Kriget om etiketterna stjäl fokus från politiken

Med tystnade så ska arvet från Juholt glömmas och gömmas. Men ibland gör han sig påmind..Saknas ibland i omröstningarna i riksdagen.

Problemet i sammanhanget är bara att det finns mânge flera partier än ideologier.

Ser vi tillbaka i historien har det alltid funnits tvâ block som bekämpat varandra runt den just dâ dominerande huvudfrâga. Under frihetstiden var det hattar och mössor (mera krig eller mera fred) och i senare tiden sâdant som frihandel kontra protektionism, grundskatternas var eller icke vara o.likn. Alltsâ, fort och grovt, plats pâ scen för tvâ (!) "partier. Dagens borgerliga allians är i sak ett sâdant "parti".

Det som t.v. fattas i dagspolitiken är ett nytt stort tvisteämne.
Därmed förflackas politiken kring ett pysslande med detaljer (av typen jobbskatteavdraget) men ingeting i den vâgen förmân tända den större brasan. I Sverige râder bred samsyn kring det mesta.
Denna yttrar sig sedan i en i huvudsak administrerande politik som handlar om att slâ fast vilka kranar som ev. skall öppnas ytterligae ett kvartsvarv och vilka som skall strypas motsv. Det fumlandet marknadsförs sedan sâ gott det gâr med de av Larsson redovisade ord-kombinationerna -som just är metaforer för allt kranvridandet.

Jag kan hjälpa dig med etiketterna, hur verkligheten numera ser ut: vänsteretablissemanget (dvs politker inom sjuklövern och mediahus) mot SD.

Ser att du har eller jobbar för företagarföreningen, dessa föreningar som i likhet med den djupt depraverade svenska överklassen djupt missuppfattat sin roll i samhället.. Genom att ha oreflkterat stött islamiseringen av Sverige, och genom att inte protestera mot repressionen av kritiska röster, gräver man sin egen grav, förtroendemässigt.

Etiketter är det moderna samhällets förenkling av verkligheten till en för svagt intellektuella begriplig omvärldsuppfattning. Ibland konstruktivt förenklande ibland förvirrande och låtsat djupsinnig analys av ett förhållande, som i sin totala komplexitet skulle vara en ogenomträngjig djungel av koncept.
Var och en läser ändå in vad den vill i etiketterna...

Janerik fruktar en socialdemokrati som balanserar statlig makt mot företagens makt. Sverige är modern till all världens välfärdsstater och nu ska den elmineras. Det är Janeriks mål.

Istället är han en tydlig företrädare för att göra om Sverige till ett USA, där demokratisk makt ska överlämnas till de privata kollektiven. Och under den falska flaggen att detta skulle öka individens frihet.

Nä, konflikterna mellan höger och vänster är hårda, bittra och handlar verkligen inte bara om etiketter.

I frågan om vinst måste man svara med en nyansering, det går alldeles utmärkt att privatisera enkla uppgifter som sophämtning, men inte komplexa verksamheter som vård och skola.

Harvardprofessorn John D Donahue har skrivit en bok som heter "Den svåra konsten att privatisera", SNS-förlag. Det går att skriva avtal mellan en offentlig aktör och en privat aktör när det gäller enkla verksamheter som busstrafik eller sophämtning. Däremot har det visat sig omöjligt att skriva tillräckligt styrande avtal i komplexa verksamheter som vård och skola. Det beror på att skrivna avtal, hur detaljerade dessa än är, i praktiken alltid kan förbigås.

En undersökning visar att svenska folket, även borgerliga väljare om jag inte minns fel, inte är särskilt intresserad av privatisering av vård och skola.

Det senaste årtiondets fall i OECD:s studier av skolan visar kraftigt fallande prestationer för svenska elever. Alltså stat, kommun och företag får mycket sämre medarbetare.

Så man ska komma ihåg att den - typ Janerik - som står på torget och ropar om att de är näringslivets största vän, i själva verket är dess fiende.

Likadant är det med äldrevården där riskkapitalägda Attendo Care och Caremas eskapader inte imponerar precis.

Regeringen Reinfeldt och andra organisationer har alla möjligheter att seriöst utvärdera om privata vårdgivare levererar högre kvalitet än offfentliga. Vissa borgerliga hävdar det mycket bestämt men de saknar empiriskt stöd för det.

En amerikansk studie från 2001 av cirka 1000 äldreboenden visade att riskkapitalägda äldreboenden hade både flera kvalitetsproblem och allvarligare tillbud.

De häpnadsväckande missförhållanden som uppdagats på Attendo Cares och Caremas boende stämmer till eftertanke. Det är riktigt att Dagens samhälle kritiserat denna kritik, men på felaktiga grunder.

Så när Sanna Rayman (SVD) eller Anders Linder (SVD) eller Vårdföretagarna stödjer sig på Dagens Samhälle så gör de på felaktiga grunder.

Det var nämligen dessa boendens egna undersköterskor som slog larm, något de kunde förlorat jobbet för, men Dagens Samhälle låtsas istället att Dagens Nyheter enbart grundar sig på vad sjuksköterskor och läkare sagt.

Det är svårt att diskutera den här frågan eftersom de man debatterar med inte har en aning om hur ett äldreboende fungerar. Verksamheten sköts med mycket hög grad av självständighet av undersköterskorna själva, alla andra personalgrupper är bara tillfälliga besökare.

Det är lite svårt att hävda, vilket Dagens Samhälle envist ändå gör, att de undersköterskor som är stationerade på avdelningarna på Koppargården, Tallbohov inte vet hur verksamheten fungerar.

Göran Dahlgen, sjukvårdsforskare, framhåller att det är en myt att privat vård har högre produktivitet än offentlig. Soc.med tidskrift nr 1, 2010

Sanningen om riskkapitalägda bolag inom vård och skola är att de minimerar verksamheten oavsett vilka konsekvenser det får samt skeppar ut lastbilslaster med piratpengar till skatteparadis.

Bara etiketter? Det är manipulativt av Janerik att påstå detta. Det är en monumentalt viktig fråga för vårt land.

#4: Det mest begripliga och struktuerande är "vi och dem".
Detta kräver dock att just den gränsen är fastställbar.
I (parti)politikens värld krävs för detta en just dâ allt domineraden frâga, som den om planhushâllning, ATP eller löntagarfrâgor.

I brist pâ sâdana tvingas mângfalden av partier att profilera sig mot alla de andra. Etiketterna blir här simpla inslag i marknadsföringen, frikopplade frân sakfrâgorna. I den mân ingen skulle bry sig om dem skulle ruljansen komma till ett snabbt slut.
Dâ fick man marknadsföra sig pâ annat sätt. Enligt min enkla mening finns det för mânga riksdagspartier. Ât detta gör riksdagen ingenting -annat än att sak (via sâdant som 4%-spärren och partistöden) vidmakthâlla sakerna nuvarande ordning. Väljarna har sedan svârt att se att färre skulle vara bâttre än fler. Man vill ju gärna ha mycket att kunna välja emellan!

Om etiketterna faktiskt betydde nåt skulle det vara bra för demokratin: man vet vad man röstar på. Politiken blir osammanhängande och oförutsägbar när ideologin är otydlig, och även när retoriken och ideologin skiljer sig mycket från varandra eller från den faktiska politiken.

Att använda ord som etiketter är kanske det mest kännetecknande för den politiska semantiken. Ordens betydelse är inte det avgörande utan det viktiga är emotionerna som förknippas med dem. Själv är man ansvarsfull, medan motståndarna är ansvarslösa. Men för utomstående är det uppenbart att politikernas 'ansvar' gäller enbart i nuet och inte har den utsträckning i tiden både framåt och bakåt som gäller för vanliga människor.
Problemet är att när ord används enbart för att framkalla reaktioner så förlorar de sin betydelse som symboler för verkliga fenomen.

Krigetom etiketter är ganska enkelt på sossesidan, men på högersidan är det värre .

Iden att gå till vänster och göra en allians mellan konservativa och liberaler är ett ganska riskabelt spel för den liberala klass som finns i Sverige. Liberaler, eller ursprungliga liberaler, inte inte andra fenomen som marknadsliberaler, är beroende av en medelklass och av oppposition både från vänster och höger. Vi har settutvecklingen i USA där de liberala har gjorts impotenta av att vänstern har utplånats och att de sedan själva har fått ta fighter som vänstern hade tagit i Sverige.

Chris Hedges har beskrivit det här bra i en intervjuv.

http://www.youtube.com/watch?v=7zotYU21qcU&list=PLBC1C7A4E7DF0BEDE&index...

(Den är tre timmar lång, naturligtvis kommer ingen av er att lyssna på den men jag gillar att ha referenser.)

Det där med höger och vänster har alltid varit en gåta för mig ända sedan man gick i högstadiet och började fundera på vad man själv skulle rösta på om man fick. Blandar man sedan in alla andra etiketter som folk kallar sig så blir allt en enda soppa och de flesta partier och organisationer kan hamna i vilken hörna som helst beroende på definition.

Vad man måste komma ihåg är att åtminstone definitionen vänster/höger oftast handlar om ekonomisk politik och att därför historiska ledare från bägge sidor kan ha varit extremt auktoritära och haft ihjäl stora delar av befolkningen, fört krig mot andra och förbjudit oliktänkande och förföljt dem utomlands. Exempel på rak arm är väl Stalin och Pinochet.

Dessutom kan givetvis t.ex två vänsterpartier som existerar i olika länder ha väldigt och rentav avgörande skilda åsikter om andra saker än ekonomin och många partier som inte har ekonomin som huvudfråga anser sig ofta ligga i mitten allihopa (typ MP, SD eller C).

#2 Sirius
Det som t.v. fattas i dagspolitiken är ett nytt stort tvisteämne.
Därmed förflackas politiken kring ett pysslande med detaljer (av typen jobbskatteavdraget) men ingeting i den vâgen förmân tända den större brasan. I Sverige râder bred samsyn kring det mesta."

-Vilket man kan se som positivt. Det betyder ju att vi kommit långt och har en öppen debatt när vi är överens om de avgörande frågorna och snarare ägnar oss åt att bråka om småsaker.

#5 Doktor Eleph@nt
"...att göra om Sverige till ett USA, där demokratisk makt ska överlämnas till de privata kollektiven. Och under den falska flaggen att detta skulle öka individens frihet."

-Mycket bra analys. Många har uppfattningen att man skulle vara friare på ett indivuellt plan i länder som USA, men de har bara en annan sorts kollektivism. Där styr företagen istället för staten.

Så länge man ser till att politiken inte blir ett enda stort reklamjippo och att väljarna faktiskt röstar på ett parti de tror på och inte på de som skriker högst eller har tuffast logo eller snyggast partiledare så ser framtiden för demokratierna ganska ljus ut ändå.

Demokratin kan inte lösa allt. Den erkänner förvisso frihet ifrån förtryck men sen får varje väljare ta ansvar för formgivandet, i slutändan så får man den regering man förtjänar.