Riksbankens fokus på bolån ger onödigt hög arbetslöshet

Arbetslösheten bestäms av hur väl arbetsmarknaden fungerar, hur effektiv matchningen på arbetsmarknaden är och hur väl lönebildningen fungerar. För att påverka den genomsnittliga sysselsättningen eller arbetslösheten behövs dock en välavvägd penningpolitik. Penningpolitiken är alltså en av många faktorer, dock avgörande sådan, som påverkar variationerna i sysselsättningen och arbetslösheten.

1. Riksbanken skapar onödigt hög arbetslöshet

Riksbankens direktion är idag splittrad om tillämpningen av penningpolitiken och vilka inflationsnivåer som är mest optimala för att stimulera ekonomin. Sveriges historia visar dock att det finns ett tydligt långsiktigt samband mellan inflation och arbetslöshet. Inflationstakten under perioden 1955-2011 visar klart att låga inflationsnivåer har negativa sysselsättningseffekter och att Riksbankens låginflationspolitik mellan 1995 och 2011 har skapat en onödigt hög arbetslöshet.

Längre tidsserier visar att inflationen har kunnat ligga över 2 procent utan någon högre risk för makroekonomisk instabilitet. De mest relevanta perioderna för att utläsa sambanden mellan låg arbetslöshet och inflation är perioden mellan 1955 till 1968 och 1960 till 1968. Under åren 1960–68 var den genomsnittliga arbetslösheten i Sverige ca 1,5 procent samtidigt som inflationstakten i genomsnitt var nära 4 procent. För hela perioden 1955–68, dvs en lång period med ovanligt stabila ekonomiska förhållanden, var den genomsnittliga arbetslösheten under 2 procent och inflationstakten ca 3,8 procent. 

Under 70- och 80 talet kom den svenska arbetslösheten att hålla sig under 3 %, och rentav ofta under 2 %, fram till 1990. Under denna period ökade inflationen kraftigt vilket ledde till en föreställning bland nationalekonomer om att inflation och låg arbetslöshet har ett samband. Den traditionella bilden av detta samband är att priset för full sysselsättning, dvs låg arbetslöshet, är inflation. Inom nationalekonomi har det därför blivit en dogm om att tro att en hög/full sysselsättning leder till inflation. Då 70- och 80-talen präglades av oljeprischocker som påverkade inflationen världen över är det därför svårt att för denna period urskilja ett långsiktigt samband mellan hög inflation och låg arbetslöshet. 

	Genomsnittlig inflation	Genomsnittlig arbetslöshet
1955-1968	3,8%	1,8%
1960-1968	4%	1,5%
1970-1990	8%	2,5%
1995-2011	1,6	7,4%

Inflationstakt och arbetslöshet under perioden 1955-2011 Källa: SCB

Siffrorna i tabellen ovan antyder att dagens svenska inflationsmål om 2 procent skapar en onödigt hög arbetslöshet. Mellan 1960–1990 var arbetslösheten oftast runt 2 procent. Under 90-talets kris steg arbetslösheten och har sedan införandet av inflationsmålet bitit sig fast vid höga eller mycket höga nivåer på runt 7 procent. Under samma period har inflationen legat på ett historiskt lågt genomsnitt på 1,6 procent.

2. Lågt satt inflationsmål om 2 procent bottnar i en panikreaktion

Till skillnad från arbetslösheten kan inflationen idag knappast sägas utgöra ett problem för svensk ekonomi. Under 1970- och 80-talet kännetecknades den svenska penningpolitiken av hög inflation och flertalet devalveringar. Syftet med devalveringarna var att behålla dåtidens fasta växelkurs. Detta var dock inte långsiktigt hållbart vilket ledde till att Sverige i början av 90-talet hamnat i en ekonomisk kris där den svenska valutans värde inte längre kunde försvaras. Detta krävde en penningpolitisk reform, något som resulterade i att man i november 1992 övergav den fasta växelkursen och gick över till rörlig växelkurs. Denna övergång medförde att målet med Riksbanken penningpolitik istället blev att uppnå prisstabilitet, vilket rent praktiskt innebar att Riksbanken började arbeta efter ett inflationsmål om 2 procent.

Parallellt med införandet av inflationsmålet om 2 procent har den genomsnittliga inflationen sedan mitten av 90-talet fallit kraftigt som en konsekvens av att inflationsbekämpningen fått stå i fokus för den ekonomiska politiken. Sedan införandet av det låga inflationsmålet har arbetslösheten i Sverige hela tiden varit högre, än vad den var under decennierna dessförinnan. Den nya penningpolitiken innebar således en övergång från en politik för hög sysselsättning till en politik för låg inflation. Då ett lågt satt inflationsmål klart hämmar tillväxt och sysselsättning, blir en central fråga om Sverige kan fortsätta med en inflationsnorm som riskerar att leda till lägre tillväxt och en högre långsiktig arbetslöshet.

Det finns inget idag som skulle tyda på det är något inflationstryck i det svenska samhället.

Frågan bör därför ställas om dagens inflationsmål går att förena med hög sysselsättning och en väl fungerande arbetsmarknad.  Då 70- och 80-talet präglades av oljeprischocker ställs frågan om ett så lågt satt inflationsmål om 2 procent inte kan betraktas som en panikartad reaktion på dåtidens energikris och dess effekter på inflation. När inflationsmålet om 2 procent infördes bestämdes den på ad hoc- mässiga grunder. Det fanns inga starka rationella argument till varför just två procents inflation ska vara ett mål för penningpolitiken. Att det blev just 2 procent beror på att inflationen var ungefär 2 procent när inflationsmålet introducerades och det fanns en allmänt utbredd rädsla för en återgång till 70- och 80-talets höga inflationstakt.

3. Riksbanken tenderar att överta Finansinspektionens roll

Ett lågt satt inflationsmål om 2 procent är inte huvudförklaringen till Riksbankens onödigt strama penningpolitik. Mellan 1997 och 2010 var den genomsnittliga inflationen 1,4 procent, vilket ligger betydligt lägre än själva målet om 2 procent. Huvudförklaringen till Riksbankens felaktigt avvägda penningpolitik är en rollförvirring mellan Riksbanken och Finansinspektionen. Riksbanken har under en lägre period tenderat att överta Finansinspektions roll när det gäller stabilitet på bolånemarknaden. Inom Riksbankens direktion talas det mycket idag om att en låg styrränta medför risker för en snabb kredittillväxt som leder till en hög belåningsgrad och ökade risker inom finanssektorn.

Riksbankschef Stefan Ingves har flera gånger sagt att han vill få till en ”inbromsning av kredittillväxt och fastighetspriser. Bolånetillväxten har därför på senare år blivit en viktig faktor i Riksbankens ställningstagande vid de senaste penningpolitiska besluten. Låga räntenivåer anses på sikt skapa obalanser genom en alltför kraftig kreditexpansion. Ökningstakten i bolånekrediter vägs därför in i penningpolitiska beslut. Riksbankschef Stefan Ingves har bland annat framhållit bostadsprisernas snabba utveckling och hushållens höga skuldsättningsgrad som en grund till de relativt höga räntorna.

Det är inte längre den faktiska, beräknade inflationsutvecklingen mätt som KPI, konsumentprisindex, som styr Riksbankens räntepolitik. I allt högre grad har Riksbanken tagit sig friheten att vidga sina beräkningsgrunder och bli flexiblare i sina motiveringar till räntejusteringar. Ett av de senaste använda exemplen är att en hotande fastighetsbubbla och kommande prisfall på bostäder motiverar en högre ränta för att kyla av fastighetsmarknaden. I praktiken har Riksbanken på eget bevåg gjort stabiliteten på bolånemarknaden till ett mål för penningpolitiken.  Riksbanken har därför hittills inte uttryckt stark oro för rådande hög arbetslöshet eller känt sig manad att skapa stabilitet på arbetsmarknaden.

Att låta bolånemarknaden styra penningpolitiken har gjort det allt svårare för Riksbanken att bedöma läget i ekonomin. Genom att blanda ihop penningpolitik och finansiell stabilitet på bolånemarknaden får Riksbanken allt svårare att bedöma läget i den reala ekonomin med onödigt hög arbetslöshet som följd. Dessutom har Riksbanken inget officiellt mandat att hålla bolånekrediter och bankernas utlåning i schack. Detta ligger inom ramen för Finansinspektions ansvarsområde.

Penningpolitiken ska istället stabilisera inflationen runt målet och arbetslösheten runt en långsiktigt hållbar nivå. Det framgår av mandatet i riksbankslagen och dess förarbeten att prisstabilitet och högsta hållbara sysselsättning är målet för penningpolitiken. Av Riksbankslagen framgår att ”Målet för penningpolitiken ska vara att upprätthålla ett fast penningvärde”. Av Regeringspropositionen framgår att: ”Såsom myndighet under riksdagen ska Riksbanken därutöver, utan att åsidosätta prisstabilitetsmålet, stödja målen för den allmänna ekonomiska politiken i syfte att uppnå hållbar tillväxt och hög sysselsättning”.

4. Riksbanken måste skilja på penningpolitik och tillsyn av bolånemarknaden

Att låta bolånemarknaden styra penningpolitiken skapar inte bara en rollförvirring i förhållande till Finansinspektion utan gör det också allt svårare för Riksbanken att bedriva en välavvägd penningpolitik. Denna rollförvirring mellan Riksbanken och Finansinspektionen skadar ekonomin och skapar en onödigt hög arbetslöshet.

Dessutom finns idag inget stöd för att en låg styrränta i sig skulle orsaka en för hög belåningsgrad i det svenska finansiella systemet. I Sverige ger skärpta kapitalkrav för bankerna och miniminivåer för likviditeten mätt med Liquidity Coverage Ratio (LCR) och andelen stabil finansiering mätt med Net Stable Funding Ratio (NSFR), i enlighet med Basel III- överenskommelsen bättre medel att hantera den finansiella stabiliteten på bolånemarknaden än Riksbankens styrränta. Den finansiella krisen har visat att nuvarande regelverk för bankerna, det vill säga Basel II, inte fångar upp riskerna för bankerna i tillräcklig utsträckning. Baselkommittén har därför arbetat fram ett nytt omfattande regelverk för banker, Basel III. Det övergripande syftet med det nya regelverket är att stärka bankernas förmåga att stå emot förluster och att minska sannolikheten för nya finansiella kriser. Basel III kommer att innebära att bankerna måste ha mer kapital av bättre kvalitet samt att helt nya krav på bankernas likviditet införs.

Basel III- överenskommelsen utgör ett bättre medel att hantera den finansiella stabiliteten än styrräntan.  Basel III innebär att kraven höjs på såväl nivån på kapitaltäckningen som på kvalitén på kapitalet. Samtidigt införs även kvantitativa krav för bankernas likviditet samt möjligheten för tillsynsmyndigheten att kräva så kallade kontracykliska buffertar. Redan 2013 ska de svenska storbankerna (Nordea, Swedbank, SHB och SEB) rapportera till Finansinspektionen enligt Basel III-regelverket. Om dessa nya verktyg ska hanteras av Finansinspektionen finns det i praktiken ingen anledning för Riksbanken att försöka påverka bolånemarknaden annat än sekundärt.

5. Risk för två Finansinspektioner som drar åt olika håll

Riksbanken tenderar idag att glömma bort sitt lagstadgade uppdrag för att överta Finansinspektionens roll när det gäller tillsynen över bolånemarknaden. Genom att väga in bolånetillväxten i penningpolitiska beslut har direktionen på eget bevåg gjort stabiliteten på bolånemarknaden till ett mål för penningpolitiken. Genom denna rollförvirring får vi i praktiken två finansinspektioner som under olyckliga omständigheter drar åt olika håll.

Riksbanken har använt bolånetillväxten som ett argument för att inte sänka räntan, medan Finansinspektionen gör motsatt bedömning. Enligt Finansinspektionens rapport om bolånemarknaden (Finansinspektionen 2012) medför de svenska bolånen i nuläget inget hot mot den finansiella stabiliteten. Finansinspektionen har gett en rekommendation om en maximalt tillåten belåningsgrad, ett lånetak. Bolånetagarnas betalningsförmåga är god och klarar svåra stresstester, kreditprövningen är noggrann, belåningsgraden för nya bolån minskar och bolånetaket har av allt att döma haft effekt. Om bolånetillväxten eller belåningsgraden i framtiden skulle utvecklas på ett problematiskt sätt kan bolånetaket sänkas. Det är ett bättre sätt att påverka bolånetillväxten och belåningsgraden än att använda styrräntan.

Riksbanken ska därför fokusera på att stabilisera inflationen runt inflationsmålet och arbetslösheten på en hållbar nivå. Finansinspektionen ska inrikta sitt arbete på att stabilisera bolånemarknaden. Penningpolitik och stabilitet på bolånemarknaden ska bedrivas separat, med separata mål och separata instrument. Om man blandar ihop penningpolitik och tillsyn av bolånemarknaden blir det omöjligt att bedöma resurspotentialen i ekonomin. Det tydligaste beviset på detta är att Riksbanken själv under lång tid har hamnat påtagligt under sitt eget inflationsmål och därmed bidragit till att hämma den ekonomiska utvecklingen. Riksbanken måste därför inrikta sin analys på ekonomins väsentliga faktorer. Istället för att lägga så stor vikt vid huspriser och bolånetillväxt, bör den i nuläget fokusera på arbetsmarknadens indikatorer.

Hedi Bel Habib (101 artiklar)

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/46265

5 kommentarer I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Är det någon som tror att en sänkning mer än marginellt kan påverka en arbetslöshet som är strukturell?
Det är andra åtgärder som behövs för att sänka arnetslösheten.
Åtgärder som ökar tjänstehandeln och underlättar för okvalificerad arbetskraft att sälja tjänster i privata sektorn.
Med en ränta under 2% så är det inte detta som bromsar investeringsviljan!

Permalänk | Anmäl #1 Lars Kronqvist, 2012-08-16, 13:54

Analysen är i huvudsak riktig men receptet kan bli vassare.
Den enorma, ständigt ökande, skuldsättningen hos hushållen är ett jätteproblem. Det är bara att påminna om Irland 2007-2008 och vad som hände där. Stor skuldsättning, banker som klarat de s.k. stresstesterna med glans och ansågs stabila. Sen var dom plötsligt inte stabila längra. Det är alltid så, de är stabila tills de inte är det längre.

Receptet i den delen är att förutsätta att bankerna kan få problem och laga därefter.

Riksbanken har enligt författaren åtagit sig en roll de inte borde ha och därmed kan RB inte agera på bästa sätt i sin egentliga roll. Det är nog riktigt. Problemet är att ingen annan tar ansvar för stabiliteten. Man borde vara tacksam för att nån gör nåt men det är riktigt att RB skulle vara effektivare om dom slapp detta.

Men det är inte FI:s roll heller. De är för begränsade till att styra med bankregler , har ingen effektiv verktygslåda för det totala problemet med överbelåningen.

Slutsaten är att det är ett problem för riksdag och regering. Först att erkänna problemet. Sedan se till att utvecklingen bryts och skuldmassan sjunker. Det behöver inte ske över en natt men börja måste man. Jag skulle tippa med att man kommer långt med att börja och övertyga om att det är allvar, sedan blir det nog ett självspelade piano i stor utsträckning. Endast politikerna har hela verktygslådan med utlåningsregler, finanspolitik, bankstyrning osv.

Vilka verktyg ska användas? I veckan var ränteavdragen på tapeten, tidigare var det amorteringsplikt, ännu tidigare var det lånetak (som delvis införts). Det finns nog ännu fler tekniker. Det måste utformas så att målet nås, att skulderna minskar. Och givetvis med hänsynstagande till enskildas situation, att en och annan får något försämrad balansräkning kan nog inte undvikas. Verkar inte vara nåt extremt svårt i mina ögon.

På så sätt kan också RB göra sitt jobb utan att makthavares omsorg om sin privata ekonomi gör att den svenska penningpolitiken bara blir en diskussion om bolån, som har varit fallet de senaste fem åren. Det har faktiskt varit rent löjligt, den totala effekten på ekonimin behandlas kanske i skymundan i nåt specialistforum, våra vanliga medier talar bara om bolån.

Det viktiga är alltså att överbelåningen erkänns som ett politiskt problem som regeringen ansvarar för att bryta. Och att man utgår från att banker kan få problem oavsett några mätetal från FI.

Permalänk | Anmäl #2 perper, 2012-08-16, 14:09

Habib har inga referenser utanför ankdammen och upprepar gamla tiders normer som en papegoja. Inte heller nämner han fundamenta, som hur stora lånen är relativt BNP och hushållens inkomster. Många stora länder har lån och lånar vidare och är bortom den gräns där läget kan stabiliseras. Svenskarna ligger i världstopp i att låna. En stor inflation är oundviklig för att slippa låneförbindelserna och när den sker så pajar pensionssystemet.

Närmare detaljer hur det kommer att gå till och när är naturligtvis svårt att säga. Det utlösande kan bli en snabb flykt till reala tillgångar. Makthavarna kan samtidigt dela ut pengar gratis till alla och gå längre än Habib kan fantisera om. Utifrån detta är det svårt att säga om Habib har rätt. Tilltron till pengarna och systemet handlar om psykologi och att det fungerar beror på bara på en kortsiktighet. Vissa kommer att bli blåsta. Andra bli vinnare. Makthavarna kommer att fortsätta moralisera och ändå kommer till slut Slösa vinna över Spara.

Permalänk | Anmäl #3 Urban Persson, 2012-08-16, 14:28

Framför allt är rätten till ränteavdrag helt vansinnig. Det är bara en avancerad form av bidrag som kostar skattebetalarna allt för mycket.

Man bör ställa sig frågan vem som vinner på att befolkningen är skuldsatt. Samma sak gäller statsskulden.

Slopa avdragsrätten och betala av statsskulden!

Permalänk | Anmäl #4 Mikael Andersson, 2012-08-16, 15:23

"inflation redistributes money from creditors to debtors and from employees to employers."

Hedi Bel Habib vill alltså att löntagare och sparsamma människor ska få det sämre. Arbetsgivare och slösaktiga människor ska få det bättre.
Tja det är ju en politisk platform att jobba vidare på.
Mvh
Per

Permalänk | Anmäl #5 u_19023, 2012-08-17, 21:20

Kommentarsfältet är stängt på denna artikel.