Miljonprogrammens framtid hotas av strutspolitik

De kommunalt ägda bostadsbolagen har fått nya spelregler, och ska numera bedrivas enligt affärsmässiga principer. Samtidigt har de sedan tidigare ett socialt ansvar och ska garantera bostäder åt socialt utsatta hushåll, ett ansvar som fortfarande ligger på bostadsbolagen.

Dessa två uppdrag går inte ihop. Att tro detta innebär strutspolitik och hotar miljonprogrammens framtid.

I ett internationellt perspektiv är Sveriges allmännytta unik. Den omfattar inte mindre än 900 000 bostäder, vilket motsvarar ca 60 procent av alla hyresrätter i Sverige. Storleken är i sig ett särdrag. Det andra särdraget är att den svenska allmännyttan är öppen för alla oavsett inkomst.

Miljonprogrammen står inför stora utmaningar. Husen är nu 40-50 år gamla och i behov renovering. Det handlar om att byta bland annat stammar, rör, badrum och kök. En stor del av miljonprogrammet ägs av allmännyttiga bostadsföretag. Tidigare har det varit möjligt för dessa att omfördela resurser inom företaget i syfte att främja utvecklingen i socialt utsatta bostadsområden, även i de fall åtgärderna inte kunnat räknas hem. Klassiskt är att hyresnivåerna i 1940- och 1950-talsbeståndet givit ett överskott som kunnat omdisponeras för åtgärder i bostäder från miljonprogramepoken. På detta sätt har de allmännyttiga företagen spelat en roll i samhällets integrationspolitik. Med den nya lagstiftningen är detta inte längre möjligt. Kravet på att allmännyttiga bostadsföretag ska agera affärsmässigt innebär att det bostadssociala ansvaret tydligt läggs på staten och kommunen.

Om de kommunala bostadsbolagens miljonprogramområden ska bära sina egna kostnader för renoveringarna skulle det innebära gigantiska hyreshöjningar om bolagen skulle renovera och ta ut de faktiska kostnaderna i en hyreshöjning. Alternativet är att låta miljonprogrammen förfalla, och ha möjlighet att hålla nere hyrorna.

Segregationen har accelererat i miljonprogramområdena. I praktiken innebär det att vissa bostadsområden marginaliserats på ett sätt som inte nämnvärt skiljer dem från så kallad social housing i andra europiska länder. Social Housing i Europa innebär ju att man sätter en övre inkomstgräns för vilka som får hyra lägenheter. Om man efter några år råkar gå över denna övre gräns får man söka sig en lägenhet på den öppna och ofta oreglerade marknaden.

Enligt den senaste mätningen från socialstyrelsen så står ca 35 000 människor utanför den ordinarie bostadsmarknaden och har antingen ett andrahandskontrakt via socialtjänsten eller inget kontrakt alls. I många kommuner har socialtjänsten seglat upp som den näst största hyresvärden efter allmännyttan på orten. Orsaken är ofta att allmännyttan och de privata hyresvärdarna har sådana regler att man tvingar socialtjänsten att ta förstahandskontraktet för att kunna acceptera en uthyrning till en familj som saknar fasta inkomster eller har betalningsanmärkningar.

Mot denna bakgrund är en berättigad fråga om vi faktiskt har ett läge med social housing i Sverige, eller i vart fall är på väg in i ett sådant. De kommunalt ägda allmännyttiga bostadsföretagen sätter nedre inkomstnivåer som människor måste komma över för att få hyra en lägenhet. Ligger man under så måste socialtjänsten in för att garantera hyran.

I samhällsdebatten finns en stark samstämmighet om att inte acceptera att människor med låga inkomster ska hänvisas till särskilda områden eller bostadskomplex, eftersom detta skulle öka segregationen och utanförskap. Fattigdomsreservaten skulle bli ännu tydligare i våra miljonprogramsområden och den sociala påfrestningen skulle bli enorm.

Vår slutsats är att nuvarande strutspolitik är förödande. Att inte se och vilja ta in de förändringar som skett av regelverk och i det omgivande samhället är att backa sig in i framtiden.

Vi har inte ambitionen att peka ut vilken väg som ska väljas för allmännyttans och miljonprogrammets framtid. Snarare vill vi redovisa några – fullt tänkbara – utvecklingsmöjligheter.

Med en allmännytta som agerar alltmer affärsmässigt kanske vi måste acceptera socialförvaltningarna som stora aktörer på bostadsmarknaden. Med hjälp av socialförvaltningen som kontraktsinnehavare i såväl privata som allmännyttiga hyresbostäder kan bostadsbehovet hos fattiga och socialt utsatta hushåll garanteras.

En annan väg kan innebära att vi accepterar att kraven på affärsmässighet en gång för alla avskaffat allmännyttans sociala roll. Konsekvensen kan bli att de affärsmässigt lönsamma delarna av bostadsbeståndet säljs ut eller förvaltas på samma sätt som om det ägts av privata hyresvärdar och att resterande delar omvandlas till socialbostäder. Vi riskerar att få en Holländsk variant av Social Housing.

Den poäng vi vill göra med att lyfta dessa tänkbara framtidsscenarier är att vi står inför olika vägval. Om vi inte idag gör ett aktivt val om allmännyttans och miljonprogrammets framtid så kommer omvärlden att göra det åt oss.

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/45680

9 kommentarer I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Jag är ingen expert på detta område. Så kanske kan någon annan förklara för mig hur de andra lägenheter som byggdes exakt samtidigt på 60-talet, i ungefär samma områden, med samma planlösning, men som bostadsrätter, dels ser ut att vara i bättre skick, dels gjort sina ägare till miljonärer?

Den lömska misstanken från min sida är att ägarna, i Stockholms fall kommunala bolag, sugit ut miljarder ur sina hyresgäster. Eller är det kanske hyresgästerna som förstör sina egna lägenheter istället för att sköta om dem, som BRF-ägarna gör?

Permalänk | Anmäl #1 Tom Eliasson, 2012-06-25, 14:46

Min förra kommentar gäller Stockholm, glömde skriva det.

Permalänk | Anmäl #2 Tom Eliasson, 2012-06-25, 14:48

Renovera 5 % av husen, sälj dem, använd inkomsten från försäljningen för att renovera 5 % till av husen, repetera.

Renoveringen och att husen blir bättre gynnar den lokala ekonomin och avvecklingen av allmännyttan sker över en a två generationer vilket ger tid till anpassning och kommunens skatteintäkter kan vartefter användas föratt hjälpa utsatta människor i stället för utsatta hus.

Permalänk | Anmäl #3 Magnus Redin, 2012-06-25, 15:30

Låt de gå samma väg som vårt kulturarv som politikerna avsiktligt lät förfalla för att senare kunna riva. Finns inga som helst anledningar för dessa undermåliga hus och områden att bestå. Slit ut dem och riv sedan. Bygg nya hus på bättre platser. I Göteborg t.ex. finns enorma oexploaterade centrala områden.

Permalänk | Anmäl #4 Henrik Ekstrand, 2012-06-25, 16:03

Miljonprogrammen är perfekta för äldre,ensamstående,studenter och unga vuxna med små barn.
Det är när familjerna växer och barnen blir tonåringar som problemen tilltar.
Har själv tjugo års erfarenhet.
I Stockholm har kommunala bostadsföretag medvetet minskat på underhållet för att vältra över kostnaderna på nybildade bostadsrättsföreningar.

Permalänk | Anmäl #5 u_17979, 2012-06-25, 19:28

Det är uppenbart att de privilegier, som allmännyttan upplevt i förhållande till de privata byggarna sedan mer än ett halvsekel, har bidragit starkt till att skapa denna osunda koloss. Jag (själv byggare - CTH 50-talet) har på nära håll sett eländet utveckla sig undan för undan under hela denna tid. - Samtidigt måste jag framhålla att det, åtminstone på vissa håll, skett en glädjande skärpning.
Förfallet när det gäller underhåll är ju som alla vet enormt. Redan för ett par tre decennier sedan påpekades detta - gång på gång - av insiktsfullt branschfolk, men ingen, säger ingen, ansvarig politiker, ännu mindre "allmännyttig bostadsdirektör", tog notis om varningarna. En deficiens, som trotsar all beskrivning!
En annan starkt bidragande faktor till förfallet och den omåttliga förslitningen på bostäderna är att hyresvärdarna inte har någon som helst kontroll på hur hyresgästerna sköter sina bostäder (beror det på ren feghet?). En kontroll, som är desto mer nödvändig som många hyresgäster aldrig har fått lära sig hur man sköter en bostad. Här har hyresvärden ett stort ansvar.
Det ropas nu sedan flera år högt på att skattebetalarna skall stå för fiolerna! Det rör sig om flera hundratusen bostäder. Javisst, det går ju alltid att försöka. Själv tror jag inte ett vitten på en sådan "lösning". Utan det blir till att sälja ut en stor del av den allmännytta, som har byggts upp sedan 50-talet med synnerligen ojusta medel. Och på ett, som jag ser det, omoraliskt sätt. Tala om "social bostadspolitik"!

Permalänk | Anmäl #6 Sven Borg, 2012-06-25, 20:13

En del av problemet är väl att BRF och villaägare till viss del sköter underhåll själva på obetald arbetstid. Dessa är också subventionerade genom ränteavdrag. Däremot beskattas allt inom hyreslägenheter, även om vi också vet att stora subventioner utbetalats historiskt.
Det behövs ett sorts ROT-avdrag även för hyresrätter, detta kanske skulle kunna hjälpa till.

Permalänk | Anmäl #7 Sven I Eriksson, 2012-06-25, 23:44

En stor del av miljonprogrammets byggnader bör avvecklas, den del som har DDR-arktektur som förebild. Bygg istället nytt och på ett sådant sätt att även människor som har alternativ vill bo där.

Det är nu vi har möjligheten att i någon mån rätta till 1960-talets misslyckade stadsplanering.

Permalänk | Anmäl #8 Göran Fredriksson, 2012-06-29, 17:52

Dags att kika på de privata och kommunala hyresvärdarnas vinster? GP granskade för ett tag sedan företag som Wallensten och Stena, och kunde då visa att Stena år 2010 gjorde en vinst på 399 miljoner + en aktieutdelning på 190 miljoner. Rikshem, som ägs av AP-fonden och LO försöker ta ut stora hyreshöjningar vid sina så kallade förnyelseprojekt i Gränby, Uppsala. Hur stor blir deras vinst? Står den i rimlig proportion till konsekvenserna för boende i området, som just nu tvingas iväg från sina hem? http://stambyteigranby.wordpress.com

Permalänk | Anmäl #9 Åse Richard, 2012-08-09, 08:38

Kommentarsfältet är stängt på denna artikel.