Medierna bär ett tungt ansvar för Quick-skandalen

väldigt bra skrivet, men, vi har dom journalister vi förtjänar,
det verkar vara en förlorad yrkeskår, det finns naturligtvis några undantag, men dom flesta är mer rädda om jobbet än sanningen.

Utmärkt sdammanfattat Dan Larsson!
Tyvärr verkar den absoluta majoriteten av journalister gå i statsapparatens ledband. PK- tänkande går före egen granskning.
Man kan jämföra område efter område och konstaterar med lätthet att PK är ledstjärnan - ta t. ex. debatterna gäll. den dominerande ultrafeminismen som råder i Sverige el. den s.k. klimatfrågan el. varför inte den ekonomiska krisen som dagens banksystem till stor del ligger bakom!

Äpplet faller aldrig långt från trädet:
”Quickteamet” lyckas få deras ”stjärna” fälld ännu en gång. Nu är den person som utpekats som en pedofil också dömd för mord på en kvinna och man. Ingen av journalisterna reagerade över detta. Rapporteringen av den katastrofala inledningen ”glömdes bort” i referaten från rättegången, bland annat av TT:s Ann Kristin Bladh som skrev för mängder av medier.
Är det inte så att Ann Kristin bladh är gift med Curt Bladh, som gick till Gubb Jan Stigsons försvar?

Det fuskande cirkusen med teaterdirektor Kwast,
Vilka är journalisterna: pajasarna, sanningsjonglerarna, de dresserade hundarna som springer lydigt på bakbenen när bluffpsykologerna blåser i visselpipan?
Pass upp så inte direktör Kwast sopar bort dagskassan igen!

Vilken föreställning!!

Är det så, oh hemska sanning, att journalister inte är mer kunniga, inte har mer bildning, inte har mer skicklighet än så.
Fast det skulle å andra sidan förklara mycket annat tokigt i nyhetsrapporteringen.

Ibland verkar den politiska hemvisten fullständigt styra journalistiska medvetandet, ibland det våta pekfingret som känner av hur vinden blåser.

#8
Instämmer helt med P H. Parallellerna mellan Quick-fallet och da Costa-fallet är många och självkritiken från journalisters sida är en bristvara i båda fallen. I Quick-fallet är den liten och i da Costa-fallet nästan obefintlig.

Det framgick tydligt i intervju i TV med journalistutbildare att de ansåg att en av de viktigaste insikterna som de ville förmedla var att det inte finns något pålitligt sätt att få tillgång till en objektiv verklighet.'Det finns inte en sanning utan tusen sanningar'. Man förkastar möjligheten till objektivitet och därmed också möjligheten att utreda vad som är sant eller falskt.
I stället har man börjat rapportera om känslor som man upplever i olika situationer, t.ex hur det kändes att möta ondskan i rättssalen. Egna och andras känslor representerar det enda äkta när det inte längre är möjligt att fastställa någon sanning.
(ref. Harry G. Frankfurt / On Bullshit)

Bra skrivet.
I Tomas Quick fallet har vi sett hur scopehunger och massuggestion fungerar. En drogad mentalpatient fick inte det stöd som hans sjukhusvistelse borde ha gett utan istället utsattes han för fysiska(inlåsning, kanylen) och psykiska övergrepp genom att utnyttjas i ett personligt syfte av de som borde stått för hans skydd och tillfrisknande. Media hängde okritiskt på. Många tror att det är ett misslyckande för den kritiskt granskande journalisten. Jag tror dock att de skötte sitt jobb som reportrar, dvs att skaffa scope till tidningen när man inte utnyttjar sin position för att vädra sin egna åsikter. Den ärlige sanningstörstande journalisten är en myt och en tröst för många.

Vi borde också gå tillbaks till en som jag tycker verkligt skrämmande rättsskandal som fortfarande förnekas. Dvs. Catrin da Costa fallet. Där har vi istället två ordinära människor inte ont anande som kom att få sina liv förstörda av pressen och delar av kulturetablissemanget.

Inte heller i detta fall finns det tillstymmelse av teknisk bevisning. De två läkarna "fälldes" i felaktiga domstolsuttalanden och av socialstyrelsen genom människor som försökt "hjälpa" till i den hysteri och hets som media hade piskat upp hos allmänheten. Kulturmänniskor producerade nidvisor och pjäser om denna av media påhittade skuld. Hätskheten gjorde att denna skuld inte längre behövde bevisas utan var självklar. Tvivel eller annan åsikt och du är medskyldig och samhällets fiende.

Stämningen för de två oskyldiga männen måste ha känts Kafka-artad och mardrömslik. Jag kan tänka mej ungefär som judar kände sig i Tyskland på 30-talet.

Per Lindberg har återgett hela historien i Döden är en man (samma typ av bok som Hannes Råstams). En dokumentärbok som vid läsningen känns thrillerartad när man så här efteråt förstår att de var helt oskyldiga. De två anklagade fick sina liv slagna i spillror utan möjlighet till nåd och rättvisa men har trots det hela sitt liv kämpat för att rentvå sig genom krav på DNA-analyser etc. Även i detta fall finns det en mycket mer sannolik gärningsman. Även för dessa har Leif GW Persson och Jan Guillio tagit ställning.

På samma sätt som Tomas Quick fallets "Lambertz och Borgström" har "etablissemanget" gjort allt för att tysta och motarbeta deras försök att bevisa att de inte hade något med saken att göra. I två läkarnas första helvetesfas låg deras brott i att de passade ovanligt bra in i scopets sex, prostition och vålds-profil för vad är inte bättre för detta än två läkare varav den ene obducent.

När man trodde att det hela skulle klinga startades den andra helvetesfasen av en feministisk falang med feministiska argument. Dessa personer satt på eller hade direkt uppkoppling till tidningars och bokförlags redaktioner. Nu bestod deras "brott" i att de var "patriarkatets" män och som gjorde som sådana män gör dvs mördar, äter kroppsdelar hade sex med barn och nämn allt som inte fantiserades ihop.

De två fick agera "häxor" som nu av samhället skulle brännas på bål som offer för det samlade kvinnoförtrycket i "patriarkatet". Polisväsende, domstolar, socialstyrelsen gick beredvilligt med på detta offer troligen för att visa att de inte hade något med detta, de anklagades "häxeri" att göra. Och de trodde förstås på skulden, det hade ju stått i tidningen!

I Catrine de Costa fallet har media en mycket större aktiv och drivande negativ roll än i TQ-fallet. Vi kan aldrig precis som i TQ-fallet förvänta oss att bödlarna själva ska bejaka en belysning och diskussion men nu kommer det ju en ny generation som borde vara intresserade av sanningen.

När Thomas Quick började minnas morden under terapin blev han en våt dröm för rättsväsendet. Polisen kunde lösa ett antal ouppklarade mord. Och det blev karriärbefrämjande för personer som var inblandade utredningen och rättegången.

Det var en alldeles för bra story för att journalister skulle ifrågasätta rimligheten i polisutredningen och bevisningen.

Nu när ifrågasättandet av Thomas Quicks skuld diskuteras kommer ingen från rättsväsendet erkänna tvivel. För då erkänner också att man varit delaktig i ett justitsiemord.

Inte för inte att journalist är den yrkeskategori som har lägst förtroende hos allmänheten. Det finns ingen tid för undersökande, kritisk och grävande journalistik i dagens medievärld. Det är snabba och sensationella nyheter som bidrar positivt till lösnummerförsäljningen som är de mest intressanta, sanningen är då nedprioriterad. Kvantitet före kvalitet.

Bara ett litet påpekande. Tror inte att journalisternas skrivande i saken egentligen bidragit till de fällande domarna i någon större utsträckning. I den mån journalsiter haft påverkan på fallet i sak har det mer bestått i några enskilda, som bland annat försett SB med material som kunnat nyttjas för nya erkännannden eller för att utveckla sådana som redan gjorts. Då, alltså.

Av större betydelse för de fällande domarna hade, tror jag, den vetenskapliga legitimitet "minnesexperten" skänkte skrönorna när han intygade att de förmenta minnena var "riktiga minnen". Utan den insatsen hade det varit betydligt svårare att skänka trovärdighet åt att SB kommit med utsagor om sådant "bara gärningsmannen kunnat känna till".

Medierna har misslyckats i det avseendet att de inte granskade Kwast & Co.

Men felet det är helt och hållet Kwasts & Co.

Att svensk journalistik är helt undermålig, och att endast ett litet, litet antal klarar av det yrket är redan väl känt. De springer i flock.

Bra skrivet. Tyvärr är sanningen att journalister/tidningar inte är intresserade av sanningen utan av att skapa säljande rubriker. Dessutom har månag media en obehaglig tendens att stötta "makten" isf att granska den kritiskt. Jämför t.ex. Aftonbladets rapportering kring Assange för att ta ett aktuellt exempel.

"Skillnaden mellan litteratur och journalistik består i att journalistiken är oläsbar och litteraturen oläst."
Oscar Wilde

Vilka bevis för mytomani finns?

Jag har i min Quickartikel här på Newsmill tagit upp något Råstam flyktigt nämner i sin bok, DN-journalisten Kerstin Vinterhed intervjuar Quick på Säter. Kerstin Vinterhed är syster till Quicks försvarare Claes Borgström. Claes Borgströms andra syster har varit ordförande för Publicistklubben, Anette Kullenberg. Där är den publicistiska och juridiska världen så nära släkt den kan bli. Och sedan är Borgström den han är, väl förankrad i politik, media och juridik. Kompis med justitieministern och JK och många fler.

#19 Det finns många bevis, I fallet från 1964 så fanns det inga vittnesmål om en okänd 14 åring som fanns i Växjö Folkets Park. Ett bevis som polisen lyckades hemlighålla var att mordet inte skedde i redskapsboden utan i dungen utanför. Sture Bergvall påstod att han tillsammans med en chafför gick in med offret in i redskapsboden och mördade honom där.
Fallet klarades upp polisiärt redan 1971 då gärningsmannen lagfördes men blev släppt av domstolen. Men alla vittnen hade pekat ut denne man i 40 årsåldern.

Sture Bergvall själv var i Falun pingsten 1964 på sin konformation, vissa har försökt påstå att han ändå skulle lyckats åka ner 55 mil men de foton som finns på Sture motsäger detta eftersom man vet nästintill vilka klockslag fotona togs och då var det inte möjligt att åka till Växsjö och hinna träffa på offret i tid eftersom man vet klockslaget inom loppet av en halvtimme då han träffade mördaren.

I Johan Asplund fallet är det så att Sture beskrev ett födelsemärke på Johan, problemet var bara att det satt på fel ställe trots att föräldrarna påtalade detta under rättegången, detta felaktigt upekade födelsemärke är idag fortfarande ett avgörande bevis för Kwast.

I Johan Asplund fallet så finns det redan sedan länge en utpekad mördare, nämligen moders före detta sambo, han ställdes inför rätta långt före Bergvall men blev friad, men allt pekade på honom eftersom det fanns vittnen som sett hans bil på plats innan Johan försvann.

Det finns till och med övertygande bevisning på att Bergvall var oskyldig redan i polisens slask men Kwast valde att blunda för detta.

Läste Göran Lambertz andra debattart. i DN. Han fortsätter att trampa i klaveret som en tondöv elefant.
Den ståndaktighet som han visar är iofs imponerande. Som en nyuppstånden Don Qujote rusar han till strid i en hopplös kamp.

Så synd att han inte använder denna kamp bara för att kämpa för sin heder. Den blir ju inte större nu.
Om han besatt rättspatos borde det ju vara den andra rättsskandalen han borde kämpa för dvs Catrin da Costa fallet. De skulle kunna ge credit för hans sargade rykte.

Samhället skulle behöva fler Qvick/Bergwall. Då skulle massor av ouppklarade brott lösas.

Varför ställdes inte den här frågan i går under debatten i SVT1; ”ponera att Quick/Bergwall är skyldig till de två mord du anför. Men är då oskyldigt dömd i resterande sex mordfallen. Det innebär att mördare går lösa tack var det svenska rättsväsendet som dömt en oskyldig för sex mord. Då är det en rättsskandal.
Följdfråga, Lambertz framhäver säkert att Quick inte är oskyldig.
”Du anser att han, som friats från tre mord av hovrätter, fortsatt är skyldig. Då är det ju en rättsskandal om vår näst högsta rättsinstans friat en skyldig för mord”.
Dan Larsson, författare till Mytomanen Thomas Quick, 1998, och Mytomanen Thomas Quick från början till slutet, augusti 2012.

http://www.nyhetsverket.se/nyhet/24497/Thomas-Quick-%C3%A4r-en-elak-m%C3...
http://www.newsmill.se/artikel/2012/08/28/medierna-b-r-ett-tungt-ansvar-...

En intressant frågeställning. Om vi har en bra journalistkår? Och om den har en bra miljö att verka i. När det nu eftergrågas utredningar om ev. rättshaveri om Quick kan man fundera över vilka självförbättrande processer journalistkåren har och hur de fungerar. Det finns ju en PK men självkritiken och åtgärder verkar inte leda till mycket mer än pajkastning. Vi har de journalister vi förtjänar, har det påpekats, men hur gör vi för att förtjäna något bättre då?