Barn lever i misär bara för att den ena föräldern skall hållas borta

Du har naturligtvis alldeles rätt, Marcus. Förklaringen till dagens katastrofsituation, där en pappa har mycket svaga odds i en domstolsförhandling om barnen och där tvistemålen ökat ofantligt, stavas Radikalfeminism! Du vet naturligtvis detta, men jag skriver för de icke frälsta.
Bakgrunden är 2002 års utredning om barns boende, vårdnad och umgänge som hade ambitionen att sätta barnen i centrum. utredningen var färdig -05 och ny föräldrabalk kom -06. Som alla minns var feminismen mycket stark under denna tid, närmast en sorts inoficiell statsreligion och detta märktes också på både utredning och proposition. Inga av de lagstiftande parterna förmådde verkligen sätta bara barnet i centrum, utan det blev en lag med "mamma och barn" i centrum. Myten om den goda modern vågade man sig inte på, man försökte inte ens!

Som en följd har nu rätten i ett barnmål att beakta en s.k. försiktighetsprincip där bara påståenden om att barn kan fara illa hos pappa är nog för att välja bort pappan. Sedan måste rätten beakta föräldrarnas samarbetsförmåga, vilket tolkas som samarbetsvilja och alltså lönar det sig för mamman att inte samarbeta. Vidare har de illa utbildade och fullständigt ansvarslösa socionomerna på socialtjänstens familjerättsektioner fått en sådan makt att det egentligen är dom som avgör målet, snarare än domstolen. Rätten dömer mot vårdnadsutredarnas rekomendationer i ca 5% av målen... Och utredningar kan inte överklagas!

Hela systemet är alltså felkonstruerat idag, med överbelastade domstolar och ett ökande antal faderlösa barn som resultat. Och allt detta för att en "bred parlamentarisk" utredning inte förmådde stå emot en feministisk propagandamaskin som redan idag börjar framstå som fantastisk. Det här hände ju under "könskriget", när feminismen var verkligt aggresiv.

Riv upp alla ändringar från -06 och återinför föräldrabalken sådan den såg ut i -98 års FB och låt sedan feministerna yla bäst dom gitter!

Föräldrarna till de fattiga barnen är ju med och betalar skatt till fattigdomsbekämpning i andra länder. En bra början vore ju att man lät dem i första hand bekämpa sin egen fattigdom.

Det är olyckligt att göra detta med kampen om barnen till en kamp mellan könen.
Anledningen till att det är så svårt att få det att fungera tillfredsställande vid en separation är att lagar som ska värna om barnens rättigheter inte är individ-anpassade. Det är inte bara siffror bakom allt. Ofta finns sociala problem bakom. Låt oss säga tex att bägge föräldrarna är missbrukare. Låt oss säga då att
sociala väljer att ge stödet till den ena och att det blir kvinnan i de fall mannen i relationen har ett våldsamt förflutet. Ett barn i en sådan situation skulle inte vara ett dugg hjälpt ekonomiskt av att ha bägge föräldrarna.
Det var ett exempel av väldigt många olika men som man inte ser när man bara tittar på siffror.
Vad man skulle behöva istället är att endast domstolar med sådan kompetens får döma i vårdnadsmål. Ett samarbete mellan föräldrarna måste vara ett krav och det betyder att man inte plockar poäng genom att skrika om radikalfeminister när man inte får sin vilja igenom.

Mycket insiktsfull och viktig artikel. Den oftast av kvinnan/mamman frammanade skilsmässan, är för att hon har mest att vinna på det, genom statsen fjäskar för kvinnor i allmänhet och feminism i synnerhet. Vi lär ha flest skilsmässor i världen, möjligen nämnda Kanada före.
Att det kan vara såsom artikeln tar upp visar på att staten inte alls är särskilt intresserad av fråpgan, tvärtom vill jag påstå, "när det passar sig!".
Här vad vår statsminister sa 2006, mot delat barnbidrarg vi delad vårdnad. Detta är förstås en mycket viktig delfråga i sammanhanget!
Här Reinfeldt, mot förslaget delat barnbidrag vid skilsmässa: ”Det finns kvinnor som separerat från män med alkoholproblem som på det här sättet kan tvinga till sig halva barnbidraget för att finansiera fortsatt alkoholmissbruk.” Ja så säger han.
En inställning som visar på en mängd väsentliga felslut från denne regeringschef, både när det gäller logik, moral och GBA." Men desto mer av opportunistiska maktskäl genom könsfjäsk.
För kvinnor/mammor slösar förstås aldrig bort pengar!?
Statsfeminismen mot skampålen inför valet 2014, oavsett parti!

3 Visst, sedvanligt bortdribblande av frågans viktiga grundprinciper! Precis det citatet visar på om ovan i 4.

Det borde vara en fördel om föräldrarna, där så är möjligt, har gemensam vårdnad av sina barn. Barn behöver båda sina föräldrar. Omvårdnadsmässigt och ekonomiskt skulle man också kunna avlasta varandra. Att vara ensam förälder är ett tungt ansvar med få möjligheter till egen fritid.

Har ockås kommenterat artikeln på Facebook.

Det är nog snarare separationer och skillsmässor som leder till fattiga barn. Ta följande exempel två sammanbodende som tjänar ca 23 000 i månaden var som har två barn. De får ut ca 16 000 efter skatt var vilket ger 3200+ 2100 i barnbidrag för två barn. Har denna en hyra på 6000 i månaden har de över ca 6500 per person till mat och övriga utgifter.
En ensamstående förälder med samma lön och boendekostnad fåpr 16000+ ca 1000 i bostadsbidrag+ 2100 i barnbidrag + 2546 i underhållsstöd. vilket ger ca 5200 per person. Nu har jag bara räknat hyran som fast utgift men räknar man med ex el, telefon försäkringar och andra fasta utgifter som man delar på som sammanboende blir skillnaden i slantar per person som går till mat och nöjen ändå större jämfört med ett sammanboende hushåll.

I verkligheten är många ensamstående läginkomsttagare och kanske lever på a kassa som ger max 10 000 efter skatt i månaden.

Först: Det finns kondom! Nästa är att det ska alltid ses till barnens bästa. Så är det ju naturligtvis inte alls... en del som "skaffar" barn borde odlat gurkor i stället. När de intensiva kärlekssekunderna är över och magen växer är det för det mesta frid och fröjd, men efter bara några år kommer svärdet och skölden fram, av lika många anledningar som det finns människor.

Då är barnet skölden och de vuxna agerar svärdet. Ja, det finns ingen enkel lösning på detta problem, kanske vore det önskvärt att redan i sjätte klass inrätta ett ämne som borde kallas "lära för livet" där allt om barn, vuxenliv, kondomer, p-piller, abort, kulturskillnader, kostnader, kronofogden, borgensåtaganden och allt annat som hör livet till skulle läras ut...

Att i diskussioner om barnens välfärd ondgöra sig över
att det "fjäskas" med kvinnor är att befinna sig på
"grottstadie-nivå". De män som finner att kvinnorna
"tar sig ton" och underförstått borde "veta sin plats"
kan inte räkna med att tas på allvar. Det här pågående
kriget mot en ganska stor del av befolkningen tillför inte
debatten annat än mer splittring bara till nackdel.
Det händer inte att vi går tillbaka till "spisen" och föder barn igen.
Om någon har problem med det borde de kanske istället undersöka
möjligheterna att föröka sig genom delning.

Bra artikel och bra med manligt perspektiv i detta förfärliga könskrig som en del feminister bedriver och som i varje fall bör hållas borta från barnfamiljerna och inte släppas in i hemmen. Många bra synpunkter i kommentarerna, också.

Men hur utomstående ska döma i vårdnadstvister är ett svärt problem. Gemensam vårdnad borde väl vara utgångspunkten och växelvis boende kan vara OK för barnet om föräldrarna bor nära varandra och kan samarbeta, men kommer det upp en vårdnadstvist efter separation brukar föräldrarna inte kunna samarbeta. I vissa fall kan den ena eller båda vara direkt olämplig, frågan är hur ska man kunna bedöma det om det inte är helt uppenbart? Det är hursomhelst många faktorer att ta hänsyn till i en bedömning och det görs ofta fel.

Separationer mellan föräldrarna är alltid traumatiskt för barn oavsett orsak, men ibland nödvändig. Om de dessutom dras in i tvister mellan föräldrarna och om ekonomin dessutom bllir sämre, är det ännu värre. Det är ju också såklart dyrare med två hushåll än med ett gemensamt som påpekas i #7.

Men man kan göra en del själv också för att undvika risken för separation. Inget par bör skaffa barn tillsammans förrän de varit sambos i minst ett år och då gärna bestämmer sig för att gifta sig (äktenskapet ger barnet det bästa juridiska skyddet). Parterna måste ju först känna att det finns riktig kärlek mellan dem när förälskelsens dimråder lagt sig, att de berikar varandra och kan samareta innan de startar familj och skaparr ett hem tillsammans. Då håller det bättre inför påfrestningar och föräldrarna blir en lyckad förebild för barnen.

Attityder till familjelivet betyder mycket och kunskap om livet som påpekas i #8 kan också behövas i våra dagar.

Iövrigt tycker jag att mcket inom .familjepolitiken är fel och medverkar till splittring av familjer istället för sammanhållning och självbestämmande eller valfrihet. Barns fysiska och ekonomiska behov är väl någorlunda tillgodosedda idag, fast en del kan förbättras ytterligare till mindre kostnader (gratis glasögon av standardmodell till barn med behov, kvalitet på skolmaten t.ex.). Men barns känslomässiga behov är helt försummade inte minst pga "könskriget" mellan vuxna som tar all uppmärksamhet. De utsätts även för skadlig stress i alltför hög grad, särskilt små barn..

En del menar också att för tidig dagisdebut skadar dem så att de som vuxna får sämre förmåga till kärlek och anknytning till en annan människa samt bygger in stress och störd utveckling. De menar att barn är inte dagismogna förrän i treärsåldern rent generellt och då ska dagiset vara bra (små barngrupper och stabil personal). Tänk om de har rätt!

.

.

Man screenar inte blivande föräldrar för lämplighet när de kommer på första besöket på bvc. Där gör man valet. ALLA i sverige får skaffa barn fritt, och först om ngt tycks vara fel görs en utredning. Det borde också vara grunden vid en skilsmässa. Gemensam vårdnad borde vara det sjävlklara, och avvikelser från det undantaget. Klarar föräldrarna inte att samarbeta får de väl betala för en mellanman som får arrangera det praktiska åt dem.

Går det fortfarande inte, eller de de vägrar att lägga pengar på det så får man väl ta barnet ifrån dem. Uppenbarligen är de BÅDA olämpliga som föräldrar om de inte ens kan enas kring praktiska saker för barnets bästa. Där ingår väl ändå oförmåga att bo inom rimligt avstånd till varandra. En sådan lag skulle nog få åtskilliga par att tänka om en extra gång innan de vägrar samarbeta.