Kulturskribenter har noll probleminsikt

Lars Melin - i rubriken till din artikel står det "Kulturskribenter har noll probleminsikt". Detta är alltför hovsamt formulerat. De har noll sjukdomsinsikt!

Mitt intryck är att det är den bildade läsekretsen som i stor utsträckning har flytt fältet. Samtidigt har de d:o skribenterna gjort detsamma. Kanske har Sverige helt enkelt kommit att bli ett för litet land för kvalitetsjournalistik? För att hitta den fâr man idag söka sig utomlands, till FAZ, till FT och ett par till. Här kan man fortfarande vara ganska säker pâ att bli adekvat och sakligt informerad. Hon som skriver idag om Pussy Riot har all yrkesmässig heder av sitt inlägg. Den nivân borde vara den normala men sâ är det alltsâ inte längre.

Var finns idag kulturskribenter av Fredrik Bööks, eller Per-Erik Wahlunds resning? Svar: Ingenstans! De som skulle kunna ser uppenbarligen ingen anledning att försöka ta upp kampen med privat-metaforisterna. Direktinskrivningen av text har varit till pâtaglig skada för svenskan. Inte ens den stämmer längre!

Jag blir konfunderad. Expressen... Kultur... Två ord jag har svårt att skriva i samma mening. Jag läser aldrig sensationsblaskorna men måste säga att jag blir förvånad över att de har kultursidor.

Jag undrar också vilka budord sportjournalisterna arbetar efter. De kan också behöva hjälp.

Och journalisterna i övrigt kan också behöva en hand. Men det främst gällande arbetsmetodiken, objektivitet, kritiskt tänkande och granskande.

Härligt Lars, tack för dina artiklar.

Och det låter betryggande med "bred humanistisk utbildning".

Skönt och läsa riktiga forskare istället för handelshögskolornas hyllade "forskare" som handlar om dold politisk ideologi (entreprenören) manipulation av konsumenter och girighet.

Svåra ord Lars Melin använder:

probleminsikt
systemfel
prestigeskönlitteratur
metaforer
name dropping
abstraktioner
tung syntax
prosastil
mörkerman

Person som Lars Melin nämner utan att förklara vem det var:

Sigge Ågren

Jag förväntar mig ett stort och varmt tack av Lars Melin för korrigeringen (svårt ord, där igen)

Jag förväntar mig också uppriktig uppskatting av övriga artikelförfattare och kommentatorer på NM för varje gång jag rättat till deras snedsteg.

Lars, den förra artikeln var bra. Du blev kanske lite för upprymd av uppmärksamheten, för nu tycker jag inte det blev samma klass. T ex var "appelativ (obs språkvetenskaplig term som alla bildade klarar)" lite för besserwissergubbigt.

När du ändå är i farten, kan du inte ge dig på din egen grupp, akademiker? Även där finns många gånger ett hopplöst språkbruk, floskulöst, självupptaget och märkvärdiserat.

#5: Tja, alla dessa ord är helt gängse i det svenska sprâket med undantag av det i mitten av din lista som â andra sidan är god engelska. Melin har m.a.o. inte infört nâgra som helst neologismer.

Det centrala i all god journalistik är det koncisa och effektiva förmedlandet av relevanta fakta.
Pussy Riot-artikeln här idag är helt föredömlig -till skillnad frân en stor del av de tidigare mera anti-Putin betonande spekulationerna som mera präglas av motsv. förutfattade meningar. Allt sâdant klara vi oss alltsâ bäst utan -för tids och ökad klarhets vinnande.

En journalistisk underavdelning som idag hâller övergenomsnittlig standard är sportreferaten; här brukar vi faktist fâ reda pâ vilka lag det var som möttes, resultaten, en del frân spelföringen och tempot liksom en del om enskilda prestationer.

Det borde faktiskt vara helt likartat ocksâ inom kulturjournalistiken.
Sâ var det ocksâ, pâ giganternas tid. En Kjellgren, Levertin eller Österling bluddrade inte. Att ocksâ sprâkbehandlingen var oklanderlig var en självklarhet. Nâgot annat skulle heller inte ha tolererats av läsekretsen.

Punkt 6 låter först som en uppmaning att låta bli namedropping. Men vad tusan har det att göra med att använda Astrid Lindgren som appellativ? Slog upp "appellativ" och blev inte ett dugg klokare. Kan någon förklara?

Sedan är förstås Melins användning av "appellativ" ett slags språklig namedropping. Ha, titta vilka fina ord jag kan, och kan ni inte dem är ni obildade. Vi språkvetare är förstås höjden av bildning, för vi vet vad "appellativ" betyder... Det är skillnad mellan att skriva för läsaren och att skriva läsaren på näsan.

Jag skulle också vilja ställa Melin till svars för ett annat av hans ordval, nämligen "pratig".

Man ser det ofta i recensioner och liknande, och kanske är innebörden självklar för Lars och andra. Men jag tycker att det ofta är väldigt luddigt och oklart vad recensenten menar. Det är ju ett negativt ord, men exakt vad är det skribenten har gjort fel?

Slår man upp i Svenska Akademins Ordbok får man förklaringen "pratsam; äv. om tal o. d.: mångordig." Wiktionary säger
"(vardagligt) pratsam; som pratar mycket"

Det är lätt att förstå att en pratig person pratar mycket. Men vad betyder detta överfört på en text? Frågan är om det då inte är just ett "betydelselöst jargongord" recensenter emellan.

Betyder det att man använder för många ord för att säga det som behöver sägas? Eller betyder det att man också blandar in meningslösa utvikningar och sådant som INTE behöver sägas? Eller betyder det att man är ofokuserad och hoppar från det ena till det andra?

Jag misstänker ibland att vissa som recenserar texter slänger sig med en del uttryck bara för att de har sett andra använda dem i sågningar. Trots att de bara har ett vagt hum om vad som menas. "Skitnödig" är ett exempel. En del verkar tro att det betyder "pretentiöst". Andra att det betyder "krystat". Ursprungligen var det väl en skämtsam anspelning på Freuds "anal retentiveness". Enligt Wikipedia är en person med den egenskapen "a person who pays such attention to detail that the obsession becomes an annoyance to others".

Nu blir jag väl anklagad för det senare, men det skiter jag i. Mer precision åt folket!

#9 Kristian Ekeroth

Om du aldrig hört talas om att man kan appelera till någons fåfänga eller om du inte begriper vad det innebär, så har vi en mycket lång uppförsbacke framför oss.

#10 Observator, har du prövat att slå upp ordet "appellativ"? Jag tror att du har missförstått vad ordet faktiskt betyder:

Appellativ (av latin appellare 'kalla, benämna'), eller artnamn, är ett substantiv som benämner ett ting med ett namn, vilket är gemensamt för alla ting av samma slag (till exempel berg, häst, stad, vatten). Motsatsen till appellativ är nomen proprium (egennamn), som betecknar individer.

"Appellativ" är alltså ett substantiv, inte ett ord som härleds från appellera eller engelskans appeal.

Lätt att göra samma misstag som du, så det är ytterligare ett skäl att inte använda ordet.

Jag gillar punkt 2! :-)

Oavsett om det ryms ett antal hårklyverier även i den här texten, så är Du ute i rätt ärende Det förekommer inte bara låtsasintellektuellt språk på kultursidorna. Det förekommer också förbluffande ofta i olika bloggar där folk vrider sig som disktrasor för att låta intellektuella. Tyvärr bekräftas det sällan av textens bakomliggande tankeverksamhet.
Ibland fungerar det bättre att låta bli att skriva och uppfattas som dum än att skriva och verifiera uppfattningen....

Men gäller, som Du sagt, väldigt ofta kultursidor

Men att kultursidorna enbart består av ordbajsande är bra! Ju ineffektivare deras språk är desto ineffektivare blir deras kulturmarxistiska propaganda?

#11 Kristian Ekeroth

Du har alldeles rätt i att jag inte exakt vet vad ordet i språkvetenskapligt hänseende betecknar. Jag tror mig emellertid veta att det latinska verbet appelare betyder påkalla och att appelativ är ett artnamn men det kan också vara ett beskrivande namn. Bägge orden kan härledas till latinet och jag skulle nog tro att de är ganska nära besläktade.

Om man använder Astrid Lindgren som appelativ, så är det väl för att påkalla de associationer hennes namn ger.

Och om man appelerar till någons fåfänga, så, på Reinfeldtska, adresserar man vissa egenskaper hos denne någon.

För ca. 10 år sedan ganska ungefär , slutade jag fiska fram kultursidorn ur papperstidningen för att läsas först av alla delar.

för 5 år sedan slutade jag helt med papperstidningar överhuvudtaget.

I det stora hela beror det på den fullständiga fixeringen på genusfrågor i nästan all egenproducerat samhällsorientering på redaktionerna.

#5. Niclas Kuoppa.

"Svåra ord Lars Melin använder:

probleminsikt
systemfel
prestigeskönlitteratur
metaforer
name dropping
abstraktioner
tung syntax
prosastil
mörkerman

Person som Lars Melin nämner utan att förklara vem det var:

Sigge Ågren"

Det skall vara en genusvetare till att tycka att ovanstående är svåra ord. Den här gången har du grävt en grop du har svårt att ta dig ur. Den dag genusvetarna har kastats ut från universiteten kan vi sluta diskutera snömos.

Tack Lars Melin för dina artiklar!

#15 Jag tror att vi båda förstår vad verbet appellera betyder, även om det bara är jag som stavar det rätt ;-). Appell med två l, annars börjar vi närma oss fruktvärlden... När det gäller latinet säger Svenska Akademins Ordbok om appellera:

fsv. appelera, af t. appellieren, fr. appeler, af lat. appellare, eg. tilltala

Latinets appellare betyder alltså tilltala, men som jag skrev ovan också kalla, benämna. Och det är ju lätt att se kopplingen, när man tilltalar någon brukar man använda ett namn, antingen ett egennamn ("Anders!") eller ett appellativ ("Vänner!"). Men om du översätter med "påkalla" går benämnings-delen av betydelsen förlorad. Och tolkningen "påkalla associationer" verkar inte alls följa från latinets betydelse.

Men nu var det ju alltså det svenska ordet appellativ som det handlade om, och det bör vara helt klart att det inte alls är alla bildade människor som förstår vad som menas med Melins

"Nämn aldrig ett namn utan att förklara varför. Inte ens Astrid Lindgren fungerar som appellativ i svenska språket."

Vi kan dra definitionen en gång till, denna gång från Nationalencyklopedin:

"a´ppellativ (latin appellati´vus 'utgörande en benämning', av appe´llo 'nämna', 'namnge', 'utpeka'), artnamn, substantiv som betecknar (räknebara individer av) en viss art (t.ex. blomma), i motsats till substantiv som betecknar (icke räknebart) ämne (ämnesnamn, t.ex. guld) eller substantiv som betecknar unika individer (egennamn, t.ex. Stockholm)"

Om man ska hålla sig till definitionen ovan kan man tänka så här: Appellativ är ett substantiv, en benämning som står i motsats till egennamn. Vi ska alltså använda "Astrid Lindgren" som en benämning som inte är ett egennamn. Det skulle då kunna handla om till exempel "Hon är en riktig Astrid Lindgren". I denna mening är "Astrid Lindgren" ett appellativ, inte ett egennamn (nomen proprium).

Var det så Melin menade? Det är oklart, men jag får inte det intrycket. Jag misstänker faktiskt att han sköt sig själv i foten. Han misstog sig på vad ordet betydde, och med hans egna logik skulle han således vara obildad...

Hur som helst var det ett utmärkt exempel på just det fenomen han kritiserade: att krångla till det helt i onödan. Så skottet i foten sitter där oavsett.

#18:
Ditt exempel var välvalt.
Melins nämnande av fenomenet var ocksâ välvalt därför att genren förutsätter hög grad av gemensam förtrogenhet med, i det här fallet, Astrid Lindgrens liv och gärning. Ofta finns ingen sâdan och dâ blir det tydligare att med vanliga ord förmedla det som karakteriserar den som texten handlar om.

Även det motsatta greppet hör till de stilistiska figurerna.
I t.ex. Italien visste "alla" pâ sin tid att "Advokaten" syftade pâ förre Fiat-chefen Agnelli, "Ingenjören" pâ industrimannen Benedetti, "Riddaren" pâ Berlusconi, "Professorn" pâ Romano Prodi o.s.v.
Ocksâ sâdant är tids- och platsbundet och mâste användas med eftertanke. Idag kanske "Professorn" t.ex. snarare stâr för Mario Monti.

#5 Niclas Kuoppa

Sigge Ågren var uppenbarligen en chef som var ansvarig för Expressens inehåll och språkliga framtoning för drygt femtio år sedan. Vill du veta mer om honom än vad Lars Mellin bibringar dig kan du säker hitta detta på nätet. Det framgår tydligt av artikeln vad det handlar om.

De ord du radar upp är väldefinierade svenska ord med en tydlig betydelse. Kritiken handlar om abstraktioner som kan betyda i stort sett vad som helst och metaforer som är fördunklande i stället för bildmässigt förklarande. En metafor bör användas i förklarande syfte i journalistiska sammanhang. I konstnärliga sammanhang kan de användas hur som helst. Journalistik är ingen konstform utan en pedagogisk verksamhet liknande läraryrket där det finns lite mer ytrymme för personliga åsikter dock. Målet måste alltid vara att förmedla förståelse för ämnet och inte att primadonnelikt spegla sig i sin egen lilla kultursfär.

#8 Sirius

Det är möjligt att sportjournalisterna skriver vilka lag det handlar om men inte så sällan glömmer de att tala om vilken sport det rör sig om. Kan även vara ett problem för en normalt sportintresserad person.

9 Kristian Ekeroth

Appellativ kallas inom filosofin för allmänbegrepp. Hund är ett sådant och är således ett abstrakt begrepp med flera betydelser i meningen variation. Hundar kan se mycket olika ut men vi vet oftast om det är en hund eller inte. Appellativet är inte problematiskt. Många abstrakta begrepp har inte den egenskapen utan otydliggör och försvårar förståelsen av ett resonemang. Om man använder sådana begrepp bör man tydliggöra dem med mer precisa definitioner och avgränsningar för att de skall bli meningsfulla. Språk är inte lätt att förstå och vi missförstår varandra hela tiden. Det bör undvikas så långt som möjligt i pedagogiska och journalistiska sammanhang; för att inte tala om vetenskapliga, där sådant beteende förstör hela verksamheten. Socialkonstruktivismen inom samhällsvetenskapen är ett bra exempel på detta.

Det är inte de svåra orden som är problemet. Fattar man inte ett ord i en artikel man tycker är intressant får man väl slå upp detta. Eller så hoppar man över det och tycker det är njutbart ändå. Är det för många svåra ord så man tappar läsrytmen kan man skicka ett vänligt epost till skribenten och redaktören. Det är garanterat uppskattat.

Och om ämnet är ointressant varför göra sig besväret att klaga? Då blir man ju mer som en rättshaverist? Och om man nu aldrig läser kultursidor därför att de som skriver är "kulturmarxister" eller "statsfeminister" eller vad för kam man nu väljer att dra kulturskribenter över, dessa som stör ens tankevärld, så är det väl bara att skapa sin egen kultursida på nätet med knätofs och Bullerbyideal.

Huruvida en artikel är pratig eller inte är en fråga om stilistik. Men också om att ta sig tid att göra en extra bearbetning av texten. PO Enquist är en författare av rang men kulturartiklar är en lågbetald förbrukningsvara. Jag kan förstå att han slänger iväg sin text med lte för mycket prat. Redaktören har här ett jobb att (våga) snygga till texten.

Det är på redaktören och den redaktionella filosofin det faller. Melins råd är bra och grundläggande för all journalistik. Men det är nog viktigt att betona att vi knappast behöver språkpoliser. Kultursidor är en frizon för experimenterade med textens form, mycket mer än nyhetssidorna. De skall ligga på gränsen och expandera gränserna för det möjliga och utmana läsaren. Detta faller givetvis inte alla i smaken.

#18 Kristian Ekeroth

1) Naturligtvis förargligt att stava fel, men jag tror mitt ego är tillräckligt stort för att kunna hantera det. Dessutom – fruktvärlden närmar jag mig gärna! Vad var det som växte på kunskapens träd? Och vem plockade det?
.
2) ”I köket finns en konservburksöppnare, den är en riktig Rolls-Royce.” Jag tycker användandet av Rolls-Royce i denna sats påkallar associationer till en lyxig, högkvalitativ produkt med ett högt inköpspris. Och jag tycker Rolls-Royce är ett appellativ i satsen och att användningen av Rolls-Royce beskriver produkten.

3) Mitt intryck är att Lars Melins användning av ordet appellativ är korrekt. Jag tycker dock han överdriver något om han menar att användningen av namnet Astrid Lindgren skulle behöva ytterligare förklaring, åtminstone i ett svenskt sammanhang.

4) Ditt intryck är att Lars Melin misstog sig på ordets betydelse. Vad tror du då att han trodde?

#24 Jag vet inte riktigt vad Lars Melin trodde. Anledningen till att jag hängde upp mig på det där från början var ju att meningen verkade oklart även efter att man slog upp ordet.

Kanske var ordet "misstänker" lite starkt i sammanhanget. Det kändes som en möjlighet, men det behöver inte vara det mest sannolika.

En variant kan också vara att Melin menade ungefär "Inte ens Astrid Lindgren fungerar *på samma sätt som* eller *som om det vore ett* appellativ i svenska språket."

Det vill säga, appellativ (träd, fåglar, bilar osv) är beteckningar som inte behöver förklaras, och om man kunde behandla "Astrid Lindgren" _som om det vore_ ett appellativ, skulle man inte heller behöva förklara "Astrid Lindgren".

Om man talar om "allmänbegrepp" som i #22 blir det ju lättare att förstå, "Inte ens Astrid Lindgren fungerar som allmänbegrepp i svenska språket". Tack för det

#25 Kristian Ekeroth

Det Lars Melin säger är ju att Astrid Lindgren inte kan användas som ett appellativ. Även om man inte håller med honom om detta, så innebär det ju inte att han inte på ett korrekt sätt använder sig av ordet appellativ i sin artikels sjätte punkt.

#23 Jens Rosback

"Kultursidorna är en frizon för experimenterande med textens form, mycket mer än nyhetssidorna. De skall ligga på gränsen och expandera gränserna för det möjliga och utmana läsaren"

Instämmer!

Näh, jag tycker att de "punktmarkerade" orden är bra och viktiga och att språket är något som utvecklas i levande livet och anammas av " marknaden" i den mån det finns nytta och värde i det. Det förs naturligtvis även en kamp för att etablera vissa ord, för en djupare och mer intressant analys inom olika områden. T.ex. Så är ju ordet " diskurs" ett mycket användbart och intressant ord, som kan medverka till ny förståelse om språket och människan som social varelse. Likaså " autenticitet", ett mycket viktigt ord inom existentiella problemkomplex, liksom inom områdena konst och kultur.
Jag tror inte att författaren har monopol på sanningen om vad som är begripligt och funktionellt, "rätt" eller estetiskt, vilket man gärna menar som språkvårdare. Författaren ställer sig här upp som en konservativ och begränsande kraft, vilket kanske är hans roll. Självklart ska de konservativa krafterna finnas med och hålla i de landvinningar som språket och språkvetenskapen har uppnått, ofta i strid mot nyskaparna, men om man börjar kritisera användningen av ord som " diskurs", "autenticitet" osv, då beror det nog bara på att dessa ord inte är aktuella i mottagarens världsuppfattning, vilket ju inte innebär att de inte är aktuella i någon annans världsuppfattning. Det blir då en förskräcklig begränsning att utgå från sig själv, även om man är forskare.
Precis som för journalister, redaktörer och krönikörer, som kör av banan med någonting fläskigt, så tycker jag att Lars Melin kör av vägen här, när han vill " sätta dumstrut" på kreatörer, eller utsätta dem för " dubbla löneavdrag": kanske Lars Melin hellre skulle vilja bo i något land där han kan få makt att omsätta sina rekommendationer? I Vitryssland t.ex?

# 29 Bernt Johansson

Jag instämmer också med dig, i det du säger ovan.

I den tidigare artikeln av Lars Melin, skriver Viktor Nathaniel Fors # 3 (icke ordagrant) "det sätt, på vilket kulturskribenter ofta skriver, är att leka med andemeningen i orden och inleda läsaren i en intuitiv associationslek med koncept, snarare än att kommunicera koncept ordagrant". Så vill åtminstone jag läsa kultursidorna.

I all form av kultur ligger ju tolkningen hos mottagaren/betraktaren/läsaren/lyssnaren. Kulturskribenten utgör en mottagare, jag en annan. Dessutom är nybildandet av ord en ständigt pågående process och spännande kommunikationsutveckling

#30 birgitta ellis

Obegripligheter och fördunkling är ingen kommunikationsutvekling i positiv bemärkelse. Det är nonsens om man inte kan förklara sig begripligt. Att förklara vad man menar på ett rakt och tydligt sätt är komunikationsutveckling i positiv bemärkelse. Ju bättre läsarna förstår kulturjournalistens artikel, ju bättre komunikation. Om ingen förstår, ingen komunikation.

#31 läsarna har ju ett helt liv på sig att utveckla sin begreppsliga förståelse, och det är positivt - att man kan utvecklas till att förstå det man ännu inte förstår.

Heja Lars Melin! Modiga artiklar! Ty dina motståndare har obegränsat med utrymme att skriva ner dig på, oemotsagda på kultursidorna.

Kort och gott: hurra, bra rutet!

#2 : Men Fredrik Böök, ansågs vara tyskvän, på ett sätt, som omöj-liggjorde hans vidare karriär, efter kriget, 1945. Därför är han heller inte känd, liknande öde drabbade Sven Hedin. Det är alltså av vikt att satsa på rätt häst, i sin tid. Då inte den " trojanska", Min kamp.

Det som Molotov kallade " indirekt aggression", 1939, övertagande av nationer, utan ett " shooting war." Det som pågår i liknande form, i många länder idag, underblåst av USA. Förmodligen var Georgien-kriget (2008) ett första allvarligt inslag i den strategin.

Debatten om kulturdebatten, kan lätt bli lika larvig, som föremålet själv, det är alltså en konst, att skriva om kultur, som blir accepterat.
Walk the walk, talk the talk. Melin har gjort en "BenkeOhlsson", om den "hemska vänstern" i våras,(DN) när han angripit sin egen grupp, jag kan inte tolka det som annat, och får skrattarna och rygg-dunkarna på sin sida.

Men censorkontroll av skribenterna tror jag inte på, att ändra i ann-ans text, brukar de flesta tveka till. Som lärarna förr: Börja aldrig en mening med : Jag ! = Dödssynd. Så intervenerade man då, och tog bort go´ och initiativ. Styr Pussy Riot-flickorna, när ni ändå är i farten.

En av stjärnorna på Slottet, han Johan Rheborg, Killinggänget, berättade om att hans skolklass , skulle lära sig att köra motorcykel.
Alla blev heltända, " men först skall vi läsa igenom instruktions-boken", vilket sabbade, allt vad nu-lust hette.

#32 Bernt Johansson

Det räcker inte med ett liv om det skrivna är nonsens. Hur länge du än anstränger dig att förstå påståendet att solen snurrar runt jorden så är det omöjligt att nå någon förståelse eller insikt om detta då det helt enkelt inte är sant. Det felaktigt och grumligt tänkta kan endast döljas i ett otydligt språk som är obergripligt. I annat fall kommer det att falsifieras förr eller senare. Det kallas för vetenskap.

#2 Sirius,

"Mitt intryck är att det är den bildade läsekretsen som i stor utsträckning har flytt fältet. "

Jag tillhör de som flytt fältet och tror som du att jag inte är ensam om det. Det kan inte bara ha att göra med att jag med år en brytt mig mindre om vad kritiker tycker. Jag har nämligen inget emot insiktsfulla recensioner även om jag har annan uppfattning än skribenten. Det är denna insiksfullhet jag saknar.

Fredrik Böök må ha skrivit lysande om äldre och en del samtida traditionella författare , men modernismen tycks han inte förstått sig på alls. Annat var det med Artur Lundkvist (men hans filmrecensioner kunde man klarat sig utan) som aldrig tröttnade på att introducera ny litteratur, svensk som utländsk. Båda var politiska tokar men den senare kom naturligtvis undan med sina kommunistiska sympatier, även efter murens fall.

#36: Jo, men vad Böök förstod sig pâ är nâgot helt annat.

Däremot -helt annan sak- är allt han skrev fortfarande helt läsvärt, pregnant, glasklart, koncist o.s.v. Allt är m.a.o. bra (för att inte säga överdâdigt) skrivet.

I kraft av sin dominerande position kom Böök sedan att utöva ett inflytande som säkert uppfattades som kvävande av alla de vars verk Böök inte tyckte sig kunna uppskatta - i vart fall inte lika mycket som de resp. författarna.

Detta var dock knappast Bööks fel utan snarare ett tillkortakommande hos hans kollegor som inte kunde ge Böök den effektiva konkurrens som kunde ha balanserat bilden.

Svante Nordin har skrivit en -likadeles lysande- Böök-biografi.
Visst gâr det! Fast dâ man mâste förstâs ocksâ kunna just skriva!
Sedan räcker det inte med det utan man mâste ocksâ ha en hel del hum om det man skriver om.

Att Böök skulle ha varit nâgon politisk "tok" fâr stâ för dig.
Däremot var han obotlig Tysklandsvän. Inte ett smack t.ex. nazistisk. Däremot kunde han som just Tysklandsvän inte förmâ sig att tro att skräckrapporterna frân nazi-styret kunde vara sanna.
Sâdant är inte âsikts- men omdömesfrâgor.
Analogt kan vi misstänka att det finns âtskilliga USA-vänner som när de ev. läser om tortyren i t.ex. Guantanamo-lägret säger sig att, jaja, men det där vet vi väl till sist rätt litet om och det vore väl f.ö. bra konstigt om just USA skulle ge sig till att tortera de intagna sâdär âr ut och âr in.

Ocksâ detta en omdömesfrâga -vilket ju sedan inte gör de tvivlande till nâgra personliga tortyr-anhängare.

Jasså "bildade" klarar ord som "appelativ" (Huh? Vad betyder det?), men ett lättförståeligt, användbart och i vardagen ofta använt ord som "normalitet" bör man visst få löneavdrag för... Termen "normalitet" är förstås en substantivisering av adjektivet "normalt". Vad annars? (Är det inte uppenbart på samma sätt som att "bekvämlighet" är en substantivisering av adjektivet "bekväm"?)

Det Lars Mellin menar är möjligen (?) till viss del befogat, men det är rätt uppenbart att den är friskt uppblandat med hans högst personliga motvilja mot vissa ord och acceptans av - eller rent av förkärlek för - andra ord.

Tyvärr leder detta bara till en konklusion (förlåt, slutsats), nämligen följande:

Bevare oss för att Lars Mellin ska bestämma vilka ord som en flora av kulturjournalister bör använda!

För övrigt vänder jag mig mot föreställningen att alla språkliga uttryck ska rikta sig till någon slags minsta gemensamma nämnare. Det är förstås sunt att inte krångla till saker i onödan, men det är också pinsamt att begränsa eller förenkla det man vill säga om det innebär att man fördummar sin skrift och läsaren därmed missar en del poänger och nyanser.

Nej, man måste inte förstå varenda ord som en kulturjournalist använder. (Tänk om läsaren med nöje lär sig några nya ord, som t.ex. jag gör - det går att slå upp eller googla!) Det är inte instruktioner från Skatteverket vi avhandlar här (som rimligen bör vara lättförståelig för den breda massan så långt som är rimligt). Det är kulturjournalistik, som i sig delvis kan betraktas som en språklig underhållning eller utmaning och delvis som en idémässig utmaning eller provokation.

Jag vill inte att allt ska vara lättsmält och mesigt! Jag vill ha möjligheten till vissa språkliga utmaningar! Jag vill att svenska språket ska ha nyanser, inklusive vissa jag möjligen inte själv ännu har lärt mig!

Jag är den första att hävda att kulturjournalister skriver en hel del korkade saker! Deras språk är dock en skön motvikt till den dagissvenska som vi alla plågas av dagligen, som först sprids bland vuxna av folk som har barn: "mellis" för "mellanmål" och liknande - eller det plågsammaste som ger mig rysningar av obehag: "skämmigt" för "generande" eller "genant". (Väx upp liksom! Du talar inte med ditt lilla barn!) Jasså ska du gå och "kissa" nu... (Jag behöver inte veta vad du ska göra där. Det räcker med att säga att du ska på toaletten.)

#39: En som skriver riktigt bra är nuv. DN-kolumnisten Richard Schwarz. Hâr är ingenting dunkelt eller underförstâtt utan allt är koncist, lättbegripligt och dessutom, vilket hjälper pâ vägen, välformulerat. Det är just sâ alla journalister och opinionsförmedlare borde skriva.

Den som däremot vill förmedla associationer, lägga fram häpnadsväckande retoriska figurer, sätta en ära i att bryta mot syntaxiska och andra sprâkregler och rent allmänt sticka ut borde inte släppas fram i dagspressen utan hänvisas till specialtidskrifter. Efterfrâgan pâ diverse tungomâlstalande är enl. min enkla mening dock ytterst begränsad.

Tycker man om musik, tycker om det mesta i genren. Samma med språk, "schlang", utan musik ibland med ord till, vore inte livet värt mycket. Förr sa man i "plugget", (= plugga in kunskap i pallet) när man använde slangord: Den som kunde 20 synonymer på ordet ex.vis. "flicka", = brud, pingla...- " Ansågs ha ett "torftigt" språk, det heter möjligtvis, tös, jänta. (2 max. inte mer, då är du körd, i fp-sam-hället.)

Så var folkpartilärarna förr, och "överläraren", såg ut " typ" , Jan Björklund," fett ", rigid, tokgrå, " sjukt" tråkig, självrättfärdig, fast inte lika många "one-liners", och vargflin, att duscha omgivningen med, ty det auktoritära samhället, då, behövde inte det. Lite hårddraget, men har man som Björklund präglats på Karlbergs krigsskola, är det förstås ordergivning, och " peka med hela handen" som gäller.

# 37: Here we go again ! Det där att alla kulturjournalister skall skri-va förståeligt, tycks vara ett arv från 1933-45 års " Gleichschaltung", likriktning på alla områden. Då är Melin, kryptonazi ? Förmodligen ej, men vansinnigt att skriva så, att kräva att alla skall sjunga i sam-ma tonart, i den s.k. " presskören, hette det förr, när en blaska las ner, " en röst har tystnat i..." Men snacka om Böök går ju, men vad
exakt, införde han, vad som var så bra, med denne ? istället för att bara vässa (bööka) runt.

Att läsa skönlitteratur, eller att läsa en kulturartikel, kan i mycket vara, som att ge sig ut på en resa, " walking down a road, you don´t know", ett äventyr. Vill man ge sig ut på det, som idag (när det är kvinnor som säjs läsa mesta skönlitteratur - omanligt ? går på Bok/-Biblioteksmässan) så varför inte ? Som idag när tidningarna pub-licerar suduko-kryss, som "Tidsfördrif /fd. orangefärg.tidning), så varför inte testa en " kulturresa" ? Nej res istället, jorden runt, allt serverat, " all inclusive ". Detta smittar, alkisar (åkomma) de vill också , ha, helst allt i rinnande form, kanske kulturdropp. Sen för-ändras eller dör ut, alla språk, alt. dialekter kanske med invandring, resor, även kulturen. Men nya lär väl utvecklas.

Att skriva "för bra", som Schwarz kanske gör, blir till sist, suspekt, envägs-masskommunikation, lite för bra insyn och erfarenhet, med vilka syften ? Eftersom den äldre Schwarz ej tar kommentarer, som Newsmill, är han nog en, kanske tyvärr/givetvis utdöende sort. En hel del av hans åsikter är ganska så obelagda fördomar, löskokta, infall, men roande. Det kan väcka intresse, men till slut vet man ca vad, som kommer, som inläggen på NM, utan undantag.

Sak samma som när de usla polis-och deckarfilmerna, Wallander, och Beck (sanera Beckträsket !), prånglats ut, en industrialiserad produkt, som givet för yngre kan vara sevärd, men samtidigt, tvingas skåde-spelarna att läsa sina repliker , direkt från manus, det låter, som en kantig teaterpjäs, innan replikerna sitter, och fått eget liv. Ett affärsprojekt.

Snacka om plakatteater, som vänstern förr anklagades förr, men det bgår tydligen hem, Mankell är ju gammal SKP:are, för alldel. Som Jan Guillou, och Hamilton/böckerna/ filmerna. Varför är just dessa gamla s.k. "k-ordet ", " m-ordet" så framgångsrika ? Slår alla rekord. Hade vi inte gjort upp med "k-ordet", här i landet, skrev någon nyss ? Lika framgångsrika, (fast kreativare), som Kina - som inte heller gjort upp, med " k-ordet ".

Ändå drar Wallander/Beck sig inte för att tackla de mest svårartade,
mest maligna, existentiella livsproblem, men på ett sådant pedagog-iskt rigitt sätt, att allt faller platt till marken. Ren spekulation som ett kvällslöp. Så arbetar nog inte riktiga regissörer, de kan skapa med enkla medel, flera bottnar i en scen, där tittaren får räkna ut själv, det finns såna filmer, om än sällsynta. Som Roy Andersson, som sen
blir kult, och reklamfilm, (som han försörjer sig på.) Trafiken går nog åt båda hållen. Men Melin-metoden, att likrikta kulturtugget, är tvek-sam.

Nils Jansson

Haha, jag älskar att läsa dina inlägg! Här kan man tala om fritt inspirerande associationer.

Kristian F

Jag uppskattar din klokhet i denna tråd och andra. Men...

Varför måsta jag förstå vad kulturskribenten menar? Jag menar det jag menar och läser in det i kulturskribentens text. Vet kulturskribenten vad konstnären menar? Och är detta av betydelse? Är det inte mottagarens upplevelse, som är konstens syfte. I mottagarhänseende, menar jag? Är det inte att inspireras till konstnärliga upplevelser, som är kulturskribentens jobb? Vad han eller hon menar och tycker är egentligen oväsentligt. Han eller hon är ju bara mottagare liksom jag och många andra. Måste vi alla tycka som kulturskribenten tycker, tycker du?

Ja ovan innehöll många "menar" och många "tycker". Får jag löneavdrag nu?

Det var ju "likriktning", som var ordet. Kanske ger det löneförhöjning? Vad sägs då exempelvis om det det gamla nyskapade ordet "torrboll"?

#37 Sirius,

Jag har ganska lågt i tak i min benämning av politiska tokar.
I övrigt instämmer jag med din inlägg.

Jan Myrdal är förresten det extremaste svenska exemplet jag kan komma på som skriver lysande om litteratur som han kan mycket om (franska romaner från 1800-talet) och rena politiska uttalanden.

***

Jag gillar författare, konstnärer och musiker som flippar ur i sin konst, men har svårt när kulturskribenter gör det.

Jovars kulturskribenter verkar vara uppblåsta.