Elbehandlingarna gjorde att jag tappade minnet

Anette, gå inte med på fler elbehandlingar! Men det har du kanske redan bestämt dig för. Som ung vik skötare på mentalsjukhus var jag med när patienter fick elbehandlingar och det var inte kul. Visserligen blev de spaka (precis som i Gökboet) efter en kanske våldsam manodepressivitet, men till vilket pris?

Nej, jag är precis som du väldigt tveksam och tycker elbehandlingar tillhör det våldsamma trial-and-error-kvackande man sysslar med inom den "professionella" psykiatrin.

Hej Lisa!
Nej, som du nog förstår känner jag ett trauma inför denna behandling. Min skada är redan skedd- och går aldrig att återställa. När jag som patient ser övriga uppradade inför denna behandling- som jag vet att de alla fått missvisande information om, mår jag dåligt. Efter behandlingen- när minnet är borta- klappar någon skötare henne på handen och säger "Oroa dig inte, det kommer tillbaka!" Jag har lust att skrika; Var inte så säker på det! Men inser även att jag inte bör lägga mig i. Det jag är emot är att denna numera används som rutin/slentrian- "vi kan lika gärna prova"- det tyder på att riskerna kvittar!

Hela psykindustrin är ett stort kvacksalveri, men värst av allt är att den med våld tvingas på folk och bara det att man kan dömas till psykvård för begångna brott bevisar att det är straff det handlar om och inget annat.

Egentligen borde straffet sluten psykiatrisk vård kallas icke tidsbestämd tortyr med garanterade livslånga skador.

Självfallet borde psykiatrin informera om att ECT ger men för livet och det ska informeras allmänheten om också så de där kvacksalvarna inte ges den form av status de i dag har i vissa kretsar.

Anette, det är modigt av dig att begära att dina minnesskador utreds. Jag tror det finns stora risker för repressalier från psykiatrins sida för att man vågar ifrågasätta deras behandlingar. Hur har dina minnesskador utretts? Har de gjort röntgen, datortomografi och EEG? Man kanske kan se skador p.g.a. ECT. Jag tror att permanenta minnesskador måste bero på att nervceller skadas eller dödas. D.v.s. minnesskadorna är ett tecken på hjärnskada. Det står också i kurslitteraturen på Läkarprogrammet ("Neuroscience" av Purves m.fl.) att skadorna på långtidsminnet beror att nervceller i hjärnbarken dör p.g.a. excitotoxicity (d.v.s. utmattning p.g.a. det epileptiska anfallet). Att minnesskador uppstår p.g.a. ECT har bevisats i djurförsök och djuren har inget incitament att simulera minnesskador. I engelska Wikipedia citerar de en rysk undersökning på råttor där de upptäckte stora skador på hippocampus efter ECT. Hippocampus är det organ i hjärnan som sköter närminnet/arbetsminnet. Hippocampus är även den enda del av hjärnan där nervceller kan nybildas. En teori är att en stor del av din hippocampus skadades vid de första ECT-behandlingarna och att du därför inte kunnat lagra minne under några år, men att hippocampus senare reparerat sig successivt.

Ett tips kan vara att du skulle börja med Twitter eller blogga ty då kan du se vad du gjort om du skulle utsättas för ytterligare minnesförlustbringande ECT.

Eftersom minnesskadorna p.g.a. ECT på långtidsminnet och närminnet helt enkelt troligen beror på dödade nervceller så leder det till andra hälsoproblem eftersom hjärnan spelar en stor roll för immunförsvaret.

Till Mikael O. Bonnier
Givetvis har jag försökt påtala detta för läkare- men eftersom psykiatrin i sin helhet förnekar att dessa skador ens skulle kunna förekomma, finns ingen möjlighet att få någon ingående utredning. Antagligen är dom rädda att dom skulle hitta något som bekräftar min misstanke- och då skulle antagligen etablissemanget rasa.
Vid den undersökning som gjorden -06 (efter 20 år utan utredning) framkom dock att jag har gravt nedsatt närminne- som definitivt påverkar min vardag- och att någon form av minnesstöd skulle vara lämpligt. Dessa papper- och en hel del intressanta dokument har jag sparat. Tror precis som du att det är hippocampus som är skadat- och även om forskare inte med säkerhet vet vart i hjärnan "felet" sitter, så lutar det mesta mot limbiska systemet. Att alla synapser i hjärnan, hos alla människor (samt djur) sker via elektriska impulser, bör det anses som uppenbart att onaturliga elektriska stötar måste rubba systemet.
Jag bloggar, har en hemsida- men vet inte om det är tillåtet att nämna länken via denna sida. Den finns dock i nederkant på profilen.....
Psykiatrin har helt enkelt inte "råd" att ifrågasätta sina egna metoder- så patienter som drabbats/drabbas lär aldrig ges en chans.

Till Mikael Forsberg
Gillar verkligen din inställning, och dina uttryck- håller med till fullo. Artikeln här är väldigt nedtonad mot det jag ursprungligen skrev- yttrandefrihet finns- men blir begränsad om det finns en ansvarig utgivare eller moderator. Då kan man ta det på en egen webbsida- där kan man uttrycka sig som man vill, så länge inte värdservern stänger ner den.

Anette, enligt de senaste påbuden från Socialstyrelsen så skall man ha rätt till utredning och rehabilitering p.g.a. hjärnskador p.g.a. ECT, t.ex. "Socialstyrelsen skriver i sin bedömning att de rutiner vid bestående minnesstörningar som chefläkaren redovisar inte finns beskrivna i verksamhetens PM om ECT. Senast den första november ska kliniken ha lämnat en redovisning till Socialstyrelsen över hur kliniken säkerställt att patienter med bestående bieffekter av ECT erbjuds adekvat utredning och rehabilitering." https://www.vardforbundet.se/mobil/Start1/Vardfokus-Nyheter/Artikel/?art...

Till Mikael O. Bonnier
Det finns ett stort problem i detta, som drabbar merparten av patienter i min situation. Vi blir helt enkelt inte trodda. Helst förnekas att någon minnesskada ens föreligger- alltså antecknas inte heller detta. Finns dokumenterat att minnesstörningar föreligger beror de enligt alla anteckningar på trauman, andra mediciner- eller i vissa fall missbruk.
Psykiatrin vägrar helt att koppla alla varianter av dessa skador till ECT- och eftersom alla slags minnesstörningar beror på något helt annat enligt läkarnas anteckningar, känner dessa verksamheter ingen som helst press från socialstyrelsens yttrande.
De ser ingen anledning att lägga upp någon strategi för adekvat utredning och rehabilitering vid skador av ECT, eftersom detta inte förekommer.
Dessutom kan jag bara konstatera att det blir en permanent skada- som alltså omöjligt kan rehabiliteras.
Det första steget måste bli att svensk psykiatri inser & erkänner att dessa skador förekommer- inte ens dit har vi nått ännu.

Vill verkligen bekräfta dig för ditt mod att dela med dig av dina erfarenheter. Tyvärr är du inte ensam om att drabbas av inhuman behandling utan fler och fler röster gör sig hörda över problem som orsakats av ECT behandling. Denna behanling måste stoppas, och din berättelse hoppas jag blir ett stort bidrag till en sådan utveckling.

Tack!

Mycket modig artikel som kan hjälpa många andra i samma situation!

Elchocksbehandlingarna har helt klart förstört delar av ditt minne. Många andra människor har fått skador av ECT så du är inte ensam. Se denna sida: http://www.elchocker.se/

Oerhört nonchalant, fegt och kränkande av läkarna att inte erkänna att ECT kan ge minnesförluster. Det finns många vittnesuppgifter som tyder på detta. Många vetenskapliga rapporter går dessutom emot ECT.

Vem som helst kan begripa att en sådan kraftig elchock kommer att ge minnesskador.

Socialstyrelsen har tvingats ändra sin text i vårdguiden till: "Minnesstörningen kan dock i vissa fall bli mer långvarig eller varaktig och kan då ge varierande och ibland avsevärda besvär."

Det finns alltså en klar risk för permanenta minnesskador efter ECT.

Psykiatrin är rädd för att hela korthuset kommer att rasa om de erkänner att ECT ger minnesskador. Det kommer att innebära stora skadestånd och många upprättelser. Hela trovärdigheten för psykiatrin skulle vackla ytterligare.

Jag råder alla att anmäla sina skador till Socialstyrelsen för att uppmärksamma detta problem. Se denna länk: http://www.socialstyrelsen.se/klagapavarden/jagvillanmalafelellerbrister...

Det är hemskt kränkande för en patient att inte bli trodd av sin läkare! Även patienter har mänskliga rättigheter.

Till Tommy Larsson
Jag kan bara passa på att tacka för din respons- för det är verkligen inte lätt att få någon alls i min situation.
Man får inte yttra sig- och om man ändå gör det anses man som icke trovärdig.
Anledningen att jag delar med mig av detta- är för att jag vet att andra drabbats, törs inte yttra sig- istället försöker de gömma sig och bara leva med det.
För mig finns det inte längre någon anledning att inte berätta om det, för hjälp kommer jag inte få.
Skadan är redan skedd, och går inte att göra något åt- jag hoppas mitt yttrande kan hindra att åtminstone någon kan slippa utsättas för denna "vård".

Till Peter U Larsson
Tack för responsen- tror det var från dig på min hemsida också.
Visst finns det många vittnesmål, utsagor och anhöriga som kan bekräfta en förändring (Dock inte i mitt fall- eftersom jag alltid helt saknat socialt nätverk och isolerat mig) problemet blir att bevis saknas. Jag misstänker att psykiatrin kommer att kämpa oerhört intensivt för att någonting som skulle kunna användas som bevis heller aldrig ska få komma fram- korthuset rasar helt enkelt, och det skulle inga av våra instanser klara av att reda ut.
Alltså- förneka så länge det går, och när det inte räcker till- ljug.
Visst kan man anmäla skador till socialstyrelsen, men detta måste göras inom en viss tid efter att en skada tillfogats. Eftersom jag var helt ovetande om min minneslucka fram till -06, och inget kontaktnät var den tiden redan ute. Dessutom kan en dylik skada aldrig bevisas- i synnerhet inte av en ensam patient.
För mig känns det som att det inte finns något kvar att förlora- då kan jag "tordas" yttra mig öppet om det- i hopp om att det kan hjälpa någon annan.
Eller i bästa fall- att själva myndigheterna reagerar, stannar upp och tänker efter vad det är de egentligen håller på med.
Patienter inom denna grupp klarar ofta inte- eller törs inte strida för denna sak själva, så engagemang som kommentarer som kommit in här- folk som är i position att yttra sig är helt nödvändigt för att få någon ändring på denna tortyr(?) form.
Tack.

Tillåt mig framföra en avvikande synpunkt när det gäller ECT-behandling. En nära anhörig, som lidit av djupa depressioner under lång tid fick för ett några sedan genomgå ECT-behandling. Hon blev genast mycket bättre, utan några minnesstörningar. Det är väl med ECT som med många andra läkarbehandlingar att för vissa fungerar de medan för andra de inte fungerar alls. Det är naturligtvis tråkigt att läkarvetenskapen ännu inte kan förutse vilka som har nytta av ECT-behandlingen. Men den fungerar bevisligen för vissa patienter.

Till Björn Lundell
Givetvis finns för och emot i alla debatter- det är helt nödvändigt. Om du läser avslutningen på min artikel förnekar inte heller jag att denna behandling kan ge positiva resultat i vissa fall. Det är dessa "vissa fall" man måste lagt hoppet till- eftersom det utvecklats (?) till att bli så oerhört allmänt använt. Om de skulle experimenterat med detta- och ingen alls blivit hjälp, skulle det knappast användas som behandlingsmetod.
Så grattis till din anhörig som blivit hjälpt- hon/han hade tur. Alla sessioner är rena chansningar....

Anette, tack för ditt svar.

Håller med dig till 100%. Det är total nonchalans och förnekelse från psykiatrins sida.

De bryr sig inte om patienterna.

Jag har varit i kontakt med många som möts av totalt bristande respekt när de tar upp sina problem efter ECT.

Du gör en stor insats! Maila mig om du vill.

Till Peter U Larsson
Det som blir mest irriterande som patient i dessa frågor är nog inte främst den totala avsaknaden av respekt- utan det faktum är att de problem man tar upp- och vill koppla till skador av ECT, först och främst måste avfärdas som följden av någonting helt annat....
När undanflykten är hanterad kan man ta upp problemen, som då absolut inte har någonting med denna behandling att göra!

Angående sk positiva resultat från ECT så är jag väldigt skeptisk. Det är en vetenskaplig omöjlighet.

Då kan man lika gärna lyfta fram t.ex alkohol, heroin och hasch som en behandlingsform som ger bra resultat. Man kan få tillfälliga lyft och tillfällig glädje av dessa saker - men i längden är de naturligtvis förödande. Samma med elchocker om man har tur.

Jag har varit kontakt med många personer som har fått problem och skador efter ECT. De hade inte denna tur.

En bråkdel säger att de känner sig bättre. Psykiatrin utnyttjar detta i sin propaganda och säger att ECT är en mirakelmetod som verkligen hjälper människor.

Pratar man med de som säger att de känner sig bättre så får man fram sanningen. Det är mycket möjligt att de känner sig bättre - den starka elchocken under ECT behandlingen kan ha rört om i tankeverksamheten och fått dem att tillfälligt glömma sin depression och problem.

Enligt neurologiska undersökningar så följs en hjärnskada ofta av en euforisk glädjekänsla. Elchocken som ges i ECT är tillräcklig för att ge en hjärnskada.

Den starka elchocken förlamar också nervbanorna så att man känner mycket mindre.

Dessa saker kan göra att en person säger att hon känner sig bättre efter ECT, men personen har fortfarande ett eländigt liv utan
familj, jobb och social gemenskap. Problemen och depressionen kommer tillbaka när chocken har lagt sig och då de får sk. underhålls-ECT. De fortfarande fast i psykiatrin och går på psykofarmaka.

Elchocksbehandlingen är alltså ingen mirakelmetod även om vissa säger att de känner sig bättre.

Man kan verkligen inte kalla det att personen har blivit hjälpt även om han säger att han känner sig bättre.

ECT behandlingen är ett exempel på den brist på medkänsla, kärlek, förståelse för och kunskap om människan som finns i psykiatrin.

Jag tycker att det är skandal att det saknas långsiktiga oberoende undersökningar av verkningar från ECT. Då hade korthuset som psykiatrin byggt upp raserats direkt.

Det är också skandal att psykiatrin har stängt alla möjligheter till alternativa behandlingar.

Till Peter U Larsson
Suveräna åsikter! Jag har aldrig stött på någon som påstått sig fått en varaktig positiv effekt genom denna metod. Kommentaren en bit upp blir för mig bara att det är ingen idé att försöka säga emot någon som säger att någon anhörig blivit hjälpt. Enda fallen inom psykiatrin denna metod kan ha en viss användning är för akut suicidala. Denna chock gör att de först glömmer anledningen, sedan får de en viss betänketid- och genom detta kan vissa självmord förhindras. Att detta resultat skulle gå att räkna till "positivt resultat" av ECT är helt fel- det som händer är bara att det blir en liten paus i depressiva tankar. I de flesta fall kommer dessa tankar tillbaka, så fort hjärnan fått en chans att sortera i ordning oredan efter elstötarna- och gärna med ännu starkare intensitet. (Egen erfarenhet.)
ECT är en snabb, rationell metod som mer eller mindre görs med "löpande band" princip- det kräver ingen som helst omtanke eller medmänsklighet.
Möjligheterna för vårdpersonalen att visa patienterna medkänsla, ta sig tid och prata och kunna se en individ istället för patient har helt försvunnit i och med alla nedskärningar och omstruktureringar.
Att rationalisera bort personal och vårdplatser, innebär enbart att de få som lyckas få en plats på en sådan avdelning ändå inte får någon möjlighet att bara prata, vara och känna en tillhörighet- eftersom underbemanningen vs. överbeläggningar gör att det helt enkelt inte finns någon tid över. För någon.
Att denna "besparing" skulle vara ekonomiskt fördelaktig för statskassan har jag väldigt svårt att se- eftersom ingen kan bli hjälpt på detta sätt.
Mediciner, terapi kan ha en viss effekt. ECT tror jag inte på.
Den största läkande effekten är dock genom medmänsklighet. Att en patient kan ses som en individ- problemen går inte att lösa genom någon statistisk standardmall.
Problemen inom svensk psykiatri går inte att lösa genom nya mediciner, rationaliseringar och spetskompetens.
Det som behövs är tätare bemanning, fler platser, mindre avdelningar- mer terapi, mindre medicin och INGEN ECT.
Att min erfarenhet av psykiatrin är från "fel" vinkel, innebär inte att jag på något sätt har mindre insikt i hur fel det är, än de experter som jobbar "utifrån"- och inte själva vet hur det känns.

Att chocka hjärnan kan åstadkomma tillfälliga "förändringar" men det leder alltid till biverkningar och detta är lite olika från fall till fall,men oavsett vad borde denna metod förbjudas omedelbart.Det finns ingen rim och fason i att utsätta människor för detta och det borde inte få göras med våra skattemedel och kallas för "vård"!

Anette skriver: "Det som behövs är tätare bemanning, fler platser, mindre avdelningar- mer terapi, mindre medicin och INGEN ECT."
Jag håller med om att man bör slopa ECT helt och använda mindre medicin men mer exakt rätt medicin i lägsta verksamma dos. Jag tror dock ej mycket på tätare bemanning, fler platser och mindre avdelningar. Anledningen är att psykiatripersonalen i sig är ond, har alltid varit och kommer alltid att vara. Att ge mer resurser till psykiatrin är att gynna ondskan. Man borde i stället använda mer datortomografi, EEG, medicinska tester för infektioner och mäta vitamin och mineralhalter. Jag tror att i samtliga fall med psykiska problem finns det ett kroppsligt problem och kan man minska det kroppsliga problemet så kan man minska de psykiska problemen. Man kan även göra psykologiska tester för att få ökad självkännedom. Man borde ha dessa tester på Internet så att de som vill kan göra dem utan inblandning av psykiatripersonal eller psykologer.

Det kan ju finnas de som har psykiska problem p.g.a. rent psykiska faktorer t.ex. övergrepp eller olyckor, men då borde det räcka med psykoterapi i öppenvården. En risk är dock överkonsumtion vilket blir dyrt för skattebetalarna.

Oftast är den psykiatriska behandlingen idag motsatsen till vad som är vettigt. En person kanske kommer till psykiatrin p.g.a. stress och lider p.g.a. detta brist på de ämnen man förlorar vid stress och behöver dessutom vila. I stället för att få dessa ämnen så utsätts patienten för extrema, traumatiska övergrepp med fastspänning i flera timmar, tvingas sova i lysrörsbelysning med folk som går omkring i rummet, tvångsmedicinering och tvångs-ECT med våld. Denna behandling ökar stressen hos patienten till extrema nivåer och dessutom är vissa mediciner i sig hjärnskadliga. ECT skadar alltid hjärnan. Patienter som lider av trauman p.g.a. psykvården har ingenstans att vända sig mer än möjligen till centrum för tortyroffer men de accepteras nog inte där heller.

De kroppsliga problem man upptäcker och som inte kan lösas (eller där patienten inte vill ha den drastiska lösningen) får man minska genom att lära patienten att leva med sina problem.

Intressanta inlägg.
Håller med till fullo om att ECT i sig aldrig kan vara positiv. Det jag menar med "Fler platser, tätare bemanning och mindre avdelningar" är mot förhållandet hur det ser ut nu. Alldeles för stora avdelningar- där extremt grav problematik blandas med lättare depressioner. Även överbeläggningar- så patienter som har helt motsatt problamatik tvingas dela ru,. Utan uppsikt- eftersom det bara finns personal till det mest akuta. Som att övervaka de rörigaste, som ligger bältade på någon durk. I denna röra kan ingen bli hjälpt- min tanke är nog mer att dela upp stökiga, röriga för sig. Psykotiska- obegripliga, men ändå mycket lugnare, för sig. De som drabbats av en tillfällig svacka- lättare depressioner, dödsfall inom familjen och andra trauman, för sig. Detta skulle vara mycket mer effektivt. Den senare gruppen skulle definitivt kunna hanteras inom öppenvården- och i dessa fall blir ofta någon längre medicinering helt onödig. Det den gruppen är hjälpta av är ren omtanke- det kräver en personlig, mänsklig kontakt, och kan enligt mig inte utföras enbart framför en dator. Den nämnda andra gruppen kan till stor del hanteras av öppenvården- men vid en djup psykos tror jag på att någon form av tillsyn faktiskt krävs.
Den första gruppen kan inte på något sätt hanteras av öppenvården- det skulle helt enkelt bli farligt för allmänheten.
Med de alternativ som finns för psykpatienter idag- extremt stora, väldigt röriga, överbelagda och underbemanade avdelningar och en stor press på öppenvården så att även de som söker med ett akut trauma eller dylikt kan få vänta flera veckor på att ens få tid för ett samtal- då finns inte ens någon anledning att ha kvar instansen som kallas Psykiatri- för den fungerar helt enkelt inte.
Helt rätt att använda mediciner- men det ska då vara efter en utredning, en relevant medicin- och i väl avvägd dos.
Idag handlar psykiatrin i någon slags panik- ECT är rationellt, dom som blir alltför dissosiativa efter detta pumpar dom fulla med cocktails av mediciner tills man inte kan stå. Någonstans är det fel, och det är dags att försöka organisera upp denna röra.
Detta behöver inte innebära mer anslag till psykiatrin, det behöver inte gå åt mer av skattepengarna- det som behövs är att få till en strategi för att effektivast använda de anslag de redan har.
En liten detalj jag trots mitt förakt mot instansen måste motsätta mig- all psykiatripersonal är inte ond.
Visst, många. Under mina år har jag trots allt stött på en och annan, som faktiskt bryr sig. Som har valt yrket efter intresse och inte ser sitt jobb bara som en inkomstkälla dom är så illa tvungna att stå ut med. Dessa är rätt få- men de förtjänar inte förakt- utan Tack!

Mycket tråkigt att höra men visste man inte detta innan man började behandlingen?

Hej Anette!
Tack för att du är så modig och berättar din historia.Jag har arbetat som undersköterska och sett resultat från ECTbehandlade människor och det löser verkligen inte de underliggande problemen som naturligtvis är individuella.Jag är ingen läkare men jag har ett sunt förnuft som säjer att om jag har tex känslomässiga problem(stora eller små) så tycker jag att det försvinner inte förrän orsaken till problemet hittas.Som någon redan har nämnt så kan det vara kroppen som fattas något näringsämne,obehandlad allergi eller naturligtvis känslor som är eller upplevs som svåra att ta itu med bl.a.
En fd arbetskamrat till mig hade ett känslomässigt problem och dessvärre kom det till min kännedom för sent för att ge henne riktig hjälp.Hon hade sökt hjälp och efter ett antal olika antidepressiva mediciner i olika doser så blev det värre.De föreslog att ECT är enda utvägen för henne så hon tog den.Under tiden så förändrade hennes personlighet och hon blev svår att få fatt i .En dag berättade hon att de hade spännt fast henne(mot hennes vilja)och gav henne ytterliggare en dos ECT.Det slutade med att hon dog när hon var hemma tillfälligt på permission.Detta har kommit till min kännedom av en gemensam fd arbetskamrat och hon blev inte 35 år.Till hennes dotter sa "dem" att hon dog pg av att hon var tjock och detta gjorde att hjärtat inte orkade mer?????
Eftersom jag bytte arbete så fick jag reda på detta i efterhand men jag minns så väl ,strax innan jag slutade ,att hennes problem i livet som hon berättade för mig hade kunnat gå att lösa med proffesionell kommunikation.Jag är väldigt ledsen att jag inte tog mig tid att verkligen hjälpa henne och det får jag leva med resten av mitt liv.Hur som helst så är det DAX att förbjuda denna tortyrbehandling och de som har beslutsrätt att ändra lagen i detta ärende bör genast agera.I annat fall anser jag att de är medskyldiga till denna kriminella behandlingsform (anser jag)som släcker allt fler liv.Än en gång så tack Anette och även ni andra som har tyckt till med många bra saker ...

Till Jens A: Dom vet så väl, ändå forsätter denna "behandling"- varför är helt obegripligt. Skrämmande är att användandet ökar- kanske beroende på resursbrist/neddragningar. Snabbt, rationellt- varje enskild patient tar inte värst många minuter- och sedan anser dom att en relevant insats gjorts, och därmed behövs inget mer?
Som omtanke till exempel...

Till Jane nyman; Vill bidra med åtminstone min medkänsla i detta fall- även om det givietvis inte gör någon nytta nu, eftersom det redan är för sent. Detta är ett statuerande exempel på det stigma som psykiskt labila utsätts för i samhället. Det är helt enkelt inte accepterat, folk runt omkring blir rädda när dom inte förstår- den sjuka känner ofta en skam över sitt tillstånd och försöker dölja det utåt så gott det går.
För det första måste denna stigmatisering övervinnas- ett av syftena att jag berättar öppet om det, så fler kanske kan våga. Även för att visa allmänheten att udda inte är lika med farligt. Att det kan vara svårt att veta hur man ska bemöta någon i sin bekantsskaps krets som drabbats förstår jag- men hur fel det än blir, kan det aldrig bli värre än att undvika ämnet och inte låtsas om det.
Min ursprungliga rubrik till denna artikel var; ECT bör klassas som tortyr- och jag har anmält det till allehanda instanser redan för några år sedan. Det fick jag inte skriva, men efter alla kommentarer känns det bara mer och mer relevant.
Till de "normala" kan jag bara säga- var inte rädd för något som verkar udda. Det kan faktiskt bidra med rätt mycket. Insikt till exempel.

hej Anette, det känns som vi för en diskussion där du borde vara med, inte bara lämna oss en länk till din berättelse =)
Välkommen till oss på http://sistersheavilyarmed.blogspot.se

kram inzi
sisters in arms
ps. ECT-frågan har vi försökt starta tidigare i en poll men det fick inte mycket gensvar då vår gemensamma syster/brödra-blogg är ett nystartat projekt som vi hoppas på fler medlemmar och volontärer vill skriva om sina erfarenheter samt kunna vara där för varandra. Ett nätverk är tanken, att utbyta idéer, patienter av olika bakgrund och på olika platser i landet eller världen för den delen. Nog kan vi bidra med något om vi funderar på det. Nu ska jag inte spela rage agains the machine eller något men du förstås säkert min idé och du är åtminstone välkommen att diskutera frågan ECT vidare

ECT är en komplicerad fråga. För djupt deprimerade patienter som inte svarar på någon medicin så kan ECT vara enda sättet att få upp patienten till en nivå där det går att effektivt ge psykoterapi. Det kan vara väldigt svårt att nå någon som är nere i en djup depression. Samtidigt så ger behandlingen som sagt biverkningar. Men har man en patient som är självmordsbenägen och inte svarar på medicin, ja då kan nog ECT vara försvarbart. Bättre att patienten riskerar minnesproblem än att riskera att hon tar livet av sig. Sen så är depression i sig associerat med försämrat minne, så det är kanske inte alldeles uppenbart i alla fall vad som ligger bakom.

Men att ge ECT till någon som inte blivit seriöst diagnostiserad är förstås oförsvarbart. Personligen tycker jag att det inte bör användas som annat än sista-alternativs-behandling i ovan nämnda fall.

Håller helt med om att ECT kan vara försvarbart- men ENBART om det gäller akut suicidala patienter, och som då är utredda- att det rör sig om depression och inte en neurologisk skada.
Men- om effekten skulle råka bli positiv, och permanenta skador uteblir är ändå denna effekt inte långsiktig.
För de patienter som drabbas av skador- som gör att enbart sekvenser återstår, och aldrig kan få ett sammanhang kan dock självmordsrisken öka drastiskt- och detta bör vägas in i diskussioner om detta är en vettig behandling alls. Även djupt deprimerade som hamnat i ett tillstånd där de är närmast okontaktbara kan enbart tid och försök till kontakt ge väsentligt bättre resultat än ECT. Detta påstående kan jag stå för, av egen erfarenhet. Det var tid och tålamod som slutligen gjorde mig "kontaktbar", så terapi kunde påbörjas.
Resurser är det ont om- i synnerhet tid.
Lobotomi ses som passerad tortyr- och skulle inte ens övervägas. Detta var trots allt effektivt- och fick patienterna att inte tänka för mycket, och till och med glömma bort hur ångest kändes.
ECT är ur denna vinkel (för mig) en oerhört mycket grymmare metod
Om patienten själv vill ha denna behandling- och får den fullständiga informationen om allt detta innebär- och kan innebära, och är i stånd att själv ta detta beslut är behandlingen försvarbar.
Inte i något annat fall.