Staten

Mark Brolin om Staten

Moderat hyllning till staten kommer i fel tid

Publicerad: 2012-06-20 18:06, Uppdaterad: 2012-06-20 18:06

Författare: Moderaternas chefsstrateg Per Schlingmann har den senaste tiden talat om värdet av en stark stat. Det är ett senkommet erkännande från högern. Idag, efter många decennier av statlig expansion och socialdemokratisk hegemoni, behövs inte längre ytterligare tal om statens positiva sidor. Det som nu behövs är istället en motbild.

24 kommentarer
Bokmärk & dela artikelnTipsa om artikeln vie e-post
Facebook
Twitter
dela
skriv ut
Facebook
Twitter

Om författaren

Nationalekonom och författare.

För ca hundra år sedan bekymrade sig inte staten om mycket mer än försvaret och domstolsväsendet. Ändå var det få inom högern som pläderade för en utbyggd stat. Sedan dess har den offentliga sektorns storlek vuxit från att omfatta en tiondel av ekonomin till drygt hälften. Under senare decennier har statlig inblandning också blivit synonymt med aktivt uppmuntrad överbelåning och överkonsumtion, orkestrerat genom avdragsrätt för låneräntor, bank- och bolånegarantier samt en styrränta som mer eller mindre permanentats nära nollstrecket. Inte sedan stormaktstidens krigsekonomi har statens inverkan på ekonomin varit större. Nu är det knappast läge för Moderaterna att kissa till kvälls och tala om värdet av en stark stat.

Vid 1900-talets början spenderade den offentliga sektorn pengar till ett värde av cirka 10 procent av bruttonationalprodukten. Tyngden låg på försvaret liksom domstolsväsendet. Flertalet departement (ministerium) hade inte mycket mer än en handfull anställda. Antalet anställda vid verkställande myndigheter var inte mycket större. Det fanns helt enkelt inte så mycket att verkställa. Först vid denna tid utmanades den konservativa tanken att samhällsproblem bör lösas på det lokala och privata eller semiprivata planet. Den tanken byggde på en rad funktionella omständigheter under den agrara eran, inte minst kommunikationsproblem och storgodsägarnas lokala särställning. Motsättningarna mellan konservativa jordägare och den nya industrialiseringserans liberaler var många men den allmänna synen gällande statens roll var likartad: staten skulle vara liten. Statens institutionaliserade opinionsföreträden utnyttjades flitigt för att kommunicera budskapet att socialdemokrater är farliga radikaler och att statlig inblandning är synonymt med anonymisering, storebrorsfasoner och allmän otrygghet.

Med fackföreningarnas växande tyngd förändras det partipolitiska landskapet. Det får direkt genomslag i riksdagen efter år 1909 då allmän rösträtt för män införs vid andrakammarval. (Social)liberalen Karl Staff speglar den politiska vinden när han år 1913 följer i Tysklands och Storbritanniens fotspår och baxar igenom ett statligt pensionssystem. Efter demokratigenombrottet växer statens storlek nästan årligen, i synnerhet efter att socialdemokraterna blivit statsbärande parti på 1930-talet. Sveriges liberala partier utvecklas snabbt i socialliberal riktning. Många klassiska liberaler växlar då sympatier till Högerpartiet. Hela tiden står Moderaterna (som fick sitt nuvarande namn år 1969) för det starkaste motståndet mot ökad statlig inblandning. I synnerhet baseras motståndet på uppfattningen att samhället inte har råd att öka sina offentliga utgifter.

Den uppfattningen visar sig länge felaktig. Efter andra världskriget går ekonomin som tåget, bland annat som en följd av en rad kommersialiserbara innovationer samt att Sverige kan dra nytta av att industrin förblivit intakt under krigsåren. Inkomsterna växer årligen och kan alltså matcha de ökade utgifterna. Under efterkrigstiden monterar Sverige och socialdemokraterna i-världens största offentliga sektor. Precis som i flertalet andra i-länder sedan 30-talet löper också regleringar som en röd tråd genom ekonomin.

Så småningom är det socialdemokraterna som utövar institutionaliserad opinionsmakt. I tidningar radio och TV sprids sedan frekvent den kraftigt politiserade bilden att välståndet beror på den ökade statliga inblandningen. Därefter är det näringslivet som kopplas samman med termen maktfullkomlighet och dessutom med girighet. För första gången i historien knyts trygghetsbegreppet vare sig till en stark kungamakt, till lokala (godsägar)patriarker eller till ett kristet leverne. Istället knyts det samman med föregående tiders bov, just staten.

På 1970-talet slår välfärdsbygget slint för första gången. Förutom skyhöga oljepriser är 70-tals krisen ett resultat av dels långtgående restriktioner (som artificiellt konserverat såväl valutavärden som industrigrenar) och dels av att asiatiska låglöneländer blivit alltmer konkurrenskraftiga samtidigt som svenska löntagare börjat betrakta årliga lönepåslag som en självklarhet. Statens intäkter dalar och nu matchar dessa inte längre den ständigt svällande statliga kostymen. Borgerligheten vinner regeringsmakten 1976 men vid det laget är tilltron till staten grundmurad inom väljarkåren.

Regeringstillträdarna vågar inte annat än att fortsätta bedriva statlig allätar- och subventionspolitik. Något ironiskt är det en socialdemokratisk duo, Olof Palme och Kjell-Olof Feldt, som sväljer en besk men nödvändig medicin och backar det svenska socialiseringsbandet genom att initiera en avreglerings- och privatiseringsvåg. Opinionsmonopolet utnyttjas för att sprida dimridåer kring det faktum att svensk socialdemokrati därmed följer i Reagans och Thatchers fotspår. Typiskt heter det att omläggningen är en tillfällig reträtt som beror på utvecklingen i omvärlden.

När entreprenörskap återigen lönar sig igen skjuter också tillväxten fart igen, som vanligt främst tack vare innovationer och tillhörande produktivitetsvinster. En rad nya IT-bolag liksom företag som Ikea, H&M och Ericsson borgar för fler arbetstillfällen och högre skatteintäkter som möjliggör finansiering av en på nytt växande offentlig sektor.

Staten i många länder, inklusive i USA och Sverige, blandar sig nu också i bostadsmarknaden i väsentligt högre grad än tidigare. Det är ett resultat av att levnadsstandarden vuxit så kraftigt att den husägande medelklassen övertagit den hyrestagande arbetarklassens position som samhällets viktigaste politiska gruppering. Både politiker till höger och vänster mutar helt ogenerat denna viktiga väljargrupp genom att sänka lånekostnaderna via artificiellt sänkta räntor samt avdragsrätt för låneräntor. Därutöver ger staten garantier åt samhällets bolåneinstitut som uttryckligen syftar till att uppmuntra husägande bland mindre ekonomiskt solida väljare. Staten tillser alltså inte bara att det går att låna till vrakpris utan också att skattebetalarna får bära risken ifall låntagarna inte kan sköta sin återbetalningsförpliktelse. Självklart följer en låne- och köpfest. Högbelånade husägare shoppar loss lika frenetiskt som finansmarknaden ökar sin exponering mot den ’säkra’ bostadsmarknaden.

År 2006 börjar priserna på den amerikanska bostadsmarknaden falla. För att uppfylla sina garantiåtaganden tvingas den amerikanska staten lösa ut såväl finansinstitut som låntagare på obestånd. Därmed måste alltså sparsamma skattebetalare betala notan efter att staten köpt valfläsk för deras pengar. Ändå har många politiker mage att, likt Per Schlingmann, presentera staten som en ’räddare’ som ’dämpat den finansiella krisen’.

Moderaterna har börjat sjunga statens lov just när det är som mest obefogat och när sången inte längre utmanar någon. Det andas inte ledarskap utan opportunistisk anpasslighet.

Det är uppenbart att Moderaternas strategiomläggning handlar om att cementera centerterrängen i svensk politik. Det är mindre uppenbart att Schlingmann gör sitt parti en tjänst. Som redan Lincoln konstaterade: Det går att lura somliga väljare hela tiden och alla väljare delar av tiden men inte alla väljare hela tiden. Schlingmann satsar moderaternas framtid på att befästa uppfattningen att dagens ekonomiska soppa går att lösa utan omlagd ekonomisk politik. Detta trots att soppan i en mening inte skiljer sig från tidigare ekonomiska soppor: sådana går inte att komma ur förrän vi punkterar bubblan, slickar de oundvikliga såren och börjar rätta munnen efter matsäcken. Ändå har regeringen tutat på ohejdat gällande den monetära stimulanspolitiken, inkluderande artificiellt låga räntor, fortsatt avdragsrätt för låneräntor samt fortsatt heltäckande bank- och bolånegarantier. Resultatet är uppskruvade huspriser och en privat skuldsättningsgrad som tillhör världens högsta.

Som för att strö salt i såren har den moderatledda regeringen förpliktigat svenska skattebetalare att också finansiera andra européers huvudlösa konsumtion - via den luddigt motiverade anslutningen till EU:s finanspolitiska pakt och ’stabilitetsfond’. Därmed har svenska skattebetalare förbundits att värna om ytterligare ett överstatligt lager som likt den svenska staten kastar goda pengar efter dåliga genom ymnig monetär stimulans. Den dubbelt motsägelsefulla situation har uppstått då Sverige ger stöd åt ett EMU-projekt vi själva avvisat samtidigt som vi applicerar konstgjord andning för att värna om en så kallat fri inre marknad.

Bakom döljer sig ett sammelsurium av intresseanpassning, prestige, oförstånd, grupptryck, hopp om att skjuta problematiken bortom egen mandatperiod samt en lika kortsiktig som fåfäng brandsläckningsambition. Dessutom döljer det sig en missriktad välvilja gällande hela EU-projektet. Oavsett hur mycket den svenska politikerkasten leker den lojala charaden att Bryssel stretar i rätt riktning så försvagas EU så länge Bryssel (och övriga huvudstäder inklusive Stockholm) fortsätter att försvara dagens kokaindränkta ekonomiska politik. Ingenting ger heller starkare näring åt mer radikala partigrupperingar.

Nästan tragikomiskt handlar den politiska debatten snarare om mer än om mindre statlig intervention, om att (som i USA) addera fiskala stimulanspaket till det redan existerande monetära stimulanspaketet. Detta trots att det aldrig gått att låna och konsumera sig ur en låne- och konsumtionskris. Det är ett faktum som inte ändras oavsett hur många gånger vi refererar till magiker som Keynes och Paul Krugman - eller för den delen till någon av deras många villiga svenska eftersägare. För varje dag vi fortsätter att sätta tilltro till sådana personers trollformler fortsätter vi att skjuta den till slut ändå ofrånkomliga reträtten framför oss. Då förlänger vi också perioden av helt onödig osäkerhet. I ett sådant instabilt klimat är det knappast rimligt att förvänta sig realisering av de företagssatsningar som alla så desperat går och väntar på: nyinvesteringar och nyanställningar.

Att högern hade fel gällande statens storlek för hundra år sedan gjorde inte så mycket för vänstern var på då välbehövlig frammarsch. Idag, efter många decennier av statlig expansion och socialdemokratisk hegemoni, behövs inte längre ytterligare tal om statens positiva sidor. Det som nu behövs är istället en motbild. Det är riktigt illa ställt när landets största ’högerparti’ vare sig har vett eller mod att presentera en sådan motbild.

Mark Brolin (14 artiklar)

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/45627

24 kommentarer I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Bara i Sverige kan en man som Schlingman (("Bilar åt flickor och dockhus åt pojkar") nå en sådan position och tas på allvar.
Statsfeminismen visar tydligt dilemmat med en allt för stark stat enligt politisk korrekthet, med dito lagstiftning och vinklade satsningar efter kön och negligering av annat kön.
Nedmontering av denna stats diktat, och under plågsamma förhållande väntar...

Permalänk | Anmäl #1 Joakim Steneberg, 2012-06-20, 19:14

Politikerna konfiskerar minst 75% av löntagares och småföretagares inkomster när de använt dem. Att detta sker under hot om våld (fängelse) och atttt denna stora andel av folks inkomster går in i ett enormt planekonomiskt system och vårt välstånd mals sönder är få som tänker på.

Ifrågasätts detta så har man extrema åsikter och möts ofta av ilska men det kan väl inte krävas allt för mycket intellektuell kapacitet för att inse att vi just nu lever i ett extremt system. Möjligen svårt för många att se då det är normaliserat.

Bara detta att huvuddelen av befolkningen tycker de har rätt att påtvinga övriga befolkningen i princip vad som helst med enda motivation att de är fler.

Permalänk | Anmäl #2 Patrick Sellman, 2012-06-20, 19:21

Bra Mark. En artikel som beskriver dagens tillstånd perfekt. Ingen kan bortse från det faktum att situationen är exakt som du har beskrivit den.

Du är helt enkelt pojken i "Kejsarens nya kläder".
Frågan är om någon annan vågar erkänna att kungen(staten) är naken.

Troligen inte, men medborgarna kommer bli smärtsamt medvetna om det snart. Fortsätt att skriv sanningen. Lögner och illusioner kommer spricka som såpbubblor.
Mvh
Per

Permalänk | Anmäl #3 u_19023, 2012-06-20, 19:27

#Mark

Tackar för en utmärkt analys och en utmärkt artikel :-).

Permalänk | Anmäl #4 Patrick Sellman, 2012-06-20, 20:01

Artikeln fegar. Det allra viktigaste, det handla om socialpsykologi och demokrati, är att skapa en könsneutral politik fri från opportunism och statsfeminism.

Permalänk | Anmäl #5 Joakim Steneberg, 2012-06-20, 20:34

Motbild? Är carema en bra motbild? Falck? Dessa alliansens gåvor till riskkapitalbolag är beklämmande och upprörande.

Permalänk | Anmäl #6 Micael calmén, 2012-06-20, 20:56

#6
Bedriver jättekoncernen Carema en så jättedålig verksamhet? Om du hävdar det, vad grundar du det på i så fall? DNs nu mera skandalomsusade hetskampanj mot ett av Caremas åldringsboenden? Ett åldringsboende kommunen kört i bott. Inte den enda rasverksamheten som Carema tagit över efter kommuner som inte får ordning. Själv har jag inte riktigt koll på hur bra eller dåligt de sköter verksamheten. Förmodar det finns både och. Vad jag vet är att mycket av det bästa inom vården i Sverige hittar du bland de privata företagen. Både inom hemtjänst och specialistvård som tex PCI.

Permalänk | Anmäl #7 Patrick Sellman, 2012-06-20, 21:35

#6
En länk där du kan bredda din uppfattning om just Caremaskandalen.
http://www.dagenssamhalle.se/sida/carema-bakom-vardskandalen-2556

Permalänk | Anmäl #8 Patrick Sellman, 2012-06-20, 21:44

Utmärkt artikel. Väst har länge låtit förnuftig politik ge vika för drömmerier och naivitet. Då produktion, förädling och realintäkter flyttat annorstädes har levnadsstandarden i stället ökat på belånade pengar. Ett skuldberg skyfflas på framtiden medan de ansvariga fortsätter att leva i mani. Problemet är, vilket artikeln visar på, att världsbilden har färgat av sig på senare generationer. Detta samtidigt som pengarna inte längre kan lånas eftersom förtroendet för oss, i en värld av flytande värden, befinner sig på botten.

Permalänk | Anmäl #9 Jonatan Forsberg-Gillving, 2012-06-20, 22:07

Artikelförfattaren har rätt i att alla partier fjäskar för medelklassen även Centerpartiet har börjat göra det med storstädernas medelklass.Det är en stor orsak till Sverigedemokraternas framgång i Sverige och liknande partiers framgångar i Europa.
Alla väljare är inte medelklassbarnfamiljer.

Permalänk | Anmäl #10 Sven Erik Hansson, 2012-06-21, 08:17

Moderaterna är ett feministparti, så här ungefär:
"Feminismen var den starkaste kraften för att få ut kvinnan i yrkesarbete. Med båda könen i arbete kunde vi också minska på bidragen, vilket har inneburit ytterligare några kronor i lägre skatt. Vi har därför i gengäld nu också kunnat sänka skatten på hushållsnära tjänster, samt även helt skatte- och momsbefria inkomsterna från den allra närmsta tjänsten, sexhandeln. Alltså dess legala kvinnliga del, försäljningssidan. Detta möjliggjordes genom att vi satte våra två mest kvalificerade feminister som ministrar inom de viktiga justitie- och finansdepartementen, och vilka där kunde komma överens om denna internationellt sett helt unika feminist-juridiska lösning. Denna finansieras då genom de dömda männens av oss höjda böter."

Permalänk | Anmäl #11 Joakim Steneberg, 2012-06-21, 08:55

Fantastisk artikel! Skönt att läsa att det fortfarande finns vettiga människor i detta land. Man har ju helt brytits ned av den politiskt korrekta tystnaden.

Permalänk | Anmäl #12 TÅGMICKE, 2012-06-21, 09:18

Moderaterna har fått smak på makten och har lämnat ideologin. Detsamma gjorde socialdemokraterna i början av 1980. Ge folket vad de tror att de vill ha. Det är inte underligt att de nu irrar omkring och tror att alla ideologier och kulturer är lika bra .Nästan alla kulturer och ideologier är extremt dåliga.

Sällsynta positiva exempel......

Den mest positiva nationalekonomisk grenen:
http://sv.wikipedia.org/wiki/%C3%96sterrikiska_skolan

Den mest positiva ideologin:
http://sv.wikipedia.org/wiki/Klassisk_liberalism

Den mest positiva religionen:
http://sv.wikipedia.org/wiki/Jainismen

Det viktigaste skolämnet:
http://www.justiceharvard.org/

Det mest positiva sinnestillståndet:
http://sv.wikipedia.org/wiki/Mindfulness

Det positiva är att mänskligheten har hur mycket som helst att gå på. Om inte överbefolkningen pressar sönder all moral så ska det gå bra.

Permalänk | Anmäl #13 u_19023, 2012-06-21, 10:16

Mindfulness
"Between the stimulus and the response, there is a space and in that space lies our freedom."

Permalänk | Anmäl #14 u_19023, 2012-06-21, 10:22

Sjukt att det i Sverige känns banbrytande varje gång man för höra några ekonomiska självklarheter. Bra jobbat Brollan!

Jag tycker det är underhållande när politiker anser det vara ett problem med privatiseringar eftersom det lockar till sig oseriösa ägare. Problemet är väll snarare att staten har visat sig vara en väldigt oseriös köpare.

Om du vill hitta oseriösa ägare av en verksamhet så finns det väll inget som slår ägarna av en kommunal verksamhet. Varje gång jag går till systembolaget och ser gänget som sitter på bänkarna utanför och dricker 7,0 oavsett klockslag så tänker jag för mig själv, där har vi ett gäng oseriösa ägare. De är så oseriösa att de troligtvis inte en ser sig själva som ägare.

De är så oseriösa att de tar starkölslunch varje dag och after workar även när de inte har arbetat.

En ägare av en privat verksamhet som söker att minimera sin kostnader är inte oseriös snarare tvärtom. Den ägare som inte söker minimera kostnader är oseriös.

Om en ägare av en privat verksamhet bryter mot gällande avtal för att minimera kostnader så är han inte per automatik oseriös men däremot kriminell.

Det kan således ses som ett råd att man bör undvika att göra affärer med kriminella.

Permalänk | Anmäl #15 Viktor Sandahl, 2012-06-21, 11:39

Bra artikel! Jag håller med. Jag hade ett tag förhoppningen att EU skulle kunna vara eller bli någon sorts garant mot för stort statligt förtryck, men det blir ju nästan tvärtom.

Permalänk | Anmäl #16 Fredrik Franzén, 2012-06-21, 12:45

Skattetrycket har inte ökat på flera årtionden, vilket snarast är en indikation på att staten krympt. Det är nämligen så att den offentliga sektorn sysslar med sån slags tjänsteproduktion som inte kan ha någon uthållig produktivitetsökning. Sjukvård och utbildning stiger i pris (minst) lika snabbt som BNP ökar oavsett om den är privat eller offentlig eftersom det finns mycket begränsade möjligheter att öka produktiviteten, samtidigt som löneutvecklingen måste gå i ungefär samma takt som i industrin. Slutresultatet är ett samhälle där så gott som all sysselsättning är just i lågproduktiv tjänstesektor eftersom allt annat kan automatiseras, det är ju det som ökad produktivitet handlar om. Hur stor andel av BNP den offentliga sektorn då utgör är fritt att välja, jag skulle säga att vi ska hålla oss strax under toppen på Lafferkurvan vilket torde vara mellan 50-80% av BNP.

Artikelförfattaren behöver dock inte oroa sig, M bluffar bara under tiden som de underminerar välfärdsstaten, planen är att arrangera en kollaps som skall uppfattas som oundviklig. Påståendet att välfärdsstaten har inbyggda strukturella fel som leder till dess undergång visades vara falskt så det var tvunget för högern att göra den bluff de nu är i färd med att genomföra.

Permalänk | Anmäl #17 Jens Nordmark, 2012-06-21, 18:08

#13

Österrikisk ekonomi är antivetenskaplig, den motsätter sig sedvanlig vetenskaplig metodik och använder fritt fabulerande istället. Speciellt positiv kan jag heller inte se att den skulle vara.

Viktigaste skolämnet i ett rationellt och modernt samhälle måste vara matematik eller möjligen argumentation och/eller logik. Etik kunde förstås också vara bra, men för att det ska vara relevant förutsätts ju en hel del annat också. Logik åtminstone.

#14

Antivetenskapligt nonsens. Människan är en blöt maskin. Fri vilja är en överflödig hypotes, och beroende på hur man definierar den kan den också vara en logisk absurditet.

Permalänk | Anmäl #18 Jens Nordmark, 2012-06-21, 18:20

Artikelförfattaren verkar inte ha förstått att en stark stat inte är detsamma som en stor stat. Inte heller Schlingmann verkar ha förstått detta.

Permalänk | Anmäl #19 Libercracy, 2012-06-21, 18:46

#19

Det är sant. Jag vill ha en stor stat som inte är stark (den ska styra indirekt, med social ingenjörskonst hellre än direkt, med avlönade uniformsligister). Konservativa vill kanske ha det motsatta. Och någon kanske vill att staten ska vara både svag och liten. Moderaterna är tveklöst för en stark stat som styrs med järnhand, stor eller liten råder viss förvirring kring.

Permalänk | Anmäl #20 Jens Nordmark, 2012-06-21, 20:20

#18 jens. Sök på peter schiff mortage bankers speach 2006. Så kan du se österikisk ekonomi analys i praktiken.
I reat my case.

Permalänk | Anmäl #21 u_19023, 2012-06-21, 22:41

Börja med att rulla tillbaka den kommunistiska alkoholpolitiken till pre 1976 och normal västerlänsk liberaldemokratisk nivå. Sedan kan vi diskutera "staten".

Permalänk | Anmäl #22 stefan hallgren, 2012-06-22, 23:37

Mycket glädjande att det långt om länge börjar mullra lite grann i leden.
Att socialdemokraterna kunnat upprätthålla sin hegemoni i vårt land "i alla år" beror ju till mycket stor del på att de understötts av mittenpartierna. Ett medlöperi som förstås har sin grund i "opportunistisk anpasslighet", för att citera Mark Brolin.
Och nu under Reinfeldt har tyvärr även "De Nya Moderaterna" anpassat sig. Dock måste jag erkänna att det finns några sunda inslag i Allians-regeringens politik, såsom exempelvis något lägre skattetryck och sanering av bidragsmissbruket. En bra början, men långtifrån tillräckligt, i det systemskifte som krävs.
Ett bra exempel på "opportunistisk anpasslighet" inom m är Anders Borgs syn på välfärdsstaten. Det han skriver i rapporten "Generell välfärdspolitik - bara magiska ord?" (Socialstatsprojektet 1992), skiljer sig markant från m:s nya, "Schlingmanska" syn på välfärdsstaten.
Redan i mitten av 60-talet pekade professor Ulf af Trolle på riskerna med den begynnande uppsvällningen av den offentliga sektorn. Så nog har det funnits varningssignaler sedan länge, varningssignaler som bara den gamla HÖGERN förde vidare i sin politik.
Redan finansministrarna Sköld och Sträng insåg att medborgarna inte gick med på vilket skattetryck som helst. Då infördes på 50-talet - så fiffigt - den så kallade totalbudgeten (sammanslagning av drift- och kapitalbudgetarna), vilket gjorde att undersåtarna lättare underkastade sig ständiga skattehöjningar. Man kunde då "påvisa" att de föreslagna skattehöjningarna var "helt nödvändiga". Denna budget-manipulation var ett framgångsrikt medel i sossarnas överbeskattnings-politik ända fram till 80-talet.
En annan varböld i vår samhällsekonomi är den vid krigsslutet ingångna symbiosen mellan SAP, LO och (gamla) SAF - "den oheliga alliansen". Inget annat land kan uppvisa något så huvudlöst! - Det finns glädjande tecken på att denna nu äntligen börjar brytas upp.