Varför bli bonde 
när man kan bli stjärnkock?

Låt oss anta att det finns uppemot 15 breda politikområden som måste diskuteras och behandlas i Sveriges riksdag varje år. Arbetsmarknad, utrikesfrågor, A-kassa, socialförsäkring, skola …

Var hamnar jordbruk och livsmedelsproduktion i denna kö av politiska intressen? Svar: Långt ner, kanske till och med sist på plats 15.

Större är inte intresset hos riksdagsledamöter och politiker. I det moderna, urbaniserade och starkt teknikorienterade välståndslandet Sverige är politikens intresse ljumt för jordbruk och livsmedel – vi pratar lågstatus och om näringar med undermålig politisk dragningskraft. Jordbruksnäringen och livsmedelsproduktionen beskrivs allt oftare som ödesfrågor, ändå är intresset i realiteten i botten bland politiker, konsumenter och väljare. En gång var vi alla bönder och livsmedelsproducenter, idag talas det inte ofta jordbruk och matframställning på verkstadsgolvet och fotbollsläktaren, vid köksbordet eller på torget.

En annan insikt ger ett lika tydligt svar: I EU:s jordbruksutskott finns 45 ledamöter men bara en ordinarie från de nordiska länderna – en tant, som Marit Paulsen kallar sig. I vår del av världen är jordbrukspolitik så osexigt att ingen annan vill vara med.

Det är svar jag får när jag hör mig för bland politiker om intresset för livsmedel och jordbruk. Ett tag funderar jag på en fullskalig och genomarbetad opinionsundersökning om riksdags-ledamöternas inställning till jordbruk och livsmedel. Snart anser jag mig inte behöva det. Bilden är tillräckligt entydig.

Arbetslöshet, utbildning och sjukvård är frågor som politiker och väljare alltid värderar högt inför riksdagsval. Enligt en mätning från opinionsföretaget Synnovate och Dagens Nyheter (12 juni 2010) var detta väljarnas sakpolitiska topplista inför valet 2010 (procentsiffran anger hur många som värderade frågan högst):

Viktiga frågor för partivalet 2010

Fråga Andel i procent

Arbetslösheten/sysselsättningen 30

Sjukvården 26

Utbildning/skola 24

Barnomsorgen 16

Miljö 16

Äldreomsorgen 16

Pensionärernas villkor 12

Skatter 12

Sveriges ekonomi/tillväxt 9

Socialförsäkringar 6

Invandring/flyktingar 5

Familjepolitik 4

Företagens villkor 3

Jämställdhet 3

Rättvisa/fördelningspolitik 3

Lag och ordning 2

Landsbygdsfrågor 1

Solidaritet 1

Landsbygdsfrågor och solidaritet i botten – jordbruk och livsmedelsproduktion fanns inte med som enskilda frågeställningar. Bilden stämmer med den som forskare brukar presentera efter varje val. När Statistiska Centralbyrån (SCB) listar de viktigaste valfrågorna sedan 1979 hamnar jordbruket i bottenträsket: en procent av väljarna brukar tycka att det är den viktigaste valfrågan.

Jordbrukets toppnoteringar dateras till 1991 och 2006: tre procent. Även i SCB:s granskning är det arbetslöshet, sysselsättning, sjukvård och utbildning som toppar. Inget fel i det. Frågan är snarare varför inte jordbruk, livsmedelsproduktion och landsbygd kommer högre på listan.

Mat en självklarhet

Hur kan det komma sig att så fundamentalt viktiga frågor som jordbruk och livsmedelsproduktion väcker så litet intresse bland folkvalda i Sveriges riksdag och bland väljarna, det vill säga svenskarna i gemen?

I sökandet efter svar låter jag mig i första hand inspireras av några politiska bedömare, ett antal riksdagsledamöter och särskilt två politiska motsatser – Vänsterpartiets Jens Holm i Jordbruksutskottet i riksdagen och just Marit Paulsen, Folkpartiets Europa-parlamentariker. De instämmer i min tes att intresset är litet och tillsammans formulerar vi följande svar på frågan varför:

1. Mat är en självklarhet i Sverige. Vi har levt i 50 år med ständigt ökande mattillgång, vana vid att nya produkter, rätter och trender utvecklas, att mat finns på bordet och att tillgången inte lär sina. Vi undrar inte varifrån maten kommer. Att maten skulle vara hotad eller en överlevnads- eller krisfråga har vi svårt att inse. Därför behöver vi inte heller diskutera jordbrukets ställning och livsmedelsproduktionens omfattning eller förutsättningar.

2. Vår nationella jaguppfattning är att vi en gång gick från fattigdom till absolut rikedom – från ett magert matbord till överflöd, vilket fått oss glömma begrepp som livsmedelsproduktion och svenskt jordbruk. Jämförelsen med svenskars förhållande till skogen är anmärkningsvärd. Varje svensk tycks ha en stark relation till skogen. Jordbruket är opinionsmässigt eftersatt trots samma närhet, funktion och värde: Jordbruk och skog är likvärdiga källor till vårt välstånd, jordbrukets produkter exporteras och säljs på samma sätt som skogens.

3. Mat och livsmedel är ingen politisk stridsfråga i Sverige. Det är inte heller en klassfråga, inte ens en regional fråga – i modern tid har ingen landsända varit eftersatt och ingen har heller gynnats. Mat är en oproblematisk fråga i Sverige så länge det inte handlar om välfärdssymtomet att inte kunna hålla igen, men då faller det ofta inom ett eget ansvar.

4. Att jordbrukspolitiken styrs av EU och att vi nationellt inte kan påverka den eller göra något åt den verkar vara en mer eller mindre allmän uppfattning som påverkar intresset.

5. Sverige är politiskt tudelat och i det moderna framrusande landet är det storstaden och särskilt Stockholm som håller i taktpinnen och bestämmer den nationella och politiska dagordningen – landsbygden och dess näringar hamnade för länge sedan i underläge.

6. En del galna attityder om mat lever kvar. På 1960-talet propagerades tillfälligt i ett slags postmodernt uppror för att vi skulle slippa hela måltider och istället stoppa i oss piller mot hunger och näringsbrist. Här och där ses mat fortfarande som något nödvändigt ont.

7. Vuxna svenskars tankar och föreställningar utgår från en värld bebodd av fyra miljarder människor. Sedan blev vi plötsligt sex miljarder. Innan vi var färdiga med omställningen i till exempel livsmedelsproduktionen, var vi sju miljarder. Snart är vi nio eller tio. Men vi tror och lever som om vi fortfarande är fyra miljarder – och i en sådan värld tror vi att dagens mat räcker.

8. Sverige har en enorm markyta lämpad för odling och matproduktion. Med den tillgången har vi svårt att förstå att vi skulle kunna sakna mat eller att världen har ett problem.

9. Svält i världen påverkar oss marginellt eftersom mat numera är så billig. Generellt sett påverkar inte en prishöjning särskilt många svenskar, påverkan skulle inte bli särskilt markant ens om matpriserna skulle fördubblas.

10. Faktorer som att det är legitimt att kasta mat medverkar till att göra frågan ointressant. Vi i väst kan kosta på oss att kasta en tredjedel av den mat vi producerar, kanske kastar vi till och med uppemot hälften av den mat som produceras. Det är långt ifrån en fördel att vi inte ens har full kontroll över matsvinnet. Intresset ökar inte heller av att vi stänger för mat- och livsmedelsproduktion och istället satsar på att producera drivmedel (etanol).

Opinionsproblem

Tio försök till förklaringar. Det finns säkert lika många till som är lika relevanta för att förklara det svala intresset för jordbruk och livsmedelsproduktion bland politiker och allmänhet. Trots att det finns gott om förklaringar blir låg status för jordbruk och livsmedelsproduktion en besvärlig fråga för mig när den sätts i relation till svenskarnas stora matintresse.

Jag kan se Marit Paulsen le när hon med sin erfarenhet säger att Sverige är världsbäst på matporr – i det här landet utges en kokbok om dagen, vi är väldigt bra på att konsumera mat i TV, lika bra som vi är på att bygga om våra kök och utrusta dem med senaste tekniken, och lika duktiga som vi är på att påstå att vi köper kravmärkta varor.

Bakom fasaden av nya flotta kök och köksutrustningar minskar antalet jordbruk, bara några procent av det som konsumeras för att ätas är i realiteten kravmärkt och miljömässigt godkänt, få är beredda att betala för ett jordbruk som producerar högkvalitativt och vi lagar inte särskilt mycket mat från grunden med bra råvaror från vår rika jord.

Det är stor skillnad mellan det vi säger och det vi gör.

I teorin är matintresset stort. I verkligheten är vi för snåla för att unna oss – för många äter skräpmat. Matlandet Sverige finns i tal och attityd, men inte lika tydligt i det vi gör. Matlandet Sverige är stort i krogvärlden, på utställningar, galor, kocktävlingar och i turistbroschyrer, men inte hos vanliga svenska familjer eller i jordbruket.

Matporr å ena sidan, dålig insikt om matens ursprung, ökad import och dåliga matvanor å andra sidan.

I verkligheten väcker mat inget politiskt intresse – trots att utmaningarna från och med nu är mycket stora för Sverige och resten av världen.

Det har gått långt, men Jens Holm och Marit Paulsen ser ändå inte ett olösligt problem. Det ska gå att öka intresset för jordbruks- och livsmedelspolitik och knyta samman en sådan med maten på bordet. På så sätt ska det också gå att öka värdet på och nyttan av det vi äter och producerar. Men det rör sig om ett närmast gigantiskt opinionsproblem att skapa insikt om detta sammanhang och öka förståelsen för hur viktigt jordbruket och vår livsmedelsproduktion är för oss som individer, vårt land och resten av världen.

Det behövs en opinionsstorm för att få med medborgare och politiker, säger både Jens Holm och Marit Paulsen.

Stureplan

Jag har bevakat politik, politiska strömningar och trender länge. I ett par decennier har jag också sett ointresset för landsbygden, maten och livsmedelsproduktionen. Inget politiskt parti och inga ledande politiker slåss idag för dessa frågor.

Det har sin egen bakgrund: Dagens politik är riktad mot och koncentrerad till storstadens allt större och mäktigare medelklass, där livet måste gå snabbt, vara rationellt och levas effektivt. I alla lägen är det dessa väljare som måste erövras och vinnas.

Folkrörelsen Socialdemokraterna är i verkligheten ett starkt parti på landsbygden, men ett ganska litet i Stockholm. Hur kons-tigt det än kan låta måste partiet trots detta nästan uteslutande slåss om väljarna i Stockholm för att överleva som politisk kraft med förutsättningar att komma tillbaka till makten. Nye partiledaren Stefan Löfven är från Örnsköldsvik. Vilka förutsättningar har han att lyfta alla delar av Sverige?

En annan av landsbygdens folkrörelser, Centerpartiet, har av samma skäl lämnat en del av sitt ursprung och till en del flyttat in på Stureplan: Det är där väljarna finns – numera också många av dem med rötter på landsbygden. Miljöpartiet föddes för att värna natur och miljö i hela landet, som jag tolkar det. Idag är partiet starkast i storstäderna där de tävlar med Moderaterna, dessutom i en klass för sig, om att uppfattas som det mest moderna partiet. Marit Paulsen sitter i Folkpartiets programgrupp inför nästa programuppdatering. Kan hon skapa en liberal landsbygdspolitik? Någon sådan finns inte idag. Hur ser Moderaternas politik ut för svensk landsbygd? Vänsterpartiets nye partiledare Jonas Sjöstedt har norrländska rötter, även om han numera bor på Östermalm. Är hans avsikt att lyfta hela Sverige och alla landets näringar? Göran Hägglund är från Bankeryd. Samma fråga kan ställas till honom. För den delen också till Sverigedemokraterna, med stark bas i Skåne.

Den politiska spaningen ger tyvärr allt mindre hopp: I Sverige kommer klyftan att fortsätta öka mellan land och stad därför att önskningarna och behoven också i fortsättningen kommer att vara olika. Det är i glappet mellan olika önskningar och perspektiv som den politiska friktionen uppstår.

Med tanke på inflyttning, koncentration av både människor och företag och ständigt ökad efterfrågan kommer möjligheterna under överskådlig tid att vara så ofantligt mycket större i Stockholm och Mälardalen än i Norrlands inland eller Blekinges skärgård. Det kommer att krävas mycket starka krafter för att flytta fokus från konsumtion till produktion och rimliga behov.

I takt med tiden

Svenskens attityd är att vara modern och ständigt i takt med något slags tidsanda. Det är närmast en nationell och kanske politisk läggning att vilja inta positionen längst fram i näringskedjan – på topp i toppen – och vara de som finputsar, briljerar och visar upp sig. Det är så vi känner igen det svenska informations- och mediesamhället 2012.

Det är från en sådan personlighet attityden i köket kommer och att vi hellre vill tillaga en glaserad majrova med rökt märgsmör än ta fram råvaran, gräva i jorden, vänta och skörda. Arbetet vid spisens snabbplattor kommer före harvandet på ängen, i marken och jorden. Varför bli bonde när man kan bli stjärnkock med alla blickar och allt ljus på sig?

Ingen klagar på svenska kockars framgångar, på ständig produktion av skickliga aktörer i köket. De måste finnas som inspiration och den som vill lära och har råd att betala för god matkonst kan äta fantastiskt i Sverige. Framgångarna gynnar dessutom Sveriges turistnäring och vår BNP. Statistik från Tillväxtverket visar att turistnäringens totala omsättning i Sverige under 2010 uppgick till cirka 250 miljarder kronor. Cirka en tredjedel spenderades på måltider. Att bra restauranger och bra mat är en del av turismens lockelse visar utvecklingen. Under 2010 spenderade utländska turister 140 procent mer vid besök på svenska restauranger och kaféer än de gjorde år 2000. Ökningen i antal kronor gick från åtta till 18 miljarder. En tolkning är att utländska turister har upptäckt Sverige som ett matland, kanske upptäckt svenskt kvalitet, och ökat sitt uteätande i snabbare takt än inhemska svenska turister gjort. Idag finns det 20 000 krogar i Sverige och branschen sysselsätter 100 000 personer, enligt Sveriges Hotell- och Restaurangföretagare, SHR.

Jag tror absolut på att regeringen med landsbygdsminister Eskil Erlandsson i spetsen gör rätt som promotar lokal produktion och mat och försöker få krogar att bygga ett svenskt varumärke, men handen på hjärtat, det har – såvitt jag kan se – väldigt lite med svenskt jordbruk och en svensk livsmedelsproduktion att göra så länge intresset för mat börjar i köket – det borde naturligtvis börja på ängen, på gården …

Kockarnas kock

Magnus Ek från Oaxen blev Kockarnas kock 2011, en utmärkelse som utdelas av tidningen Restaurangvärlden sedan 1992 och bygger på en omröstning i en jury med 60 ledande svenska kockar. Under åren på Oaxen skapade Magnus Ek poetiska men framförallt svenskt naturinspirerade rätter som det destillerade vattnet ”Öpromenad” med skogssmak, friterad grisöronsnacke, desserten tomatmarmelad med branddegssnäckor, långbakat grishuvud serverat med portvinsspetsad blodsås och smålökar kokta i björksav, havsvattenrimmad Östersjötorsk med gäddrom, spindelkrabba i brynt smör och vetegrynsgröt, buljong på rostade fiskben och tupp med syrliga morötter och rimmad gurka, vild-örtsångad tartar på ekologisk lax och hjärtmussla med räksnö samt fänkålssallad, pepparrotsskum och varm färskost, rökt oxmärg serverad med körsbär, jordärtspuré och enbär liksom glass på rapsolja.

Jag var på Oaxen och kan understryka att upplevelsen var lika fantastisk som poetisk och påhittig.

Ett växande evenemang är Årets Kock, officiellt svenskt mästerskap i professionell matlagning. Till Årets kock 2012 hade fler än 100 specialkomponerade recept inkommit. 

Klas Lindberg från Stockholm blev Årets Kock 2012 och juryns motivering löd: Vinnaren har i knivskarp konkurrens tolkat råvarorna med stor respekt och skapat tre vällagade, eleganta och attrak-tiva rätter!

Klas Lindberg tillagade hällstekt biff med rökt märgsmör och nordisk hetta samt ingefärsstekt hummer med blomkål, hasselnötter och soja plus sallad på confiterad hummer, pressade vintergrönsaker och surdegskrutonger med saffran.

Råvarorna gör stjärnkocken. Det är råvarorna som är svensk jordbruks- och livsmedelsproduktion.

Kulissen

År 2008 presenterade landsbygdsminister Eskil Erlandsson sin och regeringens matvision Sverige – det nya Matlandet med målsättningen att Sverige med unika landskap, livsmedelskvalitet och kunnande ska bli Europas nya matland. Grunden är tron att vi har fina råvaror, goda traditioner och fantastiska kockar. Behovet gäller 20 000 nya jobb och ökad tillväxt över hela landet fram till 2020 genom satsning på mat, livsmedelsproduktion och mat i kombination med upplevelser.

Idag finns det en Matlandet-ambassadör i varje landskap.

Den årliga Matlandet-konferensen på Öland ska bli matens Almedalen.

Det ska ske något för jämnan i Matlandets namn eller regi – inte sällan i Stockholm. Under Stockholms modevecka i januari 2012 passade handelsminister Ewa Björling på att bjuda på svensk frukost på UD och visa en annan av regeringens exportsatsningar: Sverige – det nya Matlandet.

Några dagar senare, torsdagen den 2 februari, bjöd Bagarlandslaget in till pressträff på Konditori Vete-Katten på Kungsgatan mitt i Stockholm inför Bagar-VM i Paris någon månad senare. Landsbygdsminister Eskil Erlandsson talade om Brödlandet Sverige, om svenska bakverk i världsklass och fikatraditionen med kaffe och något sött, som ska gå på export.

Eskil Erlandsson vill göra Sverige känt som matland med tydliga varumärken, råvaror, producenter, kockar och restauranger av hög klass. På så sätt ska fler välja Sverige som resmål, fler jobb skapas och Sverige växa. Det är inte många som vill eller kan kritisera dessa ambitioner. De andra partierna i riksdagen nickar med, någon i oppositionen säger att hon inte vill promota Erlandssons skapelse, men hon invänder inte mot projektet. I branschen säger någon enstaka att satsningen handlar om för lite pengar och att det behövs miljarder för att hjälpa svenska livsmedelsproducenter att nå ut med sina produkter, att det inte är lönsamt att driva restaurang och arbeta med mat i Sverige och att vi behöver trestjärniga restauranger för att kunna hävda oss gent-emot toppnationer som Frankrike.

Sammantaget är Matlandet Sverige en lyckad satsning och en välformulerad PR-strategi. En riktig satsning, politiskt odiskutabel och så okontroversiell att alla kan enas om att satsningen borde ha gjorts mycket tidigare.

En så okontroversiell satsning som Matlandet Sverige främjar inte jordbruk och livsmedel som politiskt het fråga, tyvärr.

Samtidigt blir Matlandet Sverige med betoning på topprestationer och medieanpassning något av en kuliss. Bakom varje samhällskuliss finns det en politisk verklighet. Hur mycket vi än gillar Matlandet Sverige finns en baksida som ännu inte nåtts av TV-kameror, tidningsspalter, debatt, satsningar och PR-strategier.

Det handlar om

• problem att locka unga till utbildningar för jordbruk och livsmedel,

• rekryteringen till jordbruks- och livsmedelsbranschen,

• stora frågetecken inför framtidens produktion,

• bondens och jordbrukarens allt svårare roll och

• ett allt tydligare delat samhälle – två tredjedelssamhället, vilket påverkar konsumtionen och kunskaperna om livsmedel och livsstil.

Verkligheten

Det här är svårigheter som i slutändan påverkar hur det ska gå för Matlandet Sverige. Jag ska här stanna vid den första punkten ovan om utbildning, eftersom de andra tas upp i andra kapitel i denna antologi.

I vårt moderna Sverige är det inte mer än några procent av hela vår arbetskraft som tar hand om jordens, gårdens och havets råvaror, ser till att vi får mat på våra bord och att vi har öppna landskap. Rekryteringsproblemen till de olika yrkeskategorierna är uppenbara. Det är här den tunga politiken borde komma in tillsammans med den opinionsstorm som Jens Holm och Marit Paulsen efterlyser. Matlandet Sverige blir ingenting om svenskt jordbruk och svensk livsmedelsproduktion i framtiden inte kan säkerställa en mycket god personalförsörjning genom breda och kompetenta yrkesutbildningar.

Sedan början av 1990-talet utbildar gymnasiets livsmedelsprogram ungefär lika många elever varje år. Läsåret 2003/2004 genomfördes livsmedelsprogrammet i 29 kommuner med totalt 1 441 elever. Av dessa var 1 020 kvinnor och 421 män. Läsåret 2010/2011 fanns det 1 710 elever på livsmedelsprogrammet. Ökningen faller i första hand på flickor – de är just nu drygt 1 300 i utbildningen, medan pojkarna är färre än för tio år sedan.

Det är direkt oroande att inte fler ungdomar 2012 kan tänka sig att söka till livsmedelsprogrammet än det var tio år tidigare. Läsåret 2003/04 sökte 500 ungdomar mot 459 läsåret 2010/11.

Slutsatserna blir att livsmedelsindustrin inte är särskilt attraktiv för ungdomar och att yrken inom livsmedelsindustrin måste få högre status.

Livsmedelsförbundet varnade redan för fem år sedan för riskerna med en tydlig minskning av antalet elever i livsmedelsprogrammen samtidigt som andra tydligt profilerade linjer ökade kraftigt. Livsmedelsarbetareförbundet kallar situationen extremt allvarlig och varnar för att välutbildade livsmedelsarbetare kan komma att ersättas av lågutbildad inhyrd arbetskraft.

Vid 65 naturbruksgymnasier går cirka 11 000 elever. Två av tre är flickor och bredden i utbildningen är stor – från hästhållning till golfbaneskötsel. För den som vill bli lantbrukare gäller programmet Lantbruk och trädgård. Noterbart är att söktrycket till naturbruksprogrammet enligt Utbildningsstatistisk årsbok 2011 minskade mellan 2002 och 2009 från 3 425 sökande till 2 429. Utbildningen tappade mer än 30 procent i popularitet under 2000-talets första decennium.

Högre status

Bilden är att antalet sökande till SLU, Sveriges Lantbruksuniversitet, har ökat under senare år. 2008 sökte 3 652 studenter, 2010 var det 5 152 och året efter 4 512. Den påfallande ökningen mellan 2008 och 2009 förklaras till stor del av ändrade behörighetskrav till djursjukskötarprogrammet. Att kravet sex månaders praktik slopats för behörighet gör att djursjukskötarprogrammet nu har fler behöriga sökande än veterinärprogrammet.

Ett mycket högt söktryck till utbildningar inom djur-, skogs-, ekonomi- och landskapssektorn kombineras med vikande siffror för agronomutbildningens etablerade inriktningar livsmedel och mark/växt, som inte längre fyller platserna trots god arbetsmarknad, bra framtidsutsikter och efterfrågan inom produktion, rådgivning och offentliga förvaltningar.

Prorektor Lena Andersson-Eklund, vice-dekan Göran Hartman och Johan Thorén, ordförande inom Agronområdet, som hjälpt mig att analysera uppgifterna om sökande till SLU, resonerar kring några möjliga orsaker:

En långsiktig trend innebär förskjutning av jobb och anställningar från industri och näringsliv till myndigheter och universitet och en sådan utveckling ses kanske inte som statushöjande bland de unga.

Agronombegreppet är välförankrat inom traditionella agrara sektorer, men utanför denna krets är begreppet tämligen okänt, vilket är en nackdel vid studentrekrytering. Det hade varit enklare om agronom varit ett lika välbekant yrke som civilingenjör.

Dessvärre medför den nya gymnasieskolan från 2011 att det blir svårare för elever från naturbruksprogrammet att bli behöriga för högskolestudier. Denna grupp utgör idag cirka 16 procent av det totala antalet antagna vid SLU och cirka 25 procent på de treåriga programmen.

De utbildningsansvariga säger att SLU behöver öka och bredda studentrekryteringen. Andelen ungdomar som väljer SLU måste öka om universitetet ska kunna behålla dagens utbildningsvolym. Vilka utbildningar som kommer vara mest efterfrågade om fem till tio år har inte SLU något fullt svar på, men utbildningar som berör stora globala utmaningar som livsmedelsförsörjning och klimatutveckling kommer med stor säkerhet att vara fortsatt viktiga.

Frågan om SLU anser att bonden behöver ökad status får ett välformulerat svar:

”Det är inte bara bonden utan hela livsmedelskedjan som behöver ökad status. Det finns ett stort och växande intresse för mat, men det verkar börja först i köket. Intresset för matens produktion och väg till köket är märkligt lågt, i alla fall i den grupp som söker högskoleutbildning.”

SLU:s områden är centrala för flera stora samhällsutmaningar på såväl global som nationell nivå. Det handlar om livsmedelsförsörjning för en växande global befolkning, långsiktig produktivitetsutveckling inom jord- och skogsbruk, konkurrens om mark för livsmedel, fiber, bränsle, foder, bebyggelse och sociala värden, utarmning av genetiska resurser, anpassning till klimatförändringar, höga krav på god djurvälfärd och hälsa. SLU:s forskning, utbildning och fortlöpande miljöanalys bidrar idag till ökad kunskap, kompetensuppbyggnad och utveckling av nya lösningar på de problem som utmaningarna innebär, och det finns stor potential att utveckla denna roll vidare. Detta kräver dock ett inflöde av intresserade och duktiga studenter och SLU måste, liksom andra organisationer, arbeta för att lyfta intresset hos allmänheten för frågor inom dessa områden.

Bilden av ett vikande söktryck till strategiskt viktiga utbildningar inom jordbruk och livsmedelsproduktion kan i hög grad beskrivas som ett reellt hot mot Sverige som matland. Inom näringen tär det minskade söktrycket dessutom på både kollektivets och den enskilde bondens självförtroende. Om inte intresset kan hållas uppe och om rekryteringen inte fungerar, klarar inte Sverige positionen långsiktigt som jordbruks- och livsmedelsproducent eller matland. Då blir bilden av Matlandet Sverige inte mer än en kuliss.

Svensk produktion

Att vi ska fortsätta producera mat och livsmedel i Sverige verkar svenska politiker överens om även om få talar om det. För Marit Paulsen och Jens Holm är inhemsk produktion en självklarhet. Marit Paulsen menar att vi än så länge kan importera allt vi behöver vilket förmodligen inte är fallet om tio år när världens befolkning ökat, konkurrensen blivit tuffare och resurserna minskat.

Jens Holm säger att mat ska produceras nära konsumenterna i Sverige. Mark är det ingen brist på, vi har stora odlingsbara marker i norr, Uppland, Östergötland och Västergötland.

”Mat ska gå att kontrollera vad gäller kvalitet och miljöpåverkan. Dessutom mår inte mat bra av att transporteras långa sträckor. Det är helt sjukt att färsk och frusen mat ska transporteras tvärs över Europa. Det är också fel att Sverige ska vara beroende av import och en världsmarknad för foder och färdiga livsmedel. Idag är det billigare att importera mat från USA än att producera egen mat. Vi är i händerna på ett globalt system där alla enskilda länder riskerar att utsättas mycket hårt om livsmedels-priserna skulle skena, inte minst gäller det fattiga länder.”

I Sverige hade åkermarken sin största utbredning 1919, då den uppgick till 3 790 000 hektar. Den har därefter minskat och under 2000-talet börjat krypa allt närmare 2 600 000 hektar. Åkermarken var år 2011 preliminärt 2 617 100 hektar, en minskning med 16 400 hektar jämfört med 2010. Den totala arealen betesmark var preliminärt 444 000 hektar 2011. Också det en minskning, minus 7 900 hektar, jämfört med året innan. Arealen i träda var preliminärt 149 900 hektar år 2011, en minskning med 26 900 hektar jämfört med 2010.

”Sverige bör importera nischprodukter, sådant vi kompletterar vårt eget hushåll med. Att importera hundratals ton foder varje år är helt onödigt. Inte minst soja är en bisarr importprodukt. Vi klarar att producera foder själva”, säger Jens Holm som liksom Marit Paulsen vill markera att vi i Sverige borde vara storkonsumenter av bra livsmedel.

”EU:s jordbrukspolitik borde styra åt det hållet: Högre kvalitet och bättre nationell makt över det egna jordbruket. Det går att styra ditåt med hjälp av subventioner. Devisen ska vara: Människor är beredda att betala mer om de får mer för pengarna och bättre möjligheter än idag”, säger Jens Holm.

Att i första hand redan välbeställda skulle tjäna på en sådan inriktning genom att före och i större omfattning än andra kunna konsumera dyrare, bättre och miljövänligare skrämmer inte Jens Holm.

”Livsmedel är förvisso en klass- och rättvisefråga, men det går också att öka rättvisan genom att till exempel låta offentlig sektor få ekonomiska möjligheter att köpa bra varor. Om skolor och äldreboenden får bättre livsmedel gynnas alla. Vi borde också diskutera olika momssatser och punktskatter för att rätta till ekonomiska skevheter och styra beteenden. Läsk, godis och även kött är för billigt just nu.”

Jens Holm tittar något urskuldande på mig och säger: ”När det gäller mat och livsmedel tänker jag svenskt. Det är den enda fråga jag ser utifrån ett nationalistiskt synsätt …”

Politiskt program

En resa i matlandet Sverige har gett mig insikten att Matlandet Sverige inte bara kan eller får vara köket.

Matlandet Sverige är bredden – gården och produktionen i samma omfattning som hantverket vid köksbänken, problem i lika stor utsträckning som delikatesser, arbetslöshet, nedläggning av gårdar och brister hos okvalificerad arbetskraft i samma omfattning som smaklökar, stuvningar och redningar.

Projektet Matlandet Sverige behöver gå från PR och acceptabel kuliss till verklighet för att beröra och engagera hela Sverige, skaka liv i politiker, nå väljare och på så sätt flytta upp frågan om jordbruk, livsmedel och mat högre på den politiska agendan.

Jag har några förslag som jag plockat upp längs min resa i matlandet Sverige:

• Stimulera tidigt ungdomars intresse för utbildningar inom jordbruk och livsmedel.

• Öka möjligheterna för arbetslösa ungdomar att få praktik i jordbruk.

• Satsa aktivt på rekrytering till gymnasiestudier inom lantbruk och livsmedel.

• Avsätt betydligt mer tid och pengar för rekrytering till högre studier, till exempel SLU:s utbildningar inom jordbruk och livsmedel.

• Låt forskningen inom livsmedel och jordbruk få blomma ut.

• Skapa en tätposition för Sverige inom internationell forskning och utveckling inför den väntande globala livsmedels- och jordbruksutvecklingen.

• Rekrytera enbart välutbildad och kvalificerad arbetskraft till livsmedelssektorn.

• Använd mer svensk mark för odling och jordbruk.

• Producera betydligt mer livsmedel i Sverige.

• Öka självförsörjningsgraden.

• Importera i första hand nischprodukter.

• Avsätt medel så att offentliga inrättningar som skolor och åldringsvård kan använda och konsumera mer svensk mat.

• Öka beskattningen av dålig kvalitet och skadliga produkter.

• Marknadsför närproducerat och miljövänligt.

• Satsa på kvalitet i hela livsmedelskedjan …

Utifrån denna plattform inbjuds alla till debatt … Nej förresten: Låt opinionsstormen komma med full kraft!

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/45454

8 kommentarer I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Om det inte finns bönder, så är karriär som stjärnkock perfekt för mig. Ingen levererar råvaror som jag kan kladda sönder, utan jag kan fortsätta vara värdlens bästa kokare av vatten och glänsa i TV-kanalernas morgonsoffor där jag serverar vatten i fiina skålar o sedan glänsa på premiärer med alla andra kändisar.
:o)

Permalänk | Anmäl #1 u_22014, 2012-06-12, 08:38

Jag är naturligtvis ingen kännare alls, men det har något med kontexten att göra. Yta är för de festa ungdomar idag viktigare än innehåll. Illusion viktigare än verklighet. Och de vill inte åldras samt bli kloka heller..
Sen beträffande kockar.
Några handfulla blir stjärnkockar. Resten arbetar under slavliknande förhållanden med dålig lön och ingen dricks. Också en missuppfattning som orsakats av TV.s ytlighet.

Permalänk | Anmäl #2 Kristian Grönqvist, 2012-06-12, 08:42

Seriöst så behöver vi massor med elever till olika yrkesutbildningar. Det behövs lärare, sjukvårdspersonal, metallarbetare, mekaniker m.m.
Problemet med dessa yrken är inte en ren lönesak eftersom vissa av dessa yrken har en bra lön, utan att det inte är "häftigt" att jobba med något sådant.
Man "är" ingenting med sådana yrken.
Ungarna vill hellre vara "idol" och synas, eller ha ett "coolt" jobb, än ha ett "vanligt" yrke.
Jobbig sanning va, alla curlingbarn?! Men ni vet att det är så.

Då finns det en hel drös med invandrarungar ute i förorterna som absolut inte har något emot de jobb som svenska curlingungar inte vi ta. Ungar som kanske har lite knepigt i vanliga gymnasiet och inte kanske kan bli akademiker, men som kanske passar perfekt för yrkesutbildningar, och vore störtglada att få ett riktigt jobb och slippa ha som dröm att flippa hamburgare på McDonalds eller begå ett brott så de kan få åka svart BMW.
Och inte bara ungar, utan även äldre. Så en idé är att lobba fördetta i dessa områden och hjälpa till så utbildning tillgodoses.

Problemet är bara att dessa nyanlända måste få arbetstillstånd från dag ett de anländer till Sverige, och även om de är asylsökande i väntan på utredning, så kan de får utbildning och arbete så de blir närande på samhället istället för tärande, även om de bara är här för några år.
Och NEJ..Det är inte slöseri med skattepengar att utbilda asylsökande även om de inte blir kvar så länge. Och man behöver inte kunna svenska flytande, eller heta Andersson eller Svensson för att sköta en svarv eller en svets.
Dessutom finns redan ofta kompetensen i förorterna bland äldre invandrare, bara att dom inte får chansen..

Sedan kan de svenska ungarna som inte blir kändisar eller vill jobba med "vanliga" jobb, åka till Norge och städa, eller slava som illegal bartender i New York och leva på dollardricksen utan fast lön, eller något. För det är ju "coolt".

Permalänk | Anmäl #3 u_22014, 2012-06-12, 09:53

Ett stort problem som ni faktiskt själva är orsak till är ju den massdistribution av livsmedlen i konsumentled.

Potatisen kommer ifrån... öhhh "tvättad löspotatis" var ligger det ?
Mejeriprodukterna ifrån.... Sverige ?
Ägg kommer ifrån... en koncern.
Köttet kommer ifrån... Scan men det här köttet var riktigt gott vilken gård kommer det ifrån kan man köpa det direkt ? Öhhh....????

Tror intresset skulle öka betydligt om gårdsförsäljning skulle öka.

Åker man söder ut så är ju lokavariationerna det som sätter prägel på maten i Sverige smakar ju allt lika dant med vissa undantag.

Permalänk | Anmäl #4 Mats F Eriksson, 2012-06-12, 12:07

Den här författaren vet uppenbarligen inte vad "harva" är för något. Man harvar inte en äng (och hade det varit något som liknar en äng hade det normalt kallats "vall"). Vanligtvis harvar man efter plöjning och då är det definitivt ingen äng längre. I vissa fall harvar man direkt utan plöjning och då med en tallriksharv, men då gör man det på en åker med stubb av halm eller gräs, dvs. efter slåttern eller spannmålsskörden.

Permalänk | Anmäl #5 Peter Andersson 2, 2012-06-12, 16:34

Det handlar om ego. Svenskarna har komplex för att de inte har något finare i matvärlden än The Swedish smorgasbord.
Svenskarna speglar sig i Ericsson, Astra, ABB, Volvo, Saab och Bofors.
Riktig industri som enligt de själva har gjort landet rikt.
Sanningen är att det är skogen och järnet som har gjort Sverige rikt.
I mat så är det Absolut vodka som är den formidabla export produkten, men alkohol får man inte prata om i Sverige.
Antagligen är the Swedish chef i The Muppet show ännu en anledning till att svenskarna går och hukar sig när det gäller mat
i världen.
Sverige kunde blivit världsledande på etisk djurhållning genom att skriva ner Djurens Rätt i grundlagen.
http://www.djurensratt.se/verksamhet

Permalänk | Anmäl #6 u_19023, 2012-06-12, 19:24

För övrigt bör alla skriva på detta så vi får ett stopp på eländet innan haven är helt skövlade..:

http://www.fishfight.se/

Permalänk | Anmäl #7 u_22014, 2012-06-12, 20:13

Det vore klädsamt att även ta med den urusla ekonomin som livet som bonde innebär.
Det vore bra att ta med denna faktor i resonemanget om lantbruket och maten där särskilt beskattningen av lantbruket i själva verket blivit mycket hårdare under de senaste fyrtio åren, medan avräkningspriserna är de samma idag som på åttiotalet.
I övriga EU är beskattning av jordbruk och bönder närmast obefintligt! Skulle dagens EU-kris innebära den minsta rubbning i balansen mellan stöd och skatter så blir importen hastigt dyrare...
Det finns fler faktorer att räkna med:
Åker arealen har alltså minskat med 1 miljon hektar på hundra år.
Att denna minskade areal inte påverkat mer beror på oljan, via handelsgödsel och maskiner.
Vi är dessutom tre gånger fler medborgare i landet, så om krisen uppstår så blir det svält.
Ty att bara se på "bruttoarealen" inom landet är naivt, ty att uppodla i en energi- och livsmedelskris är helt omöjligt....
Situationen är mycket värre än vad Jens Holm och Marit Paulsen inbillar sig...

Permalänk | Anmäl #8 Thomas Gunnarson, 2012-07-29, 18:46

Kommentarsfältet är stängt på denna artikel.