Tre ting krävs för en starkare gemensam identitet

Jag tolkar Selimović som att denna känsla av tillhörighet och gemenskap är dåligt utvecklad även hos majoriteten, svenskarna själva – alltså inte bara hos många av de invandrade. Att dela några grundläggande värden i en gemensam positivt upplevd identitet är en nödvändig utgångspunkt både för att med självkänslans trygghet i botten känna nyfiken på andra kulturer och egenheter men också för att med självklarhet och stolthet bjuda in andra att delta i den egna historiskt utvecklade och befintliga kulturen i landet.

Selimović gör en deprimerande beskrivning av läget men kommer inte med några lösningar, säkert av utrymmesbrist.  Han vänder sig dock mot att svenskheten ska definieras kulturellt. Till viss del kan jag hålla med: kulturen är bara en del av det som alla medborgare i landet kan känna stolthet över i valda delar – i takt med att man sätter sig in i den och tar del av den. Som medborgare oavsett härkomst har man dock självklart rätt till sitt nya lands kultur. En kultur man också kan bidra till och utveckla utifrån sina egna unika erfarenheter.

När det gäller den etniska delen så har Selimović helt rätt: vi kan aldrig definiera en svenskhet utifrån några etniska kriterier av typen ”etnisk svensk”. Det är döfött. Samhörigheten måste bygga på helt andra saker. En viktig komponent är en mer utvecklad medborgarskapsceremoni. Det ska inte bara vara att fylla i ett formulär. Det bör krävas en kunskap och en insikt i landets historia konstitutionella utveckling och kultur för att få ta del av den gemenskap, plikter och rättigheter som ett medborgarskap innebär. Det ska vara en tröskel som man kan vara stolt över att ha tagit sig över (och som alla med en viss ansträngning kan ta sig över). Genom förståelse av landets ursprung och egenheter får den nya medborgaren också en så mycket större möjlighet att förstå sitt nya hemland och därmed också öka sina förutsättningar att nå sina drömmars mål.  

För övrigt tror jag det vore klokt att inte bara invandrade utan alla ungdomar i Sverige även de som redan är svenska medborgare ska ha klarat ceremonin i sin skolmiljö: både språktestet ett antal kontrollfrågor på den historiska konstitutionella delen innan de fyllt 18 år. På så sätt tillförsäkras alla medborgare en gemensam minimikunskap om Sverige. Det blir en slags medborgerlig grundkanon – att delas och diskuteras av alla.

Det blir förstås ett evinnerligt babblande om detta verkligen är rätt, om det inte är ”exkluderande”, vad en sådan ceremoni skulle innehålla mer specifikt etc. etc.  Men här måste den politiska makten sätta ned foten och gå före och helt enkelt lägga fram ett förslag för väljarna. Den amerikanska ceremonin är en väl utprovad och en utmärkt förlaga. Det är bara att skrida till verket.

I övrigt är det två huvudkomponenter som ska bygga vår gemenskap: språket och konstitutionen. Det svenska språket som bryggan till vår historia och det kommunikationsmedel som gör att vi får hela arbetsmarknaden till vårt förfogande som gör att vi kan kommunicera tvärsigenom och förbi all medhavda och förvärvade kulturella och religiösa skillnader. Staten bör således lägga all fokus på detta överbryggande verktyg – och därmed släppa allt annat. På samma sätt som dialekter lever så länge det finns ett behov av dem och en miljö där de kan frodas så kommer minoritetsspråk inom landet att levas länge det finns behov av det och ideella krafter som verkar för detta. Men det kan aldrig vara statens uppgift att ge konstgjord andning till disparata rörelser av denna typ. Så läge det finns ett behov och tillräckligt goda incitamentet bedriva ideell verksamhet, så kommer de också att leva vidare. Nu är det många som sitter med händerna i statens språkliga syltburk och som reagerar negativt på detta, ”blir upprörda”. Då krävs det lite politisk mod. Tyvärr en uppenbar bristvara i vårt politiska system. Men det kan ju förändras.

Konstitutionen – våra grundlagar – är den sista men mest nödvändiga komponenten. Den måste inge respekt, vara genomtänkt, i valda delar enkelt kunna memoreras, ge incitament för ett gott politisk ledarskap, en övertänkt lagstiftningsprocess och en fördjupad demokrati – medborgerlig delaktighet – på alla nivåer. Ser vi på nuvarande centralistiska icke-federala konstitution så uppfyller den egentligen ingen av dessa kriterier. Det måste till en genomgripande förändring. Någon har för övrigt t.ex. liknat språket i den vid en ”kommunal städstadga". Hur allt detta närmare ska gå till har jag beskrivit i min bok Sverige förnyat. Så det finns redan ett färdigt recept! Den mest fromma förhoppningen är att en folkrörelse kan starta i angiven riktning. Något måste hur som helst göras: att behöva vänta i generationer på att känna en positiv tillhörighet till det land man lever och verkar i, är ett gruvligt politiskt misslyckande.