Kulturskribenter skriver sämre än alla andra

Du har helt rätt Lars Melin och som tur är använder inte jag som kulturskribent ett sådant språk då jag vill att alla mina läsare ska förstå mig. Ta gärna del av min nättidning på www.manssonskultur.se

Lars Melin har säkerligen alldeles rätt i det han säger. Detta utgör emellertid enligt min mening inget problem – ytterst få människor utsätts för vad som skrivs på DN:s kultursidor. Värre är det med det allmänna språkliga förfallet i media. De som man skulle tro har språket som yrke verkar välja prepositioner med hjälp av en slumpgenerator och i radion måste man från minut till minut ställa om sig från den ena dialekten eller brytningen värre än den andra. Jag kan begripa att det kan vara svårt att finna en fackman inom något område som vill låta sig intervjuas och som pratar perfekt svenska, numera är det ofta tvärtom. Något överdrivet vill jag på att först när den starkt brytande/dialekttalande reportern lämnar ordet till den intervjuade fackmannen, börjar man ana vad det hela rör sig om.

Har alltid antagit att andemeningen med att skriva sådär alltid är just att leka med andemeningen i orden och inleda läsaren i en intuitiv associationslek med koncept snarare än att kommunicera koncept ordagrant. Men om man inte är en virrhjärna som har lätt för att generera associationer, oavsett utbildning, så får man väl ingenting ut av det.

Ha ha - ja precis så är det! Jag brukar kalla det för "fjantigt kultursnobberi"
Ha en bra dag!

Härliga exempel Lars Melin! Det där känner man igen. I Grönköping Veckoblad fanns det något som hette "pressgrannar" (Kanske finns nu med)? Där var det ofta klipp av konstrecensioner från våra riktiga dagstidningar, det ena recensionen galnare är det andra. Fikonspråket har emellertid blivit mer avancerat än tidigare. Mycket talar för att kulturskribenterna faktiskt använder sig an en slumpgenerator (finns på nätet!)

Undras om någon hemsida som heter "tokiga exempel från kultursidorna" Material finns i överflöd!

Lars Melin är alltför finkänslig för att namnge den inledningsvis citerade skribenten men det är Aase Berg naturligtvis. Här kan ni roa er med att läsa hela texten:

http://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/leif-holmstrand-domningskanten?rm=...

Observator

På ett sätt har Du rätt, men på ett annat sätt helt fel.

Kulturskribenternas publik blir allt fåtaligare, just pga den brist på begriplighet, kausalitet och relevans deras texter har. Själv har jag tex sagt upp alla mina tidningsprenumerationer. Alltså rätt.

Men tyvärr har Du fel beträffande deras påverkan på den offentliga debatten. Där förekommer aldrig Svensson. Den offentliga debatten i Sverige styrs av samma kulturnissar via den omfattande korsbefruktning som mediavärlden i lilla Sverige består av. Samma ungar till samma föräldrar som alltid har funnits där. Med fullkomligt verklighetsfrämmande syn på kultur och dess yttringar. Med samma elefantöronstora skygglappar som sina föräldrar i elfenbenstornets solidariska nepotism. Med samma narcissistiska glädje av att klä sina fraser i ett oändligt möster av obegriplighet. Ibland grips jag faktiskt av uppfattningen, att de bara tror att det skall var så. Att de egentligen vet bättre...Men den senaste feministiska kantringen och några av debatterna jag genomlidit visar faktiskt på motsatsen.
De unga kulturnissarna tror faktiskt att de är ute i ett legitimt ärende.
När blev ungdomarna så korkade?
Över en natt?
Var fanns jag?

Trevligt och uppskattat att artikelförfattaren gläntar på locket till Pandoras ask.

#6 Bengt O. Karlsson
Då jag kom till den här meningen: "i den tidlösa barndomens gränsimbecilla idioti. Ett barn skriver dagbok. Det är grymt kul och intelligent så jag ryser." förstod jag att detta är prosa i den högra skolan, ha, ha, ha!

Kombinera "gränsimbecilla idioti" med "Det är grymt kul"
oh, åh, man ryser!!!

Om kulturskribenter skriver sämre eller bättre än andra vill jag lämna därhän. Men att de skriver obegripligt och tillkonstlat är jag den första att hålla med om. I över 30 år har jag arbetat med att föra ut kultur som kommunal kulturförmedlare. Jag har haft både medhåll och motstånd, framgång och motgång. Inte konstigt. Alla kan inte vara intresserade av allt. Men knivigaste motståndaren är i alla fall den inbitna kultureliten. 

Jag har aldrig förstått varför många som är kulturförespråkare gör allt för att göra kulturen krånglig. Jag gör istället allt jag kan för att göra den tillgänglig. Att skriva, förklara och diskutera på helt vanligt språk är då de allra viktigaste nycklarna. Det har jag lärt mig av erfarenhet. Människor blir glada, släpper in nytt i sin tankevärld och öppnar sig för nya intryck. 

Många kulturelitister håller också på sitt och förkastar andra kulturuttryck. Det får de naturligtvis gärna göra, men när förkastelsen närmar sig fördömande av det andra tycker om samtidigt, då är jag inte med.

 Jag tycker mig se att många genom sitt eget kulturintrese vill vara förmer, exklusiva och stå över mängden. Ska nya människor släppas över kulturbron, ja, då ska de minsann också in i det sätt kultur beskrivs, behandlas och bemöts enligt förstå-sig-påarnas bestämda regelverk. Här  har språket på kultursidorna sin funktion. En funktion som jag vil påstå absolut inte behövs. Tvärtom! De genuint kulturintresserade älskar kulturen även när man talar om den på vanligt språk. De som måste konstra till det älskar istället sig själva och måste därför uttrycka sig för att imponera på sina kulturgelikar, visa vad kan och bevisa att de tillhör gruppen. Så måste det vara. Något annat skäl kan  jag inte hitta.

I min tidiga yrkesbana brukade jag beskriva kultursidorna som kulturens värsta dödgrävare. Det var kanske lite vulgärt, men frågan är om det inte är sant.

@6:

Jag finner texten konceptuellt sammanhängande. Det enda som jag ställer mig frågande till är vad köns/identitetsmetaforerna faktiskt refererar till men de kanske blir klarare om man läser poesin i fråga.

Jag har nog ett väldigt begränsat referensbibliotek i jämförelse med random kulturarbetare men texten påminde mig om vissa recensioner av animeserien https://sv.wikipedia.org/wiki/Serial_Experiments_Lain - om verket är surrealistiskt eller bara väldigt suggestivt och svårtolkat oavsett fikonprosa så kanske man känner sig manad att beskriva sina upplevelser av verket i samma stil fast inte alls med samma kvalité eller genomarbetning?

Hej Lars Melin! Det var bra skrivet, befriande.
Du får gärna läsa Borås Tidning. Där skriver jag essäer och när jag får beröm för att de är lättlästa tar jag det som en stor komplimang.
Jag har skrivit om Äldre Västgötalagen, om Cisterciensermunkar, om pilgrimsvandring, om brandskattningen av Visby m.m. och nu senast om Korstågen, inte så mycket beskrivningen av dem som att sätta in dem i en kontext. Jag har ett "kall" att lära mina läsare något, inte bara fakta utan sammanhang och nya infallsvinklar på ett ämne.
Mitt mål är att det jag skriver, även om ämnet är "svårt", ska kunna läsas vid vartenda köksbord hos BT:s prenumeranter. Jag tror på tesen att det som går att begripa också kan förklaras begripligt.
Vem som helst kan sätta ihop ord till en text men det svåra är flyt, rytm, ordens nyanser, frasering. Det är en myt att det som är krångligt att läsa också är svårt att skriva. När det i själva verket är tvärtom. Det som är lätt att läsa även om ämnet är komplicerat, är det allra svåraste att skriva.
Lite yrkesstolthet får jag väl lov att ha...
Det är skönt att du tar upp ämnet. Ibland har jag funderat på om det är någon "klubb för inbördes beundran" man får komma in i om man är så där snårig när man skriver och där alla anser sig intelligentare än de läsare de anser korkade. Och då blir väl slutsatsen att de skriver för varandra, inte för allmänne läsaren.
En gång var jag på en författardag. Där satt förutom jag och någon författare till, två litteraturvetare, doktorer, varav i varje fall den ene var en sådan där snårig typ.
Det var hursomhelst ett drygt hundratal i publiken, ca 90% av dem var damer, de flesta medelålders.
Då hör jag den ene doktorn säga till den andre med lätt förakt i stämman: "Ser du publiken? Bara tanter." Den andre nickade instämmande.
Kanske ville de haft en författardag, inte med de som bär upp den svenska kulturen, dvs. medelålders damer, utan med en publik av likasinnade. Men vem skulle då läsa deras böcker och beundra dem för att de är sådana skönandar?

Det är tur att Fredrik Strage skriver i DN. han skriver begripligt intressant och enkelt. Hanna fahl är inte helt fel hon heller. Lena Andersson som ofta häckar på ledarsidan skriver så min hjärna får arbeta men allt ska väl inte skrivas på lättläst svenska? Och allt behöver man inte läsa eller ens förstå.

Visst Lars är det så! Det är en gammal drift hos många i kulturens svans, att försöka låta märkvärdigare än man är genom att använda ett konstifikt språk, gärna kryddat med floskler som är moderna för tillfället. Det gäller dock inte bara kultursidorna, utan det förekommer även i många andra sammanhang, även här på Newsmill.

Obegripligt byråkratspråk, t ex det finstilta i olika avtal, kan ha ett annat syfte, nämligen att vara just obegripligt och helgarderat.

Det finns många bra citat om det här från "riktiga" kulturskribenter t ex Shakespears "Upp flyga orden, tanken stilla står. Ord utan tanke aldrig himlen når" eller Tegnérs "Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta".

Och så förstås det kärnfulla ordspråket "Tomma tunnor skramlar mest".

Man kan bara spekulera om syftet med detta bisarra "språkspel". Kanske är det så att många av de som skriver på kultursidorna egentligen har väldigt lite av substans att förmedla till läsarna. Då återstår att istället dra uppmärksamheten till den egna personen genom att skramla med de tomma tunnorna. Kanske finns där också ett mått av ilvilja. Vem vet, kanske skrattar skribenten i mjugg över att det finns folk som verkligen försöker förstå en text som den som Melin återger ovan.

Postmodernism, elitistiskt snobberi som vetenskapligt har bevisats vara rent nys. Googla på postmodernism generator och vem som helst kan tävla med kultursidorna vad gäller nonsenstexter.

http://www.elsewhere.org/journal/pomo/608241086/

Som exempel.

#7 Kristian Grönqvist
Jag tycker nog att jag fortfarande har rätt – direkt utsätta för den så kallade offentliga debatten är ytterst få personer. Jag har läst någonstans att antalet personer i kultureliten i ett stort kulturområde och ett litet kulturområde är i det närmaste konstant. Områdets ”kulturdebatt” skulle annars bli oöverskådlig. EU kommer därför – om man lyckas med projektet – att innebära en betydande effektivisering av kulturdebatten! Dock inte rätt mycket mångfald.

#7 Kristian Grönqvist
Ser nu att formuleringarna i min kommentar # 16 inte var så lyckade - språk är inte mitt yrke! Nedan mitt andra försök.
Jag tycker nog att jag fortfarande har rätt – direkt utsatta för den så kallade offentliga debatten är ytterst få personer. Jag har läst någonstans att antalet personer i kultureliten i ett stort kulturområde och ett litet kulturområde vanligtvis är ungefär lika stort. Ett områdes ”kulturdebatt” skulle annars bli oöverskådlig. EU kommer därför – om projektet lyckas – att innebära en betydande effektivisering av kulturdebatten! Dock inte rätt mycket mångfald.

Till bilden hör ocksâ att själva kulturbegreppet har förflackats.
Ett stort steg pâ den vägen togs med introduktionen av begreppet kulturarbetare.
Fjärran är nu den tid dâ personer som Fredrik Böök och Oskar Levertin skrev kulturartiklar. Idag är intrycket att de som skriver om kultur knappast skulle duga till nâgon som helst annat slags journalistik och kanske inte stort annat heller. Det blir därefter.
Ändâ finns det ingen väsensskillnad mellan att anmäla en bok och at t.ex. redovisa den senaste utvecklingen i Syrien. Här vore givetvis tossigheter som de Melin citerar fullkomligt oacceptabla.
Däremot kunde typen Fredrik Böök skriva pregnant och fängslande om ung. vad som helst. Han gjorde det ocksâ!

Visst finns det tillfällen då det är befogat att ironisera eller rentav ondgöra sig över kulturskribenter och dess språk. Man får dock acceptera att man ibland är tvungen att använda sig av vissa akademiska begrepp för att inte tappa precision. Jämför med hur jurister riskerar att tappa exakthet i språket om de ska formulera sig på vardagssvenska.
Dessutom, om man nu ser det som en förlust att man inte förstår en artikel, är det då förbjudet för läsaren att bjuda till och själv läsa på om det begrepp eller den företeelse man inte känner till? Men som alltid är det lättare att kräva att andra ska sänka sin nivå, istället för att sträva efter att höja sin egen. Och enklast är förstås att förlöjliga skribenten eller ämnet.

Att läsa den refererade texten gav en härlig associationsgymnastik. Inte störde det mig. Man kan inte alltid förvänta sig att alla skall förstå eller tycka om allt. Om så vore, skulle olika texter bli totalt urvattnade och ointressanta och därmed också tappa sitt budskap.

Ja, jag håller med, det gäller att kämpa. Varför skall allt vara lätt att förstå? Inte är det lätt att förstå matematiken. Det gäller att träna och öva samt prestera först då kan jag bli nöjd med mig själv. Jag kämpar med Lena Anderssons krönikor och försöker att förstå men jag vet inte om jag lyckas om jag inte får föra dialog med någon eller flera. Och det är det som det är så ont om förutom dessa kommentarer förstås. Men jag tycker att krönikören satte ord på det jag många ggr tänkt.

Det var länge sedan jag läste DN:s kultursidor regelbundet, men även då jag gjorde det såg jag den kulturredaktionen som en klubb för inbördes beundran. Eller som Ulf Linde en gång uttryckte det, skyddad verkstad. Deras hybris verkar inte ha minskat trots färre läsare.

Det är dock inget fel på långa krångliga texter så länge de är skrivna med skärpa och har substans. Jag är dock av den åsikten att Sverige idag inte har några intellektuella värda namnet, åtminstone inte sådana som är både bra författare/konstutövare och skarpa samhällsdebattörer av Sartre och Eco-kaliber. Det språkliga förfallet i svenska dagspressen sker på två plan. Flummiga kultursidor och alltför lättsam nyhetsrapportering.

Kanske det stämmer att kulturkritiker har ambitioner att vara konstnärer och författare och att den här ambitionen påverkar deras sätt att skriva. I konsten får de avbildade objekten inte vara för tydliga för att inta den underliggande symboliken skall gå förlorad. Man får en bild utan budskap och man brukar prata om undersymbolisering. Konstkritiker känner till det här och för att undvika undersymbolisering, när man skapar det egna konstverket, så får texten inte vara lättbegriplig eller ens begriplig.

Jag förstår inte riktigt vad som skulle vara svårt med det inledande citatet, förutom att jag inte vet vad "intrapsykisk" är (men det råder en snabb googling bot på). Visst, eftersom citatet är ryckt ur sitt sammanhang kan jag bara gissa vad ett "paradisbarn" är (och en snabb googling på den termen har tyvärr inte gjort mig klokare). Nu kan jag inte kommentera det lösryckta citatet ytterligare utan sitt sammanhang, men det vore väl synnerligen tråkigt om inte texter kan få erbjuda lite tuggmotstånd, t.ex. att man får chansen att lära sig någon enstaka nytt ord.

Nej, det är knappast svåra meningar som är problemet med DN Kultur. Snarare är det den märkliga produktionen av lite för ofta knäppa fantasier eller rent ut sagt ren dumhet som får mig att skaka på huvudet. Ett av de senare hårresande artiklarna förelog att män äter kött för att kontrollera och förtrycka kvinnor... Artikeln ventilerade tankar som vore de härstammande från en mentalpatient. En normalt funtad kvinna som har vuxit upp med bröder och en närvarande, frisk och normal far och som inte har hjärntvättats av feminism lär knappast kläcka sådana tankar. Inte bara saknade tankarna vetenskaplig uppbackning, utan även logik och rimlighet.

Män äter förstås kött delvis av samma orsaker som kvinnor äter kött och artikeln hade förstås rätt i att det i övrigt finns en viss manlighet med kött, vare sig det handlar om mode, grupptryck och föreställningar eller det faktum att män är mer inriktade på att accentuera sin manlighet med muskler (något artiklen inte nämnde och där finns förstås en koppling till proteinkonsumtion). Tankegångarna och slutsatserna i övrigt osade dock feministisk paranoia och det fantasifulla tankegods som kan inhämtas från den numera rätt förutsägbart knäppa genusteoretiska diskursen.

Grundkänslan är att DN Kultur kapats av feminister och då blir det såhär, artiklar som luktar illa av taskig manssyn och verklighetsfrämmande och fantasifulla teorier.

Det andra citatet blir inte helt förvånande rätt obegripligt taget såhär ur sitt sammanhang. Jag undar vad som menas med att man "kortsluter" en estetik samt vad "social dokumentarism" är för något. Det senare har Google rådit bot på. Se där, jag har just uttökat min vokabulära förståelse!

Vad "normalitet" betyder förstår nog de flesta och det tog mig endast några sekunder att via Google hamna på Nationalencyklopedins förklaring av vad "dokumentarism" är för något. Intellektuellt motstånd är en dygd och inte en björntjänst!

Jag håller med och tycker att just de här ”sektspråken” som finns i olika sammanhang blir ännu mer olidligt när de förekommer i media som ska nå en stor allmänhet. Man kunde ju lägga till SR:s kulturknuttar där det dessutom fins inte bara ett sektspråk utan dessutom ett sekttonfall… Man kan riktigt höra hur dessa journalister njuter av sättet på vilket de uttalar orden ;)-

Jag kan delvis förstå de argument som föreslås här, men jag kan fortfarande inte förstå varför svårförståeligt skulle vara bättre än lättförståeligt. På vilket sätt?

Jag lärde mig redan som ung att den duktige pedagogen kunde prata kvantfysik så att en åttaåring förstod, medan den usla inte ens kunde förklara multiplikation så att en professor förstod.

Varje personligehtesarketyp konstrurerar (försöker konstruera) den arena som kan konstrueras av den hjärna man begåvats med.

Själv jobbar jag med att dämpa alla former av buller - inklusive mentalt buller.

Andra skriver allt vad de orkar helt oavsett innehåll.

Mitt ute i storskogen är det väldigt tyst!

Se på fan - Aase Berg? Hennes artiklar brukar ju vara OK. Men framför allt är hon en grym poet. Rekommenderar helhjärtat samlingarna "Hos rådjur" och "Forsla fett".

Tack Lars! Kul att någon vågar ge sig på den s,k, kultureliten. Jag är själv språkintresserad och har alltid ogillat överdrivet bruk att meta-språk. Det språk som används på tidningarnas "kultursidor" går dock bortom alla gränser för vad som kan ses som acceptabelt. Det tycks mig mest som det är till för att skyla över bristande logik och intelligens. Har du förresten tänkt på hur alla medarbetare i radions P1 har låter förvillande lika varandra, hur deras inledningar liknar varandra och hur uppenbart det är att de följer ett slags grundmanus för "inslag" i kulturradion. Jag har svårt att känna någon respekt för dessa inbilska, egocentriska narcissister och känner mig väldigt tveksam till om de verkligen har något av värde att berätta. Kan man skriva och tala på ett sätt som de gör och samtidigt vara speciellt intelligent? Tveksamt. Jag tror att de, som bäst, är medelmåttor som säkerligen har läst mycket, lyssnat på varandra mycket, men inte förstått.

Sprâkets primära uppgift är kommunikativt.
Om vi ägnar tid ât en artikel om t.ex. läget i Syrien vill vi typiskt fâ ny och uppdaterad kunskap om just läget i Syrien. Det är här som framförallt en del s.k. kulturskribenter gravt missköter sitt uppdrag.

Dock kan sprâket även användas för att mera antydningsvis och öppet stimulera läsarens egna tolkningar. En del poesi fâr sägas ha den karaktären. Här hjälper det inte stor att försöka ta ut satsdelarna eller ens om att försöka förstâ utan här handlar det mera om detta att den ev. skönheten finns i betraktarens eget öga. Och om inte -sâ inte. Betr. detta sista anser sedan jag att den sortens knappast har i en i övrigt saklig t.ex. dagspress att skaffa.
Där vill âtminstone jag bli väl informerad, sakligt, pregnant och där ämnet medger det helst ocksâ lättläst. Att sedan en gângen tids DN ocksâ innehöll smâ dagsverser av t.ex. Alf Henriksson, i en ruta för sig, skarpt âtskild frân den löpande texten, störde i det läget inte alls.

Ett drev " in beeing", är det vad jag läser ovan, när en docent i språk, masochistiskt, ger sig på sin egen kår, och kulturjournalister, för att inhösta applåder från, närmast förutsägbara "inläggare". Alla ämnen på en kultursida är ej intressanta, och givetvis har olika skribenter, olika stil." En man är sin stil - hette det förr."

Men Melin ser grandet, i en ständigt ifrågasatt kultursektor, särskilt
i högeralliansens mörka tid, vars gåvor är platt -tv till hovet, ett reg-eringskansli som inte kan stava rätt till, "bibliotikarie".

Regeringen är ju ett pågående PussyRiotuppror mot allt vad kultur heter, (med kulturministern Lena Love) med kränkning och dumhet, som medveten aggression och hets mot kultursektorn, " utanförska-pet, och jag vet inte vad, de kréerar i sina tankesmedjor , som "verk-lighetens folk"-köret, för att mobilisera den tysta majoriteten. Så dumt som det kan bli, snart tangerande Tredje riket, " Entartende Kunst, bokbål, rubbet. "

Bjälken är förstås då idrottsjournalistiken, som inte Melin vågar knysta om, särskilt i OS-tider, vadå journalistik, där man staplar klyschor, som inte erbjuder en sekunds lust att Googla något alls. Är alla intresserade av alla idrotter f.ö.? Som om Biblioteksmässan i Göteborg, skulle sändas dygnet runt, i två veckor, landet stannar av.
" - Vadå , gillar ni inte det ? " (En gång hade OS kultur, som tävlings-grenar)

Melin är feg, en förstås välbetald förrädare, som går reaktionens ärenden. Bara såå typiskt och högerdumt, som när Stockholms högerkommun & knäppa poliskår, jagar varje kulturaffisch, som inte sitter på tillåten plats. Men fotbolls-derby, som är så oerhört dest-ruktiva, för alla parter, nu senast kamp mellan "gnagare" och polska fans, (ej rörmokare) en fight som tog 12 timmar för polisen, att lösa upp.

Kultur - och musik.-evenemang skapar enbart trevliga känslor, som inte kräver mer än, ca två poliser (unga gröna ,nyanställda), som när nu Iggy & Stooges lirade på Gröna Lund. (15.000 pers., och det sku-lle ha varit ett derby = 200 kravallvana poliser, åskådare i panik, stan sönderslagen, polisutredningar, som tar tid från viktigt polis-arbete, men förstås ger mycket övertid. Joint venture, ? Mellan polis & sport.)

Docenten ser verkligen vad som är viktigt i debatten, men docent-karriär gör väl enbart knappologer, som ser världen ur ett nyckelhål. Melin har skrivit in sig i kulturkritikens gärsgår´s -serie, på nedflytt-ningsplats. Melin har för hög utbildning och lön, för att tillåtas att göra såna allvarliga misstag. "Distortion of reality" !

Ett tillägg till vad jag skrev här ovan:
Lars Melin skriver:
" Och det är, som sagt, inte orden som gör texterna oåtkomliga utan abstraktionerna, metaforerna, referenserna, vimlet av namn och det bristfälliga sammanhanget."
Han talar alltså inte om förenkling av texter.
#26 Kristian Grönkvist har fattat vad det handlar om: "Jag lärde mig redan som ung att den duktige pedagogen kunde prata kvantfysik så att en åttaåring förstod, medan den usla inte ens kunde förklara multiplikation så att en professor förstod."
Det går alldeles utmärkt att skriva om komplicerade ämnen och även att använda mindre vanliga ord, det som ibland kallas "svåra" ord, så att det blir lättläst och förståeligt. Man ska inte underskatta någon läsare, de flesta människor klarar att förstå både kvantfysik och filosofiska resonemang tex, om de förklaras med röd tråd och på ett pedagogiskt sätt, utan en massa märkliga metaforer och tillkrånglad syntax. Jan Stolpes Platonöversättningar är ett utmärkt exempel på det.
Min store idol är Frans G Bengtsson. Han var spränglärd och hade underbara infallsvinklar i sina essäer, han kunde förmedla denna kunskap han hade med flyt och elegans i språket.

Om relationen mellan symbolen och det symboliserade försvagas så hotas hela kommunikationssystemet av upplösning. Om den gemensamma externa världen, det symboliserade, inte längre utgör referensen så finns risken att människor inte längre har förutsättningar att förstå varandra.
Inom den postmoderna skolan har man på det hela taget övergett idén om en uppdelning mellan jag och andra eller mellan subjekt och objekt. Allt placeras i det självupprätthållande och slutna diskursiva systemet, där orden utgör de verkliga objekten. Eftersom allt finns i samma system så klarar man inte av att bedöma sanningshalten i ett påstående utan att samtidigt väga in motiv och förutsedda följder. Hela kontexten måste alltid beaktas. En person som identifierar sig med det diskursiva systemet ser då i Lars Melins artikel endast avsikt och följder. Sakfrågan, dvs kritiken mot att ord används på ett sätt som hotar att göra dem oanvändbara som betydelsebärande symboler, förstår man överhuvudtaget inte. Orsaken är att man har en svag relation till en reell värld utanför det diskursiva systemet. Artikeln uppfattas därför enbart som en politisk attack.

Tacka vet jag Folket i Bild på 40-talet! Där älskade man sina läsare, höjde dem, skrev för dem - utan fikonspråk. På den tiden gick generna till dagens kulturskribenter fortfarande på fäboden.
Så kan det gå när inte haspen är på.

Det är väl inte huvdsakligen de något ovanliga orden som är problemet, utan den egendomliga semantiken. I det första citatet, vad syftar "även" på i första meningen (som Melin också frågar), t.ex.?

Och i det andra citatet, vad menas med att "kortsluta" den sociala dokumentarismens estetik? Om man menar något ö.h.t. så är det säkert inte det bästa sättet att förmedla det.

Jag brukar läsa kultursidorna i dagstidningarna och nog får man intrycket att skribenterna föredrar att bedriva internundervisning på fikonspråk istället för att i klartext upplysa fåkunniga läsare om väsentligheter som t. ex. potatisodling och olagligheten i Irans energiprogram.

Så här på äldre dar har jag lyckats lära mig något om det 1900-tal som Olof Lagercrantz menade var reserverat åt lögnen. Vi får väl hoppas att dagens ungdom slipper sådana erfarenheter på sin ålder höst.

En abstrakt upplevelse går inte att beskriva med konkreta begrepp. Går det, är det ingen abstraktion. Emellertid är de flesta kulturskribenter uppvuxna med den marxistiska förklaringsmodellen. där konstnärliga upplevelser skulle skulle analyseras och få en konkret "förklädnad". Konst för sin egen skull är ett skällsord i det sammanhanget. Alltså bygger man upp en flod av ord som framstår som lika abstrakt som det som recenseras. Resultatet kan bara bli "konstigt"

Besynnerligt nog accepteras musik fastän en melodi inte går att kategoriseras som borgerlig eller dess motsats. Ja. en del har försökt utan att lyckas. Kanske så här: Denna musik består av "arbetarklasstoner".

Lars Melin : " abstraktioner, sökta metaforer, tung syntax, besynn-erlig semantik ". (tankeprodukt, liknelser, språklära, betydelselära)

#33: " utan en massa märkliga metaforer och tillkrånglad syntax."

# 34: " Allt placeras i det självupprätthållande och slutna diskursiva systemet, där orden utgör de verkliga objekten. " ---" Orsaken är att man har en svag relation till en reell värld utanför det diskursiva systemet.

Jag är övertygad om att Melins ordval, och vissa andra citat, är ut-tryck, som 1 på 100 kan redogöra för, möjligtvis välja alternativ på
högskoleprovets ordförståelsetest.

Har inte varje område sitt språk, idrott, politik, försvar, liksom dia-lekter i varje landsände, senaste är väl journalistik, kring mat - & dryck, vinprovning m.m, som kryllar av termer. Inte mycket att reta sig på, men alla textläsning förutsätter ju ett visst intresse/erfarenhet, liksom idrott, ett behov av rörelse, lagspel, prestation, utveckling.

Men vissa kulturtexter är tråkiga, och hopplöst abstrakta, som vissa medmänniskor, , man kan "läsa" dem några gånger då. Något kan snappas upp som i idrott, till nästa match, kanske ej bortkastat.

Festligt är hur de olika världarna påverkar varandra, musik är nu standard inom mången idrott, som utan publikens sång och vrål, speakern, skulle bli ganska så menlösa, som film utan musik. Många idrottsmän vill framstå som personligheter, först med frisyrer, från popvärlden, samt dräkter stenhårt designade, eller lika design-ade tatueringar. Idrotten påverkat säkert kulturen, med ständigt nya rekord, författarna har blivit de nya popstjärnorna, " gurus"-arna.

När invigde man ett nationbibliotek i Sverige sist ? Jaså anno 1877, men stora jätteidrottsarenor finansieras, byggs och invigs, som nu snart Solna & Johanneshov (Sthlm), går inte att hålla reda på längre. Det är dålig balans, mellan kultur och arenaidrott. Men folk vill ha det så ? Och de vill hacka på några kulturskribenter, säkert frilansare med fast god inkomst och framtid(?) Som om vi nöjde oss med Stadion av 1912, senaste tillskottet till nationalaren-orna.

Det är nog lika svårt att komma tillrätta med kulturskribenter som språkjävlas med vanligt folk,som med fotbolls-huliganerna, de sen -are som bara varit igång i +40 år ca 1969, (Bajen-svansen = vet ni vilka de var/är ?)

" Herakles drog ner hatten på sin lärare Linos, så näsbenet gick av, då denne hävdade den enda frihet som finns är konstens frihet- - -att konst kunde njutas oberoende av för tillfället rådande oroligheter, stoppade honom med huvudet före i gödselbrunnen, dränkte hon-om, till bevis att vapenlös skönandlighet, inte förmår hålla stånd, mot det simplaste våld. "

DN 11.8 skrev Aase Berg om (prof. som Melin) Mats Malms bok : Poseins röster - avlyssningar av äldre litteratur. " Texten står i förbin-delse med samtida tankegods, betydelsen kan gå förlorad. Det äldre språk som vi uppfattar som vackert, njutbart, kan i själva verket vara en kritik av detta njutbara språks förföriskhet. Verket " Hercules/ Stiernhelm handlar även om dygd och odygd på språkets nivå.

" Idag upplever vi det njutbara språket som något oproblematiskt, på Stiernhielms tid ansågs det vara njutbart, men samtidigt förledande, förkastligt ochg rent av farligt." " Det farliga språket av idag ? /Aase: " det oreflekterat enkla, det korkade språket, det banala i vardagens bestsellers, spänningsromaner, där storyn , framförandet , eller ma-rknadsföringen, säljbarhet i allt utom textintelligens. " / Jäkla intress-ant ! Där fick ni - Take that ! (Jag gör en sån där OS-vinnargest, som finns i ett otal varianter, ständigt nya.)

Fenomenet är väl ett resultat av den i grunden anti-intelektuella postmodernismens starka ställning inom samhällsvetenskaplig- och humanistisk fakultet på universiteten, samt därmed också inom det svenska kulturetablissemanget.
Det finns ju berömda exempel på att folk provat att lämna in fejkade bidrag till postmodernistiska konferenser som bara är en parodisk sörja av opportunistiska floskler, och fått dem godkända – mest berömda exeplet är väl matematikern Alan Sokal; http://en.wikipedia.org/wiki/Sokal_affair.

Det finns ju också en gammal app på nätet som automatiskt genererar postmodernistiska uppsatser. Här kan man enkelt generera en postmodernistisk artikel, som man säkert kan få publicerad på svenska kultursidor:
http://www.elsewhere.org/pomo/

Det handlar förmodligen om att behålla tolkningsföreträdet. Ju fler som kan hållas ointresserade av att ta sig igenom barriären av fikonspråk - desto färre som kommer att utmana de grunda ideerna texterna bygger på.

#2 Observator

Så fackmän bryter inte eller talar inte heller dialekt då? Är det någon särkild dialekt du har svårt för eller gäller det alla. Jag vet att många har svårt för stockholmskan, men det kanske är gotländskan eller finlansdssvenskan du inte kan förstå. Jag tror att det artikeln handlar om är ett större problem än brytningar och dialekter. Normalt begåvade människor har inga problem med förståelsen när det gäller dessa kulturyttringar.

#10 Victor Nathanael Fors

Om man har läst verket så är väl en recension överflödig? Kulturskribenten bör väl vända sig till dem som inte redan har läst och beskriva innehållet så bra och tydligt som möjligt, gärna med en rekommendation eller dess motsats som avslutning.

Så länge de här texterna håller sig på kultursidorna gör de ingen större skada och väcker ju till och med en hel del munterhet. Värre är det när de nästlar sig in i allvarligare sammanhang som vetenskap och filosofi, där det är viktigt hur man formulerar sig på ett korrekt sätt. Inom många moderna vetenskapsgrenar saknas det många gånger tydliga defenitioner på de flesta begrepp man använder sig av och då är det ingen vetenskap längre. Det slarvigt hanterade språket gör all vetenskap omöjlig.

Inom filosofin intar Frankfurtskolan tätplaceringen i grumligt "tänkande" och språklig desinformation. Jag misstänker att det är härifrån fenomenet har spridit sig in på kultursidorna. Nietzsche kanske även han får ta på sig en del av skulden, även om han var mer seriös i sin vurm för de förklassiska grekerna. För att inte bli anklagad för namedropping så får jag väl tillägga att han var en akademisk ungkarl som fick stor påverkan på sin samtid. Vagner var hans stora idol och kulturintresset gick det inte att ta miste på.

#11 Ingrid Kampås,

Tyvärr är det nog inte så enkelt. Relativitetsteori och avancerad vetenskap är ofta omöjlig att göra begriplig för gemene man. Som tur är använder de som sysslar med det här ett ett exakt språk som inte går att förvanska på samma sätt som kulturskribentspråken. För att vi dödliga ska förstå måste vi först lära oss matematik, men inte ens då är det lättbergripligt. Din intention är dock lovvärd. Problemet är de skribenter som inte har den intentionen utan endast vill göra sig märkvärdiga i sina kollegors föreställningsvärld.

#32 Nils Jansson

Om du inte kan förstå innehållet i den här artikeln, hur kan du då förstå vad som skrivs på kultursidorna? Enda möjligheten är att du läser in i texterna vad du vill läsa in, men i så fall är det väl bättre att du skriver dina egna kulturtexter. Anledningen till varför man bör läsa om kultur är man har ett intresse för olika kulturyttringar. Inte för att bekräfta sina egna förutfattade meningar eller delta i någon subkultur som inte har något med de verkliga kulturyttringarna att göra. Du vill helt enkelt ha information om vad som skapas i den här sfären när du läser kultursidorna eller tar del av något annat media som tar upp kultur. Det är fritt fram för vem som helst att bli konstnär. Att försöka snylta på den andres verk är att parasitera.

#38 Alvin Stoltz

Vad sägs om begreppet hund? Ett abstrakt begrepp som vilken god pedagog som helst kan förklara vad det är genom konkreta exempel och ett lämpligt resonemang. Att göra det i poetiska ordalag går givetvis också att göra, men det gäller att hålla reda på vilken avsikten är med det man sysslar med. Det är det här kritiken handlar om. En recension bör inte vara ett konstverk utan just en recension.

Hej Kristian Fredriksson!
Kul att du kommenterar från så många infallsvinklar.
Jag vill bara rekommendera boken E=mC2 av David Bodanis
Han går i denna bok igenom formeln bit för bit, inte alls svårförståeligt.

#47 Viktoria Larsson,

Nu är det ju inte denna formel jag talar om utan relativitetsteorierna. Den allmänna och den speciella. De är mycket svårförståeliga för de flesta människor. Energins och massans ekvivalens förstår de flesta gymnasieelever. I alla fall om de har läst naturvetenskap eller teknik.

#42 Kristian Fredriksson.

Min ”tes” i kommentar #2 kan beskrivas på följande sätt:
1. Det språkproblem Melin pekar på finns på tidningarnas kultursidor.
2. Språkproblem på tidningarnas kultursidor är ett litet problem, eftersom ”ingen” läser dem.
3. Allvarligare problem är det allmänna språkförfallet i media.
4. Är man ”mediapratare” och alltså har språk som yrke skall man behärska det språk man utövar sitt yrke på. Uttalsmässigt och grammatikaliskt.
5. Jag försökte antyda att jag mycket väl kan acceptera att en intervjuad fackman har en stark dialekt/brytning – jag har mycket svårare för att den av radion anställde ”prataren” har det.
6. Det ökar inte en texts läsbarhet om teckensnitt och typstorlek ständigt byts. Det ökar inte heller radions hörbarhet – som man ju oftast lyssnar på medan man gör något annat – om "pratet" ständigt byter dialekt/brytning.

Rent allmänt är jag road av dialekter och tycker de skall ”omhuldas”. Dock inte av presentatörer och journalister i talade media.

För några år sedan framfördes väderleksrapporter av en metrolog med tyska som modersmål. Det roade mig att notera när han snubblade där jag förväntade mig att han skulle snubbla. Snubblet roade kanske inte dem, som försökte lyssna på sjövädret för att det var viktigt för deras yrkesutövning. Har inte hört av honom på länge.

Och, Kristian Fredriksson, i din kommentar #43 verkar du oroa dig för att bli beskylld för ”name dropping”. Jag kan försäkra dig om att den som stavar Wagner Vagner inte i första hand behöver bekymra sig om detta.

Kulturen blir ofta beskylld för att vara elitistisk på olika vis. Det är sällan som något annat område kritiseras på så många vis. Kultur anses ofta behöva vara demokratisk ur alla synvinklar för att hävda sitt existensberättigande. Kultur har ofta kravet på sig att behöva förstås ur allmänhetens ögon, annars ska den inte ha statliga medel o s v. Detsamma gäller exempelvis inte medicin och ekonomi. Här tillåts experterna, eliten, att yttra sig med termer som vi alla inte är insatta i, här får de full frihet att inte vara tydliga för alla. Det är nästan mer tryggt att inte förstå - vi hänvisar dessa ämnen till experterna, de som vet mer. Vi behöver inte förstå allt för att känna oss trygga! Kulturen däremot, och dess yttringar, skall tydligen förstås av alla. Annars är det dåligt, elitistiskt och obegripligt. Det känns underligt, tycker jag, att de avancerade frågorna och de svåraste problemen och orden har olika toleransgrad beroende på inom vilket område de används. Alla arenor behöver sina experter och uttolkare - alltifrån hög till låg nivå, alltifrån experter till amatörer, alltifrån detaljer till allmän överblick.

Vill också tillägga: När "kulturarenans" verk dokumenteras kan vi tillåta oss att vara kreativa och poetiska med valen av ord. Det kan spegla ett verk, lämna öppenhet för tolkningar och visa på inspiration (kanske ett respektfullt sätt att närma sig ett poetiskt, öppet verk). När jag läser en roman, när jag betraktar ett verk på teatern eller konsthallen så förstår jag inte allt. Verkligen inte. Säg den värld där det finns en sådan öppenhet, tolkningsmöjlighet. Här behöver det inte handla om att ringa in exakt, det kan lika bra handla om förvirring, öppenhet eller något annat. Eftersom vi är intresserade av att förstå det vi ser, blir vi provocerade när vi inte gör det. Vi lever i en kultur där vi vant oss vid logik. Alla kulturer ser inte ut så. Jag är säker på att vi kan välja att inte bli provocerade, bara vila i känslan av att inte förstå - och känna att det inte gör något att vi inte förstår. Vi utesluter oss själva när vi väljer att bli provocerade. Jag förstår inte det första citatet i artikeln ovan, men den sekund när jag inser det, och finner något annat - kreativa ord, vokalharmoni, eller något annat, så accepterar jag också att denna text är ett kreativt verk i sig. En kreativ dokumentation av ett kreativt verk. Och det är bra så. Jag tycker det är skönt att detta får ta plats i en tidning, bland all logik, och alla ord ur SAOL.