Pjäsen som förberedde ghettots barn för döden

Det finns två blåaktiga, lite otydliga stämplar på pappret. Den i övre hörnet talar om att det handlar om dr. Janusz Korczaks barnhem, Dom Sierot och att barnhemmet numera ligger i kvarteret Sliska(gatan) 9 med en tidigare adress Krochmalna (gatan) 92. 

Den ena stämpeln talar om att barnen hade flyttats från ett barnanpassat hus med trädgård till en trång byggnad innanför gettots murar.

Den andra stämpeln är dr. Janusz Korczaks egen, Goldschmidt/Korczak, således hans namn och pseudonym. 

På inbjudan finns även en kort recension av pjäsen på tre rader skriven av Władysław Szlengel, en judisk poet som dog under upproret i Warszawagettot år 1943. Han skriver så här:

Något mer än en text – det är stämningen;
Något mer än en känsla – det är upplevelsen;
Något mer än skådespelare – det är barn;

Själva pjäsen, Posten, handlar om vänskap, kärlek och om att rasera murar mellan människor men kanske framför allt om en förståelse och mognad inför döden.

Pjäsens tema är som ett omen, en tolkning av den stämning som då rådde i gettot. Föreställningen hölls den 18 juli 1942, bara fyra dagar innan den så kallade Industriella Förintelsen, det vill säga planen att systematiskt mörda alla judar, nådde de överlevande i Warszawa-gettot.

Pjäsen är ett försök att förklara det ofattbara.

Janusz Korczak, som var känd för sina innovativa undervisningsmetoder, fortsatte med det också i gettot. Hans motto var att visa respekt, och han ville vara en vän och samtidigt en god lärare. År 1942 förstod även han att allt hopp var ute. Han visste att det enda som återstod, om inget under skedde, var döden. På så vis kom idén om att förbereda barnen på det värsta – att tämja rädslan och ångesten. Det var så han fick idén, att sätta upp  teaterpjäsen ”Posten” med barn som skådespelare och barn och inbjudna vuxna som publik.

Posten är en berättelse om en sjuk pojke, Amal, som inte får lämna sjuksängen. Hans enda underhållning är att sitta vid fönstret. Han observerar postiljonen, mjölkbudet och en blomsterförsäljerska. Han känner blommornas doft och han hör sånger och ljudet av en gonggong i fjärran. Läkarens nya föreskrifter om att fönster skall vara stängda och rummet skall vara mörklagt gör livet ännu hårdare. Trots sjukdomen lockas människor till honom. Han pratar, diskuterar och på det sättet jagar han bort ensamheten och de mörka tankarna på flykt. När han dör, eller egentligen somnar in i väntan på ett brev eller besök från Kungen, som skall rädda honom, så är blomsterflickan Sudha hos honom. Sudha (=levande vatten på bengali) har kommit med blommor och får tillåtelse av läkaren att lägga dem i hans hand. Hon ber läkaren, vid Amals bädd, att viska en hälsning vid hans uppvaknande att Sudha inte har glömt honom.  

Symboliken i Tagores pjäs sägs syfta på Storbritannien som stormakt och Indien som en underkuvad koloni. Men den kunde lika väl handla om barnen i Warszawas getto. Murarna runt gettot och isoleringen från verkligheten utanför stämmer väl överens med Amals situation. På samma sätt som Amal väntar på kungens dekret så väntar barnen på ett under som skall fria dem.

För Korczak kändes texten säkert som det perfekta sättet att hjälpa barnen att förstå döden och förbereda dem inför det som komma skulle. Men då visste han inte att det bara återstod dagar.

Den stora Aktionen eller Großaktion Warschau, som den kallades av nazisterna, påbörjades den 22 juli 1942, bara fyra dagar senare. Tre veckor senare var ingen av de tio små skådespelarna, de 239 barnhemsbarnen, regissören, barnhemmets lärare eller doktor Korczak längre kvar i livet.

Den gulnade lappen handlar alltså om mycket mer än om en vanlig teaterpjäs i Warszawa. Den är ett makabert dokument från Förintelsen av Warszawas getto varifrån man den 22 juli 1942 startade deportationerna till gaskamrarna i Treblinka. Den så kallade industriella Förintelsen hade börjat. Planen var att med godståg som trafikerade såväl dag som natt, mörda de 265 000 judar som då fanns kvar i gettot.

En av de starkaste siffrorna från Förintelsen handlar för mig inte om det totala antalet mördade. Som forskare är siffran 1-3 procent en mycket starkare siffra. Denna siffra står för den andel judar som överlevde Förintelsen i det ockuperade Polen. För mig som forskare säger denna siffra att det egentligen inte fanns någon statistisk möjlighet att överleva vare sig innanför eller utanför gettots murar.

Det fanns ingen utväg. Och det var i desperationen att inte hitta någon utväg som doktor Korczak valde att på detta subtila sätt att förbereda barnen för döden. Pjäsen om vänskap och död var den sista pjäsen som sattes upp i Warszawas getto.  

Epilogen till pjäsen Posten finns för övrigt att läsa i en annan nobelpristagares, Tomas Tranströmers dikt Station. Då jag läser Tranströmers dikt går min tanke osökt till deportationerna till utrotningslägret Treblinka. I de till brädden fyllda godsvagnarna transporterades barnen och doktor Korczak utan vare sig frisk luft, mat eller vatten.

Ett tåg har rullat in. Här står vagn efter vagn,
men inga dörrar öppnas, ingen går av eller på.
Finns några dörrar ens? Därinne vimlar det
av instängda människor som rör sig av och an.
De stirrar ut genom de orubbliga fönstren.
Och ute går en man längs tåget med en slägga
Han slår på hjulen, det klämtar svagt. Utom just här!
Här sväller klangen ofattbart: ett åsknedslag,
en domkyrkoklockklang, en världsomseglarklang
som lyfter hela tåget och nejdens våta stenar.
Allt sjunger. Ni skall minnas det. Res vidare!

Jag vet att Tomas Tranströmers Station är poesi och förmodligen väcker dikten också andra associationer. Men för de överlevande från Förintelsen och deras barn kommer bilderna omedelbart. Jag associerar till inlåsta, hungriga, törstiga och skräckslagna människor på sin sista resa till dödslägren för exakt 70 år sedan. 

Beskrivningen av ett slutet tåg fyllt med människor, en godsvagn eller ett enskilt järnvägsspår förknippas för min del alltid med undergång! Associationerna, som i högsta grad är subjektiva, gör att vi kan läsa och uppfatta poesin så olika. Förintelsen kan dock bara uppfattas på ett enda sätt. Men poesin, litteraturen kan ibland hjälpa oss att förstå, men aldrig acceptera det ofattbara. Sjuttio år senare är det fortfarande ofattbart, makabert – det att man med hjälp av en pjäs tvingas förbereda 239 barn för att de snart ska mördas.

Bild 1: Dr. Janusz Korczak (med skägg) omgiven av barn och sina medarbetare, Michal Wasserman Wróblewski (till höger) och Sabina Leizerowicz (till vänster). Bilden tagen under sommarkolonier i Goclawek 1938.

Bild 2: Vid en konferens den 20 januari 1942 i Berlinförorten Wannsee, hade representanter för NSDAP och SS träffats för ett hemligt möte.Nazisterna gjorde upp planer för att organisera och koordinera deportationen och förintandet av den judiska befolkningen i Europa. Man gjorde upp ett protokoll. Sidan 6 i protokollet är en förteckning upprättad av Adolf Eichmann inför konferensen.  Det är en uppställning av den judiska befolkningen i alla europeiska länder. En förintelselista på 11 miljoner människor.

 
Bild 3: Inbjudan till den sista föreställningen i Warszawas getto. Barnhemmets barn satte upp Tagores pjäs, Posten. Föreställningen ägde rum lördagen den 18 juli 1942, bara fyra dagar innan den Industriella Förintelsen startade. Knappt 3 veckor senare var alla 239 barn, barnskådespelare och barnåhörare, och deras lärare mördade i Treblinkas gaskammare.

Bild 4: Bekanntmachung - Information som klistrades på gettots murar natten till den 22 juli 1942 om "beginnende Deportation aller Ghettobewohner nach dem Osten " d.v.s. deportation av gettoinvånare "Österut". Den officiella versionen var att judarna deporterades österut för att utnyttjas som billig arbetskraft. För att ge falska förhoppningar och lugna gettoinvånarna, står det längre ned att man skulle ta med mat för 3 dagar samt ta med alla värdesaker och guld.

Bild 5: Under de inledande dagarna (22 juli - t.o.m 5 augusti) av Gross-aktionen rullade femton tåg från Warszawas getto till Treblinka. Nazisterna mördade 97 281 människor på den korta tiden. För varje tåg fanns en särskild Fahrplananordnung, en tysk färdplan om tågets tider och beskaffenhet. Varje tåg bestod  av ett 60-tal godsvagnar som gick i skytteltrafik direkt från Warszawa Gettots Umschlagplatz  (Warschau Danz Bf) till utrotningslägret i Treblinka. I tidtabellen Fahrplananordnung nr. 548, står det klart att tåget skall återvända "Leerzug zurück" - d.v.s. tomma tillbaka till Warschau Danz Bf för en ny last från Umschlagsplatzen.  Varje tåg bestod av 58 typ 1G godsvagnar och två godsvagnar av typ 1C (godsvagnar med en bromskur där SS-soldater satt). I "Färdplanen" kan man läsa att, från den 6.augusti 1942 tillsvidare, ett specialtåg med "flyttande" skall gå från Warsaw Danz BF  [Danzig Järnvägstation] till Treblinka och återvända samma dag tomma [Leerzug zurück]. 

- - -

Fakta 

Den 5 augusti 1942 deporterade nazisterna barnpedagogen, läkaren och föreståndaren Janusz Korczak och 239 barn från barnhemmet vid Sienna/Sliska gatan, och från många andra barnhem, till utrotningslägret Treblinka. Bara min far som vid denna tidpunkt arbetade vid barnhemmet,  och tre äldre pojkar som lämnade barnhemmet tidigt på morgonen undkom deportationen och döden.

Janusz Korczak (Henryk Goldszmit), född 22 juli 1878 i Warszawa, Polen, mördad den 5 augusti 1942 i Treblinka, var en polsk-judisk läkare, författare och barnpedagog. 
Pseudonymen Janusz Korczak använde han för första gången vid en litterär tävling 1898. Han fortsatte skriva såväl skönlitteratur som böcker om pedagogik under detta namn, och antog det så småningom.
Korczak grundade år 1911, ett hem ”Dom sierot” för judiska barn i Warszawa, och senare även Nasz Dom, för föräldralösa polska barn. Här applicerade han sina innovativa teorier om barnuppfostran. Hans grundläggande tes var att barn alltid skulle mötas med respekt och därför få ta ansvar för sina liv redan på ett tidigt stadium. Hans barnböcker, liksom pedagogiska skrifter är översatta till nästan alla världens språk, flertalet även till svenska.

Rabindranath Tagore, den indiske poeten och författaren, var den första icke västerländska mottagaren av Nobelpriset i litteratur 1913. År 1920 hade hans pjäs Posten premiär i Stockholm. Rabindranath Tagore fick Nobelpriset främst för sin egen översättning av poesisamlingen ”Geetanjali” som han först skrivit på bengali (på svenska ”Sångoffret”). Tagore skrev främst på bengali och det har ofta hävdats att mycket av originalverkens charm förlorats i översättningar. Han är mest känd för de engelska översättningarna av sin bengaliska poesi och mindre känd som pjäsförfattare och författare av romaner och essäer.