
Publicerad: 2012-07-12 21:07, Uppdaterad: 2012-07-20 10:07
Bokförläggare: Mizrahis filmer från 30-talet visar på den sociala samhörigheten mellan egyptier av olika religioner. Hur skulle det ha sett ut idag i Mellanöstern om Israel inte hade ersatt Palestina, om judarna fått stanna i sina ursprungshem?
Hesham Bahari, bokförläggare, författare och översättare. Aktuell med boken ”Ner med nästa president!”
När jag ser Mizrahis egyptiska filmer från 1930- och 40-talen får jag en känsla av att han talar till framtiden, att han försöker lugna oss som splittrats och som längtar tillbaka till denna bortglömda samhörighet.
Året är 1934. Hitler har suttit vid makten i ett år och hatet mot de europeiska judarna börjar anta oroväckande proportioner. Det skulle dock dröja till 1938 innan den riktiga förföljelsen tar form. Hur såg förhållandet ut mellan Egyptens judar och muslimer under samma period? Svaret finns i en lång spelfilm från det året, 1934, regisserad av en av Egyptens pionjärer inom filmindustrin, juden Togo Mizrahi, född 1905 i Alexandria, Egypten. Mizrahis karriär började redan 1930 med en film betitlad ”Kokain - Avgrunden”. Denna film är tyvärr än så länge spårlöst försvunnen. Men flera av hans senare filmer har lagts ut på Youtube till alla filmintresserades glädje. 1934 regisserade Mizrahi sin fjärde
långfilm, ”De två delegaterna”, eller historien om de två vännerna, juden Shalom och muslimen Abdoh.
Filmen är en mångbottnad komedi med Laurel & Hardy (Helan & Halvan) som modell (där juden Shalom är Halvan och muslimen Abdoh är Helan). Den utspelar sig i trettiotalets Alexandria. Shalom och Abdoh är förälskade i var sin flicka. Shalom vill gifta sig med Ester och Abdoh med Amina. Ester och Amina är också bästisar och bor grannar i samma hyreshus, döttrar till två låg medelklassfamiljer. Ester bor med sin mamma Victoria och sin pappa Salomon, medan Amina bor med sina föräldrar som presenteras som Um och Abu Amina enligt arabisk sed. Föräldrarna är också bästa vänner. Mödrarna, Victoria och Um Amina, är jämt hos varandra, dricker kaffe tillsammans och spår åt varandra i kortspel och kaffesump. Mödrarna, Shaloms och Abdohs blivande svärmödrar, har något mer gemensamt. De motsätter sig starkt Shaloms och Abdohs frieri och tycker att deras döttrar förtjänar bättre än två lymlar som går klädda i galabeyya, den egyptiska särken som män av enklare ursprung och bönder än idag går klädda i.
Fäderna Salomon och Abu Amina är av motsatt åsikt. De gillar killarna och tycker att de utgör ett bra parti för döttrarna. Hursomhelst bestämmer sig Shalom och Abdoh för att gå till skräddaren och få sig ett par frangi (europeiska) kostymer sydda åt sig. Resultatet är häpnadsväckande. De två galabeyyaklädda lymlarna förvandlas till eleganta herrar med fez och allt, en judisk Laurel och en muslimsk Hardy som efter skräddaren går till frisören för att bli klippta, rakade och parfymerade. Men de blivande svärmödrarna är svåra att blidka. "Kostym? Hm? Räcker inte! Har ni pengar?" frågar judinnan och muslimskan unisont.
Modstulna retirerar de två vännerna Shalom och Abdoh för att finna ut hur man skaffar pengar. Det är då de västerländska kostymerna gör sitt. Shalom och Abdoh förväxlas med två delegater från den ”utländska” maffian på besök i Egypten och värvas av misstag av en kriminell liga. Metaforerna i Mizrahis filmspråk saknar tak. Scenerna i all sin enkelhet och komik följer efter varandra utan nåd. Den kriminella ligan består av välklädda kosmopolitiska herrar. De talar, som vore de ministrar på ett regeringsmöte, om vilka åtgärder som behövs för att brottet ska rationaliseras och bli mer lönsamt. Shalom och Abdoh lyckas dock fly undan ligan utan att bli avslöjade.
Några turer senare, och två vackra låtar sjungna av Amina, hjälper Shalom och Abdoh polisen att ta fast bovarna och får en stor summa pengar i belöning som de kastar på bordet framför sina blivande
svärmödrar. Dessa hade under tiden hunnit bli blåsta på alla sina besparingar av samma kriminella liga. Shalom får till slut sin Ester, och Abdoh sin Amina. Världen kan andas ut, ett tag till i alla fall.
I bästa Helan & Halvan-stil råkade Shalom och Abdoh under slagsmål med banditerna slå varandra var gång de skulle utdela ett slag till bovarn”! All filmisk enkelhet till trots, är detta mästerverk från 30-talet med judiska och muslimska skådespelare och en egyptisk judisk regissör en ögonöppnare för vår tid. Situationen som filmen utmålar, alltså den sociala och själsliga samhörigheten mellan egyptier av olika religioner, är absolut inte någon fantasi sprungen ur en välmenande regissörs hjärna. Född i början på femtiotalet har jag själv fått uppleva denna närhet till Egyptens ”sista judar”. Idag finns i Egypten knappt några hundra judar kvar av de ursprungliga femtiotusen, samtliga tydligen i nittioårsåldern.
1948, året då Israel ersatte Palestina, decimerades den egyptiska judenheten starkt. Togo Mizrahi fick lämna landet redan det året. Men i likhet med de flesta egyptiska judarna vägrade han utvandra till det
nybildade Israel. Han valde att gå i exil i Italien där han levde tills han dog i mitten på åttiotalet. Mellan 1930 och 1946 hann Mizrahi med att regissera och producera 32 filmer som än idag fascinerar genom sin försynthet och tolerans. På fyrtiotalet lanserade han Layla Murad, en judinna som blev arabvärldens främsta sångerska och skådespelerska, med fem filmer. Få människor i Egypten idag känner igen hans namn, trots att alla någon gång har sett Layla Murads filmer som än idag visas på teve, som de gamla härliga klassiker de är.
Jag ställer mig, efter att ha sett ”De två delegaterna”, den oundvikliga frågan. Hur skulle det ha sett ut idag i Egypten och i Mellanöstern om Israel inte hade ersatt Palestina, om judarna hade fått stanna kvar i sina ursprungshem? Vilka förluster har inte dessa länder åsamkats genom denna tragedi! Judarna var en levande del av dessa samhällen. De upplevde sig aldrig som främlingar. De sjöng samma sånger, spelade samma spel, åt samma mat, gick klädda i samma galabeyyor, berättade samma skämt, agiterade mot samma koloniala herrar och kastades i samma fängelser av samma regeringar, samma kriminella ligor som samarbetar med de internationella maffiorna. När jag ser Mizrahis filmer får jag en känsla av att han talar till framtiden, att han försöker lugna oss som splittrats och som längtar tillbaka till denna bortglömda samhörighet. Han verkar säga oss: ”Var inte oroliga! Den goda tiden kommer tillbaka!” Mizrahis minne har åter blivit levande bland många filmälskare tack vare Youtube. Hans egyptiskhet går inte att ta miste på. Antalet tittare ökar för varje dag, trots olycksfåglarna som skymmer horisonten. Må det minnet aldrig försvinna igen.
- - -
Filmen är på 1 t 18 m och finns på Youtube. Filmens två låtar och musiken är komponerade av de legendariska Badi Khayri och Zakaria Ahmad. (Låtarna kan höras i separata klipp som dyker upp på samma sida). Sångerskan Siham som spelar Amina har jag inte sett eller hört någon annanstans. Det kan hända att detta var hennes enda och sista film. Låtarna påminner mer om det gångna 20-talet och Sayyed Darwish än om det kommande 40-talet och tangorytmerna som kom att färga all egyptisk musik från den tiden. Detta är alltså äkta egyptisk musik så som man spelade och sjöng den för hundra år sen, långsamt skön och smäktande. Första låten börjar vid 0 t 33 m in i filmen och andra låten vid 1 t 01 m. Är man intresserad av filmhistoria och hur det såg ut i Alexandria på 30-talet, är filmen en pärla. Dagens Alexandria är tyvärr en stad som har tagits över av religiöst bigotteri och politisk kortsynthet. Många genuina toleranta alexandriabor kämpar idag i motvind mot detta mörker som sprider sig allt snabbare. Jag tänker särskilt på professor Mustafa el-Abbadi (författaren till ”Alexandrias antika bibliotek”) och filosofen och romanförfattaren Youssef Zidan, (författaren till ”Azazil”), båda verksamma vid det nya biblioteket och gamla kämpar för förnuft och tolerans.
Gilad Shalit friges mot utbyte av palestinska fångar. Vad betyder detta för utvecklingen i konflikten?

De judiska flyktingarna från arabvärlden - en bortglömd aspekt av den arabisk-israeliska konflikten

Replik: Raketterror mot civila är inget försvar

Gazakrisen - en kris för statssystemet

Palestinierna har rätt att försvara sig mot Israels våld

Mediernas rapportering är starkt vinklad till Israels nackdel

Hamas mål var aldrig öppna gränsövergångar

Israels rädsla för Hamas är befogad

Edvardson formade svensk Mellanöstern-rapportering

Vi måste försvara raketoffren i södra Israel

Judarna var inte speciellt förtryckta i Mellanöstern

Vi måste kräva arabiska judars rätt att återvända

Myt att muslimer och judar levde i harmoni i Mellanöstern

Jag fick en rättegång till skillnad mot mördade Ziad Jilani

60 år efter Al-Nakba måste vi öka pressen på Israel

Medierna beskriver aldrig vardagssämjan mellan judar och araber

Grundproblemet är att araberna inte accepterar en ickearabisk stat i Mellanöstern

Palestinavänner borde arrangera Ship to Syria

Israelkritiker nonchalerar övergreppen mot israelerna

Det finns inga israelitiska judar

Palestinierna är ett påhittat folk

Svensk press är tyst när raketlarmen ljuder över Israel

Israel bedöms alltid med andra glasögon

Så stödjer Roxette den sista apartheidstaten

Priset för Gilad Shalits frihet kan bli mer terror

Varför erkänner Israel inte Palestina?
Newsmill är det första sociala mediet i Sverige som spinner kring nyheter och debatt. Vi publicerar varje dag olika personer med exklusiv kunskap om dagens viktiga händelser. Om du har egna erfarenheter av de frågor vi tar upp kan du omedelbart medverka i debatten. Newsmill är en del av TV4-gruppen.
Läs mer om Newsmill
Millningen är ett sätt att kommentera med känslor. Du väljer ett ord eller ett namn som du vill mäta i opinionen och läsarna kommenterar genom att välja en av fyra känslolägen som representeras av fyra färger. Rött är arg, blått är glad, grön nyfiken och gult är uttråkad. Resultatet visas direkt och rubriken på artikeln färgas med den färg som de flesta väljer.




17 kommentarer I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.
Hur skulle det ha varit om alla människor hade stannat i Afrika från första början och aldrig utvandrat. De hade varit som bröder och aldrig grälat.... Keep on dreaming, baby.
Gör något år problemet istället för att drömma om hur det kunde varit.
Det första jag hade drömt om i såfall är att vi aldrig hade hittat på några religioner... Men dumma människor går inte att önska kloka.
Min egen teori är att myckert av eländet beror på att både Judendomen och Islam till stora delar anammade den europeiska nationalismen inklusive dess destruktiva verktyg för att samla den egna gruppen genom att odla fiendeskap till en annan grupp. Judendomen bearbetar detta och jag hoppas de kan få bosättarrörelsen i Israel att lugna sig medan Islam tyvärr har dominerande grupper som söker konflikt.
Religionernas politisering och stormakternas maktspel gav utrymme för destruktiva ledare att forma sina nationer så såren kommer att ta generationer att läka.
Som det är nu är Israel det största hoppet i regionen och därefter hoppas jag på att Iran kan hitta ledare som inte söker konflikt då det landet har god potential och att den arabiska våren förr eller senare landar i något bra. Tyvärr kan mycket gå åt skogen när många arabländers ekonomi troligtvis knäcks när deras oljeexport sinar.
#2 Intressant att skylla på europeerna. Innan nationalismen växte fram som ide var detta område freden själv eller? Svaret är givetvis nej. Området har alltid präglats av konflikt eller att starka imperier behärskat området.
#2-3 Man ska inte skylla på folkslag, grupper och individer, när det är själva systemet det är fel på. Då går man i systemets fälla och ser inte vem som tjänar på förvirringen. Detaljer finns det gott om som kan både bevisa och motbevisa alla påståenden man gör. Kan man komma bortom detta skynke då klarnar sikten. Tyvärr är det inte tillräckligt många som kan, vill eller orkar. Därför befinner vi oss där vi är och fortsätter att skylla på varandra, när vi har allt att vinna av att samarbeta. Cui bono?
Joakim, det som judar, araber osv gjorde med intrycken från Europa är deras eget ansvar när de kombinerade det med sina traditioner, religioner och historieskrivning. Tyvärr fick destruktiva människor för mycket makt och även stöd från stormakter som sökte efter nickdockor.
En liknande process kunde observeras under Jugoslaviens upplösning. Grannar med olika etnisk bakgrund vändes av politiker och propaganda mot varandra och ur det historiska arvet plockades konflikterna och inte försoningarna fram.
Det är mycket värdefullt att det har dokumenterats att det har gått att leva som goda grannar, då finns det något för framtiden att referera till.
Hesham
Du ställer den intressanta men hypotetiska frågan: "Hur skulle det ha sett ut idag i Egypten och i Mellanöstern om Israel inte hade ersatt Palestina, om judarna hade fått stanna kvar i sina ursprungshem?"
Jag ger ett hypotetiskt svar:
1. Israel tillblivelse var påtänkt långt tidigare än 1948, men blev akut som en konsekvens av Förintelsen och den utbredda antisemitismen i främst Europa.
Hade vi inte haft Förintelsen och förföljelserna i Europa hade Europas judar inte känt samma starka behov av en egen stat som blev nu blev fallet.
2. Om de omliggande arabstaterna antagit FN:s delningsplan för Palestina hade förmodligen Israel idag haft delningsplanens gränser eftersom den judiska staten då skulle levat i fred med sina grannar och inte bekrigats av dem och skulle då redan ha säkra om än ej försvarbara gränser.
3. De 700-800.000 judar som i samband med krigen fördrevs från arabvärlden skulle till största delen levat kvar där och bidragit till dessa samhällens tiiväxt
Ein Stein
Några kommentarer till dina svar:
1. Redan Herzl förstod att Palestina inte kan delas utan att palestinierna drabbas. Man visste att ett folk inte lämnar sitt hem utan tvång. Jag håller med om att situationen i Europa stärkte den falang inom den europeiska judenheten som förespråkade den gängse kolonisationsmodellen. Problemet är att den koloniala politiken höll på att byta skepnad efter a.v.k. Israels bildande efter den modellen blev en anakronism som inte kunde godkännas av de folk som höll på att återvinna sin självständighet.
2. FN:s delningsplan är en skam för mänskligheten. Den gav 600 tusen judar 56 % av landet (den bördigaste delen), där 1 miljon kristna och muslimska palestinier bodde och verkade. FN:s delningsplan är orsaken till den etniska rensningen som ägde rum direkt efter.
3. Jag håller helt med dig på den punkten. Jag vet att många äldre arabiska judar som tvingats till Israel lider av hemlängtan. Jag träffade en av dem i Tibet för 30 år sen!
Magnus' reflexion ovan är intressant: "Det är mycket värdefullt att det har dokumenterats att det har gått att leva som goda grannar, då finns det något för framtiden att referera till." Det skulle behövas många fler referenser. Och de finns. Men man vill helst inte tala om dem. Israel kan ha en ljus framtid framför sig på ett villkor: Att Israel erkänner de misstag och övergrepp som begåtts och rättar till dem. Man skördar som man sår.
#7 Hesham Bahar
Jag tänker på det du skrev sist:
”Israel kan ha en ljus framtid framför sig på ett villkor: Att Israel erkänner de misstag och övergrepp som begåtts och rättar till dem. Man skördar som man sår.”
Du gör det för enkelt för dig. En konflikt är inte enkelriktad. Det finns alltid två, eller i detta fall, t.o.m. flera sidor.
Citatet från dig kan appliceras på arabvärlden.
Vad har arabvärlden gjort? Jo, man har – bokstavligen – från dag ett attackerat Israel och pratat om hur landet ska utplånas. Antisemitismen är allenarådande, från regeringar till skolor. Israel är – återigen bokstavligen – under ständig attack; raketer, granater och krypskyttar. Dagligen.
Så, för att det ska bli lite balans och perspektiv:
Arabvärlden måste erkänna sina misstag och övergrepp och rätta till dem. Man skördar som man sår.
ps
Det ligger faktiskt mer i arabvärldens eget intresse att bryta upp från detta destruktiva tänkande och handlande. Se på utvecklingen. Demokratiunderskott, dåliga ekonomier, låg utbildningsandel osv, osv. Det ser inte särskilt ljust ut för dem.
Israel å andra sidan är ett högteknologiskt land med växande ekonomi, högutbildat och med en livaktig demokrati. De ser ut att klara sig alldeles utmärkt – trots den ständigt närvarande konflikten.
#7 Hesham
Några kommentarer till dina kommentarer.
1 & 2.
De omkringliggande arabstaterna hade ingen orsak att angripa Israel eftersom statens tillblivelse inte påverkades deras territorium.
För det andra skulle vi idag inte haft några palestinska flyktingar om inte arabstaterna angripit Israel.
Orsaken till nuvarande flyktingproblem beror alltså inte på etnisk rensning eller tillblivelsen av Israel utan på de krig de omkringliggande arabstaterna initierade och på deras vägran att ta sitt ansvar att inlemma dessa flyktingar i sina samhällen. Detta om något är en skam.
Och för det tredje innebar bildandet av Israel upprättandet av en statsbildning och ingen konfiskation av privat mark. De araber som ägde sin mark hade mao. kunnat fortsätta göra det om det inte blivit krig och de stannat kvar, likt de araber som bor kvar i Israel gör.
Fördelen araberna kunde haft om de stannat och som de araber som bor i Israel har, är att ha förmånen att leva i en demokratisk statsbildning och leva, bruka sin jord och ha kvar sina egendomar.
Huvudansvaret för Israel-palestinakonlikten och den palestinska flyktingsituationen faller därför på de omkringliggande arabstaterna och inte på FN.
3. Att föhållandet för judar i arabvärlden efter islams intåg i MÖ inte var oproblematisk omvittnars redan i såväl Koranen och Haditer. Att leva som dihmmi var som du vet inte att leva som jämlik. Otrogna eller ickemuslimer var diskriminerade. Men det hindrar inte att enskilda muslimer inte kunde ha en god relation till judar och andra ickemuslimer. Man kan om man vill.
Topo
Koloniseringen av ett land är en enkelriktad handling. Det är fakta. Men konflikter som berör vad ord betyder och som pågår i våra hjärnor kan leda till hur många riktningar som det finns hjärnor. Ordet "araberna" har använts och används hela tiden utan att någon vet riktigt vad ordet omfattar. Enligt vissa hjärnor definieras ordet "araberna" som "Israels problem", när det i själva verket kan bli "Israels förlösning" från sitt förflutna. Det finns flera modeller för nationella försoningsprocesser. Sydafrika är en sådan. Man måste bejaka det som talar för samförstånd och inte vända det ryggen. Då står man ensam, med "ett högteknologiskt land med växande ekonomi, högutbildat och med en livaktig demokrati" som du skriver, visst, men ensam, därför att man inte förmådde göra det enda rätta. Detta gäller lika mycket båda sidorna av varje konflikt.
Ein Stein
De arabiska arméerna lade sig i pga den pågående etniska rensningen som började redan 1947. Flyktingarna är resultatet av en medveten och våldsam etnisk rensning på stor skala. Läs "Geväret och olivkvisten" av David Hirst. Många israeliska historiker har också fyllt i denna lucka i Israels minne. Nu är situationen som den är. Ingen kan komma segrande ut ur denna konflikt. Så varför inte erkänna det och söka en annan väg. Erkännande, kompensation, regionalt samarbete för allas bästa. Först måste krigshetsarna på båda sidor motsägas. Jag gör mitt på min sida och vet att många gör det på den andra sidan också. Konsten är att mötas. Och slå mot rätt fiende, inte som Shalom och Abdoh i filmen ovan då slagen missade mål varje gång.
Angående den andra delen av ditt svar: Att leva som dhimmi osv. Förtrycket under gångna tider har varit jämt fördelat. Kristna och judar fick bära en del av det förtrycket precis som många muslimer. Om man räknar i antal så lär nog muslimerna ha drabbats hårdast. Och förtrycket stod inte i vägen för att judar och kristna skulle anlitas som rådgivare och förtrogna från Umayyadtiden till vår tid. Förtrycket bekämpas bäst när alla tre står på samma sida mot förtryckaren.
Hesham Bahari: Tack för en intressant artikel om en rolig egyptisk film från 30-talet. Jag förstår att den väcker nostalgiska känslor. Tyvärr verkar Du också ha en anti-israelisk politisk agenda när Du i samma artikel skriver att Israel "ersatte" Palestina 1948 och i Din senaste kommentar påstår att judar och kristna inte skulle ha varit diskriminerade i muslimska länder. Om det var så fridsamt i Egypten, varför skulle inte judarna ha kunnat stanna kvar där efter Israels bildande?
#11 Hesham
Nu var det så att de arabiska armeérna anföll Israel i samband med statens utropande och inte för att det skulle förekomma en etnisk rensning. Staten hade knappt hunnit utropats förrän anfallet mot den påbörjades. Så anfallet och mobiliseringen var planera innan Israel utropandes och hade möjlighet att utföra en etnisk rensning så syftet för arabstaterna var att eliminera Israel och inte stoppa någon etnisk rensning.
Flyktingarna uppstod senare och som ett resultat av kriget och inte tvärtom, dvs.att som efterhandskonstruktionen påstår, att angreppet på Israel skulle varit ett svar på etnisk rensning.
Och som jag tidigare nämnde hade de omkringliggande arabstaterna ingenting med hur det palestinska mandatet delades eftersom delningen inte berörde deras territorier. Deras krig var inget annat än ett orättfärdigt krig, ett krig vars syfte var att Förinta den judiska staten.
Hur vi än ser på sakernas tillstånd befinner vi oss vid en punkt där vi måste erkänna alla folks rätt till existens, rätt att få leva i fred och säkerhet och utöva sina demokratiska fri och rättigheter. Men ska konflikter kunna biläggas måste man förutom att vara sanningsenlig och öppen också lyssna till motsidan, erkänna dennes rättigheter och vara beredd till kompromisser och avstå från våld. Står man på den grundvalen kan alla konflikter lösas.
Jag undrar också om det här med att "ersätta" Palestina. Palestine, de forna franska och brittiska palestinska mandaten bestod ju av mycket mer än dagens Israel.
Ansvaret, skulden om man så vill, och ursäkter, bör naturligtvis inte krävas av bara en sida.
Man kan även fråga sig hur det sett ut om man inte gett islamister det erkännande de fått trots sin extremism och civilsationsfientlighet.
Jag tycker att det är tragiskt att myten om att dagens situation enbart beror på israels bildande. Araberna i "palestina" har varit emot multikultur längre än så. Främlingsfientligheten bland "palestinierna" fanns långt tidigare, inte minst beroende på massinvandring av judar som började i slutet av 1800-talet.
#16 Det här med två tankar på en gång verkar inte vara din starka sida. Jag tycker Israelhögern verkar ha mer gemensamt med bokstavsvänstern än någon annan. Hitler var dum följaktligen var Stalin en hjälte. Hamas är dumma följaktligen är Israel en hjälte.
Man kan och bör kritisera Israel utan att för den del sympatisera med Hamas. På samma sätt som man kan kritisera Hamas utan för den del sympatisera med Israel.
Judar, araber levde i relativ harmoni fram till skapadet av Israel med massinvandringen till Palestina.
Kommentarsfältet är stängt på denna artikel.