Delningen av Sudan kan leda till två ’failed states’

Den nya statsbildningen i Afrika, Sydsudan, har nyss firat sitt ettårsjubileum, och firandet i Juba och på andra platser har åter fäst omvärldens uppmärksamhet på det pågående, oavslutade Sudan-dramat, som i dagarna går in i ett avgörande skede, avgörande för både de båda Sudans framtid och frågan om fred och stabilitet i regionen som helhet. Det må vara sant att det internationella samfundets tålamod och uthållighet i arbetet med att försöka säkra en fredlig avveckling av det forna Sudans många konflikter nu sviktar, bl a i konkurrensen med all annan akut krishantering världen över, men det förblir en realitet att stora freds- och utvecklingsvärden står på spel i regionen så länge Sudans konflikter undandrar sig fredsansträngningarna.

Denna vecka kommer, som det nu ser ut, att innebära ett viktigt vägval, krig eller fred. I dag den den 2 augusti, löper Afrikanska Unionens och FN:s säkerhetsråds ultimatum till parterna ut, och dels börjar de ekonomiska konsekvenserna för vart och ett Sudan av de olösta konflikterna och oförmågan att hitta kompromisslösningar att bli så tydliga och kännbara att det börjar handla om respektive regims överlevnad. Därtill kommer att nyss inledda regntid bidrar till att göra en redan existerande humanitär kris direkt och uppenbart alarmerande.

Mången internationell suck av lättnad drogs för ett år sedan när Sydsudan, efter generationer av inbördeskrig och en 6-årig fredsprocess, uppnådde sin efterlängtade självständighet, erkänd även av grannen och trätobrodern Sudan, vars president Bashir t o m deltog i firandet i Juba. Separationen hade kunnat genomföras, trots pessimisters bekymrade förutsägelser, utan krigiska förvecklingar. Sucken av lättnad hade dock att kombineras med stor oro över att separationen trädde i kraft utan de basala överenskommelser som alla visste skulle krävas för ordnade, fredliga relationer mellan de båda sudanesiska staterna efter skilsmässan: oljeinkomstfördelningen, den exakta gränsdragningen och dess övervakning, det omtvistade området Abyeis status, medborgarskapsfrågan och allt annat på en etablerad lista. Men tvingades, trots allehanda orosmoln över horisonten,  förutsätta, eller hoppas på, att dessa olösta ödesfrågor skulle lösa sig efter hand, med lite god vilja och med starkt internationellt förhandlingsstöd, nu med självständiga staters rationalitet som styrning.

Ett år senare konstaterar vi att Sydsudans första år, och ”rest-Sudans” första år utan sin södra del,  har varit ett olyckligt och olycksbådande år, med stridigheter (i april t o m mellan de båda staternas reguljära arméer i ett allvarligt fredshotande utbrott) som förutom att öka spänningen mellan de båda även fått tragiska humanitära konsekvenser för redan hårt prövade människor, med uteblivna förhandlingsöverenskommelser och, inte minst, med allvarlig ekonomisk kris, på båda sidor, som inte kan undgå att få politiska konsekvenser.

I samband med de alarmerande gränsstriderna i april uppstod frågan om vad det internationella samfundet nu skulle kunna göra, ytterligare, för att dämpa krisen och leda/tvinga parterna tillbaka till förhandlingsbordet, utöver alla dittillsvarande insatser (medlingen, de fredsbevarande styrkorna, biståndet, det humanitära stödet, mm). Svaret blev ett unikt ultimatum, först formulerat av AU och därefter stött av bl a ett enigt säkerhetsråd i FN: avbryt striderna, dra tillbaka trupperna, återuppta förhandlingarna i Addis (under ledning av Mbekis panel), och (sic!) avsluta dessa förhandlingar med en omfattande helhetsuppgörelse inom tre månader, d v s senast den 2 augusti, annars kommer vi att straffa parterna med sanktioner och tvångsinföra skiljedomsförfarande! Tiden för detta ultimatum, som parterna med varierande grader av entusiasm sedermera sade sig acceptera, håller alltså på att rinna ut, vilket ställer internationella samfundet inför ett delikat dilemma: vad göra om parterna, kanske ivrigt skyllande på varandra, inte vill eller förmår leverera på det internationella hotet?

Men så tillkommer faktorn ekonomisk krisutveckling. Ett år utan överenskommelse om oljeinkomsterna, och sedan Sydsudan i januari helt sonika stängde av hela oljeproduktionen inom sitt territorium (där kanske 80 % eller mer av ”hela Sudans” olja finns), börjar nu bortfallet märkas i stor skala. För Sydsudan handlar bortfallet om i storleksordningen 98% av statsinkomsterna, samtidigt som dragkampen med Khartoum inneburit försvarskostnader långt utöver vad man skulle ha råd med ens med normala oljeinkomster. För Sudan ett bortfall av kanske hälften av statsinkomsterna med minst lika stora politiska konsekvenser. I Juba firades det rejält den 9 juli, men vid festplatserna fanns också sparbössor utställda med uppmaningar till stöd till försvarskampen. Och det handlar inte enbart om oljan; även den länge stängda gränshandeln bidrar. I Khartoum med omnejd har regeringsfientliga demonstrationer mot aviserade ekonomiska krisåtgärder pågått sedan mitten juni. I Juba har president Salva Kiir aviserat (garanterat lika impopulära) åtstramningsåtgärder och anklagat en stor grupp inom den politiska eliten för att ha tillskansat sig statens och folkets medel i storleksordningen 4 Mrd USD.

Man skulle tycka, och vill gärna tro, att kombinationen hårdnande internationell press, allvarlig ekonomisk kris och en tilltagande ohållbar humanitär situation (på toppen av alla humanitära påfrestningar som arv från inbördeskrigsåren) borde kunna mer eller mindre tvinga parterna till att till sist ställa realism och rationalitet framför maximalism, så att ett förhandlingsgenombrott verkligen sker nu närmaste veckor, innan AU/FN:s ultimatum måste förverkligas. Och visst utsänds i dagarna vissa signaler från Addis av innebörd att detta kan vara på väg, en attitydförändring under galgen.

Men vi tvingas tyvärr också ta i beaktande att det finns en motkraft som heter att svaga regimer också innebär svag förmåga att få gehör på hemmaplan för nödvändiga kompromisser. Så frågan nu, dessa rimligen dramatiska närmaste veckor, är vad som det kan vara överhuvudtaget möjligt att komma överens om, och eventuella överenskommelsers hållfasthet, givet kombinationen av konflikternas sammanflätade komplexitet, avståndet mellan parternas intressen och ståndpunkter, och omständigheten att de båda sidorna till syvende och sist är sammanfogade i ett ömsesidigt beroende, sammanfogade förutom ekonomiskt också genom gränsområden där oljan främst finns liksom en lång tradition av gränsöverskridande lokala konflikter. De båda Sudans problem är ju bl a att det finns så många vertikalt och horisontellt fördelade konflikter som underblåser varandra och försvårar en allomfattande fred – och begränsar huvudkontrahenternas (Khartoums och Jubas) makt och ständigt ger upphov till misstänksamhet och ömsesidiga anklagelser. Fred i Sudan är därför knappast tänkbar utan aktivt fredlig samlevnad och samarbete. Ett allomfattande fredsfördrag må vara svårt att uppnå, men likväl oundgängligt.

Som läget nu utvecklats är Khartoum måhända mindre intresserat av en oljeöverenskommelse, om man ser eller misstänker att en sådan – hur den nu skulle se ut, givet avståndet mellan parterna hittills – främst gagnar Sydsudans strategi att få ekonomisk respit för att snarast möjligt få till stånd en alternativ pipeline till Kenyas kust och egna raffinaderier, slutligt berövande grannen i norr all tillgång till den sydsudanesiska oljan. Och Juba är måhända mindre intresserat av en överenskommelse som begränsar handlingsfriheten till just detta. Men utan en överenskommelse hotar ekonomisk kollaps, inte minst i Sydsudan. Och utdragen existensiell konflikt.  Spelet hittills kring detta har t ex av det amerikanske sändebudet Princeton Lyman nyligen betecknats som självmordsbenägen rysk roulette. Att oljan spelar roll också för att komplicera de utdragna förhandlingarna om gränsdragning och gränsövervakning – med Heglig och Abyei som mest kända fall – är förstås uppenbart.

Sedan tvingas man erinra sig att konflikterna i ex-Sudan inte bara handlar om huvudkontrahenterna Sudan och Sydsudan. För inte länge sedan riktades världens uppmärksamhet mot Darfur-konflikten, med ICC-åtalen mot bl a president Bashir som bestående konsekvens, och komplikation. Fred i Darfur är fortfarande inte uppnådd, trots alla ansträngningar. Därtill kommer dragkampen om gränsområdet Abyei, som nordarmén SAF invaderade någon månad före Sydsudans självständighetsdag. Därtill kommer södra Kordofan och Nuba-folkets väpnade kamp genom de SPLA-soldater som blev kvar norr om gränsen i och med fredsavtalet CPA 2005. Och motsvarande stridskrafter i delstaten Blue Nile. Hur dessa konflikter och strider, som haft och har stora humanitära konsekvenser och som uppstod i och med att Sydsudans självständighet skedde utan en i CPA-avtalet förutsedd politisk uppgörelse också om dessa s k ”transitional areas”, skall kunna återföras till en politisk process på nordsudanesiska villkor  utgör ännu ett stort frågetecken, oavsett en eventuell ramöverenskommelse mellan Juba och Khartoum.

Till de dynamiska osäkerhetsfaktorerna hör sedan också  frågan om kvarvarande sydlänningars status i norr. Många har under året lämnat och rest söderut, och lämnat sina bidrag till Sydsudans många humanitära utmaningar. Men hundratusentals finns kvar i främst Khartoum med omnejd, i väntan på klarhet om vad som ska hända, inte minst på förhandlingsfronten i Addis.

Det är nu, ett år efter den fullbordade (men ändå ofullbordade) separationen, svårt att se att parterna, ens under hårt internationellt och ekonomiskt tryck, under resterande dagar fram till AU/FN-ultimatumets deadline skulle kunna pressas att ingå en paketöverenskommelse som tillfredsställande och hållfast reglerar alla dessa konflikt- och problemämnen, bl a just med tanke på att de hårt pressade regimerna i respektive huvudstad nu lär ha svårt att kompromissa om annat än det absolut nödvändigaste. För det internationella samfundets huvudaktörer skymtar ett stort dilemma. Vad gör vi om parterna trots allt inte vill eller förmår leverera?  Och: hur formulera ett tillräcklighetskriterium, vad som till sist är tillräckligt för parterna att komma överens för att vi internationella ska kunna lyfta eller skjuta fram bestraffningshotet, med bibehållen trovärdighet? Och: hur hantera att/om parterna skyller på varandra som orsak till ett förhandlingssammanbrott, hur differentiera (det mycket eventuella) bestraffandet? M a o grannlaga diskussionsämnen inom både AU (nu med nyvald sydafrikansk generalsekreterare) och FN, med inom sig varierande traditioner av sympati för respektive parter.

Vågar man, givet allt detta, gissa något om utfallet av närmaste veckors avgöranden så är det kanske att man till slut landar i en strategisk kompromiss, innebärande att parterna undgår öppen konfrontation med AU/FN genom att gå med på en ramöverenskommelse om gränserna och deras övervakning och om hur fortsatta förhandlingar om de utestående frågorna skall bedrivas, samtidigt som övriga krisfrågor lämnas olösta, i så fall sannolikt för flera år framöver. En sådan strategisk kompromiss skulle måhända avvärja en akut krigsrisk och innebära viss säkerhetspolitisk stabilisering, i så måtto ett nödvändigt steg, men dock innebära att krisen/kriserna fortsätter i båda Sudan. I så fall en väldig, fortsatt utmaning för det internationella samfundet, inte minst biståndspolitiskt. Målet med delningen var ju att etablera två livskraftiga stater, inte att hamna i ett läge som allvarligt riskerar att leda till två ”failed states”.

I varje fall kan sägas att det som sker mellan de båda Sudan, i och mellan, de närmaste veckorna och dagarna är av stor betydelse för  hela regionen.

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/46104

13 kommentarer I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Tack för mycket intressant artikel. Borde finnas mer av denna typ av bevakning i stora nyhetsmedia.

Permalänk | Anmäl #2 Chris Forsne, 2012-08-02, 15:00

Altför länge har väst åsidosatt sina kristna fränder i Afrika & Asien, med en enfaldig tilltro till FN & diplomati.
Försoning som begrepp saknas hos den muslimska världen. Det finns endast som ett svaghetssymptom hos otrogna.
Altför länge har också västmakterna stilla åsett hur det totalitära muslimska styret i Sudan härjat mot sin egen "otrogan" befolkning. Altifrån den stora regionen Dafor till det kristet dominerande södra Sudan.
Den "arabiska våren" är endast ett enfaldigt observatörsbegrepp som kommer klart på skam när det ersätts med muslimsk fundamentalism, grundlagd ideologi redan i koranskolorna.
För att en demokrati ska spira utifrån dessa förutsättningar, så är det en självklarhet att väst förstår Islams rätta ansikte.

Permalänk | Anmäl #3 Nils Stibor, 2012-08-02, 18:27

Om det nu är oljan som är roten till det onda kan man väl infora sanktioner och tvinga fram en ekonomi utan olja. du antyder att det finns andra konflikthärdar också, men om det också rör naturtillgångar som exporteras så kan man väl göra de värdelösa också genom att inte köpa dem. Exportinkomster som härör från råvarutillgångar korrumperar hela Afrika av någon anledning. det finns givetvis alltid vägar att ta sig runt sanktioner men det kanske är tillräckligt for att få parterna att enas om de blir gemensamma förlorare mot en yttre makt som FN. Religionen är säkert ett stort hinder även den men där finns nog tyvärr inget att göra i ett land som sudan.

Permalänk | Anmäl #4 Kristian Fredriksson, 2012-08-02, 18:34

#3 Nils Stibor,

Snarare religionens rätta ansikte. Som jag tolkar ditt inlägg så anser du att den attityd som muslimer har att stödja grupper med muslimsk tro är riktig. Så riktig att västländer borde göra detsamma med kristna grupper som du tydligen anser att vi skulle ha något gemensamt med. Jag är tveksam till det. att stödja någon för att den besitter likheter med en själv är ju problemets kärna. Det är rättvisa lösningar på problemen som behövs oavsett tro. Det du förespråkar är förkastligt.

Permalänk | Anmäl #5 Kristian Fredriksson, 2012-08-02, 18:46

#2: Visst skriver Sahlin bra. Dock är Sahlin diplomat.
Elefanten i rummet är ändâ det väldigt enkla att Sudan, som är Afrikas största land har styrts av sin arabiska befolkningsmajoritet i norr medan huvudparten av dess oljetillgângar finns i landets södra delar med en befolkning av i huvudsak kristen tro.

Plus att alla dessa internationella samfund i stort sett domineras av det allt överskuggande intresset av att löpande kunna utvinna en maximal mängd olja ur Sudan (liksom ur alla andra oljeländer)

Med den mâlsättningen blir sedan hanteringen av landet manikeisk/cynisk. I ett läge befinns det gott att stöjda landets lngliga regering mot du uproriska "terroristerna" och i ett annat att i stället hjälpa dessa "âterfâ sin frihet" , befria sig frân "förtryckarregimne i norr" och annat mumbo-jumbo, av samma sort som det första.

Krigets drivkraft och finansiär är hur som helst oljeutvinningen.
Det lilla barnet med sin oförvillade syn pâ tingen kunde ju här tänka att dâ problemen och motsättningarna ser ut att växa parterna över huvudet sluta köpa denna olja - i avaktan pâ tillskpandet av en sâdan inre ordning i landet som skulle kunna berättiga inköpen att komma igâng igen. Nu blir det nästan aldrig sâ därför att just oljeflödet nästan alltid framstâr som det viktigaste av allt och speciellt dâ betr. i övrigt ganska likgiltiga länder som kan negligeras motsvarande.

Idag är det bara det iranska atom-programmen som förmâr slâ ut oljeintresset frân förstaplatsen. Därför finns det oljeköpsförbud i kraft mot det landet. Men eftersom Sudan inte har nâgot motsvarande atom-program är det där mest oljan man är ute efter.
Som döljande slöjor kring detta enkla tillsättas sedan kommittéer och kommissioner med sâdana som Sahlin för att med lock och pock försöka tubba de sâ bittert oljestridande att bortse frân detta fôr dem ytterst avgörande nollsummespel. Detta kostar sedan en massa liv men eftersom dessa i sina utmärglade tillstând knappast duger ens att göra olja av kan detta vara gänget skäligen likgiltigt. Det finns ju body-guards -för den med olje-slantar:

Permalänk | Anmäl #6 Sirius, 2012-08-02, 22:37

Vi kanske borde se förutsättningarna för Sudan.

För det första så har vi läget att sotpartiklar från flygplan drar bort regn från atmosfären närmast polerna. Detta har pågått sedan 80talet med upprepad svält på Afrikas hor och därpå följande Somalisering. För det andra så ger CO2 uppvärmningen en temperaturhöjning i området i och kring Sahara.

Då kommer frågan om vem som ska föda Sudan, matöverskott finns idag i Europa, Amerika och Australien.

Enligt tyska armens PEAKOIL utredning så kommer oljebristen att göra att dessa områden inte kan försörja sin egen befolkning om tio år.

http://www.youtube.com/watch?v=ZyUe7w1gDZo

Tyvärr kommer ni att misslyckas i denna uppgift, det kanske vore bra med någon verklighetsförankring eller framförhållning hos Svenska diplomater.

Permalänk | Anmäl #7 Anders Olsson, 2012-08-02, 23:32

Vi kanske borde se förutsättningarna för Sudan.

För det första så har vi läget att sotpartiklar från flygplan drar bort regn från atmosfären närmast polerna. Detta har pågått sedan 80talet med upprepad svält på Afrikas hor och därpå följande Somalisering. För det andra så ger CO2 uppvärmningen en temperaturhöjning i området i och kring Sahara.

Då kommer frågan om vem som ska föda Sudan,

Enligt tyska armens PEAKOIL utredning så kommer oljebristen att göra att världen inte kan försörja sin befolkning om tio år.

http://www.youtube.com/watch?v=ZyUe7w1gDZo

Tyvärr kommer ni att misslyckas i denna uppgift, det kanske vore bra med någon verklighetsförankring eller framförhållning hos Svenska diplomater.

Permalänk | Anmäl #8 Anders Olsson, 2012-08-02, 23:53

#6,7,8: Jaa...?
Det kan väl antas komma att gâ ganska ât h-e med bâde den kontinenten och ett par till om och när klimatförändringen gör dessa alltmer obeboerliga?

Leder sâdant till minsta omprövning av fossilförbränningen: Nix!
Leder sâdant till minstaförberedelse till repatriering av dess kontinenters innevânare ill högre latituder: Nix!

Tanken, i all sin enkelhet är därmed att lâta dem tyna bort pâ plats.
I mellantiden ligger fokus pâ att fâ dem att leverara oss största möjliga mängd olja.

Redan gamle Karl Marx skrev att den siste kapitalister skulle sälja det rep i vilket han sedan skulle hängas. Framsynt kille den där Marx! Morgondagen är som bekant en skälm!

Permalänk | Anmäl #9 Sirius, 2012-08-03, 04:27

Detta är då för tragiskt. Här får ett folk chansen att förverkliga det de kämpat för och så schabblar de bort den så kapitalt (och FNs impotens gör ju inte saken bättre) frågan är om det är så vist att dela ut markområden till vilka och hur som helst? Måste man vara så naiv?

Permalänk | Anmäl #10 u_8976, 2012-08-03, 07:46

#1
Du verkar ha förstått vad det handlar om. Tråkigt för debatten att sådant inte må framföras...

Permalänk | Anmäl #11 Lars-Erik Molin, 2012-08-03, 09:32

#5
Tyvärr är de facto västliga diplomater & politiker som agerar inför den muslimska världen novis över den muslimska omvärldsbilden-
Till att börja med så har de västliga inte förstått att det som vi förknippar med medling & försoning inte har de tolkningsramar som vi förutsätter.
Det ses enbart som svagthet & underkastelse.
Den muslimska världen avkräver ursäkt & erkännanden om de anser sig kränkta - detta är strikt utan förståelse för att det finns en motpart med en annan typ av omvärldsuppfattning.
Underkastelse eller dominans är de givna rollerna för konflikthatering. Det ställer i sin tur krav på de västliga maktföreträdarna som "fostrats" i den "kristna" demokratiska traditionen med högaktning av medling & försoningsprocess.
Konsekvenserna av Sydsudans dilemma gentemot nordSudan & andra afrikanska stater med muslimsk versus kristen befolkning bottnar i sin kärna med denna problematik.

Permalänk | Anmäl #12 Nils Stibor, 2012-08-03, 17:21

Det lät ju inte så smart det där med att FÖRST utropa en ny stat och SEDAN klargöra exakt var gränsen för den nya staten ska gå... Det vore nästan konstigare om det nu i ett oljerikt område INTE hade blivit en konflikt om var gränsen ska gå.

Detta är väl ungefär som att först skriva på ett hyres- eller köpekontrakt och först därefter detaljförhandla om hyran eller priset...

FÖRST bör man komma överens om exakt var gränsen ska gå samt alla eventuella övriga oklarheter om tillgångar och först därefter bör man utropa den nya nationen.

Ibland undrar man vad ansvariga för sådana här saker har i huvudet. Har vi verkligen inte lärt oss någonting av allt det lidande ett för tidigt utropande - eller erkännande av - staten Israel under 64 år har fört med sig - en enda lång olycka av i både pengar och människoliv mycket kostsamma juridiska och militära konflikter?

Permalänk | Anmäl #13 Peter Andersson 2, 2012-08-03, 19:29

#13: Jaja men förklaringsfaktorn är nu en gâng för alla just oljan.
Bortsett frân den, mera i stort, givet de afrikanska ländernas multi-etniska sammansättningar är det vanliga att en klan tillskansar sig makten, konsoliderar den genom att sätta sitt eget folk i viktiga positioner och därefter sätter igâng att berika sig. Det vore fel att säga att omvärlden mera i stort vare sig kan eller vill göra nâgot ât detta.
Det enklaste är f.ö. att hâlla sig till regimen. Dâ vet man âtminstone vem och vilka som skall smörjas i samband med kontraktsskrivningar o.likn.

Dock förekommer det att oljetillgângarna finns i en s.a.s. underkuvad region. Här är installationerna exponerade för sabotagerisker och här finns det ocksâ en hävstângseffekt att utnyttja i det fallet att den lilla men naggande goda oolje-provinsen kan brytas loss frân det större landet. Det var just sâ som t.ex. Kuweit bröts ut frân Irak och samma mekanism har gynnat framväxten av ett nominellt irakiskt men realt självständigt Kurdistan uppe i norr.
Samma kort spelades i Sudan och som vanligt ville inblandade att det skulle gâ fort. Det centrala är insikten att det viktiga är oljan inte Sudan, i norr, söder eller mera mittpâ. Oljan först, resten fâr ordna sig pâ det ena eller andra sättet -eller inte alls!

Permalänk | Anmäl #14 Sirius, 2012-08-04, 01:39

Kommentarsfältet är stängt på denna artikel.