Spelet bakom miljöskandalerna inom skogsindustrin

Naturvårdsverket skrev 2012-04-13 (ärendenr: NV-01257-12) ett optimistiskt brev till regeringen att kunskapsläget förbättras fortlöpande om de tusentals områden i landet som är förorenade av industriella utsläpp. Verket skriver:

”Arbetet pågår för fullt (min fetning) med att utreda vilka av dem som kan innebära stora risker för människors hälsa, naturresurser och biologisk mångfald på kort eller lång sikt och som kan behöva tas hand om på ett lämpligt sätt.”

I Naturvårdsverkets utspel finns mycket information, som kan ifrågasättas. Många av de tusentals högriskklassade objekt man talar om är kända av myndigheterna sedan decennier.

I boken Modersuggan och det osynliga lort-Sverige som kommer ut i dagarna visar jag exempel på hur verkligheten kan se ut bakom den byråkratiska optimism som Naturvårdsverket hoppas skall leda till ökade anslag.

***

Verket får sitt underlag från statens regionala representanter, länsstyrelserna. Dessa har utrett och inventerat i oändlighet. Det är inte brist på kunskap som är problemet, den har myndigheterna i överflöd. Det är bara att gå in på nätet och titta på länsstyrelsernas ändlösa floder av studier och rapporter. Men saneringarna har låtit vänta på sig. 

Efter ett omfattande undersökningsarbete redovisas i boken hur miljöriskläget i landet ser ut på de platser som skogsindustrin verkat. Enbart inom denna bransch finns ett åttiotal objekt som av respektive länsstyrelse bedöms ha stor farlighet för människors hälsa och för miljön, men som inte åtgärdats. Det gäller huvudsakligen nedlagda fabriker, som sedan decennier är identifierade men som inte sanerats. 

Skarpa aktioner från myndigheterna har nästan helt lyst med sin frånvaro. Mycket snack och lite verkstad kan vara en lämplig sammanfattning. I många fall har nedsmutsarna gått fria och sluppit att åtgärda och betala för sina utsläpp som ofta skadat stora land-och sjöområden även utanför de platser där industrierna verkade.

Min bok handlar om hur illa företag, myndigheter och politiker hanterat ett miljöriskprojekt, vilket klassats som ett av landets farligaste när det gäller spridning av miljöfarliga ämnen. Det gäller Böksholms sulfitfabrik nordost om Växjö. Denna industri har genom sina förorenade utsläpp i bl.a. Mörrumsån under 79 år påverkat livsvillkoren för en hel landsända. Fabriken drevs länge av Klippan AB, som ingick i Wallenbergs maktsfär. Den sista ägaren, Södra skogsägarna sprängde slutligen fabriken under okontrollerade former. En fristående expert kallar rivningen för ”rysk miljöhantering”. Ägarna och myndigheterna kallade det för ”en god samförståndslösning”.

Bygdens folk har däremot en annan uppfattning vad man lägger in för betydelse i ordet ”samförstånd”. Det är inte så konstigt. De blev totalt överkörda av det myndighetsindustriella komplexet och är i dag oroliga för hur de utsläppta gifterna kan påverka deras livsmiljö. ”Det togs knappast några hänsyn till vad vi tyckte. Vi har aldrig fått veta vilka följder de miljöstörningar vi tvingas leva med kan ha”, säger Eva-Stina Sääf tidigare ordförande i den lilla hembygdsföreningen Drev-Hornaryds sockenråd.

Myndigheterna vet inte år 2012 vilka gifter, som finns lagrade i markdeponier och sjösediment men har ändå nedprioriterat miljöriskerna. Beslutsunderlaget för nedprioriteringen var en farsartad och mycket kostsam undersökning som, vilade på trettio abborrars hälsotillstånd. De skulle bevisa att småländska vattendrag vid pappersbruket i Böksholm inte var förgiftade av tungmetaller, oljor eller miljögifter. Alltså föll ingen skugga på tidigare och senare ägare - Klippans pappersbruk, Södra skogsägarna - och någon dyrbar sanering har därefter inte ansetts nödvändig!"

Ledande forskare kallar i boken undersökningen ”en pinsam vetenskaplig fadäs”. En nestor i internationell limnologisk forskning professor em. Sven Björk skriver i förordet: ”Berättelsen om nödvändigheten att fylla på renvatten för att kunna bedriva vetenskapligt fiske i Drevsjön för tankarna till Fritiof Nilsson Piraten.”

***

Det paradoxala är att Länsstyrelsen har lagt ner en miljon kronor i utredningar och undersökningar under tio års tid utan att exakt kunna specificera vad det finns för giftiga ämnen i vatten och mark. Myndigheterna inventerat och kartlagt, men inte sanerat. Anledningen kan vara pengabrist, men det handlar också om prioriteringar. Att inventera och kartlägga är relativt billigt och handlar mest om ”snack”. Myndigheten får positiv publicitet. Allmänheten ges intryck av handlingskraft. Här sitter minsann inte en massa skattefinansierade byråkrater och slöar på sina tjänsterum! Men att sanera är en helt annan sak än att undersöka. Det innebär komplexa projekt där stora kostsamma entreprenader måste handlas upp, det handlar om att lyckas, det handlar om ”verkstad”.  Det betyder en insats av myndigheter, som kräver både affärsmässig och vetenskaplig kompetens. Man kan heller inte specificera vad som finns i de nergrävda rivningsresterna. Man vet heller inte var exakt var de förorenade fibersedimenten finns i vattendragen nedströms eller hur stora de är och vad de innehåller. Man vet bara att det finns en mängd extremt giftiga ämnen som kadmium, klor, PCB, kvicksilver, bly, arsenik, oljor mm i sediment och bottensörja. Det rör sig totalt om hundratals ton i flera vattendrag. 

 Risken för eventuellt läckage vid exceptionell nederbörd eller vid grundvattenrörelser eller andra oförutsedda händelser kan myndigheten inte bedöma. Några konkreta åtgärder för att sanera eller flytta innehållet i vattendragens fiberbankar eller i markdeponier har inte initierats av Länsstyrelsen. Man har heller inte tagit reda på vad som finns i soptipparna, där fabriksavfallet vräktes ut under decennier. En tipp i Böksholm är 2011 okänd för länsstyrelsen. Vad man påstår sig säkert veta är att ett trettiotal abborrar fångade i Drevsjön och Övrasjön är friska och krya. Om dessa abborar var stationära i sjöarna vet man inte. Med denna bakgrund tar länsstyrelsen 2004 beslutet att nedprioritera Böksholm som miljörisk.

Enligt samstämmiga trovärdiga källor finns liknande berättelser från många andra län i landet.