Vård på lika villkor förutsätter lika valfrihet

Är det bra eller dåligt med valfrihet och privata alternativ i äldreomsorgen? Vill och kan verkligen äldre människor välja? Vårdföretagarna ställer frågorna tillsammans med bland andra Äldrecentrum och Vårdförbundet vid ett Almedalssemiarium den 4 juli.

Nyligen redovisade pensionärsorganisationen PRO vad 363 av deras medlemmar anser om valfriheten i hemtjänsten. Av undersökningen framgår att bara två procent av de svarande INTE vill välja sin hemtjänst eller sitt äldreboende.

PRO:s undersökning undanröjer med eftertryck de tvivel många (yngre?) valfrihetskritiker rest vad gäller äldre människors vilja och förmåga att själva välja. Inte heller när det gäller tjänster riktade till de äldsta medborgarna går det att backa tiden. Valfriheten kan inte tas tillbaka.

Också Vårdföretagarna pejlar opinionen när det gäller synen på valfrihet och privata alternativ.  En undersökning som vi låtit Handelns utredningsinstitut, HUI Research, genomföra visar att 82 procent av allmänheten anser att det är viktigt eller mycket viktigt att själv eller för en anhörigs räkning kunna välja hemtjänst eller boende.

Den starka uppslutningen för valfrihet ska ses mot bakgrund av den senaste tidens mediefokus på kvalitetsbrister i äldreomsorgen. Den bild som förmedlats har ökat oron. I dagens undersökning säger 73 procent att de är oroliga för att de inte ska få den äldreomsorg de behöver i framtiden. När vi frågade samma sak 2009 var andelen 68 procent. De som är mycket oroliga har nära fördubblats, från 16 till 29 procent.

Man kan diskutera om den ökade oron är befogad. Men ju mer oroade vi blir, desto viktigare blir det att vi vet att vi när den dagen kommer kan välja bort något som vi inte vill ha.

Trots det starka stödet är det långt ifrån alla som verkligen kan välja, och välja bort. Bara en dryg tredjedel av kommunerna har i praktiken valfrihet i hemtjänsten, det vill säga etablerade företag som alternativ till kommunal hemtjänst. De kommuner som erbjuder valfrihet i äldreboenden kan räknas på ena handens fingrar.

Men där det går att välja och välja bort, där utnyttjas möjligheten. I vår undersökning har vi frågat de äldre och anhöriga som aktivt bytt om orsaken till bytet. Hälften bytte för att de inte var nöjda med kvaliteten på den utförda servicen. En dryg tredjedel var missnöjd med bemötandet.

Frågan om vinstdrivande företag ska få finnas i välfärden står högt på den politiska dagordningen. Men den verkar inte vara särskilt viktig bland dessa aktiva väljare. Bara 13 procent bytte för att de var missnöjda med driftsformen, oavsett om den var kommunal eller privat.

Det krävs omfattande insatser för att möta medborgarnas förväntningar om valfrihet i äldreomsorgen.

För det första: Valfriheten måste etableras över hela landet. Om valfriheten begränsas till vissa kommuner leder det oundvikligen till att omsorgen inte längre ges på lika villkor över landet. Det är inte moraliskt försvarbart, och i längden kommer opinionens dom att bli hård mot dem som tillåtit ojämlikheten att växa.

För det andra: Informationen till de kunder som står inför ett val måste bli mycket bättre. Sju av tio aktiva väljare har inte fått någon information alls i vår undersökning. Kommunerna måste redovisa jämförelser av kvalitetsmätningar och brukarundersökningar. Ska jämförelserna bli riktigt fruktbara måste kvalitetsmätningarna göras likadant över hela landet.

Samtidigt måste företagen bli bättre på marknadsföring. Den äldre och den som eventuellt ska ge vägledning måste förstås få veta vad som skiljer utförarnas profiler åt, till exempel när det gäller språkkunskaper, medicinsk nisch eller specialisering när det gäller tilläggstjänster. Det går inte att göra ett rationellt val om jag presenteras för 100 företag som ser precis likadana ut. Men kan jag enkelt sålla ut de fyra som talar persiska, de sju som också har kompetens att ta hand om min hund eller de fem som har demensspecialister anställda, då är det en annan sak.

För det tredje: Vi måste hitta metoder att stödja den som akut ställs inför att välja hemtjänst eller äldreboende, till exempel direkt efter en sjukhusvistelse.  Den som är deprimerad, dement eller förnekar behovet av service och omsorg måste ändå kunna dra nytta av möjligheten att hitta det som passar allra bäst.

För det är ingen naturlag som säger att den som har de största behoven också får del av valfrihetens möjligheter. Valfrihetssystemen måste utvecklas för att fungera optimalt. Men att hindra utvecklingen gagnar ingen.

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/45714

1 kommentarer I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Håkan Tenanders ensidiga mässande måste innebära att han får betalt för att säga saker, i motsat till andra som får betalt för att tänka till. Han måste ju vid det här laget förstå att han ljuger.
"Det är ingen narurlag, att den som har de största behoven också får del av valfrihetens möjligheter"

Jag skall ta mig friheten att översätta till svenska med hänvisande till ett citat av en amerikansk industrialist.

"Kunden får precis den färgen på bilen han önskar, om han önskar svart."

Utmärkt devis för massproduktion.
Inte gångbar sanning för äldreomsorg eller sjukvård.

Inte kul att hamna på ett sjukhus som specialiserat sig på prostatabiopsier(svarta Fordar), när man har örsprång...

"Kunden får precis det den vill, om den vill ha en prostatabiopsi" Henry Fords och Håkans ideal för sjukvård och äldreomsorg...?

Permalänk | Anmäl #1 Kristian Grönqvist, 2012-06-28, 07:32

Kommentarsfältet är stängt på denna artikel.