Aftonbladet avvisade min kritik mot Quick-fallet

Detta behövde sägas.

Det talas ibland om medeltida mörker. "Det hände på medeltiden".
Då var folk analfabeter och dumma. Att de trodde på småfolk och vättar och tomtar. Samt häxor med övernaturliga egenskaper...

Titta på dagens media. Fantasi, skrönor,bevisläge noll. Vidskepelse(Tex Birro). Flum(Roland PM) felbeskrivna rättssaker, obeskrivna gärningsmän, PK lobbyisters megafoner(tex Feminister). Inte en enda artikel som vågar tala om hur verkligheten ser ut, förrän den inte går att dölja längre.
Rättspsykologer och sanningstolkare som håller samma kvalitet som trettonåriga barn under häxjaktens tid, advokater som kallar två kåta kvinnors berättelser för våldtäkt.

Sverige svävar i ett rättslöst vakuum, där rätten är godtycke eller ännu värre, ointresse överhuvudtaget.Och så slår vi oss för bröstet och kallar oss i-land.

Lasse Hagborg skriver bra om Kerstin Weigls försök att undkomma skuld för alla dumheter och lögner hon skrivit i Aftonbladet genom åren. Det retar mig extra mycket att hon påstår att man 1994 inte visste något om falska incestbeskyllningar och falska minnen, eftersom min artikelserie om just detta publicerades i Kvällsposten 1992. Något som resten av journalistkollektivet tyckte att jag aldrig borde ha skrivit, vilket framkom tydligt av först den bedövande tystnaden och sedan genom ilskna kommentarer i den debatt jag drog igång i fackförbundstidningen Journalisten.

Kerstin Weigl och en hel drös andra journalister är lika medskyldiga till rättshaveriet kring Thomas Quick som åklagaren, försvarsadvokaten, "minnesexperten" och de övriga. Vem som helst med kritiskt tänkande kunde, precis som jag gjorde, se att det hela var ett spektakel. Jag fick t ex luren i örat när jag ifrågasatte "minnesexperten" Christianssons metoder. Så agerar inte folk som har rent mjöl i påsen.

Bra artikel och bra kommentar av Ingrid Carlqvist. Talesättet "Sent skall syndaren vakna" har tyvärr fått ännu ett talande exempel. Ännu verkar dock inte alla ha vaknat upp.

Den skada som dålig journalistik gör enskilda människor och har gjort enskilda människor tål att uppmärksammas och naturligtvis användas i utbildningen så vi får bättre journalister i framtiden. Journalistförbundets yrkesetiska regler och krav verkar ibland bara vara en papperstiger, tyvärr.

Hur mycket advokaterna som skulle "försvara" fick av allmänna medel vore intressant att veta...

Det finns en efterföljarmentalitet inte bara i journalistkåren, men tragiskt nog i det svenska folket i allmänhet. Vi har en - som det synes mig - nedärvd anpasslighet, en nedärvd konflikträdsla, en jasägarmentalitet och en feghet som bekymrar mig. Hur många har inte fått utstå avancerad och legitimiserad mobbing då man avslöjat brister och olagligheter på sin arbetsplats t.ex.? Det här är ett jämviktssamhälle där allt som hotar den rådande balansen ses på med synnerligen oblida ögon. Jag tycker mig läsa i artikelförfattarens artikel ett visst mått av den förnärmelse som alla dessa utsatta offer känner, samtidigt som Kerstin Weigls snabbfotade parad för att inte hamna utanför huvudströmmen, är beklämmande. Dessa "journalister" är maktens megafoner. Ingen journalist som tar sitt yrke på allvar kan rimligen känna sig tillfreds med att utgöra och tillhöra denna grupp av åsiktstotalitarismens vakthundar. Att sedan åklagare som Christer Van der Kwast gjort karriär på Sveriges största justitiemord är än mer beklämmande. Det finns ett återkommande drag av häxprocessande i Sverige. Vi har ett rättstänkande som i vissa delar återvänder till häxbränningens dagar, där den utpekade häxans öde blir detsamma, oavsett om hon är skyldig eller inte. Kragen känns allt trängre här i Sverige.

Först och främst, en mycket bra artikel.

Sedan kommer givetvis frågan, om Svenska journalister historsikt sätt har varit riktigt usla med att lägga grund för sin artiklar, vad missar de nu?

Finns ett flertal områden där jag anser pressen verkar vara mer intresserade av att vara PK än faktiskt undersöka om det politiker och forskare säger är sant eller för den delen möjligt.

#6 Robert Johansson,sa: ".....vad missar de nu?"
Svar: En hel del. verkar det som.

Jag har fått lära mig av journalistkåren att man ska inte läsa "hat och rasist-bloggen" Avpixlat och då var jag naturligtvis tvungen att ta mig en titt och kunde konstatera att där var mest hänvisning och länkar till våra dagstidningar och SVT. Plus lite tilläggsinformation som de andra tidningarna tyckte att jag inte skulle få veta. För att skydda mig antagligen.

Så frågan kvarstår: vad missar vi, vad är det vi inte får veta?

Många journalister är sagoberättare. De skriver så att vanligt folk ska förstå. Tyvärr leder detta till att de sprider olika myter. Att journalister på kvällspressen och då speciellt Aftonbladet inte håller hög nivå kan väl inte förvåna så många. Det insåg jag redan för 20 år sedan då olika människor kallades experter fast de var totallt inkompetenta. Vad och vem kan man egentligen lita på då så många lögner sprids i samhället?

Ja, så illa är det i Sverige. Detta bara befäster min uppfattning att dagspressen här i landet till stor del är en lögnmaskin vars uppgift är att trycka i folk den för tillfället av överheten sanktionerade "sanningen" - och dölja det som man inte vill att folk ska veta.

Då var det Quick, nu är det andra saker... som anklagelserna mot Assange tex. Och mycket annat.

Förresten, tack # 7 för tipset om Avpixlat...

Lasse, så bra och väl skrivet! Den tredje statsmakten måste verkligen innebära något. Granskande, grävande, ifrågasättande och avslöjande. Om den inte gör det då saknar den reellt värde och är bara en underhållningsproducent.

Häxeri och troll tenderar att få alla som inte är kompetenta att ifrågasätta, analysera och konkretisera att följa med strömmen.

Observera att bara svaga människor följer med strömmen. De starka står rakryggade upp för sin sak. Det betyder långtifrån att de alltid har rätt. Däremot att de har integritet.

Redan 1984 så tog Yrsa Stenius på AB och en hel journalistkår ställning i styckmordet av Catrin Costa. Där man spred lögner om obducenten och allmänläkaren.. Istället för att objektiv ifråga sätta hur ett litet barn kunde minnas en styckning av en människokropp. Så drev man ur ett feministiskt perspektiv tesen att dom var skyldiga till mord och styckning.

Jag kan rekommendera boken Döden är en man som är en bok skriven av Per Lindeberg som 1999 gavs ut av bokförlaget Fischer & Co.
Boken handlar om den så kallade Styckmordsrättegången. Författaren lägger fram dittills okända fakta i målet, fakta som sägs ge en ny syn på det svenska rättssamhället, och menar att de två läkarna i verkligheten utsatts för ett justitiemord.

Boken har belönats med Svenska Deckarakademins pris för bästa faktabok år 1999, Grävande Journalisters Guldspade år 2000 samt Guldpennan år 2000.

# 12
Till Yrsa Stenius försvar kan sägas att hon faktiskt gjorde åtminstone partiell avbön när Per Lindebergs bok kommit. Hon skrev nämligen att det kändes obehagligt att tillsammans med andra journalister ha förstört livet för två troligtvis helt oskyldiga läkare. En lång rad andra journalister borde också ha gjort avbön- t.ex. Per Svensson som då var kulturchef på Expressen och som kallade de två anklagade för "två monsterpojkar" fastän de ser ut och verkar vara mönsterpojkar. Prestigen har tydligen hindrat en lång rad journalister från att göra avbön i läkarfallet, trots att det nu knappast finns någon insatt person som anser att de anklagade är skyldiga
Behandlingen av de för styckmord anklagade läkarna är en minst lika stor rättsskandal som Quickfallet, och där "medias skuld är blytung" för att tala med Jan Guillou.
Det har frågats hur mycket av våra skattemedel som gått åt för Quickprocesserna. Totalsumman är svår att beräkna, men Claes Borgström har begärt och fått 5 miljoner av skattepengar för sitt märkliga "försvar" av Thomas Quick-Sture Bergwall. Att denne advokat är huvudperson i Assange-fallet är minst sagt olyckligt för tilltron till det svenska rätts-systemet

En som inte heller har gjort avbön när det gäller de oskyldiga styckmordsläkarna är Hanna Ohlsson som baserade hela sin karriär på sin känslosamma subjektiva bok Cathrine och rättvisan

Ja, det finns mycket att säga om journalister. Ibland undrar jag hur det är att arbeta i sådan miljö, där allt är så likriktat och bara en åsikt/världsbild får finnas. Där den som inte lyckas ställa in kappan rätt efter vinden riskerar att fördömas hänsynslöst av kollegorna och frysas ut. Sanningen är nog att även om Weigl hade anat ugglor i mossen så hade hon riskerat sin karriär om hon ifrågasatt alltför mycket. Som hon själv skriver i sin artikel - "Vi var redo för en svensk ­seriemördare".

Men fallet Thomas Quick är inte journalisternas fel. Och inte ens psykologernas. Felet finns hos rättsväsendet. Åklagare, poliser, försvarsadvokat och kanske framför allt domare.Det var de som fattade beslut, de som trodde på pseudovetenskaplig smörja om undermedvetna minnen och de som lät den riktiga mördaren komma undan när de låste in Quick istället. Kort sagt, de som inte ansvarsfullt hanterade den enorma makt de har. Journalisterna kan skriva vilken smörja som helst, men det är rätten som bär ansvaret.

Rättsväsendet har ännu inte fått någon senkommen insikt, som Weigls.

Vore inte en artikelserie i detta ämne en perfekt uppgift för Zaremba? En genomlysning av felaktig journalistiks följdverkningar och journalisters missriktade försök att uppfostra sina läsare.

Vilka är orsakerna till journalisters misslyckade analyser och ovetenskapliga tyckande i frågor som de inte har några som helst förutsättningar att tolka på ett korrekt sätt. Borde journalistutbildningen göras om och fokusera mera på kritiskt tänkande? Mer naturvetenskaplig metod skulle säkert förhindra många av de misstag som dagligen publiceras. Någon form av haveriutredning borde hur som helst genomföras även när det gäller den här jounalistiska katastrofen.

Bra artikel, Lasse.

Men det värsta Kerstin Weigl och hennes kolleger har gjort sig skyldiga till under åren vid Styckmordsrättegångar, Incest-häxjakter, och Tomas Quick-bluffar tycker jag ändå inte är den felaktiga rapporteringen och blundandet för uppenbara fakta. Det värsta är den vuxenmobbing och förföljelser de har hängett sig åt mot dem som har ifrågasatt den ideologiserade vidskepelse och pseudo-psykologi som varit den enda "bevisningen" i målen.

Men ingenting har egentligen förändrats.

Idag ägnar sig ledande redaktioner och journalister åt samma förföljelse mot alla som ifrågasätter om allt går rätt till i hanteringen av invandrare. Den som t.ex. bara ställer frågan när bilder visas på ensamkommande flyktingbarn om de som ser ut som 25-åriga män verkligen är barn, blir direkt utsedd till högerextremist, rasist och medskyldig till Breiviks massaker.
Samma sak om man försiktigt undrar var logiken finns när Laholms kommun skriver att de ska ta emot flyktingbarn i åldrarna 18-25 år.

Problemet med dessa journalister, politiker, psykoterapeuter och aktivister som kastar all sans och sanning överända för att gynna sig själva är gigantiskt i vårt samhälle. Jag har precis fått min bok om sextraffickingmyten tryckt ("Den kidnappade sanningen", släpps 15 september) där jag gör en genomgång av bl a mediernas och politikernas behandling av "kritiskt tänkande", och det är rena katastrofen. I verkligheten är sextrafficking ett gigantiskt litet brott ("nollbrott", d v s mindre än 1 fall per 100.000 invånare per år,), men de som gör karriär på paniken blåser upp det i egensyfte och påstår att det är enormt. Men förmodligen kommer medierna förtiga boken, eftersom den är så kritisk till deras okritiskhet och deras närmast slaviska önskan att skriva det politiskt rätta.