Strategisk tystnad om Afghanistankriget under valet

Just nu pågår det republikanska partiets nationalkonvent och om ett par dagar är ska det demokratiska partiet hålla sitt. Om man inte visste det, så skulle det förmodligen vara fullt möjligt att se tv-sändningarna från konventen och missa att USA faktiskt befinner sig i krig.

Tiotusentals amerikanska soldater utkämpar just nu ett intensivt krig i de södra och östra delarna av Afghanistan. De tar också förluster. I juli dog 46 soldater ur den USA-ledda koalitionen, vilket är den högsta siffran sedan september förra året. Soldaterna utsätts för bakhåll och sprängs i bitar av hemmagjorda bomber när de kämpar för att säkra vägen mellan Kabul och Kandahar som löper genom Ghazni-provinsen. Andra soldater strider hårt för att återta områden i och runt staden Kandahar.

I motsats till Obama kampanjretorik håller krigets vindar inte på att mojna. I juni utsattes koalitionsstyrkorna i snitt för 110 attacker per dag och 39 soldater dödades. Även om antalet döda soldater och civila är färre än de var under 2011 visar sommarens strider att talibanerna är långt ifrån besegrade.  

Trots läget i Afghanistan verkar det här bli den första presidentvalskampanjen i USA:s historia där ett pågående krig inte genererar någon större debatt. Condoleezza Rice, George W. Bush nationella säkerhetsrådgivare och senare utrikesminister, nämnde inte Afghanistan i sitt tal på det republikanska konventet. John McCain, republikanernas presidentkandidat 2008 och mest känd för sin militära bakgrund och sitt engagemang i försvars- och utrikespolitiska frågor, nämnde kriget endast vid ett tillfälle i hela sitt tal innan han gick vidare till att kritisera de kommande nedskärningarna inom försvaret.  De två kampanjerna verkar ha lyckats få de flesta media att acceptera ett narrativ som säger att kriget är ett misslyckande, men att de amerikanska styrkorna kommer att vara hemma till 2014 och både Obama och Romney är överens i angående strategin. 

Detta narrativ hindrar förstås inte amerikanska soldater från att dö och det är anmärkningsvärt hur lite uppmärksamhet kriget i Afghanistan faktiskt får. Afghanistan-kriget var enligt president Obama det goda kriget och därmed det rätta kriget. Kriget skulle utkämpas för att svara på al-Qaidas attack den 11:e september, för att förhindra framtida tillflyktsorter för terrorister, för att befria de afghanska kvinnorna, för att bringa demokrati och moderna regeringsformer till ett underutvecklat samhälle och för att upprätthålla Amerikas trovärdighet. Men nu vill ingen tala om det.

Dessutom är afghanistanstrategin varken tydlig eller fast och idén att Obama och Romney på något sätt är överrens om strategin är mer föreställning än fakta. Faktum är att den amerikanska presidenten står inför ett flertal avgörande beslut angående Afghanistans framtid och de flesta av dessa måste fattas inom 12 månader efter valet.  Hittills är det mycket svårt att veta om Obama och Romney kommer att fatta liknande beslut i dessa frågor, eftersom ingen av dem har givit tydliga signaler om vad de tänker göra.

Bara några veckor efter valet måste det första viktiga beslutet fattas. Oavsett om Obama vinner eller inte, så måste han överväga sina generalers rekommendationer om takten på tillbakadragandet av de amerikanska soldaterna. Nu i september kommer de 30 000 soldater som Obama skickade till Afghanistan för att förstärka insatsen (den så kallade Afghan Surge), att vara hemma igen. Frågan är om de kvarvarande 68 000 soldaterna ska stanna kvar under nästa sommars stridssäsong, något som Obamas generaler vill, eller om han kommer att beordra hem ett stort antal innan dess.   

Obamas hantering av kriget hittills antyder att han kommer att beordra ett tillbakadragande av fler soldater före nästa höst. Två gånger har Obama avfärdat sina toppgeneralers rekommendationer om det antal soldater som faktiskt behövs för att nå de utsatta strategiska målen. Romney har kritiserat Obama för att inte lyssna på sina generaler, men hans afghanistanstrategi är minst lika oklar. Om och hur många soldater Romney kommer att dra tillbaka nästa år, förutsatt att han vinner valet, är det ingen som vet.

Någon gång under 2013 är det dags för nästa stora beslut som presidenten måste fatta. Frågan handlar om hur många och vilken typ av styrkor USA ska lämna kvar efter 2014. Det är i stort sett redan klart att specialstyrkor från USA och NATO, inklusive olika typer specialister och instruktörer, kommer att stanna kvar och hjälpa den afghanska armén att hålla landet säkert. Men hittills finns det varken någon detaljerad plan eller någon formell överenskommelse med den afghanska regeringen. Den amerikanska försvarsledningen i Pentagon kommer med största säkerhet att begära att tiotusentals amerikaner, inklusive en slagkraftig styrka bestående av specialförband, ska stanna kvar. Försvarsledningen hade planer på att bevara en sådan styrka i Irak, men president Obama valde en annan väg. Först reducerade han kraftigt antalet soldater och sedan lyckades han aldrig nå en överenskommelse med den irakiska regeringen.

Skulle Obama göra något liknande angående Afghanistan? Och skulle Romney fatta ett annorlunda beslut? De amerikanska väljarna har ingen information om detta när går till valurnorna och man kan ana att kandidaterna inte kommer att pressa varandra för mycket angående Afghanistan i den kommande debatten om utrikes- och säkerhetspolitik.

Fler kritiska beslut kommer att följa på detta. Ska USA finansiera de afghanska säkerhetsstyrkorna efter 2014 och i så fall hur länge. Enligt vissa uppskattningar skulle det att kosta uppemot 4 miljarder dollar per år och frågan är om de amerikanska skattebetalarna kommer att vilja stå för den kostnaden. 

Ska USA stödja förhandlingslösningar som erkänner och inkluderar talibanerna? Om USA ser detta som den enda lösningen, vilken typ av eftergifter ska de då göra för att snabbt locka talibanerna till förhandlingsbordet? Sedan måste man även besluta om USA ska stödja någon av kandidaterna i det planerade afghanska presidentvalet 2014 och om man i så fall ska göra det öppet eller hemligt.

Därpå följer det kanske mest kritiska beslutet som presidenten måste fatta. Samtidigt som de flesta amerikanska soldaterna, inklusive NATO-styrkorna, dras tillbaka, måste man besluta om man ska slå mot taliban-enklaverna i Pakistan, eller om man ska låta dem vara. Detta beslut kan avgöra om huruvida regimen i Kabul, som USA de senaste åren försökt att bygga upp, kommer att överleva.

Både Obama och Romney är obekväma med att tala om alla dessa saker. Politiskt sett utgör området ett minfält och ingen av dem kommer förmodligen att ge några tydliga svar före valet i höst. Båda kandidaterna ser nog helst att de amerikanska väljarna glömmer att USA befinner sig i krig. Valstrategiskt kan man förstå detta, men det har stora konsekvenser för Afghanistans framtid. Om man inte börjar tala mer om Afghanistan nu, kommer det att bli mycket svårare för vinnaren av höstens val att nå partiöverskridande överenskommelser kring den framtida finansieringen av USA:s insatser i landet. Kommer man inte överens och partipolitik tar över afghanistanfrågan riskerar man att de sista årens framsteg i Afghanistan går om intet.

Björn M. Ottosson (47 artiklar)

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/46478

4 kommentarer I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Det är ju lite svårt att i sin kampanj såsom Romney gör betona statsskulden och samtidigt tala om vikten av att föra krig i Afghanistan.

Det är ju anledningen till att han inte talar om krigen.

Det krig som republikanerna hetsade fram mot folkopinionen understödda av tv-stationer, som Fox News.

Detta eftersom krigen är en viktig bidragande anledning till statsskulden. I Joseph Stiglitz bok beräknades skulden till 3 trillon dollar (the three trilllion dollar war). 3 000 000 000 000

Men kostnaden verkar nu bli än större kanske 5 trillion dollar. Dessa fullkomligt idiotiska krig som kostat miljontals liv. Det är djupt tragiskt.

Samtidigt som arbetslösheten är cirka 18 % - om man räknar in de som slutat söka jobb. Och var sjunde amerikan går på matkuponger. Statsskulden är 100 % av BNP.

Om Romney menar allvar med att sänka statsskulden och återskapa jobb genom att spara sig ur krisen, så kommer vi få se en ekonomisk kollaps av gigantiska proportioner.

Den så kallade paradox of thrift visar att det är omöjligt att spara sig ur en kris. Vad som behövs är en kontracyklisk politik där staten ökar sina utgifter genom att tidigarelägga planerade projekt såsom restaurering av motorvägar, nybyggnation av snabbtåg osv.

Vad vi ser är det amerikanska imperiets fall.

Permalänk | Anmäl #1 Doktor Eleph@nt, 2012-08-31, 09:23

Det är gott om motorvägsbyggen i USA som har få bilister på dem. Det är nog knappast någon väg ur krisen.

Det som har gjort att USA inte har drabbats av en superinflation ännu är att de amerikanska bankerna inte har satt alla pengar FED har tryck upp i omsättning ännu. Bankerna håller inne med lån. När väl politikerna kommer att tvinga bankerna att låna ut igen då kommer dollarna att bli värd småslantar.

Det handlar mer om hur fort man vill komma ur den kommande superkrisen. Man kan dra ut på den genom att trycka pengar eller så gör man processen kort genom att helt enkelt ta hem alla amerikanska trupper utomlands och samtidigt tar bort hälften av alla myndigheter i USA.

Vad gäller kriget i Afghanistan så har Obama redan lovat regeringen i Afghanistan att USA blir kvar till 2024. Det är ungefär det år då USA är lika bankrupp som Grekland är idag.

Sedan så vill jag minnas att det var en av kandidaterna till presidentvalskandidat som höll ett tal i RNC och kritiserade krigen. Att sådant inte nämns får vi väl skylla massmedia och forskare på.

Permalänk | Anmäl #2 Göran Axelsson, 2012-08-31, 18:33

Göran, den väg ur krisen som jag hänvisar till är nobelpristagarnas väg ur krisen för både Joseph Stiglitz och Paul Krugman rekommenderar den.

Jag skulle även kunna ta upp detaljer i vad du skriver och argumentera emot - men jag ids inte.

Permalänk | Anmäl #3 Doktor Eleph@nt, 2012-08-31, 20:39

Joseph Stiglitz och Paul Krugman har inte fått några nobelpris. Det visar väl att deras teorier inte fungerar. Bara för att vara lite spetsfundig. De som delar ut priset i ekonomi är en av de stora ekonomiska lögnarna i Sverige: Riksbanken.

Tvärtom visar alla tidigare investeringsåtgärder för att komma ur kriser att de inte fungerar. Nämn en enda kris som har åtgärdats med mer utgifter?

Man kan även börja fundera på vad som är undantagstillstånden i ekonomin; låg- eller högkonjunktur. I min värld är högkonjunkturerna undantagen, medan de flesta politiker försöker påstå att lågkonjunkturerna utgör undantaget. Hur ska de annars få röster?

Så på en nedåtgående ekonomisk trend kan vi kanske skapa några högkonjunkturer genom statliga investeringar via höjda skatter och lån. Frågan är bara: hur många gånger kan man göra det?

Men likaväl som att bygga vägar kan man väl bygga vapen. Så låt oss kriga oss ur krisen. Mer bomber över Afghanistan så får amerikanska arbetare jobb.

Permalänk | Anmäl #4 Göran Axelsson, 2012-09-02, 11:22

Kommentarsfältet är stängt på denna artikel.