Skogspolitik

Lars Vikinge om Skogspolitik

Zarembas artiklar om skogen visar på problem som faktiskt finns

Publicerad: 2012-06-10 21:06, Uppdaterad: 2012-06-13 21:06

Skogsägare: Vi har visserligen några anmärkningar på enskildheter i DN-journalisten Maciej Zarembas artikelserie "Skogen vi ärvde" men som helhet väcker den viktiga frågor om den enskildes förhållande till staten.

7 kommentarer
Bokmärk & dela artikelnTipsa om artikeln vie e-post
Facebook
Twitter
dela
skriv ut
Facebook
Twitter

Om författaren

Vi är familjeskogsbrukare, som lever i och av våra respektive skogsfastigheter. Vi har också bägge tidigare varit förtroendevalda inom Södra Skogsägarna. Lars Vikinge har vid ett antal tillfällen deltagit i offentliga debatter om svensk skogspolitik. Se bla videoklipp på kunskapskanalen från Flora - och faunavårdskonferensen på SLU, Uppsala maj 2011. Artikelfotot föreställer Lars Vikinge. Foto av Ronnie Johansson saknas.

Maciej Zarembas artikelserie ”Skogen vi ärvde” har fått mycket uppmärksamhet. Vi är familjeskogsbrukare, som lever i och av vår skog, och vi har och för sig några invändningar mot enskildheter i artiklarna. Men det vi fäst oss vid i dessa artiklar, och som i våra ögon är genomgående i Zarembas journalistiska gärning som helhet, är följande:

-Kritiken mot den svenska statens, näringslivets och olika intresseorganisationers förmyndarmentalitet, arrogans och respektlöshet i bemötandet av enskilda människor i det svenska samhället.

Vi har själva upplevt hur dåvarande Skogsvårdstyrelsen på 1970-talet aktivt uppmanade till dikning och gav ekonomiska bidrag till detta. 10 år senare kom samma Skogsvårdsstyrelse och föreslog att vi skulle göra våtmarker – på samma ytor! - istället. Vattnet åkte för snabbt ut i havet, orenat, hade man kommit på. 1979 fick vi en ny skogsvårdslag som innehöll en § 5:3, så kallad ”femtreskog”. Det var ett begrepp som avsåg skog vars tillstånd ansågs vara ”uppenbart otillfredsställande" till den grad att ny skog måste anläggas. Detta fick man tre år på sig att göra, annars väntade vite. Tillsammans med detta hot följde också löften om gratis gran- och tallplantor att sätta på den avverkade ytan.

”Femtrelagen” är ett av våra regeringars största skogspolitiska misstag någonsin. Argumentet var att Sverige befann sig i en ”virkessvacka” - Men i just dessa områden fanns i själva verket det som i vår tid uppfattas som miljöer med stora skönhetsvärden, och som dessutom nästan alltid har mycket höga naturvärden. En granne till en av oss hade en fin ekbacke med hasselinslag. Han fick åläggande att avverka ekarna och plantera gran istället, och man hotade med vite. Men han vek sig inte och Skogsvårdsstyrelsens ”pengapåse” till fler gratisplantor tog slut. Där finns idag ett Natura 2000-område! Viktigt att betona är dock att vi inte skyller detta på dåtidens Skogsvårdsstyrelser, för dess tjänstemän hade bara hade att hålla skaftet på yxan - Besluten fattades av våra folkvalda i riksdagen. Så är det också idag.

Sedan den senaste skogsvårdslagen antogs av riksdagen 1993 har det varit något mindre av förmyndarskap och nyckfullhet i den svenska skogen, med lagens betoning av ”frihet under ansvar!”. Men under de senaste åren har tonen åter skärpts. Anledningen till detta är främst lagens otydlighet när det gäller avvägningen mellan produktion och naturvård. Dessa två ska enligt lagen ”väga lika tungt”. Denna skrivning skapade förväntningar och sedan tilltagande frustration bland företrädare för naturvården, när deras förväntningar inte infriats. Att skapa en lag som inte tar ställning till avvägning mellan värden är ingenting mindre än en flykt från det en lag är till för att hantera. Att frustration har uppstått ur denna otydlighet är alltså inte konstigt i sig.

Det som vi är rädda för är att drevet nu ska gå igång igen. För vi känner igen signalerna från förr när vi hör hur det låter idag:

-Folkpartiet vill att vi ska tvingas söka tillstånd för att vi ska få avverka. Miljöpartiet kräver att skogsskötseln ska regleras via miljöbalkens paragrafer om miljöfarlig verksamhet, samtidigt som de vill skatteväxla och använda mer förnyelsebar energi. Centern vill hugga mer skog eftersom det växer mer än vi avverkar. Socialdemokraterna pratar om skogens betydelse för sysselsättningen och landet. Och Svenska Naturskyddsföreningen vill förbjuda oss att sköta vår skog efter vår egen vilja i största allmänhet. Zarembas kritik av SNF:s syn på glesbygdens människor är för övrigt den hårdaste och mest välformulerade som vi någonsin läst.

Vi gör inte anspråk att vara de sanna uttolkarna av det Zaremba lyfter fram i artiklarna om den svenska skogen. Som vi ser det visar ändå ”Skogen vi ärvde”-serien tydligt på behovet av en skogslagstiftning som ännu tydligare än idag inskärper såväl den enskildes frihet att bruka sin skog som ansvaret att sköta skogen och bemöta den sociala omgivningen med ödmjukhet och respekt. Dessutom måste lagen mycket tydligare än idag beskriva vilken naturvårdshänsyn som faktiskt ska krävas i skogsbruket, till gagn för såväl produktion som naturvård.

Att en skogsbrukare ska ha rätten att bedriva kontinuitetsskogsbruk så som Harald Holmberg vill göra det är för oss en självklarhet - Och i den mån nuvarande lagstiftning inte medger detta måste den modifieras. Faktum är samtidigt att vi, liksom alla skogsägare som är certifierade enligt PEFC och FSC, i praktiken redan bedriver kontinuitetsskogsbruk på minst fem procent av vår produktiva skogsmark. Att vi två inte tillämpar kontinuitetsskogsbruk i större omfattning beror dock på att vi menar att trakthyggesbruket oftast bättre efterliknar naturens egna störningar i form av storm, brand och insektsangrepp på skogen än vad kontinuitetsskogsbruket gör. Kontinuitetsskogsbruk är alltså i våra ögon inte självklart ett mer ekologiskt anpassat skogsbruk än trakthyggesbruket.

Att skogsägare måste uppträda mot dem som påverkas av vårt sätt att sköta vår skog med stor respekt och ödmjukhet är lika självklart. Det innebär inte att vi alltid kan gå alla andra helt till mötes, men att vi måste agera med ”omdöme” och ”samvete”, som Zaremba skrev i sin klassiska artikel ”Den obarmhärtige samariten” som publicerades i tidskriften Moderna Tider 1992.

Att äga skog är att förvalta det generationer skapat och detta måste ske med omsorg och sunt förnuft. En möjlighet att utöva detta förvaltarskap idag är det så kallade ”Komet-programmet”, som knappt någon i debattvågorna efter Zarembas artikelserie tagit upp; Här sätts skogsägaren och dennes tankar kring naturvård i centrum istället för myndigheternas och naturvårdsorganisationernas förmyndarmentalitet. Kometprogrammet innebär att i några försökslän i Sverige kan skogsägare, som vill ge hela eller delar av sin skog särskilt naturvårdsfokus kontakta sin länsstyrelse, varpå en samverkan inleds för att skapa värdefulla naturvårdsområden. Vår förhoppning är att detta och andra exempel på bejakande av förvaltarskap istället för förmyndarskap blir det bestående resultatet av den debatt, som Maciej Zaremba väckt till liv.

Lars Vikinge (3 artiklar)

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/45430

7 kommentarer I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

En sansad och välskriven artikel. Intressant.

Jag får hoppas att lagstiftning i framtiden kan ske med omfattande och respektfull dialog mellan skogsägare och stat innan ny lagstiftning beslutas. Så att man får vettiga beslut för alla.

Permalänk | Anmäl #1 Doktor Eleph@nt, 2012-06-10, 22:31

Sällar mig till Doktorns ovationer. Välskriven artikel i ett mycket angeläget ämne inte endast vad gäller misshandeln av skogsbruket utan som ett exempel på hur staten intervenerar på ett många gånger godtyckligt sätt i olika verksamheter.

Permalänk | Anmäl #2 Patrick Sellman, 2012-06-10, 22:42

Det värsta är väl förstörda naturvärden. Kalhyggen som stora sår i skogslandskapet. De är fula att se på och omöjliga att gå på. Man blir ledsen när man ser det. Och de finns absolut överallt. De sänker värdet på fritidsfastigheterna i skogslänen. Vem sätter priset på det?

Permalänk | Anmäl #3 Lars Wetterström, 2012-06-11, 06:29

Svenskt skogsbruk tillhör förmodligen de främsta i världen när det gäller skötsel, tillväxt och naturvård. Det tråkiga med Zarembas artiklar är att det bär kännetecknet av ett drev, signifikativt för journalister som har behov av att hitta scoop. Det som gör det än mer trist är att Zaremba inte drar sig för att hänga ut enskilda , små skogsägare och på deras bekostnad skapa uppmärksamhet för sitt egna journalistiska ego. Där gick Zaremba verkligen över gränsen för anständigheten.

Den som verkligen vill sätta sig in i utvecklingen av svenskt skogsbruk bör nog ha det historiska perspektivet mer klart för sig. Allt är inte så svart-vitt som Zaremba vill utmåla det hela. Utvecklingen är betydligt mycket mer mångfasetterad en de enögda propagandistiska artiklar som presterats i DN. Att redogöra för allt det kräver nog ett annat fora.

Permalänk | Anmäl #4 Karl Pedal, 2012-06-11, 09:26

Ja, måhända en slags ' balansartikel ' från L. Vikinge. Gott så. MEN det är en sjukdom att INTE fler ser på problemen som det svenska skogsbruket innebär med större allvar och självkritik, exempelvis bland kommentatörerna! Istället hör man, ' svenskt skogsbruk tillhör främst i världen ' ... (eller t ex ' svart-vitt som Zaremba utmålar' …) och så fortsätter det. Det är som att hälla vatten på en gås.

Zarembas artiklar visar på djupa frågor som vi idag inte adresserar tillräckligt väl inom ramen för hur vi hanterar vårt landskap. Entreprenör, ägare, myndighet, politik och utomstående. Hela rasket. I skogen vajar SVENSKHETEN med en stolt flagga. Där finns den ännu kvar. Det är intressant.... Samtidigt cementeras ett produktionslandskap som är häpnandsväckande. Jag skäms över att vara svensk i allt detta. För det ÄR väldigt många och som AV väldigt många anledningar HAR rationell skörd och maximiering på trakten som enda mål. Jag förstår det. Men jag förstår inte markägare som aldrig är ute och njuter av sin skog, eller av mångfalden, eller glädjs med besökare som uttrycker, (t ex indirekt genom välanvända stigar) att skogen är fin att ströva i. Men incitamenten är tydliga, just detta 'det övriga' lämnas åt enskilt intresse och individuelt ansvar, som det heter. Och skogsbruksplanen hamnar alltför långt bort, för att uttrycka det milt. Vart har nu detta lett i förlängningen? Ett landskap som var vackert, spännande och rikt. Idag reglerat, ordnat i detalj och krokgranen gallras för att den är krokig. Den ljusa björken intill grusvägen togs bort, instruktionen var ju att gynna barr, alltså produktionsgranen som stod bredvid.

Vart tog känslan vägen...

Maciej Zaremba visar att vi måste kämpa med denna vår skogsmentalitet och hela skogsfrågan - ety en slags kulturell inställning som vi odlat djupt ner - vare sig vi vill eller inte, för vi har lång väg kvar att gå. Vi måste utveckla våra metoder och synsätt. Jag är innerligt tacksam för att det finns journalister och journalistik i Sverige som likt Maciej Zarembas artiklar visar på vår mentalitet. Denna gång i skogssektorn. Artikelserien förtjänar det finaste beröm.

Vi är effektiva i Sverige, men ibland otroligt ensriktade, snudd på trångsynta och inskränkta i vår duktighet...

Hur hanterar vi idag resultatet från en drivning som genomförs (genomfördes) med 1) fel storlek på maskiner, 2) i alldeles för stor omfattning /trakt och alltför fyrkantig geometri, 3) i helt fel årstid (fel förhållanden) och 4) med minsta möjliga naturhänsyn och på 5) större område med ja t ex 150 årig blandskog med ganska tydligt bondskogskulturellt inslag, och 6) så görs det på samma vis ett par år senare alldeles intill och på samma vis ett par år senare igen ? Omvandlingen av äldre barrblandskogar med sannolikt skogsbete genom århundraden (-tusenden) är ett faktum. Utarmning är ordet. Det var bara nästan höga natur- och upptäcksvärden i hela den trakten som blev regionen, som blev landet. Sa någon. Landet värt att upptäcka… Är det då bäst så? Men det finns väl inget annat att göra, för vi har ju världens bästa skogsbruk och markägaren bestämmer, antagligen enligt vår kultur...

Eller är det Eskil Erlandssons skogsparty? Tyvärr, om det vore så enkelt... Maciej Zarembas artiklar handlar ju om migsjälv !

/Hans B

Permalänk | Anmäl #5 hr br, 2012-06-22, 02:06

((p.s. och eller kanske rättare sagt, MEN, jag vill inte vara en del av det...))

Permalänk | Anmäl #6 hr br, 2012-06-22, 02:11

DNs fundamentala angrepp på äganderätten är förvånansvärd.
Skogen förnyas med ca 100 års mellanrum. Ett kalhygge förändrar förvisso just den avdelningen i marken men det kommer ju ny skog.
Vi kommer ihåg damen som på 70-talet sade att skogsbolaget nte skulle spruta i "min skog".
Allemansrätten har fått många att tro att dom äger skogen och att dom kan agera som att dom äger skogen medan allemansrätten egentligen handlar om tillträde under ansvar.
10% av Sverige är formellt naturskyddat. Sedan förekommer en mängd skyddsformer samt myrmarker som finns i skogsägarens mark. Denna natur är inte formellt skyddad men den används inte av någon och borde därför kunna räknas in i en orörd natur.
Skogsbruket håller landsbygden levande och levererar in enorma exportintäkter och därmed skatteintäkter för vår gemensamma välfärd.
Driv ite politiken så idiotiskt att vi alla förlorar på en för aggresiv naturvård enligt principen "hellre lite skit i hörnen än ett rent helvete." (Alltså att Sveriges enormt stora avsättningar av areal PER PERSON kostar oss redan för mycket och ännu mer avsättning sänker oss.)
Kom ihåg att geografiskt stora länder med en liten befolknng blir enormt hårt drabbade om måttet "procent av landets yta" används. Det MÅSTE omdefinieras till "HEKTAR PER INVÅNARE". Då skulle länder som Holland hamna i problem men då skulle dom kunna KÖPA natur i sSverige för avsättning, inte att små befolkningsrika länder kräver att t.ex. Sverige ska bjuda på natur.