Märkligt av Obama lyfta fram Carter

Sedan en lång tid tillbaka har republikanerna drömt om att återupprepa Ronald Reagans vinst över Jimmy Carter 1980. Med åren har Reagans status bara ökat bland republikaner. Hyllningarna den 6 februari 2011, då Reagan skulle ha fyllt 100 år var gränslösa och i samband med firandet försökte olika grupper återigen väcka frågan om inte Reagan borde göra Washington, Jefferson, Lincoln och Roosevelt sällskap på Mount Rushmore. Likt många historiska personer finns det en stor diskrepans mellan den faktiska personen och föreställningen om denna, men Reagan som varumärke säljer väldigt bra.

Jimmy Carters varumärke är inte tillnärmelselikt lika starkt som Reagans och Carters namn finner man oftast på den nedre halvan i de otaliga försök att ranka USA:s presidenter som gjorts genom åren. För gemene republikan står varumärket Carter för sådant som en svag och obestämd utrikespolitik, eftergiftspolitik, ineffektivitet, oklart och diffust tänkande, arbetslöshet, inflation, högre skatter och mer regler och byråkrati. Carter förknippas med misslyckande och i mångas ögon är han en loser.

Carters presidentskap och allt han gjort efter 1980 kan naturligtvis inte reduceras till den här typen av omdömen. Hans historia är ännu inte färdigskriven och hans roll i det kalla kriget håller just nu på att omvärderas. President Carters fokus på mänskliga rättigheter diskrediterade Sovjetunionen internationellt och effekterna av detta har ofta undervärderats. Det går även att argumentera för att Carters faktiska politik var mycket hårdare mot Sovjet än van hans retorik antydde. Reagans retorik var däremot hårdare än hans faktiska politik mot Sovjet och skillnaden i retorik mellan de två presidenterna förklarar delvis föreställningen om Carter som utrikespolitiskt svag.

Oavsett hur Carters presidentskap och livsgärning kommer att omvärderas i framtiden, så är hans varumärke idag riktigt svagt. Det är därför republikanerna började att jämföra president Obama med Carter redan 2009. Utifrån ett republikanskt valstrategiskt perspektiv fanns det många likheter att ta fasta på. En demokratisk president som under sin första mandatperiod kämpar mot en ekonomisk recession, höga bensinpriser och  folklig uppgivenhet, men som inte verkar vara mäktig uppgiften.

Genom att klistra Carter-märket på din motståndare tillskriver du honom alla de negativa egenskaper som associeras med märket. Men inte nog med det. Om du kan framställa din motståndare som lik Carter ger du samtidigt dig själv möjligheten att axla rollen som Reagan.  

En hel generation unga väljare som är födda efter 1980 känner kanske inte till så mycket om Carters presidentskap. Den Carter de kanske känner till är den forne presidenten som arbetar för fred och mot globala fattigdom. Å andra sidan röstar medelålders och äldre väljare i betydligt större utsträckning än yngre och de kanske köper likheterna mellan Carter och Obama.

Även om man inte explicit identifierar Obama med Carter, så hoppas Romney på att många väljare ska se Obama som tillhörande samma generation av demokrater vars idéer har förkastats av det amerikanska folket. Romney har sedan en tid tillbaka försökt att dela den demokratiska basen genom att separera mittendemokrater, som republikanerna identifierar med den blomstrande Clintoneran på 1990-talet, från vänsterdemokrater som Carter och Obama. Romneykampanjen vill gärna porträttera valet som stående mellan det förlegade och framtiden, där Carter och Obama representarar det förra och Romney och Clinton det senare.   

Demokraterna har kategoriskt avfärdat alla dessa jämförelser som nonsens, men samtidigt har Obamaadministrationen hållit sig på behörigt avstånd från Carter. Det är därför besynnerligt att Obamakampanjen nyligen meddelat att Carter kommer att hålla ett tal på bästa sändningstid på demokraternas partikonvent i North Carolina. Det är svårt att förklara varför man har valt att låta Carter göra detta och det verkar som en inbjudan till det republikanska partiet att stärka kopplingen mellan Obama och Carter.

Carter är, förutom Bill Clinton, partiets enda levande före detta president och han vunnit Nobels Fredspris, så på sätt och vis kan man förstå att han är inbjuden att tala. Men det finns ändå absolut inget självklart i denna inbjudan. Trots deras gemensamma ursprung i amerikanska södern så var relationen mellan president Bill Clinton och Carter spänd. Clinton undvek att synas på bild med Carter under sin första mandatperiod och Carter var inte närvarande på demokraternas konvent 1996 när Clinton accepterade partiets nominering. Carter höll ett tal på demokraterna konvent 2004 och 2008 var han på plats, men höll inget tal.

Carter är den före detta president i modern tid som varit svårast att hantera för sina efterträdare. I den nyligen utkomna boken The President’s Club redogör Nancy Gibbs och Michael Duffy för hur olika presidenter försökt göra just detta. Så sent som i juni 2012 deklarerade Carter att landet har övergivit sin ledande roll i kampen för mänskliga rättigheter i en artikel i New York Times. Även om han inte nämnde Obama vid namn i artikeln, så var det uppenbart vem hans kritik av USA:s praktiker i kriget mot terrorismen var adresserad till.

I en tidigare artikel här på Newsmill skrev jag om kampen om de judiska rösterna. Carter har intagit en betydligt strängare inställning till Israel än vad normen för USA:s politiska elit säger och hans bok Palestine: Peace Not Apartheid från 2006 är ingen hjälp för Obama i denna kamp. Carters inställning till Israel retar inte bara upp många judiska väljare, utan även evangelikala.

De som ifrågasätter USA:s relation med Israel är ofta samma människor som ifrågasätter föreställningen om USA som ett exceptionellt land med mandat att förändra världen. Och de amerikaner som känner starkt med Israel och vill att USA ska stödja landet är ofta samma människor som stödjer den amerikanska exceptionalismen och ett robust försvar. Carters inställning till Israel tillsammans med all hans kritik mot USA har fått många amerikaner att tvivla på om Carter faktiskt anser att Amerika är ett exceptionellt land. Även om antalet amerikaner som anser att Amerika är exceptionellt har sjunkit dramatiskt de senaste åren, speciellt bland yngre amerikaner, är de som anser det ändå i majoritet.

Väger man ihop allt detta så uppstår frågan om inte Carters framträdande kommer att innebära en väljarmässig nettoförlust för Obama och demokraterna. Det är svårt att se hur framträdandet skulle locka obestämda väljare till demokraterna. Samtidigt är det fullt möjligt att det ökar entusiasmen mer i det republikanska partiet, än i det demokratiska. 

Björn M. Ottosson (47 artiklar)

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/46197

11 kommentarer I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Carter och Obama är samma andas barn. Carter var inte och Obama är inte amerikanska presidenter till annat än namnet.
Obama har försökt omvandla USA till ett Europeiskt USA. Därför är han Europeiska politiska ledares gullgosse.

Men vad världen behöver är ledarskapet av en militärt överlägsen demokrati. Och denna starka demokrati kan endast utgöras av USA. Därför är Obama ett misslyckande och kommer förhoppningsvis ersättas av Romney.

Skulle någon av diktaturstaterna Kina eller Ryssland bli världens ledande stat kommer världen och demokratierna i väst ligga risigt till.

Permalänk | Anmäl #1 Ein Stein, 2012-08-12, 10:51

Varför ska det överhuvudtaget finnas en "ledande stat"? För övrigt är det ingen som helst skillnad utrikespolitiskt mellan Obama och Romney. För övrigt är USA ingen demokrati.

USA är i likhet med andra imperier i historien dömt att gå under och förpassas dit det hör hemma - till historiens sophög!

Permalänk | Anmäl #2 Leopold, 2012-08-12, 11:25

Att yla med vargarna är inte kriteriet pâ en statsman.
En sâdan mâste ha modet att kunna anvisa en ny väg.
USA har under mycket lâng tid befunnits sig pâ fel väg i den meningen att dess politik inte är lângsiktigt hâllbar. Här räcker det att hänvisa till exempelvis den alltmed groteska förmögenhetsfördelningen i landet, en alltmer vittomfattande överexploatering av naturresurser och en hel del annat av samma dystra slag. Landets medier har under mycket lâng tid dominerats just av dessa samlade exploateringsintressen -därför att det är dessa som sitter pâ alla pengarna. Enkelt uttryckt kan dessa intessen välja sig den president och de kongessmän de önskar.
Här är det bara att, om sâ krävs, skriva ut motsvarande feta checkar.

I den konkurrensen har Obama ingenting att sätta emot.
Hans enda chans ligger i att framstâ som den som stâr för det sundare förnuftet, den mera holistiska samhälls- och världssynen o.likn. Här kan nog Carter, som gjort ung. detta till sitt varumärke, ge Obama draghjälp.

Permalänk | Anmäl #3 Sirius, 2012-08-12, 11:29

#2 Leopold

Det kommer finnas en ledande stat så länge det finns stater och politiska ledare som har den ambitionen. Och så länge det är så är det upp till oss att bestämma vilken typ av ledarskap vi stöder.
Dvs. stöder vi demokrati eller diktatur?
Den som stöder demokrati stöder världens främsta demokrati USA.
Stödjer vi diktatur är det fämst Kina eller Ryssland vi har att välja mellan. So pick your pick and do your choise!

Vem du väljer att stödja avslöjar din politiska agenda.

Permalänk | Anmäl #4 Ein Stein, 2012-08-12, 11:35

Kallar man USA "världens främsta demokrati" har man en MYCKET sjuk demokratisyn!

Permalänk | Anmäl #6 Leopold, 2012-08-12, 12:24

För övrigt är Ryssland ingen diktatur.

Permalänk | Anmäl #7 Leopold, 2012-08-12, 12:25

#7:
Demokrati betyder folkstyre.
Länder som styrs pâ det viset finns i bl.a. Västeuropa.
Sverige och Tyskland, Storbrittannien och Frankrike är tvivelsutan och i alla avseenden demokratier.

Ryssland och Kina styrs t.v. auktoritärt.
Kina är en t.ex. enpartistat.
Ryssland liknar USA i sâ motto att en liten härskande klass lever i symbios med det politiska styret. Partiväsendet är mera nominellt än reellt. Mera grundläggande politiska omorienteringar, som nu senast i t.ex. Frankrike, framstâr som i praktiken ganska uteslutna.
I ocksâ mina ögon är dagens USA en mera formell än real demokrati. Ett grundproblem utgörs av den extrema och ännu fortgâende förmögenhetskoncentrationen. En ytterst liten krets av absurt resursstarka kan, om de vill, köpa precis vad de vill, inkl. önskade valresultat. Under tiden (mycket billigare!) kan de via sitt de fakto media-monopol styra opinionen dit de vill. Den egentiga oppositionen är närmast en marginell underground-företeelse.
Kort sagt är den amerikanske demokratin idag mera ett sken än en realitet. USA:s författning är f.ö. utformad i syfte att gynna inte ett folk- men ett patricier-styre. Sâ är det inte i t.ex. Ryssland.

Permalänk | Anmäl #8 Sirius, 2012-08-12, 13:27

Bra beskrivning, Sirius. Håller med. Dock är benämningen "folkstyre" öppet för många tolkningar.

Permalänk | Anmäl #9 Leopold, 2012-08-12, 15:55

#9: Visst! Dock är demos just folk och kratein ung. styre.
Det är m.a.o. inte översättningen som gör begreppet luddigt.

Vidare vet vi empiriskt att demokratin inte fungerar där befolkningen har starkare lojaliteter med en liten krets än med den där demokratin skall utövas. här blir det nämligen sâ att den starka gruppen hela tiden vinner. Stora delar av världen, t.ex. i Afrika och Mellanöstern uppvisar dessa förhâllanden och de torde ocksâ finnas inom delar av EU-kretsen. Att ropa pâ demokrati här framstâr i mina ögon som ganska meningslöst. Förutsättningarna i samhället saknas. Vi ser t.ex. hur den arabiska vâren tenderar att ersätta det ena klanstyet med ett i grunden likartat. Klientelismen gör att befolkningen här ocksâ av inrotad vana vill ty sig till den starka gruppen. Ordningen lockar medan friheten känns mera osäker. Jag skulle säga att dagens Ryssland präglas av ung. detta.
Inga fler krig, revolutioner och folkutrotningar!

I USA är grundproblemet den helt extrema förmögenhetsfördelningen och kapitalintressenas sâ gott som totala dominans av samhället. Här förkunnar medier, kyrkor och snart sagt alla opinionsbildare att just sâ skall det ocksâ vara.
Nâgon levande opposition finns inte och kan heller knappast finnas utanför de gränser som kapitalintressena finner lämpligt att dra upp. Detta är i mina ögon ett slutspel. Landets dynamik har i lânga stycken gâtt förlorad. I sâ motto uppvisar dagans USA likheter med t.ex. den nu avsomnade Sovjetunionen.

Permalänk | Anmäl #10 Sirius, 2012-08-12, 16:28

Det västeuropeiska flerpartisystemet har aldrig blivit någon hit i Ryssland. Till stor del beror detta på att det förknippas med den chockterapi som ägde rum under Jeltsin. De partier som förespråkar ett västeuropeiskt typ av styre med bl.a. EU-inträde har ett obefintligt folkligt stöd.

Permalänk | Anmäl #11 Leopold, 2012-08-12, 16:53

Om man mäter en presidents framgång i hur många lagar han får igenom i kongressen är Carter och Obama totala motsatser. Carter är USA:s näst framgångsrikaste president i att få genhör i kongressen.

Permalänk | Anmäl #12 Göran Axelsson, 2012-09-10, 10:09

Kommentarsfältet är stängt på denna artikel.