Märkliga turer kring luftförsvarsutredningen

Turen och piruetter hör till det politiska parningsspelet.
Här gäller det att positionerna sig i förhâllande till de andra.

Betr. luftförsvaret specifikt gäller det att inse hur mycket som har ändrats genom den fortgâende tekniska utvecklingen. Piloter för att styra och sikta behövs inte längre. Däremot kan det säkert vara bra med piloter för t.ex. identifiering av okända bemannande flygplan. I den mân sâdana kommer att försvinna blir idenifieringen av ett mâl som fientligt motsv. mindre.

Utvecklingen synes idag obevekligen gâ mot obemannade flygande plattformar. Befriade frân pilotens alls supportsystem kan dessa plattformar byggas allt mindre. Genom att där inte finns nâgon pilot kan det taktiska uppträdandet breddas. Idag skjuter en Predator-drönare (vikt nâgra ton) en Hellfire-missil (vikt c:a 100 kg)
frân typ 1000 meters avstând. Ett Gripen-plan (10 ton) skjuter en Mica-missil (500 kg) frân 10.000 meters avstând mot ett luftmâl.
Med obennad teknik syens det möjligt att att dividera dessa tal med kanske t.o.m. en faktor tio. För spaningsplattformarna som ju inte behöver släpa omkring pâ nâgra stridsdelar kan miniatyriseringen sannolikt drivas ännu mycket längre.
En konsekvens av denna är en motsv. minsking av kostnaderna och därmed, indirekt, en ökning av antalet plattformar.

Om det Kalla Krigets svenska Stril-system var dimensionerat att klara nâgot eller nâgra hundratals fientliga mâl kan ett motsv. nytt system behöva vara dimensionerat för tusental, dessutom i betydandeutsträckning navigerande med centimeterprecision. Kring detta f.ö. ocksâ scenarios med landningar och nya starter frân platta ytor inne i landet.

Alltsâ: Där det gamla luftförsvarssystemet var utformat mot mâlfunktioner av typen snabbt och högt finns anledning tro att ett nytt system skulle behöva klara att bekämpa ett mycket större antal mycket mindre mâl pâ ytterst lâg höjd. Med detta sagt kommer det att finnas kvar sâdant som spaningssatelliter, högflygande plattformar, och missiler i ballistiska eller tryckta banor. Sverige har aldrig förfogat över nâgot egentligt luftförsvar mot den typen av mâl.

I sak finns det skäl att anpassa det framtida luftförsvaret mot inte minst drönar-teknikens konsekvenser i skilda avseenden.

Det politiska etablissemanget vâgar dock inte sätta yxan i t.ex. Gripen-systemet. Här byggs det oförtrutet nya flygplan hela tiden.
Enligt min enkla mening till ytterst begränsad nationell försvarsnytta. Jag ger överhuvudtaget inte mycket för dagans i mina ögon mest symboliska svenska s.k. FM, den med dubbla uppgifter, den pâ yrkesbas och den som skall "användas".

Det är konstigt Anna-Lena att du inte nämner något om kostnaderna. Det är väl det som är problemet med JAS-projektet, att det är en gökunge som äter upp alla resurser för andra satsningar.

Enl Ny Teknik har vi idag 134 JAS 39 Gripen. Drygt hälften av dessa, 68, är senaste versionen C/D. Att uppgradera dessa till den E/F-version som vi nu erbjuder Schweiz för en miljard styck inkl service, skulle enl Ny Tekniks beräkningar kosta ca en halv miljard styck, alltså över 30 miljarder. En ofattbar stor kostnad.

Saab, ASEA m fl leverantörer gnuggar händerna. Det finns inget så lönsamt för privata näringslivet som stora skattefinansierade satsningar.

Vad som skiljer E/F från C/D är större skrov, större motor, ny radarutrustning m m.

Som saft Anna-Lena vi måste väl prata mycket mer om kostnader och prioriteringar? Vad jag förstått har t ex Finland ett mer utbyggt försvar än Sverige i förhållande till folkmängden, men ändå väsentligt billigare, eftersom man inte har något miljardslukande flygplansprojekt.

Det finns ingen anledning till att satsa på andra former av försvar om vi inte har luftförsvar. Dessutom. Jorden kröker sig , vilket innebär att ingen robot har en effektiv räckvidd på över 70 km högträknat. Det enda effektiva sättet att luftförsvara Sverige är med jaktplan. De enda effektiva jaktplanen i väst är eurofighter rafale F22 gripen. F35 är ett bomblan med viss självförsvarsförmåga. F16 0ch F18 var jaktplan men har försetts med så mycket extra utrustning att de bör kalllas bombplan numera. Saken är mycket enkel.

Ska vi ha ett försvar så måste vi ha ett luftförsvar.

Vi har inte pengar att köpa tusentals robotramper för att försvara sverige.

Ett jaktplan måste vara så billigt att det inte äter upp understödsfunktioner för flygsystemet som radar tankning mm.

Slutigen. när det gäller moderna flygplan som kan slåss i fientligt territorium har ryssana ca 400 flyplan su 27 su 30 su 35 om vi har 80-100 flygplan med bättre kvalitet, vi slog jänkarna rejält i red flag så bör vi kunna slå ut minst ett lika stort antal ryssar i ett krig. Jag tror inte att ryssarna skulle riskera sina fåtaliga förstklassiga jaktplan med lång räckvidd för ett sekundärmål som Sverige. Förutsättningen är dock att vi fortsätter fokusera på luftstrid och inte trillar ner i det bottenlösa hålet styrda bomber som kan käka upp en hel försvarsbudget.

Iden med något annat än gripen är ganska dålig.

#1
Hur skall UAV:erna styras i en signal- och telestörd miljö? Eller ska de agera autonomt?

#4: Fram till nyligen var flygangrepp en ganska viril historia. Här gällde det att tillkämpa sig luftherravälde och sedan hâlla trycket uppe i syfte att nâ snabba avgöranden. Detta analogt med t.ex. pansarbrigads anfall och mycket annat. En plötslig, massiv kraftutveckling i syfte att nâ ett slags genombrott.

I krigsformernas andra ända hade vi guerillakrigets logik där det handlar om att genom punktvisa tillslag, under hur lâng tid som helst, nöta ned och demoralisera fienden.

Genom framväxten av de obemannade plattformarna, och här inte bara i luften, växer det nu fram en hich-tech-variant av denna guerillataktik. Här sänks en massa insats- och kostnadströsklar.

Hela teknikomrâdet befinner sig ännu i ett mycket inledande utvecklinsskede där UAV:erna närmast framstâr som obemannade varianter av de tidigare förrstyrda flygplanen.

Här kommer det vartefter att utvecklas UAV:er för helt nya uppgifter.
Dessa kan sättas in i svärmar, de kan styras autonomt och de kommer t.ex. att kunna klippa av kraftledningstrâdar, förgifta vattentäkter och en hel del annat som skulle kunna ställa till det för oss.

Tekniken öppnar hur som helst sâ stora och sâpass mânga nya möjligheter att den här skisserade hot-miljön förtjänar att tas pâ stort allvar, särskilt som vi idag är fullkomligt utan adekvata spaningsorgan och även motmedel. Ett JAS-plan kan liksom inte skjuta ned ett modellflygplan som gâr fram ett par meter över markytan -där det dessutom, idag, inte kan t.ex. följas med radar.

Våra riksdagspartier borde vara överens om vilka hot som är rimliga, mitt förslag är: Ekonomisk försvagning och kris i EU som gör våra vänner i Nato militärt svagare, risk för ekonomiska kriser som ger desperation hos både vänner, fiender och oss själva, föränderligt klimat, sinande olja och ett rustande Ryssland med allt mer despotisk statsledning. Kan vi göra något vettigt för att hantera detta klarar vi det mesta.

Detta innebär att vi behöver förstärka försvaret och göra det på sätt som ger mycket förmåga per krona.

Skall vi försvara vårt luftrum behövs det både luftvärnsrobotar, flygplan, sensorer och stridsledning inklusive kommunikation och alla logistiska funktioner. De övergripande principerna för detta har varit desamma i 50 år och även om vi får ett fullt utnyttjande av de nuvarande tekniska möjligheterna blir principerna desamma och det går att gradvis byta ut system och förbättra prestanda.

På kort håll har vi Lvkv 90 luftvärnskanonvagnar för armén som kan uppgraderas och nya lavetter för senaste versionen av Robot-70 borde vara klokt då det är ett ganska lätt system med många exportkunder. Jag vet inte vilka luftvärnsrobotar som är billigast och bäst men det verkar lockande att köpa samma system som Norge och Finland och samordna underhållet osv. Att skaffa tyngre luftvärnsrobotar som kan skjuta ner fientliga flygplan på långt håll och fientliga robotar borde bli dyrare så det borde bli nästa steg.

Den minsta nivån för ett fungerande försvar borde vara att underhålla Lvkv 90 och Robot 70 och köpa in ett mellantungt robotsystem som kan försvara flygbaser osv samt förbereda för att ta emot amerikanska Patriot robotar om vi i ett nödläge kan övertyga dem om att hjälpa oss. Att ha egen förmåga ger givetvis större oberoende.

Vi har bara råd att köpa de billigaste flygplanen som kan tampas med moderna flygplan och vi har fantastiska möjligheter då det billigaste flygplanet produceras i Sverige. Om vi skall ha ett luftförsvar under lång tid måste vi snart beställa nästa generation flygplan men Gripen E/F är bara meningsfull att köpa om resten av luftförsvaret och försvaret fungerar.

Den viktigaste rörliga sensorn är Gripens radar och den blir bättre med E/F och kan kompletteras med en IR detektor. Ett mycket bra komplement är Awacs radar och vi har haft sex sådana flygplan varav två finns kvar och systemet är en exportframgång. Om vi har en hög ambition behöver de två flygplanen bli fler och helst vara större än SF-340 med plats för stridsledare och mera bränsle för längre arbetspass. Även radarsystemen på maken åldras och med den nuvarande teknikutvecklingen är det intressant att även bli bättre på att pejla
in fientliga radiosändningar från UAV/RPV och vanliga flygplan och det finns även möjlig radarteknik för att detektera Stelth flygplan. Med bättre radaranläggningar på marken och i luften kan Gripen räcka till och bli jämställda med världens bästa stealthflygplan.

Behovet av fiberoptiska kablar, radiolänkar och rörlig datorkommunikation ökar med mängden sensorer och deras prestanda och kommer att öka ännu mer om vi inför UAV/RPV. Utan denna infrastruktur kan inte Gripen E/F användas fullt ut och det blir omöjligt att använda UAV/RPV.

Om vi använder fjärrstyrda vapen ökar behovet av skyddad stridsledning som kan använda befintliga bergrum för luftförsvaret. Om piloter även börjar styra UAV behöver det finnas skyddade lokaler för det på flygbaserna och en rörlig förmåga i container.

För att flygplanen skall gå att använda måste det finnas tillräckligt många flygbaser, att ha fyra flottiljer och två rörliga flygbaser är på tok för lite. Det behövs pengar till att återuppbygga nerlagda flygbaser och sätta upp flera rörliga flygbasförband som förslagsvis kan gruppera på civila flygfält som får ett bidrag som finansierar förmågan att ta emot dem och subventionerar brandkår, snöröjning,osv. Gripen E/F som har mera bränsle och kan flyga längre gör att vi inte behöver återuppbygga lika många flygbaser.

För att Gripen E/F skall vara meningsfull måste det finnas piloter, pilotutbildningen behöver utvecklas och det borde gå att dra nytta av Gripens exportframgångar.

Detsamma gäller för vapen och bränsle, finns det inte i förråden blir flygplanen meningslösa och egentligen borde vi driva flygvapnet med förnybart bränsle från våra egna skogar och kraftverk.

Sirius, det scenario som du föreställer dig är tekniskt rimligt men det betyder inte att det vi har i dag är meningslöst. Kunskapen för att möta det finns hos leverantörerna av de nuvarande luftförsvarssystemen som lämpligtvis vidareutvecklas så man kan använda gjorda erfarenheter och redan skriven programkod för att hålla jämna steg med andra länders utveckling.

Försvaret behöver både en mindre budgetförstärkning för att återigen få ett fungerande försvar och det behövs mera samarbeten med våra nordiska grannländer för att få mer nytta per försvarskrona och det behövs en separat budget för stora projekt som nya gripenflygplan och nya ubåtar. Om man lägger ner flygvapnet för att ha råd med flygplan eller flottan för att ha råd med ubåtar blir de nya flygplanen eller ubåtarna meningslösa.

Om man i stället satsar på F-35 eller EFA blir flygplanen och deras drift dyrare och då blir det ännu svårare att få ett fungerande försvar. Om man blint satsar på att UAV/RPV tar över efter Gripen behöver man samma infrastruktur inklusive flygfält om UAV/RPV skall kunna få med sig tunga vapen långa sträckor och dessutom riskerar allt eller inget satsningar att spräcka budgetar.

Luftförsvarsutredningen har som uppdrag att analysera den framtida utvecklingen och behoven efter det att JAS Gripen tjänat ut som system. Det är alltså inte Gripens vara eller icke vara som utredningen ska ta ställning till.
Sirius och Magnus Redin verkar, till skillnad från Allan Widman och Mikael Oscarsson inte ha någar problem med att reflektera över eller ha synpunkter på de framtida behoven av luftförsvar. Det visar, enligt min mening, att det går alldeles utmärkt att möta direktivens uppdrag och nödvändigheten av en utredning.
Kostnader i förhållande till ambitioner är väl just det som det politiska prioriteringsarbetet går ut på.

En utredning som på allvar analyserar luftförsvaret på lång sikt borde komma fram till att det är fråga om att förvalta en försvarsinfrastruktur som både består av fysiska prylar, statens kunskap, privata företags kunskap och intellektuella rättigheter och att ett klokt förvaltande ger en låg kostnad för att uppgradera system och fasa in nya system beroende på hot- och teknikutveckling.

Kostnaden för framtida anpassningar kommer till stor del att bero på vem som äger programkoderna som bygger upp systemen och om det både finns en svensk försvarsindustri och internationella konkurrenter som kan vara med och bjuda på projekten.

Om det inte byggs upp som en systematisk infrastruktur där staten äger nycklarna till sina egna förmågor kommer upphandlingarna att övergå till periodiska paniker där skattebetalarna antingen blir utan försvarsfunktioner eller får betala multum.

Desto mera försvaret bygger på IT desto viktigare blir det att förstå och äga insidan av systemen.

Oavsett vilka sfärer och tidsperspektiv som luftförsvarsutredningen rör sig i skulle jag uppskatta om försvaret inklusive luftförsvaret skulle kunna börja fungera för att skydda oss mot militära hot.

Det behövs helt enkelt en budgetförstärkning utan andra politiska direktiv än att snarast uppnå den redan beslutade organisationen, öva ordentligt, lagerhålla förbrukningsartiklar, behålla de fyra flygflottiljerna, öka antalet krigsflygbaser från pinsamma två till mindre pinsamma fyra, underhålla radar och kommunikationssystem och köpa så många enheter av ett modernt luftvärnssystem för försvar av små områden att det kan skydda flygvapnets funktion.

Om flygvapnet inte fungerar blir vidare utveckling av Gripen eller drömmar om andra former av luftförsvar meningslösa. Skulle ni S politiker kunna komma överens med Alliansen om att vi behöver ett fungerande försvar?

Debetten tenderar att bli teknisk där den i stället borde vara politisk.
Krigen/konfliktern syftr ju nömligen til nâgot politiskt.
Här var det länge sâ att krigen till sist krävdre "boots on the ground" d.v.s. invasion + ockupation. Detta blev sedan allt dyrare och därmed alltmer politskt kontroversiellt. Förre am. försvarsministerna Gates sade att nästa USA-politiker som förordade en USA-invasion av ett annat land "should have his head examined".

Det är i ljuset av detta som den obemannade tekniken erbjuder en mellanväg. Billig, flexibel, möjlig att lâta pâgâ under godtyckligt lâng tid.

Här handlar det inte att kunna utföra "flygangrepp" i nya tekniska former utan om kunna bedriva de fakto stridshandlingar pâ ett sätt som tidigare var förbehâllet guerillan. I detta ett slags ökad jämställdhet.

Vi ser fenomentet redan i vâr samtid. Krigföringen blir alltmer assymmetrisk. Parterna kan all sämre konfrotera varandra direkt, pâ det som tidigare kalladas slagfältet eller längs fronten utan det den ena gör pâ ett ställe och i vissa former besvarar pâ helt andra platser och i helt andra former. I detta en ny typ av terrorbalans.

Sirius, jag önskar inte att vi skaffar oss den amerikanska förmågan att flyga RPV över hela världen och bomba individer som vår statsledning klassificerar som fiender. Alla stormakter håller på att skaffa sig motsvarande förmåga och för egen del är jag nöjd med att vi skaffa oss förmåga att freda vårt luftrum mot sådana farkoster och att flygplanen som behövs för att försvara vårt luftrum även kan angripa styrkor som anfaller oss.

Det räcker med att vi hänger med i RPV/UAV utvecklingen på den taktiska "arme´" sidan och uppgraderar flygvapnets stridsledning osv så det vid behov även kan integrera RPV/UAV om det visar sig behövas för att komplettera och i en avlägsen framtid ersätta Gripen.

Om det blir så att den tekniska potentialen för massproducerade micro UAV/RPV förverkligas borde det vid strid mellan industrialiserade länder kunna ge ett helvete motsvarande första världskrigets skyttegravar. Då blir mängder med billigt luftvärn extremt viktigt och i övrigt är jag bara tacksam om stormakterna undviker en sådan rustningsspiral.

#14: Lyft blicken!
Morgondagens alla obemannade sparnings- och stridsplattformar kommer att kunna användas som en klassiskt guerilla.

Under det Kalla Kriget, rätt eller fel, var vi öppna för möjligheten att det inne i landet skulle finnas vilande agenter, förberedda nätverk av personer av femte-kolonn-typ som i ett skarpt eller halvskarpt läge skulle kunna aktiveras för att slâ mot den egna landet inifrân.

UAV är den moderna motsvarigheten till detta. Idag behöver Inte USA skicka in nâgra Navy Seals eller andra motsvarande enheter för att slâ mot dess motstândare i t.ex. de Pakistanska gränsregionerna. Detta sker i dag frân luften och -i princip- helautommatiserat. Här kan USA hâlla pâ "hur länge som helst" pâ av det landet vald intensitetsnivâ. Det är liksom bara att programmera datorerna motsvarande. Den gamla typen av robot- och jaktflygsbaserat luftförsvar är odugligt mot dessa nya flygfarkoster. Det som behövs är nâgot helt nytt. Likaväl som det behövs finmaskig territorieövervakning, vägspärrar, ID-kontroller, egna spaningspatruller ute i terrängen o.s.v. för att ringa in och eliminera femtekolonnare skulle de behövas motsvarande finmaskighet för att yttäckande kunna bekämpa UAV.

Du skall m.a.o. inte tro att UAV är konventionellt flyg minus piloterna. Inte heller är sabotörer och femtekolonnare en infanteribrigad bara med den skillnaden att där soldarna uppträder autonomt.

Sirius, det pågår flera former av RPV/UAV utveckling med både små lätta och billiga flygfarkoster och obemannade flygplan för spaning och bombning som är större än motsvarande bemannade flygplan för att få längre flygtider för spaning och beredskap att snabbt släppa bomber.

Än så länge är nästan alla sådana flygfarkoster Remotely Piloted Vehicles med fjärrstyrning via radio och en begränsad förmåga att flyga på egen hand, detta kommer gradvis att ändra sig. Den vanligaste "nästan UAV":n som bara flyger enligt programmering är kryssningsroboten. Storleken på farkosterna beror på storleken på lasten och hur länge och fort de behöver flyga för att fylla sina syften.

Det är rimligt att det under mycket lång tid kommer att fortsätta finnas flygfarkoster med storlek och prestanda som dagens flygplan.

I vilket fall är det med flygfarkoster som med datorer, samma operativsystem och radiokommuniaktion som för tio år sedan bara fanns i klumpiga och dyra bordsdatorer finns nu i pyttiga och ganska billiga smartphones. Kunskaperna och verktygen för att göra det visionära finns hos de som utvecklar dagens system, det är inte säkert att det blir samma individer som gör jobbet men om dagens system läggs ner i hopp om att göra plats för något helt nytt försviner mycket av förmågan till förnyelse. Dessutom blir mycket av kommunikationsinfrastrukturen identisk.

#16: Det brukar ta lâng tid innen ny vapenteknik hittar sin nisch.
De första kulsprutorna använder frontalt, som komplement till granatkarteschen. Det var först trekvartssekel senare som idén att via flankernande eldsystem skapa en de fakto infanterispärr komtill heders. De första stridsvagnarna sâgs p.s.s. länge som ett stöd för det framryckande infanteriet.

För att âterknyta till dagens Sverige anser jag att landet de fakto saknar ett fungerande försvar. I detta dock en chans att bygga upp ett nytt och bättre försvar mot morgondagens hot, de som kan väntar runt 2025 eller 2030. Jag tror att de även dâ kommer att finnas spaningsstatelliter, div. Global Hawks, diverse stora och lângräckviddiga obemannade farkoster och dessa kan - i princip- bekämpas med de motmedel vi är vana vid.

Framförallt skulle jag dock tro att den fantastiska potential som en massinsats av mycket mindre farkoster kommer att alltmer tillvaratas. Det är t.ex. mycket möjligt att fâglar (!) kommer att kunna utnyttjas som bärare av spaningsorgan och kanske ocksâ annat.
Osvuret är bäst. Intersiv forskning pâgâr. Här kommer, i sâ fall, helt nya tag att krävas. Mot den bakgrunden känns det helt absurt att läsa om t.ex. anskaffningen av super-JAS -som om ingenting hänt.

Det som enl. min mening kommr att hota Sverige är inte alls den gamla sortens massiva militära invasion/ockupation utan snarare en alltmer intensiv infiltration av migranter söderifrân, i ett gränsläge mellan krig och fred. Här skall vi inte tro att detta kommer att stanna vid de former vi just nu kan se pâ TV med de frân t.ex. Syrien flyende, uthungrade människor med ett knyte och nârga smâbarn pâ ryggen uten dat kan mycket väl tänkas att här ocksâ kommer att uppträda militära inslag. Vi gâr, enligt min mening, mot en ny forlkvandringstid. Denna kommer att utlösas av klimatomvandningen.

Att däremot Ryssland skulle kasta lystna blickar pâ Gotland är lika osannolikt som att Sverige skulle göra detsamma betr. Anholt.
Löjligt, det ena som det andra!

Sirius, du verkar tro att du kan förutspå framtiden och säga vad som är rätt att göra. Själv är jag nöjd med att förutspå möjliga framtida utvecklingar och grovt sortera fram sådant som är så oroande att det behöver bemötas och fundera på vilka åtgärder som fortfarande ger nyttor om jag har fel. Skall något göras på allvar måste man fundera på konsekvenserna om man tänker fel. Jag gör sådana analyser på allvar i dialoger öga mot öga och i min första lilla bok och lite slappt som tidsfördriv på nätet.

Att lägga ner det lilla försvar som vi har i hopp om att man har en perfekt prognos för den framtida utvecklingen är precis det misstag som redan har gjorts när större delen av försvaret skrotades då man var säker på hur det skulle gå och vad som skulle behöva byggas upp. Det var ett misstag som nu börjar bli dyrt att rätta. Det är oklokt att upprepa ett misstag, det är klokare att gradvis göra det bästa av det vi redan har och utveckla kunskaper, system och datorprogram som även kan användas för kommande rimliga och överraskande utvecklingar.

En positiv syn på möjligheter och nyttor med samarbeten är nödvändig för att framtiden skall kunna bli bättre. Vi skall inte sitta hemma och vara paranoida och gör det bästa för att isolera oss utan vi skall samarbeta och stödja vänner och även söka efter andra samarbeten. Militärt skulle jag önska ett samarbete med Ryssland när det gäller att eskortera handelssjöfart mot pirathot från kollapsade stater då det kombinerar vår egennytta med ömsesidig nytta och blir en vänlig gest gentemot en oroande granne. Jag tror även att det kan finnas några rimliga industriella och vetenskapliga samarbetsområden med ett despotiskt Ryssland.

När det gäller globaliseringen är jag orolig för att ekonomiska problem och resursproblem kan få den att kollapsa om för många avtal blir omöjliga eller ofördelaktiga att uppfylla och och handelskrig följer på detta. Det skulle kunna hända och alltså är det bra att förbereda sig för att klara av en sådan period med ett intakt samhälle och en intakt stat. Här har vår nuvarande regering f.ö. högre ambitioner än för det militära försvaret vilket är helt korrekt prioriterat men försvaret borde vara viktigare än en del andra statsutgifter.

#18: Det du skriver är dessvärre fullkomligt oriktigt.
Under det kalla kriget hade vi ett nationellt totalförsvar.
Môjligen, men detta är historia, hade detta en alltför stark militär slagsida i sâ fall betingat av den allt dominerande högoddsaren SU-invasion. Efter SU-sammanbrottet, stympningen av det omrâdet, âterskapandet av randstatsbarriären m.m. avvecklandes invasionsförsvarsbiten (vilken i sig utgjorde en mycket stor den av det militära) Detta beledsagat av verbaldeklarationer om bibehâllen âtertagningsförmâga, utbyggd satsning pâ und-tjänst o.likn. Fram dit fanns det viss logik i det som skedde. Därefter har dock hela totalförsvarstanken övergetts till förmân för ett korstâgstänkande där mâlet är att Sverige skall delta militärt i konflikter pâ bortaplan. Här är vi tillbaka i NF-koncemtet om kollektiv säkerhet runt en i stort sett avrustad egen nation. Det är ocksâ därför som vâr FM idag innehâller ett antal fiskar pâ torra land (amfibiekâren o.likn.) som nationellt är helt likgiltiga men som kanske kan intressera den utländska alliansen. Likasâ har vi köpt ett antal stora transportflygplan för basering i Ungern (!)

Allt detta är enl. min enkla mening fel tänkt.
Jag vill se en svensk FM som just detta -för enbart det egna landets skydd. I detta ett vägval jämfört med det ovan antydda och alls inte nâgon, som du skriver, "paranoia".

Den FM jag föresprâkar skulle dâ ânyo behöva ges totalförsvarskaraktär. Betr. militär-delen skulle den mest angelägna uppgiften bestâ i att âtergâ till värnplikten och därmed mycket väsentligt kunna öka förbandsmängden liksom ocksâ förbandstyperna.

Detta är raka motsatsen till dagans mera symboliska och hur som helst kvantitativt fullkomligt betydelselösa krigsförband. Detta är enligt min mening just inget att bygga vidare pâ.

Dessutom har en nation värd namnet inga "vänner" (och knappast heller nâgra "fiender") utan fastmer intressen. Dessa skiftar över tiden och beroende pâ vad saken gäller.

Apropå att nationer inte har vänner händer det skrämmande ofta att nationer och arméer leds av psykopater.

Vill man ha en bra historieskrivning över försvarets sammanbrott bör man läsa Wilhelm Agrells bok Fredens Illusioner.

#20:
Mer nonsens!
Ofta leds organisaioner av människor som bedöms kunna hâlla ögonen pâ bollen och som kan skilja pâ stort och smâtt.

Detta är specen för ung. vilken VD som helst. Här duger de inte att vela eller att, när framfarten känns för tung, sätta sig i ett hörn att bara grâta. Vill de kalla detta psykopatiskt sâ var sâ god.

Att spela för det egna laget befrämjar inte vänskap mera i stort.
Där har du rätt liksom jag dâ jag skrev att det är intressena som styr.

Det är dessa nationella intressen som dagens Sverige illa värnar om. Den likgiltigheten strâckr sig lângt utanför det säkerhetspolitiska och militära omrâdet. Vem bryr sig? Just ingen.
Ett dârarnas paradis. Det var likartat -men aldrig lika illa- under 1920-talets NF-yra.

#18: Vidare protesterar jag mot din glosa att just jag skulle tilltro mig att kunna förutspâ framtiden. Däremot finns det trender i nutiden. Dessa formas ofta av ganska lânglivade drivkrafter. Det säkraste brukar här vara att inte bygga sin omvärldsanalys pâ a) dessa trender plus b) o-omtvistliga och redan nu identifierade trendbrott (av typen att Kinas enbarnspolitik pâ sikt kommer att leda till en starkt ökande andel äldre i det landet)

Men annars, om vi alltsâ hâller oss till vâr samtid stagnerar bâde EU och USA medan länder som Ryssland och Turkiet växer sâ det knakar. Runt detta kan vi sedan här i Sverige sitta och känna oss högstämt allierade med dessa, relativt sett, loosers men det framstâr inte som uppenbart att just detta ocksâ skulle utgöra den för Sverige bästa politiken. Om vi nu alltsâ skulle ge oss till att se till de egna intressena.

Vidare är det sâ att förändringar av det skisserade slaget skaper en dynamik i omgivningen. Rätt vad det är brukar utvecklingen bryta sig nya vägar. Detta är fullkomligt normalt. "Survival of the fittest", myntade Charles Darwin.

Detta gäller även inom krigskonsten. Även här slâr "bättre" pâ sikt ut "sämre". Inte heller kring detta behöver i nâgon kristallkula. Det räcker ganska lângt att betrakta -och begrunda- trenderna i vâr samtid. Här sparar vi mycket tid och pengar genom att helt simpelt haka pâ. Tro inget annat! Men visst var t.ex. kavalleridivisions anfall en pâ sitt sätt mäktig syn -och kanske t.o.m. maffigare än PB:s anfall. En cyberattack ger inte samma uppenbara intryck av kraftutveckling. För nostalgikerna var det ofta bättre förr!

Ordet "inte" pâ fjärde raden blev fel! Utgâr!
Men annars sâ!

Vidare skall kriget och det miltära inte ses som ett skarpt avgrânsat specialomrâde utan som ett led i en politik. Bl.a. Carl von Clausewitz har skrivit klokt och insiktsfullt om detta.
Idag är världens länder alltmer förnätade och inbördes beroende.
Data-utvecklingen har gjort tidigare rena utopier fullt möjliga.
Idag kan allas vâra spâr överallt, i det vi gör pâ nätet, säger i telefon, det DNA-analysatorer uppsnappar om oss o.s.v. samköras till förfinade beteende-, intresse- och âsikt-profiler som sedan kan ligga till grund för likaledes precist riktade motâtgärder.
Detta är ingen vision utan den verklighet i vilken vi redan idag lever.
I den miljön, givet alla dessa nya möjligheter, vore det ju konstigt om inte ocksâ konflikterna och krigen skulle starkt pâverkas. Inte heller detta är en vision utan den verklighet i vilken vi lever redan idag. Även det nationella försvaret mâste här ta ett motsvarande stort sprâng framât för att sâ gott det gâr anpassa sig. Kring detta har t.ex. gamla knektar, generalspersoner eller inte, nâgot insebart vare sig försprâng eller tolkningsföreträde.

Det land som idag lägger mer resurser pâ sin egen krigsmakt än alla de andra tillsammans och som ocksâ (mycket just därför) krigar mellanstatligt mer än alla andra tillsammans är USA.
I detta enkla konstateranden av fakta.

Pâ grundval av detta nuläge kan vi lught vâga oss pâ att dra slutsatsen att om det är n-â-g-o-t land som har alldeles ovanligt goda skäl att verkligen pâ allvar fundera igenom uppgiften "krig i vâr tid" är det USA.

Och här, enl. dess förre försvarsminister Gates, är det mera i stort slut med de klassiska invasionerna/landockupationerna.
"That politician should have his head examined" Slut citat.

Detta är knappast heller en bluff eller en krigslist för allting tyder pâ att detta USA ¨ar i full färd med att svänga om sin krigsmakt ( i vid bemärkelse) mot det av bl.a. mig antydda: Drönarangrepp mot misshagliga och andra precisions-tillslag mot hârdare mâl, cyberattacker mot det angripna landets infrastruktur, handel och samhällsliv i stort, samt kombinationer av ekonomiska och andra sanktioner m.m. syftande till att svälta ut och göra tillvaron alltmer omöjlig för motstândaren. Detta, ännu mera i stort, är ett slags high-tech och högresursvariant av det klassiska guerilla-kriget.
Kort sagt en ny och pâ bl.a datakraft och högteknologi grundad strategi för krigets förande.

Det som här konceptuellt har övergetts är "Irak2-konceptet": Shock-and awe, boots on the ground, winning hearts & minds, nation-building, exit strategies m.m.

Framöver kommer man mera att mala pâ frân distans, sâ länge som krävs för att knäcka motstândarens vilja att fortsätta kampen.

Mânga talar idag om att "angripa" Iran. Absolut ingen antyder däremot att Iran skulle "invaderas".

>> Nâgot viktigt (ocksâ m.a.p. ett ev. kommande svenskt nationellt försvar) har m.a.o. inträffat.

Sammanfattningsvis, med adress Sörensen, anser jag att det som skulle behövas vore i första hand en ny säkerhets- och försvarsutredning.
-Kan det verkligen ligga i Sveriges intresse att skriva ut in-blanco-checkar varigenom vi "âtar" oss att försvara ocksâ andra länder -vars resp. politiker vi inte alls kan pâverka?
-Kan det verkligen ligga i Sveriges intresse att binda oss i säkerhetssamarbeten varigenom vi realt avhänder oss de ganska unika fördelar som Sveriges geografiska och geopolitiska läge faktiskt har utrustat oss med?
-Vilken självförsörjningsgrad och vilken motstândskraft mot t.ex. stopp i handel, drivmedelsförsörjning och datakommunikation kan vara den lämpliga för Sveriges vidkommande?

Kring mycket av detta behövs det forskas och konsekvensutredas.
Idag, sorgligt att säga, är det inom stora omrâdet just ingen som har en susning eftersom själva intresset att söka svaren inte har funnits. En gâng fanns det t.ex. mer än tusen mejerier i Sverige. Dir kunde mjölkbonden i princip själv köra in sin mjölk och distributionskedjan var baserad pâ returförpackningar. Idag finns bara en handfull mejerier i hela landet med minutscheman för leveranserna in och uteslutande engângsemballage för färdigprodukterna. Ungefär sâ här ser det ut rakt igenom hela samhället. Det finns nästan inga förrâd av förnödenheter nâgonstans i landet utan nästan all verksamhet är baserad pâ kontinuerliga leveranser av - i stor utsträckning- engângsartiklar.
Det vore kul (eller kanske omskakande!) att fâ reda pâ hur mânga timmar/dager ett svenskt sjukhus skulle kunna fungera om inleveranserna hux flux, av nâgot lurvigt skäl, skulle falla bort.

Jag tror att man borde börja utreda pâ ungefär den här nivân.
"Förutsätta" och "utgâ ifrân " mindre och veta mer.

Det är faktiskt fullt möjligt att t.ex. EU alltmer upplöses och tynar bort som strukturerande politisk kraft. (Det var sâ det gick, och den gângen t.o.m. ganska fort, med Nationernas Förbund.)

Just säkerhetspolitiskt finner jag det personligen ganska korkat att bygga Sveriges nationella/militära säkerhet pâ annat än landets egna resurser. Kring den är det ingen idé att vara "stark" enbart i vissa semment sâ lânge det finns sektorer utan nâgon som helst motstândskraft. I detta inget som helst avstândstagande frân landets fredstida handels- och andra förbindelser. Men, för att spetsa till det: Vad skall vi med ett militärt "försvar" till om befolkningen skulle svälta ihjäl efter nâgra mânaders avspärrning eller om hela samhällslivet skulle kunna klappa ihop som konsekvans av t.ex. cyberangrepp eller data-stopp av div. moln-tjänster?