Skatten på el bör sänkas

Elektrifieringen av Sverige sammanföll med – och var en av förutsättningarna för – framväxten av ett modernt industrisamhälle. Eftersom Sverige saknade egna koltillgångar, fick vattenkraften förse järnväg och industri med kraft.  En elektrifierad järnväg tillgängliggjorde råvaror såsom timmer och malm, och med elektriska sågar förädlades timret. Malmen smältes i elektriska ugnar (vilket Sverige var först i världen med) och blev till stål som kunde användas bland annat till mer järnväg, vilket ytterligare sänkte kostnaderna för råvaror, och så vidare.

Sålunda formade tillgången till råvaror, arbetskraft och kapital plus god efterfrågan på Sveriges exportprodukter Sverige som industriland. Kraftindustrin, basindustrin och själva samhället växte alltså inte bara upp samtidigt, utan tillsammans.

God tillgång till fossilfri elektricitet har varit Sveriges recept på samhällsbyggande och tillväxt sedan ett och ett halvt sekel. De förhållandevis låga elpriserna har format både industri och bebyggelse; medan det kontinentala Europa värmer sina hus med gas eller kol, så värmer vi med el. Att värma huset med direktverkande el var till och med subventionerat på 80-talet. Tack vare teknologisk utveckling och massiva investeringar av landets småhusägare så har värmepumpen även ersatt de gamla oljepannorna, vilket eliminerat avsevärda utsläpp av koldioxid.

Vår energianvändning är alltså en del av en framgångsrik strategi att utnyttja landets komparativa fördelar. Det är därför ingen överraskning att energianvändningen och tillväxten har tenderat att växa i takt med varandra. Fram till och med 70-talet växte även koldioxidutsläppen i samma takt. Den kopplingen bröts dock i och med utbyggnaden av kärnkraften.

Idag är läget detsamma som det alltid varit, fast annorlunda. Tillgången och priset på el är fortfarande av stor betydelse både för industrins konkurrenskraft och för människors privatekonomi. Men banden mellan kraftbolag, basindustri och landets invånare är inte vad de har varit. Kraftbolagen förefaller inte längre se sig som en part i ett fruktsamt samarbete med industri och samhälle, utan mer som en kortsiktigt vinstmaximerande maskin, vars viktigaste uppgift är att leverera vinster till ägaren.

Detta kommer sig av att den nordiska kraftmarknaden integreras med resten av Europa. På mycket lång sikt – och givet många antaganden av typen ”alla marknader är perfekta” – är detta förmodligen en bra sak. Givet att de marknader som Norden kopplas samman med är lika välfungerande som vår egen, så bör Europas samlade resurser användas mer effektivt på en integrerad elmarknad.

På kort sikt är det dock mest dåligt för nordiska elkunder, eftersom det högre kontinentala elpriset smittar av sig på Norden.

På medellång sikt innebär det en stor förändring av förutsättningarna för både bebyggelse och industri. Förenklat uttryckt riskerar jobb i svensk basindustri försvinna när elpriset drivs av Tyskland, som måste importera mer el i och med utfasningen av kärnkraft.

Att det scenariot skulle vara den bästa av världar är svårt att hålla med om. Det finns ibland en tendens bland kraftbranschens talespersoner att hänvisa lite löst till ”marknaden” för att rättfärdiga de bördor som läggs på nordiska elkunder.  Möjligen ryms en giltig poäng någonstans i vagheten, men frågan förtjänar en djupare analys.

På samma sätt som svenska hushåll och industri har anpassat sig efter tillgången på el, så har kontinenten anpassat sig till tillgången på kol och gas. Att stöpa om industristruktur och bebyggelse efter nya förutsättningar kommer vara en långsam och plågsam process. För att det slutgiltiga utfallet ska vara överlägset utgångsläget måste marknaderna i övrigt vara harmoniserade exempelvis avseende elskatt och industristöd. Annars byts bara en sorts ineffektivitet mot en annan.

Processen kan liknas vid att torrlägga ett kärr för att bevattna åkern. Nyttan på åkern är uppenbar, men så är även utslagningen av arter i kärret. Och eftersom nationalekonomin inte har några verktyg för hur de sakerna ska vägas emot varandra, förbigås saken med tystnad.

Icke desto mindre har Kjell Jansson alldeles rätt som tecknar bilden av elen som en del av lösningen på klimatfrågan, snarare än problemet. Lika sant är emellertid att den fortsatta utvecklingen av den nordiska elmarknaden kommer att kräva lösningar som inte bara leder till effektivitet inom systemet, utan även till en rimlig fördelning av bördorna mellan hushåll och kraftbranschen.

Idag bär svenska elkunder alla bördor; högre elpris till flöjd av prisinfluensen från kontinenten, konsumtionsskatten på el (som inte betalas av industrin), och subventioner i form av elcertifikat till kraftbolagen för nya kraftverk, vars el kan sänka priset även för industrin, som inte betalar subventionen.

Två – möjligen triviala – slutsatser kan dras av detta. För det första att elcertifikaten är ett industristöd till både kraftbransch och basindustri, som är elegant utformat för att kringgå EU-regler om statsstöd. För det andra att hushållens elskatt är den nya fastighetsskatten, maskerad till klimatpolitik.

Lyckligtvis finns det en lösning, som fördelar om bördorna utan att påverka effektiviteten inuti systemet, med vilket menas elpriset, koldioxidutsläppen och utbyggnaden av ny kraft. Genom att sänka elskatten som hushållen betalar kan bördan lättas något. Statens budget kan kompenseras genom att skattebördan förs över på kraftbolagen.

Det är extra motiverat eftersom det sedan 2005 pågår en extra förmögenhetsöverföring från kunderna till kraftbolagen som en bieffekt av handeln med utsläppsrätter. Dessa höjer marginalkostnaden i kolkraften, som i regel sätter priset på den nordiska marknaden. Sedan 2005 kan alltså vatten- och kärnkraft ”tack vare” ett politiskt beslut sälja till ett systematiskt högre pris, utan att deras kostnader har stigit. Nettoeffekten är en förmögenhetsöverföring från kund till kraftbolag på cirka 10 miljarder om året, bara för den svenska marknaden.

Att föra tillbaka åtminstone delar av detta kapital är fullt görbart utan att det påverkar elpriset. Därmed påverkas inte heller förutsättningarna för nya investeringar, som dessutom har extra hängslen i form av elcertifikaten, som med automatik ser till att subventionen blir så stor som krävs för att nå ett absolut produktionsmål.

Att själva utsläppen av koldioxid är oförändrade säger sig självt, eftersom den saken styrs helt av handeln med utsläppsrätter. Även det en poäng som Svensk Energi gör i den rapport Kjell Jansson nämner; om el ersätter energi som inte ingår i utsläppsrätthandelssystemet, så betyder mer elanvändning lägre koldioxidutsläpp.

Den sista slutsatsen är därför att elskatten kan vara direkt skadlig ur klimatsynpunkt, eftersom den riskerar motverka att energianvändning utanför utsläppsrättssystemet sugs in i detsamma, och i termer av koldioxid faktiskt försvinner.

Vägen framåt torde alltså vara densamma som den varit de senaste seklerna. Frihandel, teknologisk utveckling och bra förutsättningar att bygga och bo är även fortsättningsvis ett framgångsrecept för Sverige. Klimatfrågan är viktig att väga in i detta, men i det sammanhanget är elen inte en del av problemet, utan en del av lösningen.

Jakob Eliasson (6 artiklar)

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/45609

5 kommentarer I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Att hushållen får stå för konsumtionsskatt och elcertifikat medan industrin som ju slukar mer elektricitet slipper undan känns inte helt rätt.

Men om man vill sträva mot ett samhälle som helt enkelt förbrukar mindre och renare energi så skall ju den ekonomiska moroten finnas där precis som den gjort vid omställningen ifrån olja och gas som skribenten tar upp.

Permalänk | Anmäl #1 Ludvig Nyberg, 2012-06-20, 07:55

En brilliant artikel. Det är egentligen ofattbart att en fastighetsskatt på 15.000 kr kan diskuteras på höjden och bredden och sedan till slut tas bort med mycket tandagnisslan, medans elskatten på villan på exakt samma belöopp 15000 kr aldrigh ens nämns. Det beror på att den är framtagen i olika politiska kompromisser som tydligen inte får ruckas. Men det parti (m?) som inför nästa val vågar står för en sänkning av privat-elskaten med .tex 2 miljarder och höjd skatt för vattenkraftbolagen på samma belopp kommer att ha 90% av svenska folket med sig. För vi avskyr både elskatten och elbolagen.

Eftersom jag bor i Skåne blir det extra absurt. Här kan danskarna på 30 minuters avstånd inhandla vår svensktillverkade vattenkraftel för 40 öre, medans jag som bor i samma land där elen tillverkas måste betala lika mycket till i skatt. Så varje exporterad el-kilowatt är en ren förlust för landet och staten. Upplägget är helt och hållet politiskt styrt. Minska politikernas makt på detta område, tack.

Permalänk | Anmäl #2 Tom Eliasson, 2012-06-20, 08:50

Din artikel skulle vara relevant för ett år sen!
Nu ser vi hur zonindelningen pressat priserna i zon 1-3 och marginalkostnaden "bara" belastar zon 4s konsumenter.
Övervinsterna hos kraftbolagen, på grund av marginalprissättningen, har krympt ordentligt..

Permalänk | Anmäl #3 Lars Kronqvist, 2012-06-20, 08:56

Vi erhöll nyligen en faktura från lokala elbolaget på hisnande 842 kronor..
Av detta belopp var hela 340 kronor kostnaden för själva elen.
Resterande belopp är "fast avgift", (som tas ut BÅDE av elförsäljaren OCH nätägaren!), nätavgift energiavgift, skatt, moms...
Dvs elpriset är endast 40 % av totalkostnaden.
Det är, som vanligt inte varan som är dyr utan statens pålagor..

Permalänk | Anmäl #4 Pastor Semla, 2012-06-20, 10:18

Trots att detta inlägg radikalt skiljer sig från Janssons och Palms oseriösa partsinlagor, leder även hans analys vilse. Orsaken är att han vägrar ta ställning i den helt avgörande frågan om klimatpolitiken. Han tycks inte förstå vad som bäst gagnar Sveriges villaägare, i vars namn han uttalar sig (som anställd av Villaägarnas riksförbund). Såvida det nu inte är hans styrelse som bakbundit sitt språkrör genom att böja sig för en falsk politisk doktrin?

Eliasson kritiserar, med rätta, de oskäliga pålagorna på de privata elkunderna, framför allt elcertifikaten, och kräver - återigen med rätta - att denna omotiverade skatt bör slopas. Men han låtsas inte förstå att denna och liknande skatter vore helt omöjliga att försvara utan att hänvisa till det av riksdagen formulerade syftet: att radikalt minska Sveriges utsläpp av koldioxid.

Detta mål kan ingen seriös "energiexpert" eller miljöanalytiker försvara, vad man än anser om klimathotet. Även om Al Gore och FN:s klimatpanel, mot alla odds, har rätt i sina bedömningar, så måste man självfallet angripa det eventuella problemet med rationella metoder. T ex att minska utsläppen till lägsta möjliga kostnad och tillämpa den av OECD knäsatta principen att det är förorenaren som skall betala (polluter pays). En syn som tillkommit och godkänts av en i detta stycke mycket enig ekonomkår.

Innebörden är att Sverige, med våra extremt små nettoutsläpp, faktiskt inte inte har någon anledning alls att bidra till reningsnotan. Och definitivt bör säga nej till att, som nu, finansiera åtgärder som kostar 10-20 ggr mer än i övriga Europa.

När Eliasson tiger om detta träder han in i rollen som "nyttig idiot", till stöd för sina uppdragsgivares verkliga fiender, klimatmånglarna och deras politiska stödtrupper, som ju dessvärre omfattar alla våra politiska partier. Vågar Villaägarna inte ta den striden är det nog lika bra att tiga.

Permalänk | Anmäl #5 Åke Sundström, 2012-06-20, 10:48

Kommentarsfältet är stängt på denna artikel.