1980-talets avreglering 
– en kort paus mellan 
beredskapsplaner och EU

Innanför satt folkets representanter, ledamöter från de fem riksdagspartierna, och förhandlade. Utanför sken solen när över 
20 000 arga bönder marscherade förbi Riksdagshuset och slottet under fanor och banderoller med krav på utvidgat stöd. Riksdagen diskuterade vilka kostnader för överproduktion som staten skulle bära, och hur stor den samlade spannmålsarealen skulle vara.

Att jordbrukspolitiken blev så uppmärksammad 1985 berodde delvis på det nya livsmedelspolitiska läge som rådde. Överskotten som producerades inhemskt fick ingen avsättning på världsmarknaden. Frågan var hur man skulle bära sig åt med all spannmål, mjölk och allt kött som saknade köpare. Problemet var att efterfrågan på mat inte växte i samma takt som jordbruket effektiviserades och produktionen växte. Att frågan blev politiskt sprängstoff berodde på att näringen var kringgärdad av ett finmaskigt regelsystem sedan ett drygt halvsekel tillbaka.

Föga visste de demonstranter som tågade 1985 att den svenska jordbrukspolitiken skulle stå inför en omfattande reform och mycket av det man demonstrerade för blev snart lika otidsenligt som den tidens freestyle och moviebox. Den avreglering som beslutades 1990 innebar en omvälvning av hela politikområdet och bärande delar som prisregleringen försvann samtidigt som gränsskyddet sänktes.

Jordbrukspolitiken byggs upp

Den moderna jordbrukspolitiken har sitt ursprung i 1930-talskrisen. När investeringar och sysselsättning sjönk utomlands minskade efterfrågan på svenska exportprodukter och priserna på spannmål, smör och kött rasade. Därtill minskade livsmedels-exporten som en följd av en alltmer tilltagande protektionism. Varje land försökte skydda sina marknader via handelshinder av olika slag vilket ytterligare dämpade handelsutbytet och fördjupade krisen. Motmedlet mot denna kris blev att organisera jordbrukssektorn – såväl produktion som vidareförädling – och bygga ut ett vittförgrenat nät av marknadsregleringar på jordbrukets område.

1930-talet blev decenniet då jordbrukarorganisationerna Sveriges Allmänna Lantbrukssällskap, senare Lantbruksförbundet, och Riksförbundet Landsbygdens Folk (RLF) etablerade sin maktställning inom näringen. Lantbrukssällskapet initierade sam-ordning mellan de olika kooperativa andelsföreningarna. Målet var att ansluta fler bönder till dessa producentkooperativa föreningar som skulle motverka osund konkurrens medelst leveransplikt. RLF (LRF sedan 1971) var mer av en jordbrukarfacklig rörelse, bland annat med befogenhet att sluta löneavtal åt jordbrukarna, men arbetade också för att jordbrukare skulle ansluta sig till andelsföreningarna. I det arbetet användes åtgärder som prickning, blockader och social utfrysning mot dem som agerade illojalt.

Under 1930-talet infördes en rad regleringar med syftet att avskärma den inhemska marknaden från konkurrens och stabilisera priserna. År 1932 infördes en mjölkreglering som innebar att det producentkooperativa Svenska Mejeriers Riksförbund fick rätt att ta upp en avgift på all mjölk som såldes och snart gavs organisationen också ett importmonopol. Det viktigaste beslutet blev dock 1933 års krisuppgörelse mellan Bondeförbundet och Socialdemokraterna som innebar att båda partierna accepterade centrala delar av det andra partiets politik. Därmed fick Socialdemokraterna acceptera margarinaccis för att subventionera smörexporten och tullar på åtskilliga jordbruksprodukter, medan Bondeförbundet accepterade en mer expansiv ekonomisk politik med ökade insatser mot arbetslösheten.

När väl regleringsapparaten inom jordbruket hade byggts upp orsakade regleringarna i sig jämviktsrubbningar på marknaden som i sin tur krävde fler regleringar. Jordbruket försäkrades avsättning för sina produkter via statligt fastställda och garanterade priser och den del av produktionen som inte fann avsättning på hemmamarknaden exporterades till subventionerade priser. Steg för steg etablerades en förhandlingsekonomi av korporativt snitt där RLF och Lantbruksförbundet blev inbjudna till förhandlingar med statsmakten om bidrag, subventioner och priser.

Tre målsättningar skulle förenas: Inkomstmålet innebar att priserna skulle hållas uppe så att jordbrukarna skulle få en ekonomisk standard som var likvärdig med industriarbetare. Effektivitetsmålet innebar att man via rationaliseringar skulle effektivisera och slå samman de mindre gårdarna. Produktionsmålet syftade till självförsörjning om landet skulle utsättas för krig eller långvarig avspärrning, det vill säga en del av försvarsberedskapen. De två viktigaste redskapen blev gränsskydd och prisregleringar, det vill säga gränsskyddet skulle hålla konkurrensen borta från Sveriges gränser och prispolitiken skulle trygga jordbrukarnas inkomster.

Nedläggningarna av småjordbruk och rationaliseringen av näringen fortsatte under efterkrigstiden, inte minst under 1960-talet då industrin och tjänstesektorn ropade efter arbetskraft. Trots detta fanns flera grundläggande problem med den förda politiken. Först och främst var målen oprecist utformade och delvis motsägelsefulla. Medlen för att verkställa dessa mål blev med tiden alltmer trubbiga. Prisregleringen medförde ett förhandlingsspel som gradvis blev mer tekniskt komplicerat och expertstyrt. Standardhöjningen hos jordbrukarna, som var tänkt att följa industriarbetarnas löner i de centrala överenskommelserna, släpade efter, men trots detta stegrades matpriserna.

Ifrågasättande och missnöje

Den rådande politiken hade alltså inneboende svagheter som inte blev mindre utan snarare större ju tyngre regelbördan blev. Från 1930-talet och framåt hade kända ekonomer som Gunnar Myrdal, Gustaf Åkerman, Erik Lundberg och Claes-Erik Odhner kritiserat den förda politiken. De menade att prisregleringarna innebar kostnader att bära i form av försenad strukturomvandling och en kostsam överproduktion vilket i sin tur gav orättvisa fördelningseffekter, det vill säga stödde en grupp storjordbrukare på konsumenternas bekostnad.

En viktig strid utkämpades 1966–67 i skuggan av 1960-talets rekordår och snabba produktionstillväxt i ekonomin. Matpriserna hade då sjunkit stadigt på världsmarknaden och antogs fortsätta vara låga. Därtill ställdes ett svenskt närmande till den västeuropeiska marknaden (EEC) i utsikt.

De ekonomer som då var framträdande i debatten och i den jordbrukspolitiska utredningen, Assar Lindbeck och Odd Guldbrandsen, drev på för att uppvärdera effektivitetsmålet gentemot hänsynen att bevara jordbrukarnas inkomster. Via en så kallad prispress kunde fler jordbrukare förmås lämna näringen var-igenom strukturomvandlingen skulle underlättas.

Det som föreslogs var dock inget grundskott mot politikens grundläggande mål. Det kontroversiella i deras förslag låg snarast i att de ville öka rationaliseringstakten inom lantbruket. Medlen som förespråkades var att staten skulle underlätta strukturomvandlingen inom näringen via rörlighetsstimulerande åtgärder, såsom flytt- och omställningsbidrag – alltså ungefär samma medel som inom arbetsmarknadspolitiken. Skillnaden låg också i vilket synsätt som anlades på jordbrukets roll i samhällsekonomin. Lindbeck och Guldbrandsen hade i sin analys en tillväxtorienterad och samhällsekonomiskt inriktad modell som utgångspunkt.

Grundstenarna i jordbrukspolitiken låg emellertid fast efter 1966. Inkomstmålet blev visserligen något nedtonat, men fortsatte att styra politikens utformning. Produktionen skulle krympas, men fortfarande upprätthölls gränsskyddet och prispolitiken skulle fortsätta att användas.

Även om den mer effektivitets- och tillväxtinriktade politiken hade visst genomslag under 1960-talet, fanns en opinion – inte minst hos lantbrukarna själva – som inte accepterade den rådande utvecklingen. Missnöjet med politiken berodde på den snabba omvandlingen av svenskt jordbruk och utslagningen av småbruk som ägt rum under efterkrigstiden. Under 1970-talets radikali-sering och gröna våg ifrågasattes en hel del av den tidigare lovsången över tillväxtsamhället. Det växande intresset för tredje världen och de hungerkatastrofer som drabbade utvecklingsländerna gjorde också att fler frågade sig varför svenska bönder skulle begränsa sin produktion när världssvälten stod i annalkande. Därför svängde de följande jordbrukspolitiska besluten i ny riktning under 1970-talet då inkomstmålet betonades och rationaliseringsivern dämpades.

När producenternas intressen skulle tas till vara byggdes ett system av prisregleringar, tullar och olika stödformer upp. Steg för steg växte regelverken och gradvis etablerade lantbrukskooperationen också allt större kontroll över förädlingsledet. I takt med detta expanderade också jordbruksbyråkratin, såväl organisatoriskt som mätt i antal tjänstemän. Förklaringen kan sökas i traditionell intressegruppsteori. Starka särintressen växer fram i takt med att regleringarna byggs ut och de agerar sedan för att försvara och förstärka gällande regelverk.

Ekonomernas kritik

Omkring 1980 var den gängse synen att den rådande jordbrukspolitiken sedan 1930-talets krisbekämpning och kohandel hade tjänat landet väl. Regleringen ansågs nödvändig för att frikoppla den inhemska prisbildningen från priserna på världsmarknaden. Bonderörelsen beskrevs som en organisation av fackföreningskaraktär vilken skulle arbeta för sammanhållning och solidaritet. Rådande regleringar ansågs passa näringens villkor och förutsättningar. Vissa problem fanns, men i stort var systemet funktionsdugligt. Den livsmedelspolitiska utredningen från 1983 antydde inte heller någon omvälvning utan förordade en justering av den rådande politiken inom ramen för rådande mål och medel.

En viktig insikt i politiskt beslutsfattande är att de aktörer som formar politiken har begränsat med tid och resurser för att inhämta och tolka information. Ju mer komplex information, desto större kostnader för att hantera denna och därmed ökad sannolikhet för att aktörerna inte beaktar alla möjliga alternativ när politiken ska formas. Detta kan vara en förklaring till att ingen på allvar kunde driva en egen linje. Systemet uppfattades så komplext och svåröverskådligt att blott ett fåtal experter förstod och kunde tolka den förda jordbrukspolitiken. Huvuddelen bland dem innehade också positioner inom den järntriangel av byråkrater, intresseorganisationer och politiker som bar upp och försvarade politiken.

Eftersom det i stora drag rådde konsensus mellan partierna (S, M, C och FP) och inom järntriangeln tycks jordbrukspolitiken bara ha utmanats av ett par utomstående ekonomer som hade kritiserat väsentliga delar i jordbruksregleringen, men egentligen inte systemet som sådant.

Kritiken som lanserades i början av 1980-talet var annorlunda. Det nya bestod i att ifrågasätta politikens grundläggande mål. SNS debattbok Makten över maten 1984 blev väckarklockan, vari författarna Olof Bolin, Per-Martin Meyerson och Ingemar Ståhl utsatte politiken för en systematisk granskning. Uppfyllde den rådande politiken de uppsatta målen och till vilka kostnader?

Det fanns tre viktiga beståndsdelar i boken som hade sprängkraft och fick opinionen att vakna. För det första gjordes analysen utifrån en helt ny ansats: Public Choice. I boken argumenterades för att egenintresset hos politiker (ofta jordbrukare själva) byråkrater, och lantbrukskooperationen kunde förklara stora delar av reglernas utformning och aktörernas beteende. Innanför den teoretiska ramen synliggjordes också förhandlingsspelet som försiggick innanför järntriangeln. Slutsatsen var att den makt som de etablerade intressena hade skaffat sig, på bekostnad av konsumenter och skattebetalare, berodde på regleringarna.

Den andra viktiga nyheten i Makten över maten var betoningen på helhetssyn – från ax till limpa. Avsnitten om förädlingsledet var därigenom en viktig nyhet då man åskådliggjorde lantbrukskooperationens helt dominerande ställning bland leverantörerna och den starka närvaron i livsmedelsindustrin som enligt författarna omöjliggjorde verklig konkurrens. Prisregleringen och gränsskyddet hade hindrat konkurrensen från utlandet. Makten inom regleringssystemet gav också de lantbrukskooperativa företagen ett försteg framför andra producenter som kunde motarbetas.

Ett konkret exempel är när livsmedelsföretaget Pågen började saluföra en gräddprodukt under namnet VispÄdel och stoppades av Statens Jordbruksnämnd, på LRF:s initiativ. Pågen tvingades dels byta namn på produkten, dels höja priset eftersom en tillverkningsavgift infördes. Sådant beteende möjliggjordes av regleringen.

Slutligen satte boken en prislapp på jordbrukspolitikens kostnader. Där gjordes en samhällsekonomisk kalkyl över vilka som vann respektive förlorade på den förda politiken och en totalkalkyl över de samhällsekonomiska effekterna. Oavsett metod påvisades att samhällsekonomin skulle tjäna rejält på att nedmontera reglerna, fullt tillräckligt för att också kompensera de producenter som skulle drabbas initialt.

Året därpå, 1985, kom Beredskap eller protektionism? av ekonomerna Mats Lundahl och Stefan Hedlund. Förvisso inte lika uppmärksammad uttryckte även denna mer akademiskt upplagda bok viktig kritik mot jordbruksregleringarna. De beredskapspolitiska argumenten nagelfors med slutsatsen att den förda politiken, tack vare mäktiga producentintressen och en tung regleringsbyråkrati, inte var anpassad till de uppställda målen.

Makten över maten framkallade en kraftig debatt i media. Argumenten för en avreglering hade aldrig tidigare varit så tydligt framförda och alternativet till den rådande politiken aldrig så radikalt. För varje debattartikel som författarna till boken publicerade samt varje debatt där någon av författarna deltog, fanns LRF på plats. Klart är att organisationen kände sig hotad av de förslag som hade presenterats och den bild av organisatoriskt egenintresse som boken hade tecknat av LRF.

Debatten i tidningarna fördes annars i huvudsak av ledarskribenter, ekonomer och statsvetare med specialintresse för jordbruksfrågor. Politiker från samtliga partier lyste med sin frånvaro och även antalet representanter för konsumentsidan var litet. Svensk jordbrukspolitik tog sig in på parkettplats i svensk samhällsdebatt, såväl den akademiska som publika, i samband med att Makten över maten publicerades.

Dessutom tog debatten en annan riktning än LRF hade planerat. Organisationen hade annars tänkt driva frågan om jordbrukspolitiken och hade förhoppningar om att få med frågan i valrörelsen 1985. I och med Makten över maten fick man inrikta sig på försvar. Intressant är att boken satte agendan istället för den livsmedelspolitiska utredningen som efter viss turbulens blev klar med sitt slutbetänkande hösten 1984. Alternativet till den rådande politiken blev inte utredningens försiktiga förslag och inte heller LRF:s och Centerpartiets särlinje, utan ett radikalt reformförslag där huvudinriktningen stavades avreglering.

Allians av reformvänner

De aktörer som hade dominerat den svenska jordbrukspolitiken fram till början av 1980-talet befann sig inom järntriangeln: politiker i Jordbruksdepartementet och Jordbruksutskottet, byråkrater i Statens Jordbruksnämnd och Lantbruksstyrelsen och slutligen näringens egen intresseorganisation LRF. Till denna lilla slutna krets var det svårt att få tillträde men en central position där var lätt att behålla. Beslutssystemet innebar att marknadslösningar konsekvent förkastades till förmån för regleringar eller förhandlingar inom något partssammansatt organ där producentintresset hade betydligt större chans att hävda sig.

Vid Finansdepartementet, som efter regeringsskiftet 1982 åter fick den centrala rollen i regeringen, fanns helt andra idéer utifrån underlag av Inga-Britt Ahlenius, om att jordbrukspolitiken borde utsättas för en mer grundlig översyn. Finansminister Kjell-Olof Feldt uppmuntrade medarbetare att tänka fritt och komma med förslag som gick i riktning mot att spara i statsutgifterna och avreglera sådana marknader som annars kunde fungera som inflationshärdar. Inställningen från Finansdepartementet var att prisregleringarna gav problem med överproduktion och de ständiga prisökningarna på livsmedel spädde samtidigt på inflationen.

På Finansdepartementet försökte man förmå Jordbruksdepartementet att driva frågan om avreglering hårdare när direktiven till 1983 års Livsmedelspolitiska utredning skulle skrivas. Motstånd kom dock från ministern Svante Lundkvist, som enligt Feldt inte ville stöta sig med bönderna och inte ens ville utreda möjligheten att ge stöd åt näringen på annat sätt än via prisregleringar och gränsskydd. Försöken att reformera jordbrukspolitiken genom att göra den mer konsumentinriktad, men inom sy-stemets ram, misslyckades därmed.

Trots detta fortsatte arbetet med att ta fram underlag och fakta om jordbruksregleringarnas inverkan på statsfinanserna och prisutvecklingen. När debatten om jordbrukspolitiken bröt ut 1984 etablerades snart en åsiktsgemenskap mellan Finansdepartementet och flera av de akademiker – ekonomer företrädesvis – som figurerade i debatten. Från Finansdepartementet uppmärksammades flera av de viktigaste inlagorna och man etablerade kontakter för framtida bruk.

Mycket talar för att aktörernas föreställningar och idéer, formade av ideologi och tillgänglig kunskap, bestämmer vilka frågor som kan ställas och vilka lösningar som är möjliga i den politiska processen. Inledningsvis fanns ett kunskapsinflöde från akademiker och ekonomer, men längre fram i skeendet blev fakta och analyser från det offentliga utredningsväsendet mer centralt.

År 1986 tillsattes en utredning av Svante Lundkvist med uppgift att se över orsakerna bakom de stigande matpriserna, och då framförallt mellanledens påverkan. I direktiven stod också att intentionen var ”att från samhällsekonomisk synpunkt belysa konsekvenserna av regleringssystemen på i första hand effektiviteten i ekonomin”. Något hade alltså börjat rubba cirklarna.

Jordbrukarintresset var ytterst sparsamt företrätt till skillnad från tidigare utredningar och flera intervjuer tyder på att detta gav rege-ringen chansen att formulera sin politik utan att låta sektorsintresset dominera. I utredningen gjordes en rad jämförelser med andra länder där matpriserna var lägre och även om den väsentliga kritiken riktades mot monopoltendenserna inom mellanleden hänvisades ofta till problemen med prisregleringarna och gränsskyddet.

Arbetet med att skaffa beslutsunderlag fortsatte. Åsiktsgemenskapen mellan de ekonomer som i sina skrifter utmanade den rådande jordbrukspolitiken och Finansdepartementet tog sig mer 
organiserade former 1986–87. Här kommer det första exemplet på hur Finansdepartementet börjar forma en löslig men ändock tydlig allians med avregleringsanhängarna. Nästa attack mot jordbruksregleringen gjordes då Gunnar Wetterberg, före detta tjänsteman vid Riksrevisionen (tidigare RRV) och sedermera Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi (ESO), fick ansvar för att utreda spannmålsregleringen. På många sätt var denna den kanske mest centrala regleringen eftersom den via djurfodret också påverkade köttpriserna. Om den ifrågasattes var hela systemet i gungning. Wetterberg såg i princip samma typ av problem med regleringarna, men föreslog en något mer tidsmässigt utsträckt reform än den som SNS-kretsen och Hedlund & Lundahl propagerade för.

Detta viktiga bidrag gavs i en ESO-rapport 1988 Alternativ i jordbrukspolitiken där Gunnar Wetterberg vid sidan av genom-gripande reformer också propagerade för en idé om brukarstöd för att lindra omställningen för de lantbrukare som skulle drabbas hårt vid en total avreglering. Wetterberg som också hade kontakter med SNS-kretsen tycks ha varit mer inriktad på det politiskt möjliga och genomförbara i sina förslag.

ESO fortsatte sin aktivitet och producerade underlag och seminarier som på olika sätt riktade massiv kritik mot jordbruksprisregleringarna och den svaga måluppfyllelsen i rådande politik, men ambitionen var också att utforma konkreta förslag som skisserade fungerande alternativa system. Alliansen mellan de ekonomer som kritiserade systemet och Finansdepartementet aktiverades och drev nu utvecklingen.

En förutsättning för att reformer skulle kunna ske var också att Jordbruksdepartementet involverades. Intensiteten ökade påtagligt när Svante Lundkvist och statssekreterare Ulf Lönnqvist ersattes av Mats Hellström respektive Michael Sohlman hösten 1986. Hellström hade ett tydligt uppdrag och mandat av Ingvar Carlsson att avreglera jordbrukspolitiken och processen drevs i samarbete med Finansdepartementet. En rad organisatoriska förändringar genomfördes av den nytillträdde ministern på departementet och en rad nya medarbetare rekryterades, inte minst fler ekonomer.

Parallellt med detta steg aktiviteten på debattsidorna i dagspressen. Debatten fördes mellan 1987 och 1989 i högre grad mellan S-politiker – inklusive Hellström och Sohlman – och intresserepresentanter från LRF. I övrigt var det nästan bara centerpolitiker som försvarade rådande regleringar.

Beredskapsargumentet faller

Komplexiteten i den information man har att hantera kan påverka politikernas möjligheter att fatta beslut. Troligen avstår då beslutsfattarna från att försöka göra radikala reformer om inte beslutsunderlaget ger tydliga belägg för den linjen. När ny kunskap tillkommer kan nya frågor dyka upp på dagordningen och nya aktörskoalitioner får större spelutrymme. Gradvis skedde en kunskapsuppbyggnad inom jordbrukspolitiken under 1980-talet som ifrågasatte systemet. Såväl fristående akademiker som utredare vid statens olika organ – Statens pris- och kartellnämnd (SPK), Statskontoret, ESO – hade identifierat allvarliga brister i jordbrukspolitikens måluppfyllelse och att den förda politiken åsamkade konsumenter och skattebetalare stora kostnader.

Men det kunskapsunderlag som till sist fällde avgörandet var vid sidan av Gunnar Wetterbergs ESO-rapport en studie av beredskapsplaneringen 1988. Den gjordes av Per Molander som sedermera skulle få uppgiften att sitta som huvudsekreterare i den jordbrukspolitiska utredning som låg till grund för beslutet att avreglera 1990–91.

Beredskapsmålet var jordbrukspolitikens primära mål och dessutom exklusivt för just jordbrukspolitiken. Inkomstmålet var enligt de officiella texterna ett härlett mål och således nödvändigt för att uppnå andra jordbrukspolitiska målsättningar. Molander ifrågasatte att den förda politiken hade varit effektiv för att ha en tillräcklig försörjningsberedskap. Sannolikt hade politiken gett fler brukare och en större areal än man annars skulle ha haft. Dessutom hade 1987 års försvarsbeslut fastlagt att ett scenario med en flerårig avspärrning inte längre skulle styra planeringen.

När LRF-ledningen insåg att utvecklingen höll på att springa ifrån dem agerade organisationen som ett klokt särintresse måste göra. De anpassade sin linje för att på något sätt kunna styra reformprocessen och samtidigt inhämtades medlemmarnas stöd för det så kallade Spårbytet vid en extrastämma 1989. Kanske hade organisationen också ett framtida EG-medlemskap i sikte vilket gjorde omprövningen mindre smärtsam.

När reformen som kom att ställa om det svenska jordbruket slutligen klubbades i juni 1990 var således nästan hela det politiska fältet någorlunda ense om den nya livsmedelspolitiken. När prisregleringarna avskaffades ersattes de av marknadspriser likt andra näringar och inkomstmålet ströks därmed. Bönderna blev kompenserade med ett generöst omställningsstöd och fick då chans att ställa om sin produktion, kanske satsa på bioenergi, skog eller alternativa grödor. Lantbruksbyråkratin började också bantas under avregleringen, som dock inte varade så länge.

Redan 1995 anslöt sig Sverige nämligen till EU och fick därmed en med övriga medlemsländer gemensam jordbrukspolitik. Därmed återreglerades svenskt jordbruk igen fyra år efter avregleringen. Men det är en annan historia.

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/45438

17 kommentarer I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

En intressant sak med den långa artikeln är att den endast radar upp en mängd nationalekonomer från Gunnar Myrdal och framåt med synpunkter på effektiviteten i matproduktionen. Den tar endast upp snävt ekonomiska synpunkter.

Artikeln missar därmed fullständigt miljö-konsekvenserna av det "moderna" och "rationella" jordbruket med konstgödsel, bekämpningsmedel och så pass stora koncentrationer av nötkreatur och grisar till samma landbit att marken inte kan absorbera all avföring. Det "moderna" jordbruket bidrar till utarmad flora, fauna och övergödda vattendrag, sjöar och havsområden.

Vad är poängen med att lägga igen jordbruksmark för att uppnå en "effektivitet" på kvarvarande mark som är miljöskadlig?

För att parafrasera Hjalmar Söderberg finns det kanske saker man måste vara nationalekonom för att inte förstå?

Permalänk | Anmäl #1 Claes Hansen, 2012-06-11, 10:50

Det är positivt att Sverige alltid ska vara självförsörgande på mat.
Det är en försäkring mot kollapsen i världsekonomin som kan komma när som helst. Det enda man kan säga säkert är att världsekonomin kommer bryta samman någon gång.
Även vindkraft ska ses som distribuerad kraft i händlelse av att kraftförbindelserna bryts och inget annat.

Permalänk | Anmäl #2 u_19023, 2012-06-11, 11:10

En intressant genomgång av jordbrukspolitiken under 1900-talet och om den ekonomiska skada politiker, byråkrater och särintressen orsakar konsumenter och skattebetalare. En fri marknad visar sig än en gång vara bästa lösningen och jordbrukspolitiken inom EU är ännu ett gott skäl att lämna den byråkratiska diktaturen EU(SSR).

Det skulle vara intressant att få en likartad genomgång av invandringspolitiken och invandringsindustrin, vilka politiker, byråkrater, media och särintressen som gynnas på skattebetalarnas bekostnad.

Permalänk | Anmäl #3 Johnny Andersson, 2012-06-11, 11:31

Mycket detaljer och lite sammanhang av historikern Landgren. Det blir närmast ett meningslöst rabblande. Ingen förvånar, inte mig åtminstone. En slutsats som kan dra är att EU-medlemskapet med generösa jordbrukssubventioner närmast räddade den än idag bestående jordbrukarmaffian.

En viktig detalj som kan tilläggas är att landet har varit en livsmedelsimportör under mer än hundra år, även under 40-talets ransoneringar. Beredskapsmålet är högst relevant eftersom landet är överfolkat. Något annat viktigt och ett stort problem är att det finns en massinvandring.

Riktig konkurrens med allt vad det innebär på en marknad kan kombineras med skydd med införseltullar på utvalda varor. Det finns på andra håll. Något sådant har landet aldrig varit i närheten av och istället har det styrts av korrupta makthavare, som kommer att driva fram den totala kollapsen. Historiker som Landgren bara tramsar med makthavarna. Ratio och näringslivet är lika korrupt som böndernas organationer.

Permalänk | Anmäl #4 Urban Persson, 2012-06-11, 11:42

#3 Den interna jordbrukspolitiken bör naturligtvis vara en fri marknad med etisk djurdrift, dvs inga djur i fångenskap med motivet att döda dem.

Permalänk | Anmäl #5 u_19023, 2012-06-11, 11:42

Per #2, hur får du ihop den prognosen med ditt förespråkande av massinvandring baserat på en allmän frihet att röra sig, som jag har förstått det?

Permalänk | Anmäl #6 Urban Persson, 2012-06-11, 11:49

Där jag bor fanns för några år sedan tre mjölkbönder inom några kilometer. Idag produceras det inte en droppe mjölk i kommunen. Jag har 15 ha åker och där går det hästar eller ytan slås för att få EU-pengar. Det är helt sjukt. Själv styrs jag naturligtvis av pengarna och jag är ingen flumnisse, även om det här inlägget inte genererar några pengar.

Permalänk | Anmäl #7 Urban Persson, 2012-06-11, 12:33

#6 Urban Persson, hur får du ihop den prognosen med ditt förespråkande av massinvandring baserat på en allmän frihet att röra sig, som jag har förstått det?
____________________________________

Alla system kollapsar till slut och så kommer något nytt och ofta bättre system.

Fri invandring borde vara en mänsklig rättighet, men man ska vara ärlig och försörga sig själv. exakt så som de flesta invandrarna till Sverige är. Det är inte invandrarna det är fel på utan det svenska systemet. Sverige kommer bli starkare av många, många fattiga som jobbar för mat för dagen. Exakt som det fungerar i indien och Kina som är de länderna med starkast tillväxt och relativ liten stat.

Permalänk | Anmäl #9 u_19023, 2012-06-11, 17:27

Per, ”Alla system kollapsar till slut och så kommer något nytt och ofta bättre system.” Men då kollapsar dom ju inte ”till slut”. Jag missförstod dig och du är fortfarande slarvig med formuleringarna.

För ett tjugotal år sedan argumenterade jag ibland för en rätt till fri rörlighet och invandring, vilket inte alltid gick hem så bra. Jag förstod inte att det inom överskådlig tid kommer en kollaps (en oundviklig slutlig ekonomisk kollaps med ett enkelt liv baserat på rester). Det var ett antal år med förvirring och tystnad i tankeprocessen (ingen frälsning) och sedan förstår man det, tror man i varje fall. Idag är det en praktisk fråga för överlevnad och de fundamentalistiska teorierna är borta. Men det har alltid varit en fråga om ekonomi och rationalitet.

Permalänk | Anmäl #10 Urban Persson, 2012-06-11, 18:48

#10 "En oundviklig slutlig ekonomisk kollaps med ett enkelt liv baserat på rester", dvs ett bättre system.

http://www.amazon.com/The-Self-sufficient-Life-How-Live/dp/0789493322

Mvh
Per

Permalänk | Anmäl #11 u_19023, 2012-06-11, 19:11

Det räcker att titta på bokens omslag med en lada med ett plåttak för att förstå att detta saknar kontakt med verkligheten. Det kommer inte att finnas plåtar, bortsett från restplåtar, tills de rostar bort. Rundbalarna på marken är också orealistiska. Om man vill ha handverktyg för höhantering så går det nog att smida om något. Men på lite sikt fungerar det inte, eftersom höet inte kan lagras torrt utan tak. Effekterna blir liknande på andra områden. Transporter blir i huvudsak på två och fyra ben och korta. Livet isoleras från omvärlden. Utvecklingen går snabbt tillbaka till stenåldern. När kostnaderna för utvinningen tar en allt för stor del av BNP som faller det snabbt till denna botten. Frågan är om någon klarar sig under detta. Omställningsgubbarna siktar allt för högt.

Permalänk | Anmäl #12 Urban Persson, 2012-06-11, 22:37

Väldigt vilken pessimism som finns i kommentarerna. Historieskildringen är tämligen korrekt, personligen skulle jag kanske fördela tyngdpunkterna lite annorlunda. Men då blev det en annan artkel.
Det som inte alls berörs och som jag saknar, är kopplingen mellan svenska statens förlorade järngrepp över jord och skog, och införandet av Miljöbalken.
Det avslöjar sig också i kommentar #1 att politiska propagandan gjort sitt. Jordbruket är inte längre nationalekonomiskt problem, det är ett miljöproblem.

Permalänk | Anmäl #13 Mats Jangdal, 2012-06-12, 08:35

Mats Jangdal:

Det handlar inte om "politisk propaganda". Det handlar om att tillägna sig grundläggande kunskaper om flora, fauna, artrikedom, betestryck och markens förmåga att absorbera gödsel och urin från kreatur och grisar.

Sånt om Gunnar Myrdal och andra nationalekonomer förmodligen aldrig ägnade en sekund när de formulerade sin teorier om hur svenskt jordbruk egentligen borde se ut.

Permalänk | Anmäl #14 Claes Hansen, 2012-06-12, 22:45

#14 Claes
Nej Claes, ditt inlägg handlar om propaganda. Om hur den kommunistiskt färgade, konfiskatoriska, kollektiviserande miljöbalken skapades efter murens fall för att tillförsäkra statens och påtryckarorganisationernas inflytande över enskild egendom.
Se även http://www.frihetsportalen.se/2012/06/fran-hjalte-till-skurk/
Svenska politiker, även borgerliga sådana, har varit ytterst hjälpvilliga nyttiga idioter i postkommunismens tjänst. Det gäller inte minst de EU-förblindade politikerna.

Permalänk | Anmäl #15 Mats Jangdal, 2012-06-13, 08:31

Mats,

Redan den gamla kungamakten inskräkte äganderätten med s k regalrätter t ex ägde Kronan alla ekar eller plätten bakom kreatur och hästar i stall och lagårdar som grävdes upp skickades till salpetersjuderiet i Stockholm för att bli ingrediens i krut. Det handlar inte om "kommunism" utan om en balans mellan det allmänna och enkilda som alltid har funnits. Sedan kan man diskutera var gränsen ska dras.

Permalänk | Anmäl #16 Claes Hansen, 2012-06-13, 10:26

Jämför du på allvar envälde med demokrati?
Salpetersjuderier fanns över hela landet. Den centrala bokföringen kanske fanns i Stockholm.

Permalänk | Anmäl #17 Mats Jangdal, 2012-06-13, 18:40

Artikeln pekar, ibland, på kopplingen mellan jordbruket och industrin.
Industrins investeringskonjunkturer följer samma mönster som jordbrukets, med en viss förskjutning i tiden.
Det innebär att det moderna jordbruket är intimt kopplat till industrisamhället!
Om Sverige hamnar i ett postindustriellt stadium, så faller det moderna jordbruket ihop.
Svenskt lantbruk har levt i en recession sedan mitten av 1980-talet. De som var aktiva på 1970-talet och hann bygga upp sin ekonomi, slutar nu med pension.
Den generation som skall ta över lånar långt över skorstenen för att få företagen att gå runt och bygger alltså upp en konkurs...
Vad gör vi då?
Vad tycker ekonomerna?

Permalänk | Anmäl #18 Thomas Gunnarson, 2012-07-29, 19:30

Kommentarsfältet är stängt på denna artikel.