innebära ett underkännande av denna och fungera som en extraordinär domstol. Och detta skulle skaka rättsstaten i dess grundvalar.

Erfarenheterna av extraordinära kommissioner är ingalunda godartade. De har skapat parallella rättsliga procedurer – det har förekommit att personer som vittnat inför sådana kommissioner har tvungits begå ed och att personer som vägrat göra detta därför avstått från vittnesmål – och en ”dom”, ett utlåtande eller ett betänkande som en sådan kommission avlåter kommer givetvis inte att kunna överklagas. Det skulle sammantaget kränka vårt fristående rättsväsen.

Efter frihetstidens otyg med ständerkommissioner – det vill säga vanan under delar av 1700-talet att tillsätta en politisk specialdomstol (som kunde utdöma dödsstraff) med anledning av ett enskilt redan begånget brott – förbjöds på goda grunder denna ordning med tillfälliga domstolar och staten bestämde att alla brott skulle avgöras i allmänna, permanent arbetande domstolar.

Vår tids kommissionshysteri har också det drag av rättsosäkerhet, av särjustis, även om några dödsstraff inte längre kan utdömas. Den innebär ett ovälkommet politiskt ingrepp i rättssystemet. Utsatt som en kommission skulle vara för allmänhetens högt uppskruvade förväntningar kommer den ändå inte att kunna komma fram till hur det egentligen var – bara till hur det antagligen var.

Anders Björnsson (32 artiklar)

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/46509

2 kommentarer I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Även Jean Gabin kan tydligen. Bra artikel för en gång skull. Forskningsprojekt låter som en utmärkt åtgärd. Frågan är vilken som har kurraget att åtala de inblandade i den här skandalen. Psykologerna går ju fria då de bara följde den "vetenskap" som endast betår i ett antal tyckanden och aningar. Psykologi är ingen vetenskap som man bör använda sig av i en domstol. Det för in rättsosäkerhet i sammanhanget i stället för att ta bort den.

Juristerna och polisutredarna där emot borde ju vara ansvariga för sitt hanterande av ärendena. Har svårt att tänka mig att det finns någon i det svenska domstolsväsendet som kommer att ta tag i de här återstående rättsfallen. Det hela kommer nog att ebba ut så småning om och endast bli en portalhändelse i svensk rättshistoria. Vi har ingen Leif G W Persson som känner ett ansvar för att juridiken ska skötas på ett korrekt sätt. De som borde tagit sitt ansvar är ju själva inblandade och att åtala sig själva tror jag nog inte är aktuellt. Inte vad vi kan se i tidningarna i alla fall. Juridiken är ju som sagt en fristående makt i vårt samhälle och bör så förbli.

Permalänk | Anmäl #2 Kristian Fredriksson, 2012-09-01, 04:18

Det som har hänt måste kopplas ihop med den andra megarättsskandalen Catrine Da Costa fallet.

De så kallade tre musketörerna Kvast, Borgström och Lambertz har säkert gjort sitt bästa, de är helt enkelt inte bättre det är ju det de faktiskt säger hela tiden.

Utan saken är en ledningsfråga, i det lilla så har deras chefer ansvaret för det som har hänt. I det stora är det en politisk fråga. Den just nu borgerliga regeringen gör som regeringar brukar göra i vårt land, skydda sig själva.
Detta beror på att individen traditionellt har en svag ställning gentemot stat eller kollektivet som de ibland kallar sig.

här kanske det finns ett tillfälle dock att kräva att justitieministern visar intresse för svenskar rättskydd och rättssäkerhet. Troligtvis inte men kanske med tiden om det skulle bli ett journalistiskt intresse för oss. Man vet aldrig. Det kan hända.

Permalänk | Anmäl #3 u_5765, 2012-09-01, 23:07

Kommentarsfältet är stängt på denna artikel.