Idén om ett borgerligt superparti är gammalmodig

Carl B Hamilton (FP) föreslog på onsdagen i Almedalen att regeringens fyrklöver ska slås ihop till ett borgerligt superparti inför valet 2018.

Sedan allmänna rösträtten infördes har flera partier, partikonstellationer och partisammanslagningar passerat. De för oss mest relevanta erfarenheterna är från tiden efter andra världskriget, alltså eran med socialdemokratiskt maktinnehav grundat på minoritetsregeringar - men också en kort period med majoritetsregering .

Sammanslagningsförsöket c+fp 1973 stoppades av centerpartiet. Att förmå två åtskilda partistämmor där de flesta ombud har politiska positioner eller sin sociala roll i fritidspolitiken att avskaffa sig själva kräver något alldeles extra. Sannolikt krävs ett yttre och inre förändringstryck långt utöver partiledningars strategiska önsketänkande.

Ett annat försök att stärka borgerligheten var Thorbjörn Fälldins valsamverkan med KD (dåvarande KDS). Det gav Alf Svensson en plats i riskdagen 1985-1988. Men det ledde inte automatiskt till framgång i påföljande val.

Miljöpartiet och Kristdemokraterna är partier som både har tagit sig in i, slängts ut ur och återinträtt i riksdagen på egna meriter i en tid då Socialdemokraternas maktmonopol tycktes omöjligt att bryta.

Hamiltons lättsinniga förhoppning att lyckas slå samman fyra – inte två – partier med motiveringen att det skulle utestänga vänstern för lång tid håller inte.

Hamilton läser krampaktigt en politisk sverigekarta som inte stämmer med verkligheten. Han, liksom alla vi andra, är förankrad i invanda och generationsrelaterade referenser. Men Hamilton glömmer att vi alla måste se vardagen som den är idag och försöka förstå att varje generation/årskull skaffar sig egna referensramar.

Ungdomars politiska engagemang ser annorlunda ut i dag än när Hamilton och jag var i tonåren. Ungdomar studerar och reser i en global värld. Ungdomar är medvetna om hur olika politiska system förhåller sig till mänskliga rättigheter, klimat- och miljöutmaningen och till medborgarnas rättsäkra skyldigheter och rättigheter.

Forskning visar att inom opinionsbildning och ledarskap är kunskap om informationsflödet mellan generationerna nödvändig för att underlätta tankeutbyte med alla över tid.

 -När vi levde i ett samhälle influerat av jordbrukarsamhällets värderingar skiljde sig åsikterna inte speciellt mycket mellan gammal och ung. Visst kunde yngre vara något mer benägna att ifrågasätta, men idag är det mycket tydligt att det finns klyftor mellan generationerna som inte kan förklaras med olika ålder, säger Thomas Furth, forskningsledare på Kairos Futures.

Kairos Futures lyfter fram fyra generationer där uppväxtmiljön och de politiska trenderna gett avtryck: Babyboomer (1943-1960) växte upp med auktoritär skola, gillar tydligt ledarskap, Generation X (1961-1981) växte upp med nyckel kringhalsen, självständiga, tar hand om sig själva, Generation Y (1982-1990) Uppväxta i familjeråd, de varken förstår eller accepterar hierakirer och Generation Z (1991-  ) förstår inte tidigare generation, de har mer gemensamt med de som levde på 1930-talet, de drömmer om traditioner och Svensson-liv med familjer.

I det perspektivet visar Hamiltons uppifrån initierade fyrpartisammanslagning mer på hans makthunger än på liberal omsorg om människors demokratiska engagemang inför morgondagens problem och visioner. Väljarna kommer inte att låta sig tuktas varken av en borgerlig maktpositionering eller av vänsternostalgiska kollektivistiska mallar.

Jag förstår att det känns obehagligt för Hamilton att befinna sig i ett av tre småpartier med farligt svagt opinionsstöd. Folkpartiets, Centerns och KDs ovan beskrivna försök med organisationsstrategisk samordning visar att ideologi, partiprogram och en kritisk massa av ideellt engagerade personers vilja utgör ett nödvändigt fundament för att åstadkomma en möjlig – i detta fall – fyrpartisammanslagning.

Det vore intressant att få veta vilka växlar Hamilton tror sig kunna dra på regeringspartiernas kompromissarbete sedan 2006. Ser han i detta potentialen för att enas eller utgör det möjligen en samling oöverstigligt hinder för ett borgerligt program i superformat?

Det var sunt för Sverige att en borgerlig regering för fösta gången kunde omväljas 2010 och därmed bryta traditionell socialdemokratisk maktutövning. Sverige är idag ett annat Sverige än 2006. Det har varit värt det pris som småpartierna fått betala. Nu är det viktigt att alliansarbetet fullföljs denna mandatperiod ut. Men samtidigt är det nu tid att vart och ett av regeringspartierna i valrörelsen 2014 redovisa sin egen agenda när det gäller socialt ansvarstagande för en uthållig välfärd genererad på marknadsekonomisk grund. Oavsett vad allianspartierna bestämmer sig för kommer Sveriges politiska karta se annorlunda ut redan före valrörelsen 2014.

Reinfeldt börjar nu beskrivas som en fet och trött katt. Nybyggarandan i Allansen har avstannat. Reinfeldt/Schlingmann blickar mot Miljöpartiet för att söka fortsatt maktinnehav om och när något av småpartierna åker ur riksdagen.

Hamilton räddar inte Sverige från vänsterkollektivism genom att bilda ett borgerligt superparti. Dagens borgerliga väljare ställer större krav på politisk vilja och handlingskraft än vad som kan sammanjämkas inom ramen för folkpartiets och de nya moderaternas liberala idéblandning.

Att på egna ideologiska och praktiska meriter dömas av väljarna och därmed behålla riksdagsrepresentationen, förlora den och eventuellt återta den är den sunda demokratins förutsättning. Hamilton, pröva gärna partisammanslagningar men börja med ett rejält ”superborgerligt programarbete”.

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/45849

9 kommentarer I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

"Men Hamilton glömmer att vi alla måste se vardagen som den är idag och försöka förstå att varje generation/årskull skaffar sig egna referensramar."

Öööh, över 20% av väljarna är idag första eller andra generationens invandrare. Ulf Lönnberg är den som lever i en svunnen värld när han pratar om årskullar. Hela artikeln är världsfrånvänd i sina jämförelser. Inte undra på att KD strax är ett minne blott. Ni kunde varit sveriges största parti idag om ni inte varit sådana feglingar. Ni valde att bli riksdagens femte socialliberala parti istället. Och med allra största säkerhet utträde ur riksdagen. För gott den här gången.

Permalänk | Anmäl #1 Martin A, 2012-07-05, 16:00

Ber om ursäkt för att tonläget i #1 var otrevligt. Vore bra om newsmill kunde införa någon sorts redigeringssystem. Så skulle somliga otrevliga kommentarer kunna hyfsas i efterhand.

Permalänk | Anmäl #2 Martin A, 2012-07-05, 18:27

För övrigt håller jag helt med om att valsamarbete inte kommer gynna er borgare (röstmässigt alltså och kortsiktigt maktmässigt. Det är meningslöst att analysera er långsiktigt).
Skojigast blir när nya och gamla socialisterna går ihop. Min gissning är att det sker 2018. Efter det blir det inga fler val. Men å andra sidan så kommer situationen ha destabiliserats så till den milda grad att det inte finns något mer att välja om, rikstäckande alltså. Folk kommer helt enkelt inte ha tillräckligt mycket gemensamt för att fatta gemensamma beslut. Vad skulle de besluta om? Hur mycket som skall klås ifrån DOM och hur mycket som skall ges till OSS? Ganska förutsägbart, eller hur?

Permalänk | Anmäl #3 Martin A, 2012-07-05, 23:42

Det låter jättebra med ett borgerligt parti. Då finns det plötsligt åtminstone två lediga platser i det politiska spektrat, för ett liberalt parti och ett religiöst-konservativt parti. Båda dessa kommer naturligtvis fyllas omedelbart, förmodligen av nya, pigga, obesmutsade människor som vill något MED den eventuella makt de kan få istället för att bara vilja HA makten. Det finns ändå inget kvar i Folkpartiet, Centern eller Kristdemokraterna som är värt att spara på efter samarbetet med Moderaterna och den ideologiska kollaps som följt.

Permalänk | Anmäl #4 Sven P Andersson, 2012-07-06, 09:27

Frågan är om vi behöver partier ö h nu när skillnaden mellan m och s är så minimal. Om man väljer in obundna kloka parlamentariker som kan samverka fritt per fråga kanske vore mer spännande.

Permalänk | Anmäl #5 Magnus Gustin, 2012-07-06, 12:27

Fyra partier kommer alltid ha möjlighet att dra fler väljare än ett enda parti, eftersom de kan ha fyra olika åsikter samtidigt. Det finns tex FP-väljare som aldrig i livet skulle rösta på en kristdemokrat, men med alliansen så kan man så att säga segmentera väljarmarknaden.

En evolutionsbiolog skulle säga att det finns grundläggande skäl till att vi har åtta riksdagspartier och inte två.

Permalänk | Anmäl #6 Jakob Jonsson, 2012-07-06, 15:48

En sammanslagning skulle bara bekräfta vad i praktiken är ett parti en politik de kan ju kalla sig Allians partiet det låter ju fyndigt. Som det är nu och har varit så styr Moderaterna och resten hänger med att flera av Allians partier håller på att försvinna är konsekvensen av detta.

Bara ett problem.... det saknas ju den sjätte parten det partiet som är mest likt moderaterna och det är ju Socialdemokraterna så blir det nya politiska partiet klart fast det blir varken höger eller vänster det blir ett mitten parti.

Permalänk | Anmäl #7 Tor, 2012-07-07, 17:01

Det vore destruktivt för demokratin. Det är självklart att människors åsiktsskillnader representeras bättre av flera partier än ett. Situationen som dom har i USA vore en demokratisk mardröm, där man i praktiken har två olika positioner att rösta på, trots att människor naturligtvis har extremt mycket mer varierade åsikter.

Permalänk | Anmäl #8 Olof Andersson, 2012-07-08, 10:59

Att bilda ett borgerligt superparti kan inte ha något annat syfte än att sätta demokratin ur spel.

Jag hoppas och tror att till och med moderata väljare skulle se faran i att rösta på den sorts människor som inte vill vara folkvalda, utan helst vill göra sig själva till despoter på livstid.

Permalänk | Anmäl #9 Tomas Fredriksson, 2012-07-09, 22:29

Kommentarsfältet är stängt på denna artikel.