Jordbrukspolitiken ska inte vara miljöförstörande

Allt fler människor på jorden. Många hungrar och andra är överviktiga. Jordar utarmas och eroderar. Brist på vatten. Övergödda och utfiskade hav. Arter försvinner och ekosystemtjänster raseras.

Detta är bilder som vi alla matas med och som speglar hur illa det står till med vårt klot. I det läget är det lätt att ge upp och tänka att det inte kommer att gå att försörja oss alla. Att den enda utvägen är att pröva det vi vet något om – med andra ord att köra på i de gamla vanliga hjulspåren som faktiskt hittills gett skördeökningar och lyckats försörja fler under de senaste 50 åren. Lite miljö- och hälsoförstöring får man väl tåla i namn av mat på bordet.

Eller?

Hur mår vår jord?

Att utsläpp av växthusgaser påverkar klimatet torde väl vid det här laget vara befäst men att andra gränser för vad planeten tål också är överbelastade, hörs inte lika mycket i debatten. 2009 presenterade en internationell forskargrupp ledd av professor Johan Rockström en artikel om ”Planetary Boundaries”.1 Forskarna hade identifierat och kvantifierat nio planetära biofysiska gränsvärden inom vilka mänskligheten bör hålla sig för att kunna fortsätta utvecklas. Bland de nio globala processerna (se bild nedan) poängteras det akuta läget rörande klimatförändringar (Climate change), förlust av biologisk mångfald (Rate of biodiversity loss) samt tillförsel av kväve och fosfor till land och hav (Nitrogen cycle, biochemical flow boundary). För alla dessa tre processer har gränsvärdena troligen redan passerats. Med andra ord krävs det radikala åtgärder för att komma till rätta med problemen. Jordbruket är viktigt för alla tre processerna.

Mänsklighetens gränser

När det gäller klimatfrågan är jordbrukets största utmaning att klara sig utan fossil energi. Utsläppsmängder och möjligheter att fungera som en kolsänka varierar mellan produktionsformerna men dess beroende av fossila bränslen är ett gemensamt problem. För att lösa problemet kommer man behöva tänka helt nytt – and-ra bränslen, nya sätt att värdera mänsklig arbetskraft, nya sätt att föda upp djur, och så vidare.

Under de senaste hundra åren har kvävets kretslopp påverkats radikalt av mänsklig aktivitet – särskilt jordbrukets. För Europa gäller att tre gånger så stora mängder kväve fixeras. Detta har lett till problem – övergödning, nitrat i dricksvatten, klimatpåverkan, med mera. Bara miljöeffekterna av användningen av konstgödsel i Europa har beräknats kosta mellan 70 och 320 miljarder euro per år i forskningssyntesen The European Nitrogen Assessment som genomförts av 200 experter från 21 länder.2 Samhällets kostnader bedöms därigenom vara långt högre än vad lantbrukarna tjänar på att använda konstgödsel.

I vår närmiljö märks jordbrukets ineffektiva kväveanvändning till exempel i ett övergött Östersjön. 45 procent av det kväve som når Östersjön kommer från jordbruket. Man tvistar om vilka produktionssystem som läcker minst, men de flesta är i alla fall överens om att lägre kvävenivåer i systemet, ökad andel växtföljder med fleråriga grödor och jämnare regional fördelning mellan djurhållning och växtodling, minskar läckagerisken.3 Allt detta är delar av ekologisk odling.

Gränsen för planetens tålighet har passerats även för biologisk mångfald. Att bevara biologisk mångfald handlar inte om att vilda växter och djur ska finnas för att de är trevliga att se på, utan för att biologisk mångfald är navet i en rad ekosystemtjänster, till exempel allt från vattnets cirkulation och markens bördighet till själva matproduktionen. Den europeiska miljömyndigheten, EEA, visar till exempel att odlingslandskapets växter och djur fortfarande minskar och är hårt ansatta av intensiva produktionsmetoder och igenväxning. Jordbruk använder nästan hälften av den europeiska landytan vilket gör att biologisk mångfald är starkt beroende av vilka produktionsmetoder som används.

Även i Sverige är arterna hotade. Även om det totala antalet arter inte har minskat så har de vanliga arterna trängts tillbaka till begränsade områden och vardagsmiljöerna är artfattigare.4 För jordbrukets del handlar det både om att monokulturerna breder ut sig och att marker växer igen; med andra ord ett för intensivt och ensartat jordbruk i vissa regioner medan det i andra snarare handlar om brist på aktivt lantbruk med betande djur.

Problemen är på många sätt desamma världen över även om det givetvis är stora regionala skillnader. Samma bild av ett akut läge där jordens land- och vattenresurser är hårt belastade presenterades i en FAO-rapport 2011.5 Man pekar bland annat på att produktionsökningen hittills på alltför många ställen skett till priset av mark- och vattenförstörelse. Givet hur illa Moder Jord mår, ställer man sig osökt frågan om hon kan försörja oss alla i framtiden.

Kan världen försörja sig?

Världen står förvisso inför en formidabel utmaning. Jordens befolkning ökar och beräknas i mitten av detta sekel vara nio miljarder och sluta växa cirka 2070. Detta förutsätter dock att jordens allra fattigaste lyfts ur sin svåra livssituation och därigenom har möjlighet att minska barnafödandet.6 Utvecklingen hittills stödjer detta. Redan 1990 slutade antalet nyfödda barn att öka. Den centrala frågan är alltså om jordens resurser kommer att kunna föda en befolkning på mellan nio till tio miljarder.

Låt oss först fundera lite över huruvida jorden kan föda sin befolkning idag. FN uppskattar att minst en miljard människor går till sängs hungriga idag. Samtidigt överkonsumerar särskilt Europa och USA mat och vi sitter alltmer stilla på arbetstid och fritid. Allt fler blir överviktiga och hjärt- och kärlsjukdomar ökar. Det finns alltså tillräckligt med mat på jorden. Den är bara ojämnt fördelad. Orsakerna är många. Krig och andra konflikter förhindrar utveckling. Fattiga människor saknar både köpkraft och tillgång till odlingsmark. Många länder har inte råd att stödja det egna landets jordbruk. Biståndsgivarna har först på senare år börjat prioritera jordbruk och landsbygdsutveckling igen efter att under många år förbisett denna centrala sektor. Alla dessa faktorer samverkar och gör att många regioner – särskilt stora delar av kontinenten Afrika och i Sydostasien – i dagsläget inte kan försörja sin egen befolkning. Men det betyder inte att det inte finns potential för till exempel Afrika att försörja sig själv.

Institute for Sustainable Development, ISD, i Etiopien fick i december 2011 dela Göteborgs stads pris för hållbar utveckling med AGRA (Alliance for a Green Revolution in Africa). ISD fick priset för sitt arbete med resurssvaga småbrukare i Tigray-provinsen i Etiopen. I Tigray har tusentals småbönder på 15 år gått från svält och biståndsberoende till en situation där befolkningen själv producerar tillräckligt med mat. Skördarna har ökat. Grundvattennivån höjts. Markbördigheten är bättre. Småbrukarnas inkomster har dessutom ökat, vilket i praktiken betytt stärkta försörjningsmöjligheter för kvinnor, eftersom de flesta småbrukare i Afrika är kvinnor.

Inte bara Etiopen kan visa upp goda exempel utan motsvarande solskenshistorier finns i till exempel Filippinerna och Brasilien. Det som alla har gemensamt är att de bygger på de resurser som finns lokalt och att de involverar småbrukarna i utvecklingsarbetet.7 Småbrukarna är nyckeln till ökad livsmedelstrygghet. De flesta av jordens lantbrukare är småbrukare.

Samma slutsats presenterades 2009 i The International Assessment of Agricultural Science and Technology for Development, IAASTD. Studien är världens hittills största tvärvetenskapliga utvärdering av jordbruket i världen och har tagits fram av 400 experter på uppdrag av Världsbanken och FN.8

Det jordbruk som IAASTD menar är vägen framåt för att maten och klotets resurser ska räcka till en befolkning som ökar är det så kallade agroekologiska. Agroekologi (agroecology) är både den vetenskap och det praktiska jordbruk som använder kunskap om ekologi och andra principer för hållbarhet för att studera, designa och bruka livsmedelsproducerande system. Förhållningssättet ser jordbruket som en multifunktionell helhet snarare än som producent av enskilda grödor och inkluderar ett stort antal tekniker, tillämpningar och innovationer – inklusive lokal och traditionell kunskap – för att öka hållbarheten.

Även FN:s specialrapportör för Rätten till mat, Olivier De Schutter, menar att agroekologiska metoder skulle kunna leda till en fördubblad produktion bland småskaliga odlare inom tio år.9

Med andra ord är det inte frågan om att fortsätta i jordbrukets gamla vanliga hjulspår med fokus på specialisering, kemiska bekämpningsmedel och konstgödsel. Utmaningen är att hitta nya produktionsformer som tar sin utgångspunkt i agroekologi och även når mål om ekonomisk och social hållbarhet. Ban Ki-Moon, FN:s generalsekreterare, skriver i sitt förord till World Economic and Social Survey 2011:

While humankind has made enormous progress in improving material welfare over the past two centuries, this progress has come at the lasting cost of degradation of our natural environment. About half of the forests that covered the earth are gone, groundwater resources are being depleted and contaminated, enormous reductions in biodiversity have already taken place and, through increased burning of fossil fuels, the stability of the planet’s climate is being threatened by global warming. In order for populations in developing countries to achieve a decent living standard, especially the billions who currently still live in conditions of abject poverty, and the additional 2 billion people who will have been added to the world’s population by mid-century – much greater economic progress will be needed.

Continuation along previously trodden economic growth pathways will further exacerbate the pressures exerted on the world’s resources and natural environment, which would approach limits where livelihoods were no longer sustainable. Business as usual is thus not an option. (För översättning, se sist i detta kapitel.)

Till mitten av nästa sekel måste alltså främst fördelningen av mat och resurser bli bättre men även mer mat produceras. Hur mycket tvistar man dock om. Den mest citerade uppgiften menar att produktionen måste öka med 70 procent till mitten av sek-let.10 Det är värt att notera att dessa beräkningar utgår från dagens efterfrågemönster till exempel när det gäller konsumtion av animaliska produkter.11 För närvarande används nästan hälften av världens spannmålsproduktion som djurfoder. Att låta spann-målen gå via djuren är en ren energiförlust. United Nations Environment Programme, UNEP, uppskattar att energimängden som går förlorad skulle kunna föda 3,5 miljarder människor.12 Spannmål måste i högre grad användas som människoföda direkt och fler djur födas upp på till exempel gräs och annat som djuren själva kan leta rätt på.

Särskilt västvärldens matvanor måste brytas – i Sverige har köttkonsumtionen ökat med 50 procent de senaste tjugo åren och är nu cirka 85 kilo per person och år. Det finns dessutom uppenbara hälsoproblem kopplade till överintag av kött. Därmed inte sagt att man ska välja bort kött helt utan äta mindre och välja kött med omsorg. För oss svenskar handlar det om att äta kött – helst ekologiskt – från betande djur. Djur som i huvudsak livnär sig på bete och skördat grovfoder är inte bara resurssmarta genom att de omvandlar något som människan inte kan äta direkt – cellulosa – till högvärdigt protein, utan de är också centrala för att ekosystemen ska fungera. De gynnar nämligen biologisk mångfald som är en hörnsten för ekosystemtjänsterna.

Om inte business as usual – så vadå?

Jordbruk ger oss mer än bara mat, bioenergi och andra råvaror. Som sagts ovan är jordbruket centralt för biologisk mångfald och därmed ekosystemens funktion. Dessutom är jordbruket navet för landsbygdsutveckling och bärare av kultur och historia. Det finns med andra ord många skäl att bevara och utveckla jordbruket, men hur ska det se ut och hur kommer man dit?

Forskningen pekar på att ett hållbart jordbruk måste vara agroekologiskt, det vill säga utgå från de resurser och förutsättningar som finns lokalt – allt från markens mikroliv, biologisk mångfald, vattenkvalitet med mera. Jordbruket är beroende av allt detta och påverkar samtidigt i hög grad alla dessa gemensamma resurser, som inte är prissatta på marknaden. Eftersom priset på mjölk eller mjöl inte speglar i vilken grad vattnet har förorenats eller landskapet har hållits öppet, kan inte marknaden ensam styra jordbruksproduktionen. Vanligen är det priset som avgör var en vara produceras. Man rationaliserar och flyttar produktionen till områden/länder där storleksfördelar kan uppnås, lönerna är lägst och så vidare. Men om viktiga kostnader (till exempel miljöpåverkan) eller värden (till exempel landskapsbild) inte speglas i priset, fattar producenten beslut som inte är optimala ur ett samhällsperspektiv. Sådana kostnader och värden kallas externa effekter och är skäl för politiska ingrepp i marknaden. Med andra ord kan det för ett enskilt företag vara klokt att producera allt kött på ett ställe och köpa in allt foder. Men ur ett samhällsperspektiv kan detta ge en rad problem: ensidiga växtföljder som ökar användningen av bekämpningsmedel, för stora mängder gödsel som kan förorena vatten, ökad smittrisk på grund av hög djurtäthet, brist på betande djur i andra regioner och så vidare.

Ur samhällets synvinkel är det med andra ord motiverat att undvika kostnaderna och förstärka värdena genom politiska ingrepp. I praktiken betyder det att lantbruket både ska få betalt för de värden som skapas och stå för sina kostnader. En betad hagmark som både gynnar biologisk mångfald och ekosystemtjänster och även ger en efterfrågad landskapsbild, är alltså en produkt från jordbruket. Med andra ord kan inte marknadskrafterna ensamt få styra var och hur jordbruksproduktionen ska ske utan politiken måste göra sitt.

Med denna utgångspunkt – som de flesta ställer sig bakom – borde den pågående reformeringen av EU:s gemensamma jordbrukspolitik leda till att pengarna omfördelas radikalt. Inkomststöd måste bort och ersättning för samhällsvärden måste öka. I praktiken betyder det att det ska löna sig att satsa på kvalitet, skärpa miljö- och djuromsorgskraven och skapa allt från natur- till kulturvärden. Skattebetalarna måste få valuta för att cirka 40 procent av EU:s budget går till jordbruket samtidigt som miljöproblem fortsätter att hanteras av samhället.

Men tongångarna bland jordbruksministrarna runt om i EU är inte lovande. Tyvärr verkar få ha hörsammat forskares och and-ras uppmaningar att det inte går att fortsätta på den inslagna vägen, utan man argumenterar fortfarande för att pengarna i huvudsak ska betalas ut efter vad lantbruket producerade för snart tio år 
sedan. Med andra ord riskerar man att missa chansen till verklig förändring.

Ett annat politikområde som kräver förändring är biståndet som måste inriktas på att stödja utvecklingen av ett agroekologiskt jordbruk i samverkan med småbrukare. På samma sätt måste den genteknologiska forskningen och tillämpningen ta sin utgångspunkt i dessa frågor. IAASTD pekar på att gentekniken har potential men att miljö- och hälsoriskerna inte är tillräckligt kända och att GMO hittills har koncentrerat ägandet, hämmat oberoende forskning och drivit upp kostnader.13 Men även om politiken slår in på rätt väg kommer inte det ensamt leda till ett jordbruk som är såväl ekonomiskt och socialt som ekologiskt hållbart, som ger livsmedelstrygghet, bidrar med bioenergi, mångfald, öppna landskap och så vidare. För att komma dit måste alla krafter i samhället bidra – politik, produktion, förädling, handel och konsumenter.

Det är en utmaning för oss alla att tänka nytt och förutsättningslöst försöka föreställa oss hur jordbruket kan se ut om tio, tjugo år för att öka livsmedelstryggheten. För att nå både miljömål och livsmedelstrygghet behövs ett aktivt jordbruk i alla delar av världen, inklusive Sverige. För Sveriges del betyder det stora förändringar eftersom landet just nu både har miljöproblem att tackla samtidigt som produktionen viker kraftigt och vissa delar av landet i rask takt förlorar de sista aktiva lantbruken. Männi-skor i gemen ser detta genom ökad andel importerad mat, igenväxande marker, färre betesdjur och nedlagda gårdar. Utveckling för att hejda denna kräftgång måste ske inom ekosystemens ramar. Med andra ord kan man inte fortsätta med business as usual.

Sverige har goda förutsättningar att tillverka kvalitetsprodukter men svårare att konkurrera med bulkproduktion eftersom odlingssäsongen är kort och ofta kall. Men vi har gott om vatten och mark, hög mekaniseringsgrad och god teknisk kunskap samtidigt som rådgivningen är välutbyggd. Utmaningen ligger i att omvandla dessa goda utgångspunkter till en lönsam bransch som lockar fler att bli lantbrukare. Att skatteväxla så att det blir billigare att anställa och dyrare att tära på resurserna skulle gynna framtidens lantbruk. Att satsa på de produktionsformer som redan idag ger god miljönytta och bra lönsamhet är steg ett – till exempel ekologisk produktion.

Helt nya former av lantbrukande kommer att utvecklas. Exempel från USA är andelsägda jordbruk som binder samman stad och land och möjliggör för lantbrukaren att få såväl arbetskamrater och semester som insatskapital för att köpa ett jordbruk. I många länder växer stadsjordbruk och spelar en allt viktigare roll för försörjning framförallt i Syd.

När det gäller nästa led – förädling och distribution – är det dags att ställa sig frågan om samhället har ett ansvar för att det finns till exempel slakterier och mejerier över hela landet. Om samhället anser att jordbruket skapar värden – biologisk mångfald, öppna landskap, särskild djuromsorg och så vidare – som man vill ha men som inte hanteras av marknaden, måste samhället se till att förutsättningar finns. Att se till att det lönar sig att hålla djur på bete även på utmarker, men inte bry sig om huruvida djuren transporteras över hela landet för att slaktas når vissa samhällsvärden men inte alla. Var går gränsen för marknadens roll gentemot samhällets?

Handelsledet måste i högre grad ta samhällsansvar genom sin upphandling. Det är oförsvarligt ur såväl rättvise- som miljöperspektiv att exportera miljöproblem till andra länder genom att till exempel köpa in soja, bananer och kaffe som har producerats med stora negativa effekter på miljö och människors hälsa.

Sveriges livsmedelshandel domineras av några få stora aktörer som genom sin upphandling har stor makt. Deras agerande styr inte bara företagarna utan avgör i hög grad i vilken mån konsumenterna kan utöva sin makt. Idag är det svårt för gemene man att välja enligt sina värderingar. Inte ens den som är kunnig och insatt har det lätt när man går och handlar. För att inte tala om hur svårt det är när man är konsument ute på restaurang, i sin lunchmatsal, när man ligger på sjukhus eller är i skolan. Egentligen borde det vara självklart att den mat man serveras är den som är bäst för ekosystem, livsmedelstryggheten och så vidare eftersom den borde vara billigast. Men där är vi knappast och de enda verktyg du och jag, kära läsare, har just nu är att utöva vår konsumentmakt och ställa krav på våra politiker. Med dessa verktyg kan vi bidra till att jordbruket slår in på nya utvecklingsvägar och att business as usual inte ens kommer på tal.

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/45503

15 kommentarer I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Det ska inte vara jordens problem att människor förökar sig ohämmat.
Det är ett problem för de länderna där förökningen sker.
http://www.indexmundi.com/map/?v=31
Man ska inte exportera människor. De ska hjälpas på plats.
Människor som har sinn försörjning tryggad bör få åka vart de vill i världen.

Permalänk | Anmäl #1 u_19023, 2012-06-14, 07:23

Om jag får lov att vara cynisk så tror jag att kapitalismen, som i sin tur bygger på människans till synes oförmåga att leva i nuet och vara nöjd med vad hon har (gäller framför allt oss i i-länderna), är det stora problemet.
Ständig jakt på tillväxt och på att öka den egna förmögenheten talar sitt tydliga språk.
Resurserna är inte oändliga och ekosystemet är skört, medan människan far fram som en ångvält i ett glashus.

Permalänk | Anmäl #2 John Skjöld, 2012-06-14, 07:42

Varför kan vi inte förneka alltsammans, vilket ju allt fler gör inom den ideologiska antimiljörörelsen? Eller drömma om att tekniken löser alla problem?

Permalänk | Anmäl #3 u_20369, 2012-06-14, 08:08

"I överigt rapas de gamla vanliga undergångslögnerna vidare här. Temperaturen har inte ökat på 15 år och klimatmodellerna har på alla sätt visat sig vara totalt felaktiga och värdelösa som prognosverktyg. Men PK-maffian bryr sig ju inte om såna små detaljer som att de har helt fel, propagandan ska gaggas vidare ändå i ett försök att lura de ointresserade."

Du verkar inte förstå vad man pratar om när det gäller temperaturer, om det är "global warming" du syftar på..

"Färre människor, även i absoluta tal, svälter idag än någonsin det senaste seklet. Detta tack vare tillväxten, som ingalunda "förbrukar resurser" utan tvärtom omvandlar resurser till mer värdefulla och livsgivande tillstånd. Detta tack vare de marknader som ännu tillåts existera, för på marknaden är ju varje transaktion är välståndsskapande för båda parter (annars skulle ju transaktionen inte komma till stånd)."

Marknaden löser aldrig ett skit eftersom marknaden styrs av girighet och bara gangar ett fåtal.
"Den enes bröd, den andres död". Det talesättet har kommit till av en orsak.

Permalänk | Anmäl #5 u_22014, 2012-06-14, 09:15

#4 Lars Andersson,

Det dröjde således inte mer än några minuter efter min kommentar #3 förrän en förnekare dök upp... Självutnämnda experter som har ideologiskt styrda argument till hands i alla situationer och som talar om "PK-maffian" i tid och otid. Som har ett nyspråk som är helt otroligt. Den här typen av argumentering har sitt ursprung i de amerikanska tankesmedjorna på högerkanten, vars uppgift det är att krossa miljörörelsen och bana väg för en extrem nyliberal samhällsutveckling.

Permalänk | Anmäl #6 u_20369, 2012-06-14, 09:25

Återigen en nonsensartikel från en klimathotslobbyist.

Man blir riktigt ordentligt trött.

Det är med klimathotstro som med elallergi. Det sitter i huvudet.

Permalänk | Anmäl #7 lorentz brydolf, 2012-06-14, 10:30

Ulf Löfgren,

Du vet..Steven Crowder har en del följare även här. Håller med dig 100%.
Det är pinsamt och tragiskt.

Permalänk | Anmäl #8 u_22014, 2012-06-14, 10:53

Ulf #3, visst finns det en stor förnekelse.

Rudquist blandar ihop olika saker. För det första är människans uppgift att köra slut på allt. Gränserna för det hållbara har passerat för länge, länge sedan. Utsläpp av kväve och koldioxid gör att det växer mer än någonsin. För svenskarna gäller det främst att hinna med att tömma fyndigheterna av alunskiffer med olja, gasol, uran, kvävegödsel, svavel, metaller med mera. Arterna har ingen betydelse om det inte är något viktigt. När kollapsen kommer blir den så total att industrialiseringen tvärt upphör. Land efter land kommer kommer att isoleras och packa ihop till en laglös sörja. Att som Rudquist gör filosofera om världens befolkning 2070 är meningslöst för innan dess kommer många handelsberoende länder inklusive detta ha packat ihop.

Som världen ser ut med subventionerna vore det förödande för landet att ta bort alla snedvridningar och importera överskott som ännu finns för då packar det ihop ännu snabbare. Som Rudquist konstaterar är EU inte intresserade av nedlagda subventioner så det kan glömmas. Ytterligare subventioner för miljövänlig produktion i någon slags miljöpartistisk lekstuga gör det ännu värre. Som populistiska politiker i jakt på rikdagsmandat har Rudquist lite konkret att komma med och det är mest önsketänkande. Djurens foder är också en ekonomisk fråga och något för ägaren. De som förespråkar något bör åtminstone ha konkreta förslag.

Det minst dåliga som jag har tagit upp tidigare är införseltullar på utvalda varor. Om det exempelvis gäller kött så kommer det där betesbruket att löna sig utan ett okontrollerbart träsk av subventioner. Eftersom den främsta möjligheten till överlevnad efter att det har packat ihop nog finns i potatisodling borde sådant på något centralstyrt sätt uppmuntras. Kaos och laglöshet blir kanske så omfattande att privata insatser inte fungerar.

Permalänk | Anmäl #9 Urban Persson, 2012-06-14, 10:57

Sekten inom klimathotsindustrin förnekar sig inte. Noll bevis, noll förtroende. Muren föll för snart 25 år sen men vissa vill bygga upp den igen.

Permalänk | Anmäl #10 Micael Johnsson, 2012-06-14, 15:15

När man som artikelförfattaren gör, hänvisar till klimathotet, Rockström, jordbrukets övergödning, biologisk mångfald, gifter och fossila bränslen, då vet man att det inte är något att lita på. Javisstja, hon har lön från SNF, det är i princip samma sak.
Hållbar utveckling förutsätter utveckling, annars är det inte hållbart. Kräv utveckling av alarmisterna! Inte bara stoppa klockan. Kräv positiv tilltro till teknikutveckling! Kräv friare marknader och mer marknadslösningar! Kräv mindre byråkrati och mindre inblandning från självutnämnda viktigpettrar som inte respekterar äganderätt eller andra människors val!

Permalänk | Anmäl #11 Mats Jangdal, 2012-06-17, 08:29

Jag saknar i artikeln den kanske viktigaste faktorn: Slöseriet, framför allt då all mat som kastas. Har hört det kan röra sig om 50% i Sverige. Varför tas inte detta upp, vilket har en betydelse för alla de andra faktorer som artikeln nämner.
En annan sak är förpackningsindustrin, som nu är med på snart sagt varje livsmedelsprodukt. Och som ofta hamnar på soptippen.
Naturskyddsföreningen borde trycka mer på dessa faktorer, minskat slöseri, kortare transporter, och bättre återvinning samt lämpligare material, i förpackningar. Hur är det med frågan om miljövänlig/återvinningsbar plast t.ex.? Plast som vi alla släpar hem nästan dagligen!?

Permalänk | Anmäl #12 Joakim Steneberg, 2012-06-17, 11:20

6 Ulf Löfgren. Kan bara instämma, visst är det sorgligt! Miljön är grenen vi sitter på, inklusive både klimat och resursproblemen, och där åtminstone en någorlunda riskbedömning är nödvändig.
Ekomomikriserna är ett resultat av den fortsatta avsågningen av grenen.

Permalänk | Anmäl #13 Joakim Steneberg, 2012-06-17, 11:28

Gun Rudquist representerar en av de mest välorganiserade kriminella organisationerna i svensk historia, Naturskyddsföreningen. Bara det att hon arbetar på NSFs "Reichskanzlei" får raggen att resa sig på mig.

Undergångsvisionerna duggar tätt. Men det allra värsta skräckscenariot är ju ändå att en sådan som Gun faktiskt får makt. Dessa civilisationens dödgrävare syftar till att hålla tredje världen i träldom samtidigt som vi i den rika världen odlar majs för att ha i våra SUVar.

Samtidigt slösar vi bort våra ekonomiska resurser på symbolisk elproduktion i form av vindkraft.

Usch.

Permalänk | Anmäl #14 Kurt Myrhagen, 2012-06-17, 20:55

Bra skrivit det bekräftar bara det vi ekoodlare vet. Synd bara att det är politiskt omöligt att genomföra.

Permalänk | Anmäl #15 Ronnie Johansson, 2012-06-17, 21:58

Även i Östersjön är övergödningsproblemet inte kvävet (N) utan fosfor (P).
Östersjöns djupbotten är ett gigantiskt lager av P, som vid syrebrist frigörs och blir det gödningsämne som begränsar algernas tillväxt, ty cyanobakterier tar allt sitt behov av N ur luften!
Hela resonemanget om övergödningen är totalt fel, men så PK!
Östersjön bytte ekologiskt system, från näringsfattigt innanhav till näringsrikt innanhav, redan i början av 1950-talet och då var svenskt lantbruk rent medeltida...
Leta efter syndabocken någon annanstans!
(Att enkla biologiska fakta skall vara så svårt att fatt?)

Permalänk | Anmäl #16 Thomas Gunnarson, 2012-07-29, 19:49

Kommentarsfältet är stängt på denna artikel.