Lika mycket framtid i mat som 
i nanoteknik

Vi lever i tider av peak everything. Världen står inför stora utmaningar för livsmedelsförsörjning och energiomställning. Hur ska vi klara att tillfredsställa en ökad världsbefolkning med allt större önskemål och samtidigt klara miljö och klimat?

För mig är en stor del av svaret att samhället måste ta vara på det vi i de gröna näringarna har att erbjuda. Det är här som utrymmet för grön tillväxt och ett bättre samspel mellan ekonomi och ekologi, mellan stad och land finns. De gröna näringarna är viktigare än någonsin, både globalt och här hemma.

De gröna näringarna står för en tredjedel av sysselsättningen i svensk tillverkningsindustri (inklusive råvaruutvinning). Det handlar om en sysselsättning som på ett framtidsbejakande sätt verkligen är spridd över hela landet. Och vi vill utveckla vårt företagande med gårdens resurser som bas. Det är på gården, i lantbruksföretaget som framtiden bestäms. Det är svårt att tala om ett typiskt svenskt lantbruksföretag, men ett samlande särdrag är att verksamheten utgår ifrån de resurser som finns på gården. Med jorden och skogen som utgångspunkt har 90 000 företag utvecklat en lång rad verksamheter. Förutom att producera mat produceras foder, energi, timmer, massa, sågade trävaror, textilier, turistupplevelser, omsorgstjänster, entreprenad och mycket mer. Verksamheterna i de gröna näringarna göder varandra och skapar intressant utveckling med nya jobb, inte minst i områden där samhället skulle vilja se en högre sysselsättning och där grundläggande service riskerar att förloras utan ett aktivt företagande.

Med jorden, skogen och gårdens övriga resurser samt en enveten företagaranda ska vi vända en negativ utveckling till en positiv även i det livsmedelsproducerande jordbruket.

Politiker som vågar skilja på jordbruk och jordbrukspolitik, miljöorganisationer som bejakar svensk produktion – inte bara av ekosystemtjänster och biologisk mångfald utan även av mat (som ju är den viktigaste ekosystemtjänsten) – och en samlad opinion som på nytt vågar ta till sig den naturliga kopplingen mellan en trygg svensk livsmedelsförsörjning och jordbruksproduktion i 
Sverige, skulle göra skillnad. Det skulle förbättra självförtroendet och därmed konkurrenskraften i svenskt jordbruk.

Och detta behövs. Det är hög tid att vända den negativa utvecklingen. Just för att möta de utmaningar världen står inför men också för att möjligheterna kan finnas runt hörnet. Vi står på tröskeln till en ny växande världsmarknad där det finns stora möjligheter för ett uthålligt jordbruk. Svenska bönder vill och har bestämt sig för att vara med. Vi vill också i framtiden tillgodose svenska konsumenters önskan om att kunna välja även svenskt; vi vill bidra till att uppfylla den politiska målsättningen att inte exportera miljöbelastning; vi vill hjälpa till med samhällets energiförsörjning och säkra ett överallt levande Sverige där företag utvecklas och bidrar till en attraktiv framtid.

Vi står inför ett mödosamt arbete. Men jordbruksföretagen är de enda som kan vända utvecklingen.

Sverige landet Annorlunda

Världens bönder ska i korthet producera mer mat på ett bättre sätt med mindre resurser, samtidigt mota klimatförändringen och anpassa sig för att möta konsekvenserna av densamma. Jordbruket betraktas därför globalt som en helt avgörande viktig framtidsnäring.

Att producera mat, foder och energi, som jag och mina kollegor runt om i världen gör, är utan att använda överord livsviktigt.

Men i Sverige är det bland beslutsfattare och många opinionsbildare lite fult att tycka att det inhemska jordbruket är viktigt för en trygg livsmedelsförsörjning och hållbar utveckling. ”Livsmedelsförsörjning är viktig i världens utvecklingsländer, det är där produktionsökningen ska ske och jordbruket är ändå ingen framtidssektor”, är den värderingsmässiga utgångspunkten för många svenska beslutsfattare. Även om jag skulle överdriva genom att göra enskilda beslutfattares uttalanden till en allmän mening, är det så att svenska bönder inte känner det politiska stöd som är självklart i andra länder, i alla fall i alla utvecklade länder. Och detta vill jag påstå har sänkt självförtroendet i svenskt jordbruk och bidragit till försämrad konkurrenskraft och investeringsvilja.

Min analys när det gäller den svenska attityden till jordbruket bottnar i våra beslutsfattares rädsla för att positiva tillrop kring det inhemska jordbruket är likställt med stöd för EU:s gemensamma jordbrukspolitik, Common Agricultural Policy (CAP), 
vilket ses som en dödssynd. I Sverige tror vi på marknaden och på att denna ska styra i stort sett alla samhällssektorer, i alla fall jordbruket. Ingen säger rakt ut att vi kan importera vår livsmedels-trygghet, men det ligger i luften när vi diskuterar jordbrukets betydelse.

Den annorlunda svenska inställningen bottnar också i att vi inledde vårt välståndsbygge med vidareförädling av skog och malm för att sedan exportera verkstadsprodukter och system för mobiltelefoni. Frihandel har hela tiden varit en förutsättning för framgång och det gäller principiellt och konsekvent även för jordbruk. Vi är lite unika också på så sätt att vi inte haft krig på över 200 år. I Sverige är det tabu att tala om en tryggad livsmedels-försörjning som bygger på inhemsk produktion. I andra länder är det en självklarhet.

Spännande världsmarknad

Frågan om global livsmedelsförsörjning är sedan en tid i strålkastarljuset på ett mycket påtagligt sätt. Förut var det en fråga för en begränsad krets av intresserade. Sedan den kraftiga prisuppgången på jordbruksråvara 2006–2008 diskuterar alla frågan. Näringslivet utanför jordbruket, till exempel vid World Economic Forum i Davos, en lång rad organisationer i det civila samhället och till och med en och annan svensk politiker, är därför numera intresserade av att prata om åtminstone global livsmedelsförsörjning. Det är helt enkelt så att två kraftiga prisuppgångar med knappt två års mellanrum – 2006–2008 och så igen 2010–2011 – har satt världens livsmedelsförsörjning och fattigdomsbekämpning i fokus. Det är inte en dag för tidigt i en värld där en miljard människor lider av hunger trots att det produceras tillräckligt med livsmedel.

Världens jordbruksmarknader har gått från överskott och låga priser till underskott, minskade lager och stärkta priser; från massiv kritik om att EU:s jordbrukspolitik, CAP, hämmar jordbruksutveckling i fattiga länder på grund av överskott som pressar världsmarknadspriserna till konstateranden om att CAP gav goda lager och stabilitet – från en bild av jordbruket som dyrt problem till en bild där jordbruket målas ut som lösningen på framtidens utmaningar. Vi har också fått en diskussion om att höga priser på mat i det korta perspektivet försätter fler människor i fattigdom och skapar politisk oro.

Men även om att högre priser på jordbruksråvara är vägen ut ur fattigdom. Stärkta jordbrukspriser är bra för världens bönder och deras vilja att investera. Ökad jordbruksaktivitet skapar tillväxt, minskar fattigdom och tryggar livsmedelsförsörjningen på sikt! Världsbanken konstaterade 2008 att BNP-tillväxt från jordbruket är i snitt minst dubbelt så effektiv för att minska fattigdom i världens utvecklingsländer som tillväxt skapad i andra sektorer.

Även om det finns kortsiktiga problem med högre priser, till exempel att världens livsmedelsförsörjning är allt annat än 
tillfredsställande och jordbruket står inför stora utmaningar i att möta en växande efterfrågan, hyser världens bönder tillförsikt om en starkare marknad och bättre betalt för sitt arbete. Detta gäller både oss svenska bönder och våra kollegor runt om i världen, särskilt de i världens fattigaste länder som måste fördubbla produktionen av mat för att möta befolkningsutveckling och stärkt tillväxt. Världens produktion av mat behöver enligt FAO:s bedömning öka med 70 procent jämfört med idag för att möta världens efterfrågan år 2050 på ett tillfredsställande sätt.

Tryck stärker svenska naturresurser

Svenskt jordbruk må ha bristande konkurrenskraft gentemot omvärlden (med tappade marknadsandelar på hemmamarknaden för livsmedel sedan början av 1990-talet) men vi har resurserna och kan producera på ett miljömässigt hållbart sätt.

I diskussionen om möjligheterna att globalt producera mer mat på ett hållbart sätt lyfter många fram problemsamband i andra delar av världen och gör dem till svenska för att sedan snabbt ställa produktion mot hållbarhet i Sverige. I förenklingen blir det lätt att jordbruket står för betydande miljöproblem och bidrar till stora utsläpp av växthusgaser och att åtgärder därför måste vidtas. Ingen tjänar på detta sätt att hantera dessa komplexa frågor, varken bönder, samhälle eller en hållbar utveckling globalt.

Vi måste titta på regionala och lokala förhållanden. Världen måste tillåtas vara global och lokal på samma gång. I Sverige har vi i ett globalt perspektiv mycket små miljöproblem i jordbruket. Vi har gott om mark. Vi har gott om vatten. Det är klart att dessa möjligheter och resurser ska tas till vara. Och det är långt ifrån självklart att snabba tuffa åtgärder i Sverige ger önskad global effekt. Snarare är det så att vi med sådana riskerar att underminera möjligheten att leva upp till det politiska målet att inte exportera miljöbelastning.

I vår svenska iver att städa framför egen dörr tenderar vi att glömma bort hur bra vi är och vad som riskeras globalt om svensk produktion backar. Kanske är sektorn själv sämst på att mani-festera och stoltsera med svenskt jordbruks starka sidor i perspektivet ekologisk hållbarhet. Vi har inte bara Jante inneboende utan även en rädsla för att det så klart alltid går att finna skavanker. Men här får ödmjukheten stå tillbaka för fakta. Det är otvetydigt så att svenskt jordbruk tillhör världens främsta i att producera på ett hållbart sätt – både för djur, natur och människor.

Vi har i ett internationellt och europeiskt perspektiv mycket låga resthalter av växtskyddsmedel. Vi har också en god status när det gäller växtnäringsläckage och svenska bönder lägger ned stor möda på att vara resurseffektiva i sin produktion. Skulle alla producera kött på det sätt vi gör i Sverige skulle utsläppen av växthusgaser kunna minska med upp till 40 procent. Även detta eftersom vi i Sverige har en resurseffektiv produktion jämfört med stora köttproducerande länder som Brasilien och Irland. Och den i särklass mest artrika miljön i Sverige är våra betesmarker. Mularnas mångfald är ingen retorisk rappakalja utan på riktigt. Artrikedomen i en svensk beteshage är jämförbar med regnskogens.

Och så slutligen antibiotikaförbrukningen, där den svenska försäljningen för veterinärmedicinsk användning ligger nästan tre gånger lägre än i Danmark, varifrån stora delar av den svenska griskötts-importen kommer, och cirka nio gånger lägre än Nederländerna. Det är inte slumpen och vi som haft tur, utan det handlar om ett minutiöst förebyggande arbete från både näringen och samhället för en god djurhälsa och gott smittskyddsläge. Med tanke på de folkhälsoproblem som antibiotikaresistens orsakar är det angeläget att fler länder och aktörer tar ansvar för hur de produkter som säljs har producerats. För svenska bönder är det viktigt att få erkännande för det arbete som lagts ned.

Utvecklingen ska vända

Vi trodde när Sverige gick in i EU att vår offensiva attityd på miljöområdet skulle hjälpa Sveriges bönder i den nya konkurrens-situation som väntade. Den tidens bondeledare inte bara bejakade ett medlemskap utan arbetade aktivt för ett sådant. Det man såg framför sig var nya marknadsmöjligheter på en stor gemensam marknad och mer gemensamma politiska villkor. Och vi tror fortfarande att alternativet ensidig svensk avreglering och full frihandel på jordbruksområdet för Sverige hade varit än tuffare än den situation medlemskapet medfört.

Men visst har vårt medlemskap i EU inneburit tuff konkurrens. Och det är svårt att sälja mer fläskkotlett med motivet minskad antibiotikaresistens. Vi har, om man så vill, misslyckats med att på denna större marknad få betalt för de mervärden som ligger i att vara bäst på miljö och djurskydd. Istället för att ta marknadsandelar har svenskt jordbruk tappat delar av hemmamarknaden. Den svenska livsmedelskonsumtionen består idag till ungefär 50 procent av import. Och svenskt jordbruk har tappat på en växande marknad.

Det livsmedelsproducerande svenska jordbruket har dragits med fallande produktionskurvor för traditionellt viktiga produkter som kött och mejerivaror samt i viss mån även för spannmål allt sedan mitten av 1980-talet, med ett avbrott för viss uppgång strax före Sveriges inträde i EU. Medlemskapet sågs som något positivt och har förmodligen också motverkat en ännu sämre utveckling, samtidigt som det medfört kraftigt ökad konkurrens och att svenskt livsmedelsproducerande jordbruk tappat andelar på hemmamarknaden i större utsträckning än beräknat. Livsmedelsexporten har förvisso varit framgångsrik men den har i begränsad utsträckning innefattat svenska jordbruksråvaror. Med denna marknadsutveckling har produktionsvolymen backat tio–20 procent under de senaste decennierna och konsumtionstillväxten tillfredsställts av importen.

Den snabba svenska omvandlingen från fattigt agrarsamhälle till framstående, rikt industriland och sedermera effektivt, välordnat och kliniskt folkhem med stark tilltro till teknik, modernitet, storskalighet och effektivitet har influerat också svenskt jordbruk och livsmedelsindustri. Vi kom med tiden att producera relativt generiska produkter relativt storskaligt, lite à la Nederländerna och USA. Istället borde vi kanske, mot bakgrund av våra naturliga handikapp och dagens vilja att producera miljö- och djurvälfärd, ha valt det franska och italienska spåret med mervärdesprodukter som saluförs under väl inarbetade kvalitetsbeteckningar.

Allt är emellertid inte nattsvart. Det finns sektorer som växer. Frukt, grönsaker, blommor, kyckling, ägg, får- och lammkött samt potatis ökar i värde. Det är inte heller för sent att bygga nya värden i resten.

Strategi för tillväxt

Sammantaget har läget i svensk livsmedelsproduktion nått en brytpunkt och behovet av att vända utvecklingen är uppenbart.

Med ny energi från en världsmarknad som signalerar framtidstro och från politiska ledare i andra länder, har våra bönder bestämt sig för att ändra den negativa svenska utvecklingen och vara med och slåss om en växande världsmarknad, eller om man så vill – vara med och ta ansvar för en hållbar produktionsökning så att världen kan föda sin växande befolkning. Analysen är att vi inte har tid att invänta etablissemangets ändrade inställning eller att det svenska offentliga rummet öppnar sig för att bli mindre ängsligt.

I de utmaningar världen och världens bönder står inför finns möjligheter för svenskt jordbruk. FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation, FAO, sammanfattar utmaningarna under 2000-talets första århundrade med att jordbruket ska

• producera mer mat, foder och fiber för en växande befolkning med mindre arbetskraft på landsbygden och ökad efterfrågan på råvara till bioenergi,

• bidra till tillväxt och utveckling i jordbruksberoende utvecklingsländer, och

• anamma effektivare och hållbarare produktionsmetoder och samtidigt anpassa sig till klimatförändringen.

Om utmaningen ska kunna hanteras tillfredsställande behöver vi producera där resurser finns och där de kan utnyttjas på ett hållbart sätt.

LRF:s riksförbundsstämma i maj 2011 antog mot denna bakgrund två offensiva strategier – en för att vända utvecklingen i det livsmedelsproducerande jordbruket och en för att ta till vara nya affärsmöjligheter på energiområdet. Målet är att den svenska livsmedelsproduktionen ska växa realt i värde med en procent om året fram till 2020. Vägen fram handlar om att differentiera råvaran, bygga värde både i denna och i ökad förädling. Den handlar också om att ta upp kampen mot importen och i möjligaste mån öka exporten och andelen svensk råvara i denna.

Vi ser det inhemska jordbruket som grunden för en trygg livsmedelsförsörjning. Internationell handel är viktig och kan bidra till livsmedelsförsörjningen, men ett alltför stort importberoende gör denna sårbar, oavsett om det är i Sverige eller Senegal. De stora exportörerna kan aldrig förväntas prioritera export i ett läge där jordbruksråvaran blivit knapp.

Politisk draghjälp

Vi svenska bönder behöver fler som bröstar upp sig för en uppenbart hållbar svensk jordbruksproduktion som har framtiden för sig. Ryggen behöver rätas, hakan puttas upp, hållningen sträckas och självkänslan stärkas om vi ska vända den negativa utvecklingen i själva matproduktionen.

Andra kommer inte att invänta ett stärkt svenskt jordbruk. Världens länder är alltid sig själva närmast. Brasilien har ambitionen att fortsätta producera mer för att ta nya marknadsandelar. USA sjunger GMO:s (Genetically Modified Organisms) och kloningens lov och gör sitt bästa för att ta upp kampen med Sydamerikas gigant. Danskt jordbruk åker till Kina var och varannan vecka för att måna om nyvunna handelskanaler samtidigt som man underhåller den väl invanda svenska marknaden däremellan. Och så vidare.

Om vi vill vara med och slåss om en växande marknad, om vi vill vara med och ta ansvar för en totalt sett hållbar global jordbrukskonsumtion, behöver svenskt jordbruk en smula kaxighet, ett fortsatt stenhårt arbete och moraliskt stöd av den opinion som hittills ansett att det går att trygga den inhemska livsmedelsförsörjningen med mer import. Det gör självklart skillnad att vara verksam som bonde i ett land där näringen av en minister (läs Birgitta Ohlsson) konstateras ”inte vara en framtidsnäring”, mot att verka i ett land där presidenten (läs Nicolas Sarkozy) gång på gång upprepar sektorns vikt som havande framtiden lika mycket för sig som rymdindustri och nanoteknik. Vilken annan svensk bransch har framtiden mer för sig än jordbruket? Sett till det basala behov som mat innebär för oss människor – liksom en hållbar global utveckling – är det i sanning svårt att konkurrera med. Det måste vi våga säga. Även med risk för att ge legitimitet åt regleringar och EU:s jordbrukspolitik.

Mer retorik à la Sarkozy och mindre à la Ohlsson är vad svenskt jordbruk behöver. Detta särskilt i den övergång vi nu befinner oss mellan den gamla, överskottstyngda jordbruksmarknaden och morgondagens marknad där svensk resurseffektiv livsmedelsproduktion behövs och kommer att vara konkurrenskraftig.

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/45483

10 kommentarer I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Om någon inte har något konkret förslag så är det som regel trams. Jonsson undviker konsekvent de omständigheter inom handelsprinciper som tillsammans med naturens givna förutsättningar har ökat importen till 50 procent och låter som en ledare för en hejarklack.

Bönderna är också ett särintresse som vill ha pengarna, vilket de också har fått. Priset på gårdarna har gått upp mer än på andra fastigheter, som har gått upp mer än aktier, som har gått upp mer än annat.

Politikens förmåga att skada jordbruket, landsbygden och landet är begränsad. Med tiden kommer matpriserna att gå upp och subventionerna minskas och då får Jonsson ”rätt” om en mindre import, om inte invandringen har ökat ännu mer.

Närmaste grannlandet är mer relevant att jämföra med än Frankrike, USA, Brasilien och Senegal och det tillämpar andra principer. Tullskydd på utvalda varor är enkelt att administera och ger de allmänt önskade effekterna. Men det har inte varit i de korrupta makthavarnas intresse.

Något sådant skulle öka hushållens matkostnader netto i plånboken från cirka 11 till 12 procent. Skatterna skulle nog minskas mer eftersom EU ger ett så stort underskott. Importen efter en övergångstid skulle kanske minskas från 50 till 25 procent (av värdet). En lantbrukare skulle få betydligt mer för sina varor, men förmodligen mindre totalt sett.

Permalänk | Anmäl #2 Urban Persson, 2012-06-13, 11:34

Svenska bönder ska finnas enbart som en del av civilförsvaret.
Ingen tror att svenska bönder kan konkurrerar på världs(subventions)
marknaden för mat. Svenska bönder bör få nytt uppdrag. Att bli klart bäst på etisk småskalig drift utan någon som helst olja eller konstgödsel. De bör få ännu ett omställningsbidrag till ett hållbart jordbruk oberoende av resten av världen.

Permalänk | Anmäl #3 u_19023, 2012-06-13, 11:43

Jonsson har helt rätt.
Vi måste se till att återfå i princip hela vår matproduktion, så vi slipper genmanipulerat, steroid och antibiotikafyllt kött, radioaktivt bestrålad frukt, norsk steroidlax vars odlande skövlar haven o.s.v. Sverige har varit och kan åter bli självförsörjande på mat.
Vi har ju i tusentals år varit en jordbruksnation före industrialiseringen.
Dessutom, OM det värsta händer i form av någon katastrof, får vi inte vara beroende av andra för vår försörjning.
Dessutom måste regelverket ändras så vansinnigheter som t.ex att skicka strömming till Kina för rensning o sedan tillbaks hit till försäljning upphör.
Det ska vara möjligt för lokala kustnära fiskare att kunna försörja sig på sitt närområde.
Det sparar miljön och borgar för långsiktighet.

Permalänk | Anmäl #4 u_22014, 2012-06-13, 11:55

Visa att ni bryr er. Skriv på mot EU:s vansinnigheter i regelverket för yrkesfisket:

http://www.fishfight.se/

Permalänk | Anmäl #5 u_22014, 2012-06-13, 11:59

Dinsdale, Sverige har aldrig varit självförsörjande på mat, inte ens under 40-talets ransoneringar. Rensning av svensk- eller utlandsfångad ströming i Kina kommer automatiskt in under ett tullsystem, om det är något som bör åtgärdas. Det behövs således ingen strömningsrensningslag. Har du någon förslag som kan få bort matimporten eller är det bara är löst önsketänkande?

Per, menar du att landet bör införa typ potatisbrigader med en produktion minst några tusen potatisar per capita? Produktionen i normaltid skulle kunna användas till etanol eller exporteras och ge vissa intäkter. Hanteringen bör kanske vara manuell och väl spridd över landet för att subventionen ska betalas ut. Arbetslösa med armar och ben i behåll skulle kunna engageras, liksom delar av den kommunala byråkratin. Inget socialbidrag betalas för dagen om inte 5 fulla hinkar lämnas in. Om man är generös med regelverket får arbetarna ha importerade gummistövlar eller något motsvarande gjort av importerat gummi. Man får verkligen en plan B och något att ta fram när de som har överskott behåller dessa och världshandeln brakar ihop.

Det går faktiskt att överleva på 20-30 potatisar om dagen. Vad jag vet har det inte gjorts svenska försök på området.
http://www.youtube.com/watch?v=146S3h6BMqQ
http://www.youtube.com/watch?v=m3M_JNHYiuA&feature=related

Permalänk | Anmäl #6 Urban Persson, 2012-06-13, 13:36

Urban;

Fram till för ca 30 år sedan var vi i princip självförsörjande rent odlings och uppfödningsmängdmässigt, men vi exporterade och importerade såklart mat också, för vissa saker funkade inte att odla här och folk ville ha dessa saker, så..

Men det handelsutbytet är en annan fråga. Det handlar inte om ifall vi KAN vara självförsörjande eller inte. För det KAN vi vara, såväl på mat som t.ex biobränsle.
Det vi inte kunde odla själva förr, kan vi faktiskt med växthusodlingar o modern teknik, odla här med numera till stor del.
Ska väl kanske vara bananer, mango, ris och vissa andra specialare som är ett problem. Men det är inte livsviktiga saker, utan mer saker "vi vill ha".

Vi ha t.ex satt oss i en fatal situation när det gäller yrkesfisket, där olika regeringar genom åren, särskilt sedan EU-inträdet, slagit ihjäl det kustnära till förmån för det storskaliga, och därigenom slagit undan benen på en hel idustri som sysselsatte tusentals människor långsiktigt med fiske och förädling, till förmån för en handfull storskaliga som nu istället är på väg att tömma våra hav. En väg som tyvärr, med EU:s "hjälp", är på väg att få fatala och kanske definitiva konsekvenser. Händer detta, får vi väl äta avföringskäkande odlad vietnamesisk hajmal, (pangasius), om vi vill ha fisk.

Det handlar alltså bara om val av väg. Inte om "önsketänkande".

Permalänk | Anmäl #7 u_22014, 2012-06-13, 14:16

Dinshale, du har fel om landets självförsörjning under åtminstone de sista hundra åren. Importen är cirka 50 procent av värdet och det bygger på statistik om vad som passerar butikernas kassor. Jonsson nämner denna siffra. Att inte så mycket har hänt på landsbygden på 30 år är ganska uppenbart. Mätt i kalorier är importen mindre. Men det åtgår mycket areal för kött och andra mer färdiga produkter och det är viktigt och speglar värdet.

För 70 år sedan fanns betydande ransoneringar. Nästan varje vecka kom stora båtar på uppåt 10 000 ton från Argentina och USA med spannmål, kött och andra livsmedel. Totalt med olja, läder, bomull och annat var det 459 båtlaster under några år. Matreserverna var stora vid krigets inledning.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Lejdtrafiken

Importen under de sista hundra åren har nog aldrig bortsett från under krigen varit mindre än 1/3 (av värde och areal). Jag hittar ingen statistik på värdet över åren. På 1800-talet var den mindre. Men det var också fattigt och många flydde utomlands. Men även av politiska skäl. Om det blir problem igen med tillförseln så går det inte att fly utomlands och landet blir som ett fängelse. När allt annars inräknas så blir det nog mycket värre än någonsin.

Den moderna tekniken är värdelös när tillförseln upphör och kraschen kommer mycket snabbt. Att det finns mycket som klassas som mat som lätt kan varas utan har mindre betydelse utan bränslen och handelsgödsel plus allt, allt annat som klappar ihop. Makthavarna kan inte göra mycket och flyr kanske utomlands. Det finns ingen plan B.

Permalänk | Anmäl #8 Urban Persson, 2012-06-13, 16:41

#6 Urban
Ja matproduktion handlar om PlanB samt att ha kontroll på vad folk stoppar i munnen. Bara för att en produkt smakar som en potatis så behöver det inte vara en potatis. En vanlig man på gatan klarar inte av
detektera skillnaden. De smarta terroristerna förgiftar ett helt land
med spetsad mat. Helst med en inkubationstid på ett par år.

Permalänk | Anmäl #9 u_19023, 2012-06-13, 22:09

Urban; Ska jag tro på dig eller på detta, tycker du..?? Utan att behöva jaga statistik, bara för enkelhetens skull och för jag inte har tid att jaga ikväll då jag jobbar:

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=161&artikel=4858263

Eller ska jag jaga statistik..?? Vem vinklar..Vem är sann..??

Permalänk | Anmäl #10 u_22014, 2012-06-13, 22:41

Intressant artikel, Helena! Debattörerna, skribenterna och kommentatorena här på debattforumet "Maten och Makten" utgår från att Sverige måste importera hela sitt behov av drivmedel. Man verkar tro, att traktorer, skördetröskor och lastbilar, som är essentiella för livsmedelsproduktionen, för transport av grödor till livsmedelsindustri, och för att sedan få färdig mat till butikerna, måste använda råoljebaserad dieselolja. Betänk då, att EU har redan idag brist på konventionell dieselolja... Trots att det är fredstid...

OM Ryssland skulle bli arga på EU, och stänger av tillförseln av råolja, dieselolja och gas, kollapsar EU inom någon vecka. Är det
verkligen tillfredsställande ??? !!! Fler läsare av detta på Newsmill bara MÅSTE kontakta politikerna, och kräva andra prioriteringar, att
såvä FoU som kommersialisering av ny teknik görs redan nu i fredstid, så vi (Sverige och de andra 27 EU-länderna) klarar framtida kriser med bristande försörjning / import.

Det går utmärkt att omvandla svartlut, skog, skogsavfall, torv, plast- och pappersavfall, m.m. till syntesgas mha förgasning. Syntesgas kan omvandlas i katalytiska processer till flytande, paraffiniska oljor, som helt vanliga dieselmotorer använder. Mitt företag utvecklar, låter lego-producera, säljer och marknadsför sådana drivmedel. (Fast råvaran till syntesgasen är naturgas och fackelgas. Sådana gaser, som annars bara facklas bort på oljefälten). Dvs vi bidrar till minskat råoljeberoende och minskade utsläpp av växthusgaser redan idag. Med stöd, inte bara i form av projektpengar, utan minst lika mycket i form av politiska uttalanden, att ledande politiker skulle kunna vara med, då vi har möten med intressenter, m.m. skulle mycket kunna hända snabbt, och det skulle vara mycket kostnadseffektivt.

Tror nu någon, att t.ex. Regeringen är intresserad? Och förstår att om vår teknik byggdes ut i anslutning till massbruk och till de största sopanläggningarna, så skulle vår råoljeimport kunna upphöra i stort sett? Nej, nej, nej.... Regeringar i Sverige, med olika politiska färger, har hittills lagt mest engagemang på att försöka få stopp på oss... Vi får inte en krona i stöd. Rikspolitiker gillar gamla, stora företag. Lagstiftningen går mest ut på att gynna gamla, stora företags intressen. T.ex. ska stora, gamla oljebolag gulli-gullas med, och konkurrenter med ny teknik skadas, om möjligt...

Det sista som politikerna bryr sig om är folket, vanligt folk, vad landet behöver... De bryr sig mest om sin makt, sitt s.k. "nätverk" av rika, mäktiga personer, och sina löner och ersättningar...

Om vägarna elektrifierades, skulle långtradartransporter kunna drivas främst med el. Läs gärna min debattartikel på Newsmill om detta. Men en utbyggd norsk vattenkraft, plus en
import av norsk, billig, miljövänlig vattenkraftsel, ihop med en produktion av syntet-drivmedel ur våra egna, förnybara råvaror (torv förnyar cig på ca 1000 år, så jag räknar även in den), kunde Sverige vara oberoende av import av råolja.

Hur skulle det gå med de stackars stora oljebolagen då? Och den stackars, stackars oljeschejken Al Ahmoudi, som äger oljebolaget Preem? Ingen fara, så länge det går och är lönsamt att importera råolja och förädla den till främst dieselolja, så kan den säljas till andra EU-länder. Redan idag säljs bensin från Svenska raffinaderier ända borta i USA.

De strategiska investeringar jag talar om, skulle ge massor av jobb, och i och med att dyr import av råolja skulle minska (eller så skulle exporten av raffinerade råoljebaserade produkter kraftigt öka), är det rent nationalekonomiskt lika värdefullt som en ökad, lönsam export.

Problemet är bara: hur pratar med med politiker, bankekonomer, m.fl. ?? De vill ju hellre lägga pengarna på t.ex. olönsamt utfiske av EU:s och världens fiskvatten, olönsam tobaksodling i Grekland, olönsam export av livsmedel till Afrika och Asien, så att deras egen livsmedelsproduktion kollapsar, m.m. De vill bara satsa pengar (offentliga pengar, dina och mina skattepengar) på sådant som är riktigt idiotiskt och olönsamt.

Beror detta på omtanke om folket, om väljarna, tror ni? Det tror inte jag.... Jag tror mer på typ: Korrumption, omfattande, på högsta nivå inom EU och ev. även i Sverige.

Permalänk | Anmäl #11 Andreas Eklund, 2012-07-26, 14:18

Kommentarsfältet är stängt på denna artikel.