Jan Björklunds satsning på forskning är naiv

På DN debatt den 30 augusti gör forskningsminister Jan Björklund ett utspel om satsningar i den kommande forskningspropositionen. Av språket framgår det glädjande nog att han tagit intryck av hur ett helt enigt näringsliv resonerat i sina inspel.

Det börjar också riktigt bra. En rejäl satsning på unga forskare är efterlängtad.  Det är faktiskt unga forskare som gör genombrott. Man skulle kunna tro att forskningsministern faktiskt hade forskat i ämnet och äntligen förstått att det är på det viset.

Men sedan visar det sig att ministerns insikter börjar bottna ut. Det är fortfarande bilden av forska­ren som idealisten som sitter på sin kammare och grubblar som dominerar ministerns föreställnings­värld. Man kan nästan se imman på fönstret och det ensamma stearinljuset, pappershögen på bordet och den knarrande stolen som forskaren sitter på när han eller hon löser världsproblemen.

Ministern har dock helt rätt i att det är enskilda forskare som skapar resultat. Men så ser ju livet ut: Det är enskilda människor som skapar resultat. Entreprenörer, konstnärer, kreatörer, innovatörer får världen att gå framåt. Det gäller att skapa en grogrund för dessa – inom alla områden. Och att betrak­ta forskningen som något som kan skapa den grogrunden inom sig, utan kontakt med andra områden, är mycket förlegat.

Därför är den andra satsningen – på etablerade, gärna utländska, forskare som ska få så stora pengar att de kan driva högriskprojekt i lugn och ro, nästan lite rörande i sin naivitet.

Forskningsministern jämför med idrotten. Det är en utmärkt jämförelse. Synd att inte ministern tog den hela vägen.

För om Fotbollförbundet hade gått ut och sagt att de ska ge miljarder till utvalda klubbar för att de ska kunna köpa hem Zlatan och därtill Rooney, Messi och några till för att få spets på vår fotboll – vi har ju bredden – så hade hela fotbolls-Sverige tagit sig för pannan. Raden av klubbar som förgäves försökt värva sig till en plats i eliten, inte bara i fotboll utan i många idrotter, är lång. Pengarna, hur stora de än är, räcker bara en viss bit. Sedan krävs att omgivningen tar över: Det måste finnas publikintresse och återväxt som matchar satsningen.

På samma sätt är det med forskning: Det måste finnas en rik mängd intresserade studenter, det måste finnas ett intresserat näringsliv, en engagerad offentlighet, kort sagt måste spetsforskarna ha mer stimulans omkring sig än en stor påse pengar. Annars ebbar satsningen ut – obönhörligen.

Det är alltså regeringens – ministerns – uppgift att peka ut områden där forskningen kan få den växel­­verkan med omgivningen som är nödvändig för att en satsning ska slå rot och på sikt kunna bära frukt. För att ta ett idrottsexempel: En satsning inom ishockey skulle ha förutsättningar att bära hela vägen. Där har Sverige en global publik och spelare som rör sig på en global marknad. Men om vi skul­­le satsa på volleyboll bara för att vi råkar ha två geniala tränare någonstans så skulle det inte räcka. En sådan satsning skulle – för att använda ett modernt begrepp – ”misslyckas i kommersi­aliserings­fasen”.

Ministern jämför forskning med att bygga järnväg, och finner att till skillnad från en järnväg får man inte bra forskning på beställning. Så är det. Men principen att regeringen bestämmer var järnvägen ska gå och inte bara ger den bästa järnvägsbyggaren en påse pengar för att bygga en järnväg av hög kvalitet någonstans där byggaren finner det intressant och utmanande att bygga den, borde smitta av sig lite på forskningspolitiken också.

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/46473

4 kommentarer I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Tyvärr är det så att forskning hänger allt mer i luften, utan kontakt med det omkringliggande samhället. Det bästa sättet att få ett dynamiskt samhälle är att se till att få ut forskarna från universiteten. De skall ut och verka på skolor, myndigheter, kommuner, utgöra beslutsfattare i media etc och framförallt; vara överrepresenterade bland våra folkvalda politiker.

När detta inträffat, då har vi nått kunskapssamhället i verkligheten.

Permalänk | Anmäl #1 Anders Lindfors, 2012-08-31, 14:40

Vi kan ju ta rymdforskningen efter andra världskriget som exempel. USA, Ryssland,Frankrike och England gjorde allt för att försöka "komma över" så många av de tyska raketforskarna från Peenemynde som de bara kunde. De här forskarna förde sedan in världen i rymdåldern. Ryssarna kom först ut men amerikanerna tog över och europeerna hamnade något på efterkälken. Amerikanerna skapade två forskarsamhällen som sins emellan skulle konkurrera och framgången blev total. De besökte månen och skickade ut rymdsonder ur vårt solsystem.

Vad var det för naivt med det här? Det är du som är naiv. Det finns människor med större kapacitet än oss andra runt om i världen. Kan vi locka dem till oss så vora det lysande. Att forskare skulle behöva gosa med omgivningen är ju helt absurt. De behöver intellektuell stimulans och får de inte det så lämnar de verksamheten. Skapa bra forskarmiljöer och goda ekonomiska förutsättningar så komme Sverige att kunna bli en framstående forskarnation. Inte endast vara kända för vår tätposition när det gäller genusvetenskap. Björklund är minst av allt naiv. Han är framsynt.

Permalänk | Anmäl #2 Kristian Fredriksson, 2012-08-31, 16:11

Antag att man på ett tidigt stadium hade lockat över Sergey Brin och Larry Page till Sverige. Hade de skapat ett Google också här? Vem kan svara på det? Vad vill vi egentligen med satsningarna, ökad kunskap eller ökad sysselsättning? De amerikanska universitetens kringmiljöer och tillhörande ekosystem är tillräckligt starka för att möjliggöra båda. Gäller detta i Sverige? Lyfter toppforskaren hela ekosystemet? Ingen kedja är starkare än sin svagaste länk. Vilka eller vad utgör de svagaste länkarna i det svenska ekosystemet.

Permalänk | Anmäl #3 Anders Lindfors, 2012-08-31, 17:20

#2 Kristian Fredriksson,
"Goda forskningsmiljöer" skapar människor spontant när de slipper utsättas för statsvåld.

Andra världskriget och kalla kriget är utmärkta exempel på hur "forskarmiljöer" har ödelagts! Den raketutveckling som verkligen satte fart under 1920-talet, helt utan någon som helst statlig reglering eller finansiering, konfiskerades sen av militären och fick syftet att döda flesta möjliga människor! Det var raketernas potential att döda många människor långt borta, som var politikernas anledning att sponsra utvecklingen, med andras skattepengar så klart.

NASA är en tydlig symbol för hur statlighet förstör forskning. Extermistiskt överbyråkratiserat och jätteöverdyrt. Och med fokus på vetenskapligt meningslösa och värdelösa propagandaprojekt som att ställa gubbar på månar och planeter och i rymdstationer. Oreglerade människor har dock i sin frihet skapat så stort välstånd genom att hjälpa sina medmänniskor, att de funderar på att ge sig in även i rymdfart. Så hoppet står till dem att inte bara "åka dit" "because it's hard", utan dessutom göra det av en anledning, som att utvinna metaller ur astroider t.ex.

Permalänk | Anmäl #4 Björn Larsson, 2012-09-02, 01:11

Kommentarsfältet är stängt på denna artikel.