Elektricitet är politik

För Vladimir Iljitj Lenin var elektrifiering och Sovjetmakt lika med kommunism.

Det socialistiska samhället skulle byggas på grundval av en gigantisk satsning på bland annat elektrifiering av hela Sovjetunionen.

Det Lenin tänkte sig var att elektriciteten skulle omvandla ett jordbrukssamhälle till en skinande industriell diamant, som tog språnget in i framtiden på grundval av teknologiska jättesatsningar.

Politiken skulle med hjälp av elektrifieringen föra in folket i den kommunistiska gemenskapen. Det lär till och med vara så, att glödlampor ännu kallas för ”Iljitj-lampa”. (http://russiapedia.rt.com/of-russian-origin/the-ilyich-lamp/)

Det är också värt att reflektera över att ordet för ”makt” på engelska, ”power”, också används som ”kraft”, såsom ”electrical power” och i andra fysikaliska sammanhang.

Så elektricitet och politik hänger ihop på mer än ett sätt.

Nätet är symboliskt för vår demokratiska gemenskap, det har gjort oss sammankopplade, och tillsammans med järnvägar och velocipeden skapat ett kommunikativt samhälle där vi lyckats bryta oss loss från blodsgemenskapens lilla värld, så att vi snabbt och oplanerat kunna ta oss från det ena hörnet till det andra, utan att fråga om lov.

Vi åkte till grannbyn, till Amerika, till stan, till Italien.

Nu lever vi i ett nätverkssamhälle och den elektriska tråden är en bra symbol för hur våra liv organiseras. Vi har alla en elektrisk gemenskap, men vi använder den kraften till starkt individuella ändamål, några lyser upp sin trädgård med små lampor, andra tittar på TV och några laddar sin pannlampa.

Gemenskap OCH individuell nytta….

Vi har också en trygghet i ett elektriskt system som likt skolor och sjukvård förväntas leverera det bästa åt folket.

Visst, det kan ske avbrott i leveranserna, men vi ser det som undantag. Vi är i historiskt perspektiv den första generationen som kan förvänta oss detta utan att behöva bekymra oss för vilka mediciner vi ska ta, det vet doktorn, eller hur växelström och likström skiljer sig åt.

Demokratin har också blivit en säker del av tillvaron, som levererar trygghet, riskminimering, inflytande. Vi har några partier att välja på, och dessa finansieras av skattebetalarna för att ge oss de alternativ som demokratins principer förutsätter. Så att vi kan praktisera valfrihet och på så sätt utkräva ansvar.

Partiernas företrädare är våra folkvalda experter och tjänstemän med uppgift att se till att det välfärdsindustriella komplexet hålls på topp, så att finansiärerna, skattebetalarna, får pang för pengarna.

Men det finns docenter i statsvetenskap som ser begränsningarna i detta:

”Jag kan exempelvis inte genom att välja elbolag välja att all elproduktion ska tillhöra skattebetalarna”, skriver Sofia Näsström på socialdemokraternas programdebattsida (http://programkommissionen.wordpress.com/2012/05/31/sofia-nasstrom-varfor-valfrihet-inte-alltid-ar-frihet/#_edn5).

Det kan tyckas lite absurt att hävda något sådant, men det ska nog ses mer som en retorisk fras. Som dock är värd att grunna lite över eftersom den blir en markör för en stark tankefigur i debatten just nu.

Bakgrunden till detta citat är att vi idag har en underström i debatten som längtar tillbaka till den gamla fina kollektiva samhörighet som präglade Sverige under folkhemstiden.

Vad denna Nya Gemenskap ska innebära är lite oklar att sätta fingret på, men det är en längtan efter en Berättelse om vad vi människor har tillsammans, som går utöver det gamla nationella gemenskapen, något mer än svenska folkets traditionella samhörighet.

Snarare är det någon slags global samfälldhet, på temat att vi alla är människor (eller en ekologisk organism, så att också djur och natur får vara med), som eftersträvas.

Fast minst lika ofta handlar det om en nostalgisk tillbaka till den Gamla Goda Tiden, som det var förr, på 1900-talet, innan Palme blev skjuten, innan fjärrkontrollen, innan Carema, innan elmarknaden avreglerades.

I vart fall är det något mer än individuell frihet som är målet, utan en traktan efter något större, något utöver att rösta på ett parti vart fjärde år, delta i Melodifestivalröstandet eller bara välja hårfrisör och elbolag.

Den betoning av frihet (valfrihet!) som vi upplevt under de senaste decennierna har gjort individen till suverän, övertygat oss om att vi kan ha kommandot i våra egna liv, genom att själva välja vår bana, utan att fråga oss vad vårt land behöver, vad mor och far önskar, eller ens vad de egna barnen vill, ungefär så lyder undertexten till de nya gemenskaparnas texter.

Vi lever ju i en tid där självförverkligandet står i centrum. Sant.

Därför skiljer sig folk, gifter om sig, skiljer sig igen, får röriga familjeförhållanden och försöker lösa allt genom att åka till Thailand över jul, för att slippa pusslet när tre plastfarmödrar ropar på barnbarnen. Så att de får träffa hennes nya pojkvän.

Se hur sociala gemenskaper som Facebook förändrat vår syn på vad som är en ”vän”.

Den digitala gemenskapen som vi skapat på grundval av den nya tekniken döms av många ut som en falsk arena för gemenskap och handling. Att trycka ”gilla”-knappen på Fredrik Reinfeldt är inte riktigt samma sak som att gå med i moderaterna och springa på deras möten och i valrörelsen dela ut flygblad. Aktivism har blivit ”slapptivism”. Vi ger vår mening tillkänna, men är inte beredda att såga i plankor på det sätt som ”riktig” politik kräver.

Den stora trygga gemenskapen som laddades av medborgarnas aktiviteter på Per Albins tid, på det ljuva 1900-talet när folk verkligen brydde sig, när skatterna kunde höjas utan alltför mycket knorr och ”staten” blev liktydigt med ”samhället”, den världen finns inte mer. Sverige har absorberats i det Globala, Folket har gått från folkrörelseaktivister till mediekonsumenter. Det finns inget som är autentiskt längre, allt är bogus.

Ack, den som kunde flytta hem till Fylke!

Pionjärtiden för elektricitet fyllde människor med entusiasm och känslan av att kunna påverka livet i positiv riktning, och elnätet var till sin konstruktion byggd på principen en för alla, alla för en.

Men nu är nätet etablerat, pionjärerna har försvunnit och folk räknar med att få säkra leveranser. Och envisas med att använda det gemensamma nätet för individuella ändamål.

Och som sagt. Vi kan inte genom att välja elbolag bestämma att all elproduktion ska tillhöra skattebetalarna.

Det är ungefär som att säga, att jag kan inte genom att köpa en kattunge bestämma att kaktusförsäljarna ska få tillgång till rätt slags näringslösning.

När jag köper kattunge kan jag bestämma vilken slags kattras som ska få ökad chans att få ett hem, vilken kattuppfödare som ska få 25 öre, och därmed stänga dörren för andra tänkbara katter som skulle vilja ha ett hem. När jag väljer katt väljer jag också bort andra katter.

Men var och en fattar nog att det inte hindrar att jag samtidigt aktiverar mig för att kaktusförsäljarna ska få bättre villkor, så att deras produkter sprids till fler. Men då får jag antagligen öppna en hemsida för kaktusar, gå med i en branschorganisation eller skriva brev till berörda parter så att kunskapen om rätt näringslösning sprids.

Det ena utesluter inte det andra.

Detta förstår vi. Men varför då konstruera denna märkliga motsättning, med att val av elbolag inte kan leda fram till ett beslut om att all elproduktion ska förstatligas (eller vad nu ”skattebetalarna” står för)?

Min tolkning är att det är ett sätt att försöka beskriva den begränsning som valfriheten innebär, att den inte kan åstadkomma det där stora och fina som vi ser som samhällsidealet, där vi alla är som en enda stor familj. Utopia. Det symmetriska samhället. Ett svar på den till synes eviga hemlängtan som infunnit sig sedan vi slutat tro på Gud, frälsningen och himmelriket.

Valfrihet är liksom inte fint nog, eftersom det utrustar folk med ytterligare ett instrument att fjärma sig från den stora gemenskapens utopi. Istället för att fråga sig vad de kan göra för sitt land, frågar sig folk vad det är på TV ikväll. Trots att det är ett intressant möte på stadsbiblioteket.

Och om friheten att välja elbolag inte kan leda fram till att vi gör all elproduktion tillhörig skattebetalarna, vad ska vi då säga om demokratin? Rösträtten? När det till synes är så att vi inte ens genom att rösta i valet 2014 kan få elproduktionen förstatligad, eftersom det inte finns något parti tillräckligt stort för att bestämma detta?

Troligtvis är svaret att folk inte är så intresserade av att välja elbolag, bara elektriciteten är leveranssäker och hyggligt prisvärd. Och att detsamma gäller demokratin. Vi röstar gärna, men är inriktad på att mellan valdagarna så ska välfärdssystemet fungera. Till ett rimligt pris. Mer än så är det inte.

Drömmarna om en högre gemenskap, där individualiteterna smälter samman till en organisk samhällsvarelse, förblir utopiska drömmar om än med retorisk finess.

Stig-Björn Ljunggren (6 artiklar)

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/45611

12 kommentarer I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Tramsigt, Stig-Björn!
Eller kanske snarare ett fegt sätt att leverera det som kommer fram på slutet. Att majoriteten av medborgarna inte är vuxna nog för demokratin.
En grundförutsättning för en fungerande demokrati är att medborgarna är välinformerade och intresserade. Du bekräftar vad alla politiskt intresserade redan vet, att så är inte fallet.
Men du ger inget svar, inte ens ett förslag till svar, på frågan vad vi ska göra med demokratin eller med de medborgare som inte kvalificerar sig för demokratin?
Du får det att låta som om den individuella frihetens högsta mål är socialism. Där är vi många som är oeniga med dig och ditt parti.

Permalänk | Anmäl #1 Mats Jangdal, 2012-06-25, 08:19

Mats, jag säger inte att folk inte vet vad de håller på med, utan att de vill att vissa saker ska fungera så att de kan fortsätta med sina liv. Därför tror jag inte heller på det du verkar efterfråga, på att demokratin ska nå något högre ändamål. Det är som elektriciteten, det ska fungera så att vi kan göra det vi vill göra.

Lars, du har nog rätt när det gäller vänstern, de var mer utvecklade förr (exemplet Lenin talande nog), nu mer bevakande.

Permalänk | Anmäl #3 Stig-Björn Ljunggren, 2012-06-25, 09:03

Elnätet som är ett naturligt monopol bör självfallet vara statligt. Dela sedan upp det i lagom delar och lägg ut driften till lägstbjudade. Fastställ höga driftskrav och implementera en stark kontrollmyndighet.

När det gäller elproduktionen så förbjuder vi samägande av elproduktion samt större ägande än c:a 10% av produktionskapaciteten per aktör.

Så, nu har vi en fungerande elmarknad.

Permalänk | Anmäl #5 Henrik Ekstrand, 2012-06-25, 09:14

Tommy, vad Lenin egentligen ansåg att staten skulle göra och inte göra kan diskuteras. Det gör jag bland annat i Borås Tidning härförleden:
http://www.bt.se/ledare/kronikorer/stig-bjorn-ljunggren-vad-vanstern-kan-lara-av-lenin(3299155).gm
Lämna schablonerna, deltag i diskussionen.

Henrik, vad som är naturliga monopol varierar. Det fanns en tid när det sades om TV och Internet, trots att vi idag har utmärkta exempel på alternativa aktörer. Och järnvägarna, klassiska, initierades av privata aktörer och hade säkert aldrig utvecklats i samma utsträckning om inte de vanliga vägarna vaktats av olika särintressen som levererade häst och droska....
Men jag förstår vad du menar, och känner viss sympati, men ser det inte principiellt utan praktiskt. Vad är bäst för vanligt folk?

Permalänk | Anmäl #6 Stig-Björn Ljunggren, 2012-06-25, 09:37

#3 Stig-Björn
"jag säger inte att folk inte vet vad de håller på med, utan att de vill att vissa saker ska fungera så att de kan fortsätta med sina liv"

Problemet med den sortens demokrati är att den kan användas som majoritetsdiktatur. Därmed förhindras vissa medborgare att leva sina liv på ett gott sätt för att en majoritet inte orkar bry sig om att vårda principer som äganderätt, individens självbestämmande och annat. Eller kanske rent av på grund av ren missundsamhet diskriminerar de minoriteter som kan diskrimineras, för att gynna den egna bekvämligheten.

Permalänk | Anmäl #7 Mats Jangdal, 2012-06-25, 09:57

Det stāmmer att demokratin lāgger begrānsingar på vad minoriteter kan bestāmma över majoriteter. Många tycker att det ār sjālva vitsen med en demokrati. I en socialistisk diktatur så har man inte sådanq begrānsningar. I nordkorea så kan man förstatliga elbolagen.

Den enda som staten bör āga ār el stamnātet. Vilket elbolag som helst kan koppla upp sig och börja sālja ström. Mānniskor bör sātta upp små vindkraftverk som gör dem oberoende av staten.
Mvh
Per

Permalänk | Anmäl #8 u_19023, 2012-06-25, 09:59

Mats, du har rätt, det finns faror med demokratin. Men det finns faror med alternativen också. Världssamfundet går på nattgammal is.

Per, det låter inte dumt, staten står för plattformen, övriga aktörer formar sin tillvaro efter bästa förmåga. Dock visar erfarenheten att även statliga aktörer gärna ser till att hålla trösklarna höga. Ingen kan säga att inte statliga eller kommunala bolag utnyttjar situationen att hålla borta konkurrenter eller agera som särintressen. Men det gäller såväl offentliga som privata aktörer.

Permalänk | Anmäl #9 Stig-Björn Ljunggren, 2012-06-25, 10:02

"Och om friheten att välja elbolag inte kan leda fram till att vi gör all elproduktion tillhörig skattebetalarna, vad ska vi då säga om demokratin? Rösträtten? När det till synes är så att vi inte ens genom att rösta i valet 2014 kan få elproduktionen förstatligad, eftersom det inte finns något parti tillräckligt stort för att bestämma detta?"

Så är det ju med en mängd frågor. Det finns inget parti att rösta på i de flesta frågor faktiskt då det råder ett så kallat "brett politiskt konsensus" inom det mesta som överhuvudtaget spelar någon roll. Det är den största lögnen att vi röstar och därmed väljer våra politiker, min röst är totalt irrelevant. I verkligheten lever vi i en demokrati, majoritetens diktatur, där varje individ inte är suverän utan underställd ett anonymt kollektiv - en förtryckande majoritet.
Om 51% vill rösta bort grundläggande rättigheter för 49% går det alldeles utmärkt och om två vargar rösta för att äta det enda fåret till middag går det också bra.

Demokrati är ett utmärkt redskap för att fatta kollektiva beslut. När demokratin gör intrång i den personliga friheten och kollektivet börjar fatta individuella beslut suddas linjen mellan diktatur och demokrati ut och det blir en soppa av tyranni.

Permalänk | Anmäl #10 Benjamin W, 2012-06-25, 10:49

#10 Benjamin
Mycket bra formulerat!
Frågan är bara om vi på ett såpat sluttande plan är på väg dit eller om vi redan är där?

Permalänk | Anmäl #11 Mats Jangdal, 2012-06-25, 14:22

Lenin var en trevlig prick han ville alla skulle ha el , en annan go kille som du kan skriva om i nästa artikel var Adolf Hitler han ville alla skulle ha bil och köra på motorvägen.

Permalänk | Anmäl #12 Lars Persson, 2012-06-25, 16:47

Benjamin, frågan är då varför inte vargarna redan röstat om fårets öde, trots att de har chansen?

Lars, tack för din iver att delta i diskussionen, hört talas om Godwins lag?

Permalänk | Anmäl #13 Stig-Björn Ljunggren, 2012-06-25, 16:52

Nä Stig Björn jag hade inte hört talas om Godwins lag så jag gör ett nytt försök då som mer kanske faller dej i smaken.
Lenin var en trevlig prick han ville alla skulle ha el , en annan go kille som du kan skriva om i nästa artikel var Polpot han ville alla skulle bo på landet och gå på folkhögskola.

Permalänk | Anmäl #14 Lars Persson, 2012-06-25, 17:51

Kommentarsfältet är stängt på denna artikel.