Om författaren
Roland Poirier Martinsson är filosofie doktor och författare.
Om jag frågar en genomtänkt politiker vilken ideologi vederbörande tillhör, och sedan – när svaret blivit liberal, konservativ, socialdemokrat eller socialist – ställer en eller två enkla kontrollfrågor, då har jag skaffat tillräckligt med kunskap för att med hög träffsäkerhet kunna förutsäga personens åsikter i ett helt batteri sakfrågor. Dessutom skulle jag med god sannolikhet kunna gissa vederbörandes attityder i förhållande till en mängd olika vardagssituationer och dennes preferenser beträffande livsstil, kultur och fritidsaktiviteter.
Om den etikett man vill klistra på sig i ideologiskt avseende äger sådan kraft, då måste den självklart också vara av betydelse.
Diskussionen om de politiska etiketternas betydelse har aktualiserats på båda sidorna av det politiska fältet under det senaste året, vilket Janerik Larsson visade här på Newsmill i förra veckan i sin artikel Kriget om etiketterna stjäl fokus från politiken. När Håkan Juholt gjorde konstpaus mellan social och demokrati i sitt installationstal, var det inte någon som missade att han gjorde en ideologisk poäng. Den skulle få konsekvenser både för kommande retorik och politiska förslag. Precis som Janerik Larsson skriver ligger det ett anspråk i begreppet: det finns riktig demokrati – social demokrati – och skendemokrati.
På andra sidan det politiska fältet diskuteras relationerna mellan liberalism, konservatism – båda med diverse prefix – och borgerlighet. Janerik Larsson har observerat att man antingen är, “… x eller så är man inte värd ett ruttet lingon”. Jag har också stött på sådana attityder, men då har de kommit från snäva och överentusiastiska ideologer, som befinner sig ganska långt ifrån de viktiga plattformar där åsikter formas och beslut fattas. Dessa ilskna personer hörs mycket av det enkla skäl att de höjer rösten i ett litet rum: det är lite twitter, lite bloggar och ett och annat slutet sällskap. Befinner man sig där tycks de dominera.
Annars har min erfarenhet som tydlig konservativ under de senaste åren varit att jag mötts med vänlighet, intresse och respekt från den alldeles övervägande majoritet liberaler som jag stöter på i spalterna eller i fysiska rum. Visserligen är det få av dem har lyssnat, nickat, och sedan sagt, ”du hade rätt, jag hade fel”, men min känsla är att det finns en växande insikt att vi delar viktiga, politiska mål, och att vi har en gemensam motståndare: fienderna till frihet och tillväxt.
Samtidigt är det en av mina tumregler när det gäller politik och opinionsbildning att tycka likadant som Janerik Larsson. Och givetvis har han rätt i att krig om etiketter riskerar stjäla fokus från det som är viktigt. Om ideologiska renlärighetskrav tillåts dominera omöjliggörs de tillfälliga allianser som faktiskt driver politiken framåt. Om opinionsbildningen utgår från motsvarande renlärighetskrav kommer man att frikoppla den från faktiska politiska processer. Dessa är faror som kan få viktiga demokratiska och politiska verktyg att helt gå i baklås, och Janerik Larsson gör rätt som varnar för dem.
Jag har emellertid tre exempel på när etiketterna kan vara goda inslag i det politiska samtalet. Det första är när man diskuterar politikens förutsättningar på ett grundläggande filosofiskt plan. Den viktiga brasklappen är att man måste förstå att göra åtskillnad mellan politisk filosofi och praktisk politik. När praktiska beslut förväntas hämta rättfärdigande direkt ur de filosofiska textböckerna får man problem.
Det andra exemplet gäller när politiken genomgår paradigmatiska förändringar. Vi har två tydliga exempel ur vår samtid, det ena ligger bakom oss, det andra sannolikt framför oss. När nyliberalismen formulerade en annan syn på politiken än den som dominerade det offentliga samtalet i Sverige hade man i själva verket långt fler anhängare än vad som gick att avläsa i opinionsmätningar och politiska beslut. Det krävdes att rörelsen definierade sig och, ja, etiketterade sig, för att de många som sympatiserade med stora delar av agendan skulle se sambanden mellan sina åsikter och en världsbild. Först då gick det att växla in rörelsens momentum i faktiska, politiska beslut.
Just nu befinner sig den konservativa rörelsen i Sverige på ungefär samma plats som nyliberalerna innan dess idéer började göra avtryck i politiken. Mycket tyder på att antalet personer som förhåller sig till politiken på ett frihetligt, konservativt sätt är långt större än det antal som faktiskt identifierar sig som politiskt konservativa. För att nå dem krävs ett tydligt, politiskt alternativ, som sammanfattar deras åsikter och världsbild, stoppar allt i en burk och sätter på en etikett.
För det tredje, vi lever i oroliga tider, där en populistisk vänster söker landvinningar med löften om att rulla tillbaka många av de frihetsreformer som tjänat Sverige väl under de senaste tjugo åren. Erfarenheten säger att alliansen mellan konservativa och liberala är det effektivaste skyddet mot den sortens hot. Och precis som goda grannar kräver ett gott staket, kräver goda allianser att de ingående parterna äger god självkänsla och självmedvetenhet. Vi är inte där i Sverige i dag. Liberaler famlar efter identitet, liksom konservativa. Man känner inte alltid igen varandra som allierade, av det enkla skälet att konturerna är för suddiga. Då är också risken att man konstruerar den andra utifrån sina egna fördomar, skapar onödiga animositeter, bråkar om småsaker, istället för att förenas kring det som är viktigt.
Min känsla, och detta är en extremt icke-exakt vetenskap, är att det där håller på att förbättras. Jag har i andra sammanhang nämnt Svenska Dagbladets ledarsida som föredömlig, där liberaler och konservativa delar plattform på ett otvunget och självklart respektfullt sätt. Dagens Nyheters ledarsida har under Peter Wolodarski breddat sin liberala profil och skapat meningsfulla kontaktytor för konservativa läsare. Samhällsmagasinet Neo har bytt sin benämning från liberal till borgerlig, och gjort en poäng av att detta bör uppfattas helt och hållet som en – i liberal anda – opinionsbildande utvidgning, inte som ett ställningstagande emot eller för något. I landsortspressen finns det gott om exempel på motsvarande öppenhet. Sundsvalls Tidning, Borås Tidning, Kvällsposten, Smålandsposten och Barometern (och det finns fler) är alla tidningar som slår upp fönster mot den vidare borgerligheten, och stänger dörren för det snävt ideologiska perspektivet.
Så visst har etiketter betydelse. Utan värderingsmässig och ideologisk självmedvetenhet blir det mycket svårare för borgerligheten att bygga och vidmakthålla de allianser som kan stå emot liberalismens och konservatismens gemensamma motståndare. I det meningsfulla samarbetet ligger också inbyggda mekanismer som motverkar den ilskna och kontraproduktiva renlärighet som Janerik Larsson med rätta varnar för.
Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/46020
RPM: "För det tredje, vi lever i oroliga tider, där en populistisk vänster söker landvinningar med löften om att rulla tillbaka många av de frihetsreformer som tjänat Sverige väl under de senaste tjugo åren."
Det är ju uppenbart att de så kallade frihetsreformerna har problem, man kan nämna OECD:s PISA-tester, betygsinflation samt Carema och Attendo-Care skandalerna.
RPM och Janerik Larsson har det gemensamt att de inte nämner några fakta. De är inte inlästa. Det handlar om axiom, nämligen att all privat verksamhet ökar individens frihet.
Det är bekvämt att ligga på abstrakt nivå, det är så mycket enklare och bekvämare.
Det initiala valet av producenter av äldrevård skymmer den maktutövning som sker under alla annan tid som den äldre är bosatt på ex. Carema. Och att den totala valfriheten slutar på minus för den äldre.
Borgerligheten har svårt med privata kollektivs maktutövning, den sopas under mattan. Den döljs även av en frammanad jesus-figur den så kallade entreprenören. Består i själva verket av gigantiska internationella bolag.
Demokratin minskar i ungefär samma utsträckning som verksamheten privatiseras. Så ligger det till.
Medborgarna får fortfarande rösta men allting är utlagt på entreprenad, så det blir allt mindre meningsfullt att rösta på något.
Permalänk | Anmäl
Doktor Eleph@nt, 2012-07-23, 12:01
Den konservativa rörelsen är oerhört svag i Sverige. Moderaterna har intagit mittfältet med FP och C numera till höger om sig, men nära.
I vår tids ödesfråga står hela etablisimanget på samma sida. Yttrandefriheten är inskrängt genom hetslagstiftning, statlig finansierade propagandainstitutioner, som särskilda organ för genus, brott mm.
Media är, internationellt sätt, oerhört enkelrikdade och ger endast selektiv information. Fördömmande av dissidenter är legio istället för en frisk debatt om sakförhållanden. Man ettiketerar och brännmärker sina "halmgubbar".
Vi är således mycket långt från en fri oberoende press som rapporterar konsekvensoberoende.
Det är tur att ett svenskt Tryckfrihetssällskap bidats men dedo tråkigare att vissa inbjudna(efter påtryckningar?) hoppar av ...
Permalänk | Anmäl
Sten Figaro, 2012-07-23, 12:40
Etiketter används dagligen och används så att man slipper använda hjärnan så mycket, dvs de är energieffektiva.
Man kan snabbt lägga en etikett på en person sedan så behöver man inte lyssna mer.
Som alla metoder så finns det styrkor och svagheter.
Man bör vara medveten om styrkorna och svagheter så kan man använda metoden bra.
Här är en hög med bra etiketter.
Socialist
Fascist
Politisk Korrekt
Statskramare
Bidragtagare
Produktions ekomomi
Spara
Investera
Bubbla
Här är en hög med överförbrukade etiketter:
Rasist
Muslim
Invandrare
Höger extrem
Global uppvärmning
Kvotering
Feministisk
Keyens
Lågkonjunktur
Tjänste Ekonomi
Konsumera
Låna
Permalänk | Anmäl
u_19023, 2012-07-23, 12:58
Så länge historielösa skribenter som Roland Poirier Martinsson kallar sig konservativa finns det ingen konservatism i Sverige och inga reella värdekonservativa alternativ än SD. Roland Poirier Martinsson gör allt för att framstå som en del av dagens borgerlighet, och det är han också, en liberal som dessutom råkar (moderiktigt nog) vara katolik och religiös. Här har vi alltså en man som känner värdemässig gemenskap med islam och dess utövare - fine, men det diskvalificerar honom definitivt som konservativ och gör honom bara ytterligare till en av etablissemangets megafoner. Synd, vi skulle behöva en liberalkonservativ rörelseriktning i Sverige, som komplement till SDs socialkonservatism.
Permalänk | Anmäl
Calle Bengtsson, 2012-07-23, 17:11
Roland Poirier Martinsson.
Det är lätt att vara överens med dig om att borgerligheten måste bygga allianser som kan stå emot liberalismens och konservatismens gemensamma motståndare. Åtminstone om man vill sitta kvar vid makten efter september 2014.
Det tråkiga är bara att dom gemensamma motståndarna står att finna inom de egna leden; du satte dig själv i ett prekärt läge härvidlag när du på ett lunchseminarium på Timbro i våras lät meddela att du föredrar ett Sverige med en majoriet muslimer framför en majoritet folkpartister. Även om uttalandet var lite raljant så förstod åhörarna att du menade vad du sa.
Denna form av trojaneri kommer förmodligen att sänka alliansen.
Det är det ena.
Det andra är din tidning Svenska Dagbladet som tidigare var borgerlighetens flaggskepp; fortfarande en utmärkt ledarredaktion med landets vassaste skribenter men vad hjälper det när tidningen i övrigt domineras av den miljövänster som har extremism som kännetecken.
Samma tidning tillämpar en censur av oliktänkande som närmast påminner om tiden innan järnridån föll.
Och man har inte dragit sig för att vara megafon för den oerhört skadliga propaganda som har fåttt gemene man att tro på klimathot utan verklighetsförankring och att co2 är ett dödligt gift etc.
Roland, det känns svårt att se hur du ska få ihop det i slutändan med borgerlighetens huvudmotståndare; dom hade fått det tufft om du och Svd hade gått motströms mot övriga media och varit ärliga mot den svenska allmänheten.
Svenska medias agerande i dag kommer att ta en ände med förskräckelse. Med eller utan etiketter.
Permalänk | Anmäl
lorentz brydolf, 2012-07-23, 19:28
Roland
Jag kan med lätthet identifiera mig med en del föregående uttalanden. Det är lätt att vara kulturellt raljant och verbalt slagfärdig, när innehållet i åsikterna aldrig är tänkta att omsättas i praktisk handling. Att vara pragmatisk, räkna med ekonomiska och känslomässiga realiteter är en helt annan historia. Där väger Dina guldvågsvägda uttalanden lätt som luft.
Att vi i allt högre utsträckning kan identifiera en befolkning, vars intresse för Strinbergsmässiga klokheter, och dr Glasklara spetsfundigheter börjar vittra sönder, när den allt mer påtagliga verkligheten gör sig gällande i livets nödtorft, är ett fenomen som inte längre skönlitterärt kan omskrivas eller bortförklaras, det borde även en salongsglänsare som Du börja skönja.
Hårdare tider stundar, så även kravet på ideologerna språk. Det blommigas nodvändighet överröstas av det praktiska kravet och de hela händernas män.
Handlingens pågar börjar sakta överta ansvaret, som länge legat hos finlemmade poeter och drömmare. Saknade av ingen.
Permalänk | Anmäl
Kristian Grönqvist, 2012-07-23, 20:04
Eftersom RPM och Janerik befinner sig i USA, deras drömland, så kan man diskutera modellandet som Sverige ska förvandlas till.
Jag såg idag den här välgjorda dokumentären från BBC - om fattigdomen i USA. Jeffrey Sachs , Columbia University påpekar också att bland de rika länderna har USA också lägstsocial mobilitet dvs. om du föds fattig så kommer du att dö fattig.
Det är också intressant att se när höger-tankesmedjan Heritage Foundation förnekar att det finns någon fattigdom i landet. Precis samma debatt vi haft i Sverige om barnfattigdomen. Högern vill förhindra all offentlig diskussion om fattigdom.
http://www.youtube.com/watch?v=whlEY1DAidw&feature=related
Permalänk | Anmäl
Doktor Eleph@nt, 2012-07-23, 20:11
"– ställer en eller två enkla kontrollfrågor, då har jag skaffat tillräckligt med kunskap för att med hög träffsäkerhet kunna förutsäga personens åsikter i ett helt batteri sakfrågor."
Jag är nyfiken på den eller de kontrollfrågorna.:)
/M
Permalänk | Anmäl
Mårten B, 2012-07-23, 22:06
#7 Fattigdom är ointressant. Lata, fula och odugliga människor är fattiga. Vackra arbetsamma och smarta människor är rika.
Men man kan vara fattig materiellt och rik själsligt med stor harmoni.
Samtidigt så kan man vara rik materiellt och fattig själsligt med inga riktiga vänner och djupt olycklig.
Det bästa är att staten inte tar sig vatten överhuvudet utan ser till att alla har rimliga förutsättningar att leva i fred och ro.
30 000 bönder kan producera mat till alla i Sverige. Det medför att alla andra kan ligga i sovsäcken på fjälltoppen och meditera.
Mvh
Per
Permalänk | Anmäl
u_19023, 2012-07-23, 22:26
#9 Per M,: Du beskriver en marxistisk drömvärld, men det tror jag inte var meningen ;-) Att liberaler skulle låta någon ligga på en fjälltopp är naturligtvis en chimär - utan marknad, ingen liberalism.
Permalänk | Anmäl
Calle Bengtsson, 2012-07-23, 23:32
En "konservativ" debattör. Otroligt! Jag måste titta noga.
Att vara fiende till frihet är illa (om man nu någorlunda definierat vad frihet är, vems frihet, frihet till och från, o.s.v.).
Men fiende till "tillväxt"?
Avses ekonomisk tillväxt handlar det om exponentiell tillväxt, och vem kan i det långa loppet vara vän av den? Inte någon.
Permalänk | Anmäl
u_20369, 2012-07-24, 08:14
Underbart när länder med politiska system som USA och England, som inte kan klara sin egen befolkning har anställda som Roland Poirier Martinssonsom ger oss råd hur vi ska klara oss.
Vi kanke ska komma ihåg att USAs medianinkomst låg på 186 000 sist jag kollade. Att England har skulder på 1000% GNP vilket gör att dom inte ses som ett särskilt viktigt land när dom ska sälja i t..ex. Kina.
Du kanske borde ställa kontrollfrågor till dej själv som, arbetar du för en ideologi som kan lösa några framtidsproblem. Blir folk rikare eller fattigare med den politik som du förespråkar.
Permalänk | Anmäl
Anders Olsson, 2012-07-25, 08:03
Summan 1000% för England avser alla skulder offentliga, privata, financiella och från företag
Permalänk | Anmäl
Anders Olsson, 2012-07-25, 11:20
#13
http://econ.economicshelp.org/2009/03/historical-national-debt.html
England är ett av de bästa länderna världen.
Det är ingen slump att alla snart pratar engelska.
Permalänk | Anmäl
u_19023, 2012-07-26, 00:27
Säg som det är Roland. Kulturmarxismen, också kallad kommunismen version 2.0 som kom med 1970 talets vänstervåg och för vanliga dödliga är känt som politisk-korrekthet har trängt djupt in i det som en gång kallades borgerligheten men nu alliansen. Du omskriver det till luddiga etiketter, vilket antagligen är sant men samtidigt ganska perifert. Det finns ett tydligt motsatsförhållande mellan att vara kulturkonservativ och företeelser som mångkultur, mansinvandring och feminism (könsmaktsordning) för att nämna några exempel. För att få en mer neutral mediabevakning av västvärdens i särklass mest kulturmarxist anstuckna mediakår har dock herr Reinfelt stämt in i allsången från Frankfurtskolan. Där är pudelns kärna.
Permalänk | Anmäl
Kaffeburk, 2012-08-01, 21:50
Jag har ibland svårt att förstå var RPM vill ha sagt i all sin välvilja. Jag har också tidigare varit kritisk till den låt-gå-konservatism som han företräder. Förvisso kan den säkert av många betraktas som synnerligen human och tolerant, vilket oftast är positiva egenskaper. Men vissa värden, normer och övertygelser går det inte att kompromissa bort i en allmän välvilja.
Att ha en ideologi, när man sysslar med politik, är för mig närmast en nödvändighet. Den ledsagar, den visar vägen och ger mig en plattform varifrån jag kan fatta vettiga beslut. Oftast ger det ena ställningstagandet det andra. Det finns en logik, ett sammanhang i det hela. Ideologin är samtidigt en signal utåt. Som konservativ behöver jag inte komma med förhandsinformation var jag står i olika frågor. Säger jag att jag är konservativ så ger det samtidigt ett besked ungefär var jag hamnar i mina ställningstaganden.
Nu finns det som RPM så riktigt påpekar en rad prefix både när det gäller konservatismen och liberalismen som ytterligare förklarar ens värderingar. Fram tills det att Sverigedemokraterna började kalla sig socialkonservativa hade jag inga problem med att själv förklara mig vara socialkonservativ. Eftersom media går den lätta vägen så har man allt för enkelt på nyhetsplats svalt att SD nu skulle vara socialkonservativa – vilket jag inte anser dem vara. Risken att i detta läge hävda sin socialkonservatism och förväxlas med SD är otrevligt stor, vilket gör att en annan etikett skulle vara att föredra.
Om RPM behagar skämta eller om det är allvar vet jag inte. Men jag ställer mig frågande och synnerligen skeptisk till den ”tumregel” RPM bekänner sig att han alltid, när det gäller politik och opinionsbildning tycker likadant som Janerik Larsson. Framför allt med en guru-status RPM lyckats få sig tillerkänd när det gäller att tolka konservartismen. Larsson är liberal och i en rad frågor tämligen nyliberal. Det kan närmast betraktas som konservativt osunt att alltid hamna på samma politiska linje som Larsson. Även om han har sina förtjänster.
När sedan RPM talar om konservatismens och liberalismens ”gemensamma motståndare: fiender till frihet och tillväxt” så blir jag än mer bekymrad.
Frihet säger jag ja till. Frihet under ansvar, inte den okontrollerade, egoistiska frihet som nyliberalismen företräder. Men obetingat för tillväxt kan jag på inga villkor vara. Tillväxten måste vara ett redskap och inte ett mål i sig. Tillväxten måste vara ett medel för att nå livskvalité. Tillväxt får inte förväxlas med utveckling. Det är två skilda saker. De kan hänga ihop, men behöver inte göra det. Behöver vi tillväxt för att klara sjukvård, utbildning, social omsorg, försvar och de förutsättningar som går att påverka för att människor ska kunna få lyckliga liv – ja, då är tillväxten bra och på sina områden nödvändig.
Men vi får inte stå främmande och blunda inför tillväxtens baksida. Ekonomisk tillväxt kräver ofta rationaliseringar, stordrift och kollektiva lösningar. Den enskilde människans behov och önskemål försvinner i tillväxtens ekonomiska fördelar.
Kraven på tillväxt har för allt för många politiker och storföretag blivit något som går att likna vid en religiös mening med livet. Tillväxt i sig ger inte mänsklig lycka, livskvalité eller ett värdigt liv. Och det är detta tillväxten måste vara till för. Okontrollerad tillväxt kan resultera i det motsatta – olycka, förtryck och en nedmontering av det civiliserade samhället, där platsen för andliga världen och normal medmänsklighet blir synnerligen begränsad.
Permalänk | Anmäl
Rolf K Nilsson, 2012-08-25, 07:25
16 kommentarer I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.
RPM: "För det tredje, vi lever i oroliga tider, där en populistisk vänster söker landvinningar med löften om att rulla tillbaka många av de frihetsreformer som tjänat Sverige väl under de senaste tjugo åren."
Det är ju uppenbart att de så kallade frihetsreformerna har problem, man kan nämna OECD:s PISA-tester, betygsinflation samt Carema och Attendo-Care skandalerna.
RPM och Janerik Larsson har det gemensamt att de inte nämner några fakta. De är inte inlästa. Det handlar om axiom, nämligen att all privat verksamhet ökar individens frihet.
Det är bekvämt att ligga på abstrakt nivå, det är så mycket enklare och bekvämare.
Det initiala valet av producenter av äldrevård skymmer den maktutövning som sker under alla annan tid som den äldre är bosatt på ex. Carema. Och att den totala valfriheten slutar på minus för den äldre.
Borgerligheten har svårt med privata kollektivs maktutövning, den sopas under mattan. Den döljs även av en frammanad jesus-figur den så kallade entreprenören. Består i själva verket av gigantiska internationella bolag.
Demokratin minskar i ungefär samma utsträckning som verksamheten privatiseras. Så ligger det till.
Medborgarna får fortfarande rösta men allting är utlagt på entreprenad, så det blir allt mindre meningsfullt att rösta på något.
Den konservativa rörelsen är oerhört svag i Sverige. Moderaterna har intagit mittfältet med FP och C numera till höger om sig, men nära.
I vår tids ödesfråga står hela etablisimanget på samma sida. Yttrandefriheten är inskrängt genom hetslagstiftning, statlig finansierade propagandainstitutioner, som särskilda organ för genus, brott mm.
Media är, internationellt sätt, oerhört enkelrikdade och ger endast selektiv information. Fördömmande av dissidenter är legio istället för en frisk debatt om sakförhållanden. Man ettiketerar och brännmärker sina "halmgubbar".
Vi är således mycket långt från en fri oberoende press som rapporterar konsekvensoberoende.
Det är tur att ett svenskt Tryckfrihetssällskap bidats men dedo tråkigare att vissa inbjudna(efter påtryckningar?) hoppar av ...
Etiketter används dagligen och används så att man slipper använda hjärnan så mycket, dvs de är energieffektiva.
Man kan snabbt lägga en etikett på en person sedan så behöver man inte lyssna mer.
Som alla metoder så finns det styrkor och svagheter.
Man bör vara medveten om styrkorna och svagheter så kan man använda metoden bra.
Här är en hög med bra etiketter.
Socialist
Fascist
Politisk Korrekt
Statskramare
Bidragtagare
Produktions ekomomi
Spara
Investera
Bubbla
Här är en hög med överförbrukade etiketter:
Rasist
Muslim
Invandrare
Höger extrem
Global uppvärmning
Kvotering
Feministisk
Keyens
Lågkonjunktur
Tjänste Ekonomi
Konsumera
Låna
Så länge historielösa skribenter som Roland Poirier Martinsson kallar sig konservativa finns det ingen konservatism i Sverige och inga reella värdekonservativa alternativ än SD. Roland Poirier Martinsson gör allt för att framstå som en del av dagens borgerlighet, och det är han också, en liberal som dessutom råkar (moderiktigt nog) vara katolik och religiös. Här har vi alltså en man som känner värdemässig gemenskap med islam och dess utövare - fine, men det diskvalificerar honom definitivt som konservativ och gör honom bara ytterligare till en av etablissemangets megafoner. Synd, vi skulle behöva en liberalkonservativ rörelseriktning i Sverige, som komplement till SDs socialkonservatism.
Roland Poirier Martinsson.
Det är lätt att vara överens med dig om att borgerligheten måste bygga allianser som kan stå emot liberalismens och konservatismens gemensamma motståndare. Åtminstone om man vill sitta kvar vid makten efter september 2014.
Det tråkiga är bara att dom gemensamma motståndarna står att finna inom de egna leden; du satte dig själv i ett prekärt läge härvidlag när du på ett lunchseminarium på Timbro i våras lät meddela att du föredrar ett Sverige med en majoriet muslimer framför en majoritet folkpartister. Även om uttalandet var lite raljant så förstod åhörarna att du menade vad du sa.
Denna form av trojaneri kommer förmodligen att sänka alliansen.
Det är det ena.
Det andra är din tidning Svenska Dagbladet som tidigare var borgerlighetens flaggskepp; fortfarande en utmärkt ledarredaktion med landets vassaste skribenter men vad hjälper det när tidningen i övrigt domineras av den miljövänster som har extremism som kännetecken.
Samma tidning tillämpar en censur av oliktänkande som närmast påminner om tiden innan järnridån föll.
Och man har inte dragit sig för att vara megafon för den oerhört skadliga propaganda som har fåttt gemene man att tro på klimathot utan verklighetsförankring och att co2 är ett dödligt gift etc.
Roland, det känns svårt att se hur du ska få ihop det i slutändan med borgerlighetens huvudmotståndare; dom hade fått det tufft om du och Svd hade gått motströms mot övriga media och varit ärliga mot den svenska allmänheten.
Svenska medias agerande i dag kommer att ta en ände med förskräckelse. Med eller utan etiketter.
Roland
Jag kan med lätthet identifiera mig med en del föregående uttalanden. Det är lätt att vara kulturellt raljant och verbalt slagfärdig, när innehållet i åsikterna aldrig är tänkta att omsättas i praktisk handling. Att vara pragmatisk, räkna med ekonomiska och känslomässiga realiteter är en helt annan historia. Där väger Dina guldvågsvägda uttalanden lätt som luft.
Att vi i allt högre utsträckning kan identifiera en befolkning, vars intresse för Strinbergsmässiga klokheter, och dr Glasklara spetsfundigheter börjar vittra sönder, när den allt mer påtagliga verkligheten gör sig gällande i livets nödtorft, är ett fenomen som inte längre skönlitterärt kan omskrivas eller bortförklaras, det borde även en salongsglänsare som Du börja skönja.
Hårdare tider stundar, så även kravet på ideologerna språk. Det blommigas nodvändighet överröstas av det praktiska kravet och de hela händernas män.
Handlingens pågar börjar sakta överta ansvaret, som länge legat hos finlemmade poeter och drömmare. Saknade av ingen.
Eftersom RPM och Janerik befinner sig i USA, deras drömland, så kan man diskutera modellandet som Sverige ska förvandlas till.
Jag såg idag den här välgjorda dokumentären från BBC - om fattigdomen i USA. Jeffrey Sachs , Columbia University påpekar också att bland de rika länderna har USA också lägstsocial mobilitet dvs. om du föds fattig så kommer du att dö fattig.
Det är också intressant att se när höger-tankesmedjan Heritage Foundation förnekar att det finns någon fattigdom i landet. Precis samma debatt vi haft i Sverige om barnfattigdomen. Högern vill förhindra all offentlig diskussion om fattigdom.
http://www.youtube.com/watch?v=whlEY1DAidw&feature=related
"– ställer en eller två enkla kontrollfrågor, då har jag skaffat tillräckligt med kunskap för att med hög träffsäkerhet kunna förutsäga personens åsikter i ett helt batteri sakfrågor."
Jag är nyfiken på den eller de kontrollfrågorna.:)
/M
#7 Fattigdom är ointressant. Lata, fula och odugliga människor är fattiga. Vackra arbetsamma och smarta människor är rika.
Men man kan vara fattig materiellt och rik själsligt med stor harmoni.
Samtidigt så kan man vara rik materiellt och fattig själsligt med inga riktiga vänner och djupt olycklig.
Det bästa är att staten inte tar sig vatten överhuvudet utan ser till att alla har rimliga förutsättningar att leva i fred och ro.
30 000 bönder kan producera mat till alla i Sverige. Det medför att alla andra kan ligga i sovsäcken på fjälltoppen och meditera.
Mvh
Per
#9 Per M,: Du beskriver en marxistisk drömvärld, men det tror jag inte var meningen ;-) Att liberaler skulle låta någon ligga på en fjälltopp är naturligtvis en chimär - utan marknad, ingen liberalism.
En "konservativ" debattör. Otroligt! Jag måste titta noga.
Att vara fiende till frihet är illa (om man nu någorlunda definierat vad frihet är, vems frihet, frihet till och från, o.s.v.).
Men fiende till "tillväxt"?
Avses ekonomisk tillväxt handlar det om exponentiell tillväxt, och vem kan i det långa loppet vara vän av den? Inte någon.
Underbart när länder med politiska system som USA och England, som inte kan klara sin egen befolkning har anställda som Roland Poirier Martinssonsom ger oss råd hur vi ska klara oss.
Vi kanke ska komma ihåg att USAs medianinkomst låg på 186 000 sist jag kollade. Att England har skulder på 1000% GNP vilket gör att dom inte ses som ett särskilt viktigt land när dom ska sälja i t..ex. Kina.
Du kanske borde ställa kontrollfrågor till dej själv som, arbetar du för en ideologi som kan lösa några framtidsproblem. Blir folk rikare eller fattigare med den politik som du förespråkar.
Summan 1000% för England avser alla skulder offentliga, privata, financiella och från företag
#13
http://econ.economicshelp.org/2009/03/historical-national-debt.html
England är ett av de bästa länderna världen.
Det är ingen slump att alla snart pratar engelska.
Säg som det är Roland. Kulturmarxismen, också kallad kommunismen version 2.0 som kom med 1970 talets vänstervåg och för vanliga dödliga är känt som politisk-korrekthet har trängt djupt in i det som en gång kallades borgerligheten men nu alliansen. Du omskriver det till luddiga etiketter, vilket antagligen är sant men samtidigt ganska perifert. Det finns ett tydligt motsatsförhållande mellan att vara kulturkonservativ och företeelser som mångkultur, mansinvandring och feminism (könsmaktsordning) för att nämna några exempel. För att få en mer neutral mediabevakning av västvärdens i särklass mest kulturmarxist anstuckna mediakår har dock herr Reinfelt stämt in i allsången från Frankfurtskolan. Där är pudelns kärna.
Jag har ibland svårt att förstå var RPM vill ha sagt i all sin välvilja. Jag har också tidigare varit kritisk till den låt-gå-konservatism som han företräder. Förvisso kan den säkert av många betraktas som synnerligen human och tolerant, vilket oftast är positiva egenskaper. Men vissa värden, normer och övertygelser går det inte att kompromissa bort i en allmän välvilja.
Att ha en ideologi, när man sysslar med politik, är för mig närmast en nödvändighet. Den ledsagar, den visar vägen och ger mig en plattform varifrån jag kan fatta vettiga beslut. Oftast ger det ena ställningstagandet det andra. Det finns en logik, ett sammanhang i det hela. Ideologin är samtidigt en signal utåt. Som konservativ behöver jag inte komma med förhandsinformation var jag står i olika frågor. Säger jag att jag är konservativ så ger det samtidigt ett besked ungefär var jag hamnar i mina ställningstaganden.
Nu finns det som RPM så riktigt påpekar en rad prefix både när det gäller konservatismen och liberalismen som ytterligare förklarar ens värderingar. Fram tills det att Sverigedemokraterna började kalla sig socialkonservativa hade jag inga problem med att själv förklara mig vara socialkonservativ. Eftersom media går den lätta vägen så har man allt för enkelt på nyhetsplats svalt att SD nu skulle vara socialkonservativa – vilket jag inte anser dem vara. Risken att i detta läge hävda sin socialkonservatism och förväxlas med SD är otrevligt stor, vilket gör att en annan etikett skulle vara att föredra.
Om RPM behagar skämta eller om det är allvar vet jag inte. Men jag ställer mig frågande och synnerligen skeptisk till den ”tumregel” RPM bekänner sig att han alltid, när det gäller politik och opinionsbildning tycker likadant som Janerik Larsson. Framför allt med en guru-status RPM lyckats få sig tillerkänd när det gäller att tolka konservartismen. Larsson är liberal och i en rad frågor tämligen nyliberal. Det kan närmast betraktas som konservativt osunt att alltid hamna på samma politiska linje som Larsson. Även om han har sina förtjänster.
När sedan RPM talar om konservatismens och liberalismens ”gemensamma motståndare: fiender till frihet och tillväxt” så blir jag än mer bekymrad.
Frihet säger jag ja till. Frihet under ansvar, inte den okontrollerade, egoistiska frihet som nyliberalismen företräder. Men obetingat för tillväxt kan jag på inga villkor vara. Tillväxten måste vara ett redskap och inte ett mål i sig. Tillväxten måste vara ett medel för att nå livskvalité. Tillväxt får inte förväxlas med utveckling. Det är två skilda saker. De kan hänga ihop, men behöver inte göra det. Behöver vi tillväxt för att klara sjukvård, utbildning, social omsorg, försvar och de förutsättningar som går att påverka för att människor ska kunna få lyckliga liv – ja, då är tillväxten bra och på sina områden nödvändig.
Men vi får inte stå främmande och blunda inför tillväxtens baksida. Ekonomisk tillväxt kräver ofta rationaliseringar, stordrift och kollektiva lösningar. Den enskilde människans behov och önskemål försvinner i tillväxtens ekonomiska fördelar.
Kraven på tillväxt har för allt för många politiker och storföretag blivit något som går att likna vid en religiös mening med livet. Tillväxt i sig ger inte mänsklig lycka, livskvalité eller ett värdigt liv. Och det är detta tillväxten måste vara till för. Okontrollerad tillväxt kan resultera i det motsatta – olycka, förtryck och en nedmontering av det civiliserade samhället, där platsen för andliga världen och normal medmänsklighet blir synnerligen begränsad.
Kommentarsfältet är stängt på denna artikel.