De rödgröna borde driva frågan om att förbjuda vinst överallt

Den här frågan är väldigt enkel för Staffan Danielsson.

Det beror på att han inte är påläst. Donahues verk Den svåra konsten att privatisera sammanfattar egen och andra forskning. Och den visar att det går utmärkt att privatisera enklare typer av verksamhet som bussar eller sophämtning.

Däremot när det gäller mera komplexa verksamheter som vård och skola visar det sig att utföraren, ofta riskkapitalbolag i Sverige, i praktiken alltid kan gå förbi skrivna avtal. Hur detaljerade avtalen än är skrivna.

Och av detta framgår även att det inte går att inspektera sig fram till högre kvalitet. Utföraren kan alltid hänvisa till en annan tolkning.

Det följer logiskt alltså INTE ALLS att om man är emot privata utförare i vård och skola så är man emot all vinstdriven verksamhet. Så Staffan har fel.

Jag skulle vilja tillägga att det framgår av Staffans artikel hur otroligt lätt han tar på den här frågan. Bara lite axiomatiska ståndpunkter, hat mot kritiker från vänster - det är kommunister, och sedan kör man på med denna gigantiska strukturomvandling.

Som får oerhörda effekter på landets ekonomi och välfärd.

Inte seriöst och beklämmande.

Frågan kvarstår: "Om privat företagsamhet inom offentlig verksamhet är så förkastlig och leder till vanvård och försämringar, så kan den rimligen inte vara bättre utanför det offentliga och frågan är därför öppen, borde inte gemensamt ägda företag utan vinstintressen vara normen även i samhället i övrigt.?"

Man får tacka för att "doktorn" ändå är öppen för att "privatisera enklare typer av verksamheter", det är precis så som renodlade socialister eller kommunister alltid resonerar.

Konstigt inlägg frân Danielsson. Privat föetagsamhet handlar till stor del om att utforma bra produkter och om att expandera pâ marknaden.
Här är, fort och grovt, "mer" ocksâ "bättre". Om de som anlitade en vârdcentral ocksâ betalade ur egen ficka vore verksamheten inte konstigare än mycket annan serviceproduktion. Här kunde man sälja ârskort, komma med kampanjerbjudanden och annat av samma sort.
Detta i likhet med vilket t.ex. gym som helst.

Men nu är det ju inte sâ inom bl.a. värden utan här är det tvärtom sâ att mindre än bättre eftersom kunden (= den som betalar) här är samhället. Till vârdcentralen skall man inte gâ "i onödan".
Saken handlar om att tillgodose ett vârdbehov till lägsta kund-kostnad. Det är nâgonstans här som detta med den helt nödvändiga vinsten trots allt seglar upp som ett problem. Därför att: Vinsten är ju det privata företagets sjâlva mâlfunktion. Vinsten kan liksom inte bli för stor. Nu brukar den i praktiken sällan bli detta därför att det vinstrika företaget typiskt väljer att âterinvestera i fortsatt utbyggnad -eftersom marknaden, sett ur det enskilda företagets synvinkel, framstâr som nära nog oändligt stor. Sâ är det dock inte heller just pâ vârdomrâdet där det tvärtom finns volymgränser som sätts av t.ex. det totala skattetrycket i ekonomin.
I skärningspunkten mellan dessa restriktioner sätts alltsâ bâde marknadsstorleken och produktpriset av betalaren.kunden/samhället. Âterstâr för producenten att tillhandahâlla ett minimum av kvalitet och ett maximum av, i det privata fallet, vinst. Sâ ser inte IKEA:s eller Scanias marknader ut (!)

Bra kommentar Sirius. Staffan får tänka en gång till.

Det är skillnad på olika typer av tjänster och marknader, därför går det inte att generalisera på det viset. Lämna dom ideologiska dogmanen därhän och titta på den forskning som Doktor Eleph@nt nämner.

Betr. nyföretagande vet vi att det finns ett antal ganska olikartade drivkrafter. En sâdan kan vara personlig utveckling, viljan att bli sin egen, att inte längre ha nâgon chef o.likn.

Betr. offentlig sektor saknas mânga gânger drivkrafterna till förändring. Varför ändra om man kan slippa?

I skärningspunkten mellan offentligregins värmestuga och de mera dynamiskas frutration över att inte kunna fâ gehör för nya idéer kan det te sig naturligt att starta eget i samma bransch.

Detta är bra. Konkurrens är bra. Vi skall inte ha ett förbjudande men ett möjlighetsrikt samhälle. I ett sâdant mâste det fâ löna sig att hugga i och att utveckla vidare. Kring detta kan det offentliga sektorn mâ bra av att ifrâgasättas utifrân genom avknoppningar och just konkurrens.

Framförallt borde dock den offentliga sektorn utformas sâ att ocksâ den blev lika förändringseffektiv som privat verksamhet.
Tendenserna till skyddad verkstad borde byggas bort.
I stället för att resolut ge sig i lag med den uppgiften tenderar politikerna att abdikera genom att privatisera eftersom detta framstâr som politiskt bekvämare. Politikerna har svârt att ikläda sig ägar- och arbetsgivaransvaret, vana som de är att hela tiden appelera till sina väljare -som ju är de anställda som i sina offentliga anställningar mânga gânger utgör just proppen Orvar.

Vad jag vill antyda är alltsâ den offentliga huvudmannen inte förmâr att sköta styrningen och utvecklingen av verksamheten.

I den miljön skapas sedan utrymma för de privata aktörerna -som dock i grunden inte utgör en riktigt passande driftform för verksamheten eftersom denna är och nästan mâste vara politiskt styrd.

Staffan Danielssons #3 besvaras ju i min #1, detta uppfattar han inte utan hävdar att frågan kvarstår.

I övrigt bemöter han inte Donahues resultat. Han kan inte.

De punkter som Staffan slutar med och som han tror är roliga, är endast pinsamma för honom. De är så naivt skrivna.

Han tar också lätt på vanvården på Carema och Attendo Cares snudd på legendariskt ökända boenden som Vintertullen, Koppargården och Tallbohov.

Men du börjar bli gammal Staffan vi vår hoppas att du bosätter dig på ett riktigt, sniket riskkapitalbolagsägt äldreboende på gamla dar.

All respekt för en enda amerikansk Harvardprofessor, som visar på vikten av en bra upphandling och kontroll, vilket jag instämmer i.

Men att ideologiskt mena att konkurrens och fri företagsamhet fungerar bra i hela samhället, frånsett att driva barnomsorg eller äldreboenden, det övertygar inte alls. Eller att för den skull att hävda att marknadsekonomin kanske kan fungera i "enklare verksamheter" (förmodligen liksom i vissa socialistländer under sträng tillsyn och kontroll även där) men inte annars.

Jag är positiv till kommunalt drivna skolor och äldreboenden, men kritiserar de som ideologiskt vill förbjuda privat driva sådana.

Staffan, att många länder endast tillåter Non Profit Organizations (NPO) inom skattefinansierad vård, skola, omsorg etc beror nog inte på att det är mer ekonomiskt, utan på att man inte vill ha in kommersiella värderingar i verksamheten. Och jag tror att det är en väldig spridd uppfattning bland folk. I Stockholm t ex har man valfrihet när det gäller äldreboende och vad är det gamla och deras anhöriga i första hand väljer? Jo olika NPO-drivna äldreboenden som Sth sjukhem, Borgerskapets enkehus, Löjtnantsgården, Ersta-Sköndal, Röda korset osv. Antagligen för att man vet vilken värdegrund dessa NPO bygger på. Att man inte i första hand väljer Attendo, Carema, Capio etc beror väl antagligen på att man också vet vilken värdegrund dessa bygger på.

Staffan ändrar på Donahues forskningsresultat och hävdar att det påvisar behovet av "bra upphandling och kontroll, vilket jag instämmer i."

Detta är inte alls vad John D. Donahues hävdar I RELATION TILL VINSTDRIVEN VÅRD. Jag låter Bo Rothstein, professor i Statsvetenskap sammanfatta Donahues forskningsresultat:

"Samt, och detta var det centrala, privatisering av offentliga tjänster fungerade bara om det var möjligt att tillräckligt noga precisera kontrakten.

Här visade hans (och många andras) forskning att detta kunde relativt lätt göras när det handlade om saker som sophämtning, busstrafik och byggande för att ta några exempel, det vill säga områden där den produktiva effektiviteten är viktig.
Däremot var det mycket svårare, för att inte säga ogörligt, när det handlade om att hantera människor, det vill säga om saker som vård och utbildning där det centrala är att verksamheten sker med respekt för den enskildes integritet och värdighet. Rent konkret, vi bryr oss inte så mycket om hur soporna hämtas, men vi bryr oss verkligen mycket om hur de äldre vårdas och hur våra barn undervisas i skolan.
Det är, visade Donahue, nästan omöjligt att skriva tillräckligt styrande kontrakt för den senare typen av uppgifter och här skulle man vara synnerligen återhållsam med att släppa in vinstdrivande företag eftersom det ligger i marknadslogikens natur att försöka skapa vinst genom att minska kostnaderna så mycket så möjligt.

Logiken i detta är att det är helt i sin ordning att ha privata vinstdrivande företag som bygger ett äldrevårdshem, men att detta är betydligt mera problematiskt när det gäller att bedriva själva vården just därför att det är så svårt att specificera kontrakten om hur vården faktiskt ska gå till och också svårt att faktiskt skapa konkurrens eftersom de som behöver vård inte enkelt kan flyttas mellan olika vårdgivare.
Dessa forskningsresultat har i Sverige sedan de publicerades getts en stor spridning i böcker och artiklar. Det går således inte att hävda att man nu är överraskad av de problem som uppstått i vinstdrivande vårdföretag.
Valfrihet kan ha stora fördelar ur ett kvalitets- och integritetsperspektiv, men kan åstadkommas utan att man har några vinstdrivande företag. Dels kan man ha valfrihet mellan olika offentliga producenter. Dels kan man ha olika typer av privata organisationer som inte är vinstdrivande, till exempel ideella föreningar och stiftelser."

Det framgår ju av samma artikel att Donahue är en av världens ledande forskare på området samt att hans forskning stöds av många andra forskare.

http://www.expressen.se/debatt/bo-rothstein-forskare-har-varnat-for-vins...

Enligt Donahue alltså: nästan omöjligt att skriva tillräckligt styrande kontrakt alltså för komplexa uppgifter som vård och skola.

Staffan försöker nu alltså förvanska Donahues resultat. Inte snyggt.

Och vill jag tillägga, detta innebär också att det inte går att inspektera sig fram till bättre resultat i äldrevård eller i skolan, för om det inte går att skriva tillräckligt skrivande kontrakt kan det rimligen heller inte gå att ställa utförande företag till ansvar.

Jag GARANTERAR att vi nu under den kommande valrörelsen kommer få höra Lööf, Hägglund, Reinfeldt och Björklund säga något liknande som det här.

- Ja, ja det är naturligtvis viktigt att vi inspekterar äldreboenden och skolor, och vi ökar nu ansträngningarna för att detta ska ske.

Alltså ett enda jättelikt Goddag yxskaft från ledande, nationella rikspolitiker som styr vårt land.

Författaren tror att det är likvärdig verksamhet att sälja bilar och vårda människor. Suck.....

Det framgår av samma artikel, doktorn, att Bo Rothstein påstår att många andra forskare stöder Donahue..
Låt mig då påstå att många forskare anser att effektivitet och kvalitet i offentlig sektor gagnas av mångfald och konkurrens, där även privat kapital och privat entreprenörskap kan bidra.

Om vikten av en professionell upphandling, kontroll och utvärdering, där är vi säkert överens.

Jag välkomnar att du Staffan lägger fram de forskare som stödjer dina ståndpunkter för det är alltid intressant med fakta, men hittills har jag tyvärr inte sett något.

Jag betvivlar vidare att ökad utvärdering kommer lösa problemet.

Enligt min mening tenderar politikerna att lägga sig i operativa och organisatoriska frâgor kring vilka de saknar tillräcklig kompetens.

Ett ganska grundläggande fel är identifieringen med sina väljare vilket leder till arbetstagarperspektiv.

Jag minns mina egna tidiga studieârs gymnasieskola där det fanns doktorerade lektorer -engagerade lärdomsgiganter inom sina resp fack. Här var den som undervisade oss i matte själv matematiker. Idag är det som bekant slut med allt sâdant och skolverket her i sin nöd gett sig till att sprida detaljanvisningar kring hur lektionerna skall genomföras.

Jag menar att det är l-ä-t-t-a-r-e att göra den skisserade typen av satsningar i offentlig direkt-regi. Detta därför att det för en privat aktör är mera givande att satsa pâ utanverket i sin strävan att framstâ om attraktiv. Det är därför vi ser de typiska friskolorna orera om sina höga värderingar, sin respekt för individens egenhat och annat mumbo-jumbo. Politikerna är inte bättre. Sâ fort de ser en vârd-kö kliar det i deras fingrar att styra dit mer resurser - i stället för att se kön som symptomet pâ en sjuka som det ankommer pâ specialister att sedan lösa. Alltsâ: Politikerna gâr i löntagarnas och majoriteternas ledband. Inom den öppna vârden finns hela tiden ett antal över-konsumenter och samma där: Deras röster tillmäts lika stor vikt som alla andras. Även här uppfattar jag att det är enklare att hantera den hâr kategorin i offentlig direkt-regi. Sâ fort det nämligen börjar betalas per âtgärd är ju nämligen just det här folket ytterst inkomstbringande (d.v.s. dyrbart!) utan motsvarande intäkt pâ Folkhälso- och välbefinnandesidan.

Det Danielsson skriver om forskning som redovisar positiv effekt av den offentliga sektorns konkurrensutsättning är ett motsv. underbetyg ât denna sekor utan att i sak innebära ett motsv. överbetyg för de privata aktörerna. Tolkningen av forskningsresultaten framstâr som felaktig -men sâ är ju Danielsson ocksâ just politiker och som sâdan ytterst lindrigt kompetent betr. det av mig ovan antydda. Jag menar att det vore bättre med mera självstarka politiker mindre benägna att fria till ungefär vilka väljaropinioner som helst. Ett grundfel är att politikerna i sin egen högst personliga amatörism, underskattar t.ex. betydelsen av ytterst kompetent personal. Genom att utarma den offentliga sektorn skapar de ett läge där varje annan utförare fort framstâr som bättre (utan att kanske ens vara det).

En bra artikel av Staffan!
Ett problem med den offentliga vården är att när man anlitar den blir man i princip omyndigförklarad under tiden man befinner sig i dess våld. Vårdgivarna menar att de har en professionell syn på sitt uppdrag. Men allt för ofta är det en del av problemet snarare än en del av lösningen. För i den kontexten blir patienten rättslös, i synnerhet som de svenska patienträttigheterna är skrivna. Möjligheten att ekonomiskt få upprättelse för dålig vård är i princip obefintliga. Patienten tillåts inte vara kund, får aldrig ha en jämbördig affärsrelation med vården.

Jag tror att det är när denna osunda relation mellan patient och vårdgivare följer med in i vinstdriven vårdverksamhet som vi får se exempel på dålig vård och märkliga transaktioner. Ge patienten rätten till sin egen kropp, sin egen tid, sin egen vård, sitt eget val av vårdgivare, rätten att klaga och få saken prövad i en kunnig domstol.
En sådan förändring förutsätter en vård dominerad av affärsmässigt intresse att tjäna patienten, inte att maximera skattefinansieringen och minimera kostnaderna utan hänsyn till patienten.

Pengar är det enda språk vårdorganisationer förstår. När det blir dyrt att ge dålig vård då vinner patienten. Privat verksamhet har alltid varit bättre än offentlig på att ge bra service. I en ärlig konkurrens mellan offentlig och privat vård kommer den privata ge billigare, bättre eller snabbare vård, beroende på hur man prioriterar. Men det förutsätter att vården är ekonomiskt och juridiskt ansvarig inför patienten och inte bara inför en ansiktslös byråkrati.

#17: I mina ögon skriver du utan f.g. eftertanke.
Den privata vârd du efterlyser finns redan -helt vid sidan om all offentlig finansiering. Här är det bara att själv betala.

Samma alldeles utmärkta vârd finansierad via skatterna skulle leda till ett ökat skattetryck.

Dessutom är sâdant som vârd, utbildning, domslut o.likn. notoriskt svâra att pâ stâende fot utvärdera. Jag tror att "användarna" i eget bästa intresse gör klokt i att här ta intryck av "experterna".

Den som har fostrat en egen barnaskara för att sedan se dem gâ vidare i sina liv vet hur stor spridning det kan vara mellan det man uppfattade dâ det begav sig jämfört med hur det sedermera kom att utveckla sig.

Till sist anser jag det viktigt aatt samhället uppträder med auktoriet och legitimitet. Det är okey att via tvângs-skatter bekosta en motsv. offentlig sektor -förutsatt att denna i sig sedan upplevs som legitim.
Ur detta följer att t.ex. de offentiga domstolarna mâste upplevas som "bra". Att däremot driva in skatt för att sedan skicka denna vidare till i grunden o-övervakade privata, vinst-maximerande aktörer skulle enl. min mening sakna varje moralisk/politisk legitimitet.

@#18
Ja, du stjärnan, vad anser du vara det moraliska i att staten först kräver hutlöst med skatt till vården och sedan står du rättslös när vården gör fel? Vad är det moraliska i den höga skatten för vård, och vill man försäkra sig om god vård som även kan ställas till svars för sitt agerande, då måste man betala en gång till?

#19: All offentlig makt i Sverige utgâr frân folket. Att vi inom det systemet sedan har valt ordningen med en representativ demokrati ändrar inte det första. Det är alltsâ vi själva som väljer att beskatta oss för att den vägen bestrida gemensamma utgifter.

Dessa framstâr sedan som mer eller mindre gemensamma och mer eller mindre berättigade. I mitten av utgiftsmassan finns enl. min mening sâdant som t.ex. rätts- och försvarsväsendet. Ju längre ut frân denna centrala kärna vi sedan rör oss desto mindre uppenbart ter det sig att innefatta utgiftsslaget i den skattefinasierade sektorn.

Hälso- och sjukvârden skulle enl. min mening inte med nödvändighet behöva vara skattefiansierad. Inom ocksâ den finns visserligen uppgifter av uppenbar samhällerlig nytta som t.ex. bekämpningen av vissa smittsamma farsoter o.likn. En stor del av sjukvârden har dock snarare karaktären av personlig konsumtion.
Den som väljer att t.ex. röka, supa eller vräka i sig mat bekostar detta privat och belastar sedan sjukvârden med de uppkommande vârdbehoven. Vid sidan av sâdant finns ocksâ annan sjukdom som är svârare eller inte ens möjlig att som individ undvika. Inte heller här finner jag det uppenbart att ens detta skulle göra den motsv. vârden till en primärt samhällerlig angelägenhet. Allt detta egna privata uppfattningar.

Samtidigt har vi alltsâ en mera generös offentligfiansierad sjukvârd. Här finner jag det politiskt nödvändigt att denna är i princip tillgânglig och lika för alla. Här tvingas dâ huvudmannen att följa uppgjord budget och att rent allmänt se till att det blir lika vârd per utgiftskrona. Det skulle inte fungera att skattefinansiera en delad sjukvârd där en del fick "bättre", andra "sämre" och ytterligare andra ingen vârd alls. Där skulle gemenskapen saknas.
Inte heller skulle det vara möjligt att ikläda sig kostnader som inte hade täckning i motsv. skatteintäkter.

Det du sedan skriver om rättslösheten är nâgot helt annat, nämligen en frâga om hur lagarna är utformade. Din ev. "patienträtt" är inte och skall heller inte vara beroende om -och i sâ fall hur mycket- du ev. har betalat.

Låter som om vi skulle kunna finna en viss principiell samsyn. Jag vidhåller dock att det dåliga rättsskyddet för patienterna är medvetetet utformat så för att bespara sektorn oroande budgetöverraskningar.

Danielsson bortser från att specifikationer och upphandlingar ger stora kostnader och centraliserar och byråkratiserar, vilket mycket väl kan överskrida väl kända effektivitetsvinster med privata inslag. Som ”doktorn” har varit inne på så är det svårt att specificera. Ska det bli någon verklig effektivisering så måste pengarna styra långt mer.

Éxempelvis finns en omfattande felutbildning bortom grundskolan eftersom användaren inte betalar. Om sådan utbildning fick betalas till hälften av studenten så skulle specifikationer i stort sett kunna ellimineras. Utbilda dig till något hur dumt som helst och som inte behövs, men du får betala. Mer riktiga och från politiska vindar oberoende företag skulle uppstå. Barnomsorgen skulle kunna finansieras på samma sätt eller ännu bättre helt skattebefrias. Så att ägaren kan stoppa pengarna direkt i fickan.

Inom den svenska låtsasprivatiseringen är det som regel förbjudet att betala extra för en förbättring, vilket ger uppenbara nackdelar utanför moralisternas och planbyråkraternas värld. Företagen har ett väldigt kort perspektiv och är beroende av de korrupta makthavarna och det finns ingen riktig konkurrens. Med sånt här infört inom i stort sett all vård, skola och omsorg blir det naturligtvis mycket lägre skatter. Alliansens politiskt korrekta låtsasprivatisering med milimeterrättvisa kan mycket väl vara det sämsta alternativet.

Att många människor endast vill ha Non Profit Organizations (NPO) inom skattefinansierad vård, skola, omsorg - i likhet med i en del andra länder - beror nog på att man känner sig främmande för och inte vill ha in kommersiella värderingar i så känsliga verksamheter.

Där man har valfrihet som t ex inom äldreomsorgen i Stockholm ser man att de gamla och deras anhöriga helst väljer olika NPO. Antagligen för att man tycker att dessa har en trovärdig värdegrund som fokuserar på själva kärnverksamheten, på vården. När det gäller vårdföretag som Attendo, Carema, Aleris m fl fruktar man nog att dessas fokusering vid det ekonomiska resultatet gör att kärnverksamheten kan komma i andra hand.

#4 och #5:
Den här frågan är enkel att lösa. Man återinför det system
Som rådde innan socialiseringen trädde i kraft. Ännu på 70-talet fick privata vårdgivare betalt för faktiskt utfört arbete. Inga grundbidrag och inga avdrag om patienten behövde skickas vidare. Allt betalt av det allmänna så att patienten betalade en mindre avgift som var lika stor överallt.

På den tiden fanns inga köer för de premierades som tog emot sina patienter. Om du inte var nöjd gick man vidare.

Problemet idag är att man ersätts även för patienter som aldrig besöker en läkare och alla avdrag för vård på andra ställen. Inte fenomenet privata läkare. Gör det enkelt och ersätt de arbeten som utförs. Låt en statlig myndighet sköta administrationen för att undvika godtycke.