Vi bör bejaka och njuta av vårt arv

Självklart finns det en Svenskhet. Varje människa med lite historisk kunskap vet att Europas stater under senaste 1000 åren i huvudsak legat inom samma kulturtradition. Invandringen till norden har framförallt kommit från Tyskland, Holland och Belgien. Områden som vi alltsedan folkvandringstiden stått i nära kontakt med.

Detsamma kan sägas om de Baltiska regionerna som under vissa tider t.o.m. stått under Svenskt styre. Under 1900-talet hade vi även arbetskraftsinvandringar från Grekland & Italien. Även dessa länder integrerade i den kulturella Europeiska väv som redan under senantiken och framåt började växa fram och formas.

Genom kyrkan och det frankiska riket med namn som Karl den store spreds denna kulturella väv vidare norrut för att slutligen omfatta och binda samman de olika Europeiska folken till en stark kulturell homogenitet. Ett vackert lapptäcke i olika mönster men knuten i samma tradition och teknik.

Jag vill nog hellre tala om en Europeisk "kulturtradition" där vi alla idag ingår, men som på det lokala/regionala planet uppvisar sin egen historia och unika kulturella särart som vi skall värna om och vara stolta över.. Visst finns det något som kan kallas Svensk kultur och etnicitet.

Massinvandring från Mellanöstern & Afrika och är däremot en helt ny och främmande företeelse i Sverige. Den har helt enkelt aldrig tidigare förekommit. Kulturkrockarna ser vi redan idag, Malmö framstår som ett praktexempel.

Om jag säger att jag inte håller med då? Att jag anser att Svenskhet inte har med det o göra? Då blir det plötsligt jobbigt, för ni har startat ett parti på idén om att ni vet vad Svensk är, men likt mig har ni ju bara era egna sketna föreställningar... Det ENDA som skiljjer människor åt är deras Hjärnor, inte härkomst, inte hudfärg, inte förfäder

Vi har 81% rödgröna journalister!

De har förtalat nationalismen i decennier och påstått att den stödjer och drivs av högerextrema krafter. En rent löjlig förhärskande lögn inom journalismen med KGB Guillou i spetsen. De ägnar sig helt enkelt åt översitteri och demoralisering och vanberskrivning av nationalismen för att försöka ideologiskt krossa folkets sammnhållning och därigenom makt.
Socialister försöker lura i oss att "välfärdstaten" är den svenska identiteten och alla dessa argument är barfa att försöka lura av oss den enkla sanningen att sveriges identitet är dess folks.

Sveriges territorium utstakat med sina gränser är det territoriala området svenska folket har makt och kontroll över och det är deras dagliga gärningar och arbete so byggt sverige och all den verksamhet och politik som byggt Sverige är det det svenska folket som med hjälp av eget arbete och röstsedeln bestämt.

Det folkföralt och nationsförakt som råder inom journalistkårenär en snobbismens arrogans med självutnäömnda ideologiska posärer som bär fram sina ideologiska konstruerade artificiella tankefigurer.

Svenska folket kan vara stolt över vad de åstadkommit och käönna gemensamheten i deras bygge av Sverige och gemanskapen i deras demokratiska kontroll över landets både historia och framtid.
Att påstå att nationalism är "fientlig" och "isolerande" är bara rena falsarier till argument skapade och framburna av våra icke folkrepresentativa journalister med basen i SVT och SR.

Att pinka påp nationalismen är att pinka på svenska folkets kompetens att bäst förstå sin egen framtid och därför är de så måna om att så snabbt som möjligt föra bort makten ifrån oss till UEssr och FN och de försöker inmilla svenska folket att det är för deras eget bästa!! Sparka ut hela packet och återställ och lyft fram vördet av den gemnskap som skapas i den suveräna nationella demokratin.

Svenska folket är ett folk värd sin vikt minst i guld men dras med journalister som ör gjorda av politiskt korrekt plast!

Hmm.....
Hos de som omfattas av en nationell eller folklig tillhörighetskänsla är denna genuin. Däremot kan sâdana knappast pâtvingas andra.

Jag râkar höra den den gruppen av människor som har bott och arbetat i flera länder och även delat deras olika nationella manifestationer. Jag har noll problem med dessa men jag känner mig samtidigt utanförstâende. Union Jack, the starsprangled banner eller trikoloren är inte mina f-l-a-g-g-o-r -som ju hela tiden är den "blâa med det gula korset pâ". Enkelt! Vilket alls inte hindrar att jag deltar, inkl. i avsjungandet av d-e-r-a-s nationalsâng o.s.v.
Jag är ju trots allt gäst hos dem och förvântas inte stâ trumpen och sura när d-e firar.

Jag tror att det är viktigt för de svensk-svenska att inse att det finns ansprâks-gränser att inte överskrida. Den s.k. "integrationen" är, i första hand, ett socialt och beteendemässigt fenomen.

Vi svenskar behöver bli mera medmänskliga, vi behöver bli mer omtänksamma och hjälpa varandra istället för att börja fokusera på klassskillnader, manligt och kvinnligt, rikast, fattigast,sluta med all vuxenmobbing och istället börja se varandra som medmänniskor som alla har något att bidra med!!!
Det är vad Sverige behöver!! Mer medmänsklighet åt folket!

Naturligtvis har vi en Svensk historia och kultur, oavsett vad våra politiker försöker tuta i oss. I detta har Mattias Karlsson helt rätt.
Ingen behöver vara Sverigedemokrat för att älska Sverige som land och Svenskar som folk. Jag vet inget annat land som är så tafatt när det gäller nationalism som Sverige. Det är som om vi skäms för att vara Svenskar och visa vår patriotism.
Nej, vi behöver inte vara fascister för att vifta med en Svensk flagga!
Vilken Amerikan, Fransman eller Ryss skulle skulle ta illa upp av att kallas patriot? De skulle tvärtom bli förolämpade om man beskyllde dem för att inte vara nationalist.
Media rapporterar gladeligen om Norrmänens syttonde maj-firande med flaggor och fest överallt, men nåde oss om vi Svenskar visar samma glädje för vårt land!
De är bara under internationella idrottsevenemang som vi slår oss för bröstet och tar på oss gulblå vikingahjälmar, målar ansiktena och jublar o kör. Det gör vi inte på nationaldagen. Då firas det med sill och nubbe och kanske en liten bordsflagga, vilket är ok, men det visar inte mycket att vi som folk är stolta över vårt vackra land.

Eller är det helt enkelt så att vi inte är stolta längre då de politiska problemen nu växer oss över våra huvuden?

Jag måste säga att jag inte sett nåt förminskande av s.k. svenskhet under besök i Sverige, snarare motsatsen. Gamla seder har grävts fram och folkfester avbryter varann. Svenska traditioner firas minst lika troget och entusiastiskt som under mina barndomsår i Sverige. Kulturlivet mår bara bra, gamla minnesgårdar och olika landskapsseder värnas om, naturen avnjuts som aldrig förr i gångleder och andra mål, tycks det mig. Inflytande utifrån har alltid funnits och kommer att fortsätta. Kåldolmar och struvor kom farande söderifrån. Var inte rädda.

@Jack Brandt, 2012-06-06, 14:48

En föreställning av grupptillhörighet existerar finns vare sig du vill det eller ej. Artikeln nyanserar och försöker på ett ärligt sätt reda ut hur en sådan föreställning kan se ut och fungera.

Du kanske anser att grupptillhörighet är av ondo (i så fall kan jag till viss del hålla med dig även om jag tror att den är både nödvändig och ofrånkomlig). Det är dock bara dåraktigt att förneka att den existerar som fenomen och att svenskhet är ett exempel av många på en sådan tillhörighet.

Sverige, något att vara stolt över? Vårt rykte börjar bli naggat i kanten utomlands, det är ett som är bergsäkert.

"Sverige är nu i ett förskräckligt skick, och landet kan knappast anses vara en demokrati längre" anser den norske författaren Ole Jörgen Anfindsen i en artikel i Brussel Journal. I intervjun säger han bl a att vi skämmer ut Skandinavien och att Sverige är en skam inte bara för oss alla, utan för hela västvärlden.

http://www.brusselsjournal.com/node/4731

Scrolla ner ungefär till mitten av artikeln. Vi kanske har anledning att börja rannsaka oss själva och svenskheten lite grand.

Trevligt att det finns någon politiker som vågar säga det självklara, att Sverige och svenskar existerar.

Självfallet finns det en svensk kultur och en svensk etnicitet - på samma sätt som det finns en romsk, en samisk, en kurdisk, en afghansk osv. De som förespråkar mångkulturen talar ofta om hur minoriteter blir dåligt behandlade och inte får tillräckliga möjligheter att utöva sina kulturer i Sverige. Man talar också gärna om etniciteter i vissa sammanhang och när det gäller andra folkgrupper än svenskar, men så fort någon nämner "etniska svenskar" så blir man upprörd och påpekar direkt att en svensk etnicitet minsann inte finns. Det är bristande logik på hög nivå.

När det gäller svenskhet och svensk kultur finns det givetvis också en sådan, precis som det finns andra kulturer. Givetvis skiljer sig etniska svenskar väldigt mycket åt, men det finns också väldigt mycket som förenar oss. Det finns beteenden och värderingar som delas av en stor majoritet av svenskarna, som utvecklats under lång tid och som gjort att vi kunnat leva tillsammans och skapa ett gemensamt samhälle. Alla delar inte alla värderingar, men tittar man på varje enskild värdering så påstår jag att åtminstone 85 - 95 % av svenskarna delar dem med varandra. Det är inte nödvändigtvis samma personer som delar varje värdering, men på det stora hela finns det ett antal värderingar och förhållningssätt mot varandra som utmärker svenskar överlag.

På samma sätt finns motsvarande beteenden och värderingar bland andra kulturer och folkslag. Förenklat så skiljer sig dessa mer ju längre bort från Sverige man kommer och blir alltmer olika. I Norge är dessa betydligt mer lika våra egna än i Grekland, vars kultur i sin tur är mer lik vår än den i t.ex. Yemen.

För att det svenska samhället ska fortsätta fungera och för att vi också i fortsättningen ska kunna förstå och respektera varandra och de lagar och regler vi har i Sverige, måste vi värna om svenskheten och den svenska kulturen. Det innebär INTE att man inte får fira t.ex. det persiska nyåret eller ramadan, men däremot innebär det exempelvis att man bemöter kvinnor på samma sätt som män, att polisen och lagen ska respekteras (före gud) och att man gör allt man kan för att lära sig svenska och få ett jobb när man kommit till Sverige. Annars kan man söka sig någon annanstans.

#7: Men duu.....!
Det ä-r ju faktiskt en inte sâ liten skillnad mellan syttende maj och sjätte juni. Att lâtsas som om den inte skulle finnas, d.v.s. att vi, just i detta, skulle vara som norrmännen framstâr som löjeväckande.

Och fransmännen är inte ens ett folk. Det finns helt enkelt inget franskt folk utan en fransk republik för alla dess barn. Âterigen nâgot helt annat!

Vi svenskar lever omslutna av vâr svenskhet. Den är, som alla andras motsvarande, "litet speciell". Den svenska nationaldagen (som är en fullkomligt sentida PK-grej!) har absolut ingenting med denna svenskhet att skaffa. Att här hävda, efter nâgot ârtusende u-t-a-n, att det just nu skulle finnas nâgot att fira framstâr som nästan litet skumt. Vad mânne dölja sig därunder?

Rätt bra artikel även om jag inte helt delar SD:s något etnocentriska syn. För mig är världmedborgarskap det viktigaste, och jag lever som "europe", men jag är också emot den självdestruktiva tendens som finns i Sverige, både MOT det som är bra, och FÖR det som är förkastligt, enligt min mening.
"Det faktum att en viss företeelse är att betrakta som svensk är i sig inte nog för att vi skall anse den vara särskilt skyddsvärd, den måste också vara förenlig med en konstruktiv och demokratisk samhällsutveckling.”
Det här var en bra beskrivning på den könsdiskriminering och odemokratiska statsfeminism som råder politiskt och medialt i Sverige. Där skulle man vilja se lite mer från samtliga partier, och varför inte från SD? Utan att då generellt skuldbelägga mulimska män, eller hylla den enögda svensk "jämställdheten", nästan obefintlig för män!

#14

SD har ingen "etnocentrisk" syn på svenskhet, det är endast något media vill att folk ska tro. SD förespråkar en "öppen svenskhet" där alla som bor i Sverige och vill kan bli svenskar, oavsett vilken etnicitet eller hudfärg man har. Men det fordrar att man också vill bli svensk och ta till sig de svenska värderingarna och den svenska kulturen. Det är långt ifrån alla invandrare som vill detta, fast våra kära politiker tror att det är allas högsta önskan att bli svensk.

När det gäller statsfeminismen håller jag med dig fullt ut och där är också SD det enda parti som i viss mån tagit avstånd från den. T.ex. vill man ta bort det statliga anslaget till alla (feministiska) kvinnojourer och införa nya sätt att hjälpa och stötta utsatta och misshandlade kvinnor. Man vill också ta bort anslaget till genus"forskningen". Men visst kan jag också tycka att de kunde göra mer och vara tydligare på det området.

Sirius: Bättre sent än aldrig, eller hur? Om 100 år framstår ditt snack om nationaldag och pr-byråer som ganska torftigt. Om inte en tradition som nationaldagsfirande kan tas på allvar för att den inte redan har tusenåriga rötter så är det bye-bye för islam i Sverige, hej då främmande mellanösternkulturer osv. Jag tror inte du skriver under på detta, va?

Karlsson skriver hel-konstigt om att älska sitt land och om detta som kvalifikation för att höra dit. Ingenting av detta behövs.

Nâgra av oss râkar vara svenskar som andr ibland oss är t.ex. turkar eller kurder eller pomaker. En del av oss är män och andr är kvinnor.
Ingenting av detta är enl. min mening nâgon rimlig källa till stolthet eller att en t.ex. man nödvândigtvis mâste "älska" sin manlighet.
Han s.a.s. râkar vara man -och kanske dessutom pomak. Inget att göra ât vare sig det ena eller andra. Shit happens!

Alla de som bor i Sveriges land och är medboragre där har just detta land som sitt gemensamma ansvar, skydd, verktyg för att förverkliga dess nationella ambitioner o.likn. Detta är dâ en frâga om medborgarna i förhâllande till dess medborgares stat.
I den relationen finns det ingen skillnad mellan de ena och de andra sorterna av medborgare. Just medborgarskapet är sekulärt, icke-etniskt o.s.v. Inte helelr medborgarskapet är nâgot som behöver "älskas". Det skulle s.a.s. fungera lika bra med ett annat -vilket sedan inte pâ minsta vis skulle ändra detta med det enl. exemplet manliga och pomakiska.

Karlsson skriver som om det pâ nâgot sätt skulle vara finare eller mera värt att vara just svensk I Sverige. Sâ skall vi i-n-t-e ha det, vare sig i Sverige eller, för vad pâ oss ankommer, i andra länder!
Däremot skall det överallt vara en d-a skillnade mellan att v-a-r-a medborgare och att inte vara detta. Skyldigheterna följer nämligen ur ansvaret!

#16: Jag skulle säga att 6 november i sâ fall vore ett mycket bättre och mera inarbetat datum och dâ inte bara i Göteborg med omnejd.

En del ger sig till att fira ocksâ Karl XII:s dödsdag. Inga problem!

Den svenska naionaldagen är däremot en främmande fâgel pâ svensk jord, ungeför som det ung. samtidigt inkomna Halloween-firandet. Jag väljer, för min högst personliga del, att stâ över och det ena likaväl som det andra.

Gustav-Adolf-bakelser äter jag, när sâdana finns, med stor förtjusning! Semlor och t.ex. lussekatter ocksâ! Man behöver ju inte vara trâkig!

Karlsson kanske med all rätta reagerar på att man måste uppfatta allt "icke-svenskt" som finare, mer genuint och eftersträvansvärt? Härligt osvenskt?

Sirius, du skriver att du inte firar nationaldagen. Bra, då vet vi. Frågan är vem du tror dig vara när du ändå tycker dig kunna föreslå andra dagar för oss som firar? Du skriver på annat håll att det är förbannat ohyfsat att fråga varifrån någon annan kommer. Vad är då inte att stå och "pissa på vår parad" på självaste nationaldagen? Kan du inte sova om nätterna om du vet att inte alla är lika självhatiska som du, förutsatt att du ens är svensk?

Sirius, tillägg: om den svenska nationadagen är en främmande fågel, var placerar man då islam? Uranus?

Det var väl det sämsta exemplet som gick att välja. En amerikansk forfattare som skriver om historiskt arv i ett multikultisamhälle av guds nåde. USA är en häxkittel av människor från olika kulturer, och vanligtvis skrev han om rednecks i sodern och deras märkliga kultur, som kom av en mix mellan fransmän, afrikanska slavar och engelsmän i huvudsak. Dessutom är ju inte nationalismen äldre än tvåhundra år, så argumentet skulle vara ogiltigt i alla händelser. Våra germanska anor går många tusen år bakåt i tiden och vi härstammar fån Mesopotamien som alla folk som talar Indo- Europeiska språk. Jag misstänker att du inte onskar folja våra anor så långt tillbaka i tiden utan nojer dig med de där tvåhundra åren.

När det gäller svenskhet så är det i tur och ordning socialdemokratisk ideologi, hogteknologiska foretag, konflikträdsla, fackforeningsverksamhet, folkbildning, transparent offentlig byråkrati och jantelagen som är mest utmärkande. Mojligen har jag glomt något. På våra krigarhovdingars tid var vi absolut inte nationalister och är det den historian du menar som skulle betekna någon sorts svenskhet så innebar det endast att landet blev ruinerat. Bara namnet Svea rike exkluderar ju stora delar av vårt land. Vi gotar, skåningar, norrlänningar hade nog helst sluppit då det begav sig. Din ordforandes forfäder ville till exempel absolut inte bli svenskar. De var friskyttar och bekämpade forsvenskningen i snapphanebyggden. Svenskarna, kallade hans forfäder for snapphanar och hängde upp dem i en ek vid infarten till Solvesborg. De där svenskarna stod inte hogt i kurs hos hans familj. Att han kan ha glomt det så fullständigt är en gåta for mig. De ville fosvara sin etnicitet och inte forsvenskas. De misslyckades kapitalt och hade de sett och hort sin avkomma hade de vridit sig i sina gravar. Han hade setts som den värsta femtekolonnare.

#17

Nej, man behöver inte älska sitt land, men jag kan lova dig att det gör det hela så mycket roligare om man åtminstone försöker.

Tycker man om något så vill man per automatik det bästa för denna sak och anstränger sig också för att uppnå det. Man känner också ett betydligt större ansvar, hänsyn och en vilja att förvalta det man tycker om, i motsats till det man inte bryr sig om eller t.o.m. ogillar.

Om de flesta människor älskar, eller åtminstone känner starkt för sitt land, skapar det också naturligt ett gemensamt intresse och därmed en samhörighet och ett gemensamt mål. Det borde således ligga i alla svenskars intresse att känna för sitt land och bibehålla en kultur och en nationell identitet.

Men detta verkar de flesta svenskar idag inte förstå och i synnerhet inte våra politiker. Istället propagerar de för ett självhat och enormt förakt mot allt vad svenskhet och svensk kultur heter - trots att det är en av de viktigaste orsakerna till att vårt land utvecklats till vad det är idag.

Tack Mattias och SD. Underbart att läsa. Tack. Vi ses till Valet 2014.

Rasisterna på Radio1 med Sveriges största rasist Robert Aschberg kör "antirasism vecka" på dagordningen

Ena dagen gnäller de

1. Svenskar har fördomar

2. Svenskar är rasister

3. Svenskar anmäls för hets mot folkgrupp

Då måste ju motparten vara invandrare eller hur?

4. För att man sedan gnäller, vem är svensk?

Vissa tycks vara förvånade över det nyvaknade intresset för den Svenska nationaldagen. Kan intresset kanske ses som en ren protest? Mig förvånar det i så fall inte alls då våra egna folkvalda politiker år 2012 gör allt de kan för att bespotta vårt Svenska kulturarv. De t.o.m. försöker få oss att skämmas. Istället stöttar och jämnar man vägen för värdegrunder med fullt levande intakta rötter i 600-talen och försöker att dem till att växa inom landet. Protester bemöts med censur, utestängning och smuttskastning. Man kan t.o.m. förlora sitt arbete.

Vad som framförallt skiljer människor från djuren är den högre nivån av medvetenhet. Detta har gjort oss människor till utforskare. Resan började i Afrika; Idag reser vi till andra planeter. Våra västliga ideal och samhällssystem med bl.a. demokrati och jämställdhet mellan könen har skänkt oss högsta möjliga potential att som fria människor kunna utvecklas och växa till högre nivåer.
Utveckling och forskning har lett till framsteg för hela mänskligheten.

Upplysta människor i det sekulariserade Europa och Sverige år 2012 inser att mänsklighetens öde inte längre ligger i Guds händer. Att falla på knä mot Mecka fyra gånger om dagen förändrar absolut ingenting, det blir bara kontraproduktivt och problematiskt . Mellanöstern är därvidlag ett levande bevis. Där har utvecklingen stått stilla i 1400 år.

Att i Sverige år 2012 vrida klockan tillbaks, försvara, stötta och jämna vägen för dessa värdegrunder med fullt levande intakta rötter i 600-talen och få dem till att växa inom landet kallar jag för ”Rent Barbari”!

För inte så längesedan var våra politiska ledare stolta och redo att slåss för dessa våra västliga ideal. Idag lägger de sig mestadels platta, spottar på sitt eget ursprung och tjänar som dörrmatta åt Islam.
Svensk kultur och Svenskhet har man gjort till något fult. Ja, man försöker t.o.m. få oss att tro att den inte ens existerar. Klart som korvspad att man då börjar fira nationaldagen.

#23 Carl von Linné

Jag vet inte riktigt vad du menar, men som jag forstår det vill du ha det som i Serbien, Saudi- arabien, Norge och Nordkorea. Är det verkligen bra eller ens svenskt. Vi är väl inte sådana? Kanske några stycken av oss, men inte svenskarna.

#27

Hur kan du tolka mitt inlägg på det sättet? Var någonstans skriver jag att jag vill ha det som i Saudiarabien eller Nordkorea? Var skriver jag att deras värderingar, ideal, föreställningar och beteenden skulle vara svenska eller önskvärda i Sverige?

Berätta gärna det för mig, för det verkar onekligen som att du vill missuppfatta det jag skriver.

#6 Maria Jönsson
Sverige behöver mera individer som väljer att ta hand om sig själv och inte ha åsikter om vad andra människor gör för att lösa sina problem. Eller vad andra människor gör för att få problem. Om man känner empati så ska man bidra med sina egna pengar inte börja ta pengar från andra. Man bör sträva efter att vara ett bra exempel.

Då frågar jag dig Per, hur i hela friden tror du då att den svenska mentaliteten kommer att se ut till slut? skulle du själv vilja ligga helt övergiven på gatan om du blev ner-slagen och ingen kom förbi och hjälpte dig?? är det ett sånt Sverige du vill se framöver? Det vill inte jag kan jag säga!

#28 Carl von Linné

Nej, jag menar inte det etniska innehållet utan stoltheten over att vara, serb, saudi- arab, norrman, nordkorean eller svensk. Det är väl känslan av stolthet som är det viktiga i det här sammanhanget trodde jag. Vi ska fylla våra brost och riktigt njuta av vår forträfflighet. Problemet är ju att det finns en massa skitstovlar som också kommer från de här etniska grupperna. Hur klarar vi att bortse från det?

Svenskheten är en etnisk/kulturell företeelse.
Svenskheten behöver -för att nu nâgot hârddra det- inte nâgot Sverige.
Analogt klarade sig det judiska folket i ung. 2000 âr utan ett eget land.

De som däremot behöver Sverige som sitt skydd och verktyg är alla dess medborgare (och härutöver även dess övriga innevânare)

Den svenska (eller t.ex. den judiska!) kulturen besitter man -eller inte. Kring sâdant känner var och en efter sina förutsättningar.

Man kan mycket väl vara en fullt passabelt integrerad svensk medborgare utan att omfatta den svenska kulturen. Utöver de "invandrar-grupper" som i sen tid har inkommit till riket finns inom detta andra grupper som har funnits här sedan mycket länge utan att för den skull, i etniskt avseende omfatta svenskheter. Samer och finnar är här tvâ exempel och romerna ett tredje.

För egen del känner jag mig lika trygg i min egen svenska kultur som nâgonsin den judiske rabbinen i sin. Kring svenskheten behövs det i mina ögon inga som helst manifestationer. Jag upplever den inte pâ nâgot sätt vara hotad.

Med detta sagt är det alldeles riktigt att landet Sverige förändras, bl.a. genom den ganska omfattande invandringen av icke-svenska, icke-kristna och icke-européer. Ur detta skapas ett nytt och delvis annorlunda Sverige. Jag skulle inte säga att den utvecklingen sedan âterverkar särskilt mycket pâ själva svenskheten (och inte pâ t.ex. judendomen heller!)

En fungerande svensk national-dag skulle med nödvändighet behöva vara just nationell, d.v.s. icke-etnisk, icke-kulturell.

En sâdana nationaldag skulle behöva samla alla landets medborgare till det som förenar.

En svensk-etniskt "dag" kombinerat med nâgot slags närvaroförväntan eller med ett underförstâtt pedagogiskt syfte vore enligt min mening det sista vi behöver.

Sverige, som det är, finns ju redan. Kring detta finns ingenting alls att bevisa.

Jugoslavien som land finns ju redan, nej vänta nu... Det gör det inte alls det, undrar varför?

Min vision av Sverige är inte att det ska fungera som transithallen på Arlanda, där alla bara är på genomresa med sina personliga agendor. Jag känner ingen samhörighet med människor som enbart är upptagna av sina egna intressen och att vi utöver nationsgränserna inte har något gemensamt. Dock är det en stor del av mina skattepengar som bär upp detta system och det må vara en administrationsfråga, men det sista jag behöver är detta monotona demoniserande.

Om Sverige likt våra nordiska grannländer varit ockuperat eller i krig med tiotusentals döda svenskar som resultat av detta hade debattklimatet varit annorlunda. Studera gärna norsk eller finsk debatt kring "finskhet" eller "norskhet". Där finns stolthet som vi saknar. Vi har lärt oss att skämmas istället.

Du "Sirius" har visst fått allt om bakfoten. Är det medvetet eller är det ditt sätt att tänka?
Man börjar ju undra varför du är så rädd för att fira Sveriges nationaldag och erkänna dig som en patriotisk Svensk?
So what, om vårt 6 juni bara är en pappersdag. Det är det datumet vi har, helt enkelt därför att vi inte har haft någon folklig revolution, såsom de flesta andra länder.
Vilket för övrigt vore bra mycket bättre om vi hade haft. Det hade i sådana fall lärt våra politiker att vi inte tål vad skit som helst!
Franska revolutionen satte skrämselhicka i de flesta styrande och adelsfamiljer runt om i Europa och fick en Fransman höra att du inte erkänner dem som ett nationellt folk, så skulle du förmodligen bli upphängd i öronen.
Vi andra tar en nationalistisk skål!

Tack Mattias Karlsson för en bra artikel!

Att läsa den var ett trevligt avslut på en dag som denna, då alla journalister tycks drabbas av någon sorts kollektiv tvångstanke att plötsligt definiera och omdefiniera vad som är svenskt, att kritisera vår historia och göra narr av vårt kulturarv.

#35:
I mina ögon var det ganska bra som det var tidigare, med den svenska flaggans dag. Detta var s.a.s. det Sverige-optimala.
Omformningen till nationaldag har mest tillfört osäkerhet.
Pâ det omrâdet finns heller ingen svensk tradition.

Hur som helst mâste denna prillan nya nationaldag för att alls kunna fungera vara just nationell, för alla nationens medborgare. Detta innebär att den inte kan vara vare sig etniskt eller sär-kulturellt färgad. Den mâste m.a.o. passa samen eller turken eller araben lika bra som den etniske svensken -alla alltsâ medborgare i nationen Sverige. Där är vi inte än. Om dessutom dagen kapas av etniska svenskar lär vi heller inte komma ditât.
Kring detta har vi i mina ögon gjort oss ett problem där det tidigare inte fanns nâgot. Alla landets medborgare kan ju samlas kring just den svenska flaggan.

# 37

Vem hindrar Samer, Turkar och Araber att fira Sveriges nationaldag????

"...Om dessutom dagen kapas av etniska svenskar..."

Detta är skrivet på Sveriges nationaldag. Belyser tydligt att någonting är ytterst skevt i Sverige av 2012.

En nationaldag skall vara för alla som tillhör nationen, d.v.s. i Sveriges fall är svenska medborgare. Kring detta sedan en inbjudan men alls ingen plikt.

Jag är, för min del, fullkomligt och helt odelat etniskt och kulturellt svensk och dessutom svensk medborgare och dessutom man.

I ingen alls av dessa tre egenskaper känner jag mig det minsta "stolt" eller ens "njutningslysten" och inte heller känner jag det minsta behov av att s.d.h. fira det ena, andra eller tredje pâ en viss anbefallen dag. I mina ögon kan man "fira" t.ex. egna prestationer av typen att man kanske har lyckats ta körkort eller vunnit miljonlotten.

Om andra här ser pâ sakerna annorlunda har jag noll problem med detta -sâ länge dessa ocksâ fullt ut respekterar min egen inställning.

Som jag har skrivit ett antal gânger redan handlar medborgarskapet om en rad yttre förhâllanden av typen laglydnad, en vilja att anamma landets förhâllanden och seder o.likn.

Det egna inre livet är däremot hela tiden privatsak.
Hur mycket jag t.ex. till sist ev. "tycker om" att vara man har ingen utomstâende ett smack med att göra -och jag kan f.ö. heller inte se varför jag själv skulle bry mig. (Nâgot t.ex. könsbyte finns inte pâ kartan) Det är lika med sâdant som "kärleken till fosterlandet". Där den finns är detta okey och där den ev. inte finns är ocksâ detta okey. Fullkomlig privatsak!

#38: Som jag har skrivit ett par gânger nu mâste en fungerande nationaldag vara just nationell. Ur detta följer att den s.a.s. mâste upplevas passa alla landets medborgare lika bra, oavsett deras etnicitet, ev. religion, privata föreställningar o.likn.

I just Sverige, givet detta lands utomordentligt lângvariga och starka dominans av den svensk-etniska gruppen och detta i kombination med mângfalden av andra kulturer som finns i landet sedan mycket kort tid, tror jag att den majonäsen kan bli svâr att hâlla ihop. Enkelt uttryckt har det inte funnits behov att, som i t.ex. Norge, utbilda en stark och genuin svensk-nationell tradition. Inte heller har vi som en del andra länder haft att utkämpa t.ex. gemensamma krig som har skapat ett starkt gemensamt förflutet.

Personligen skulle jag alltsâ ha föredragit att behâlla den nu övergivna Svenska Flaggans Dag. Jag ser dagens ganska aggressiva svensk-etniska röster som ett hinder för den fortsatta nationella (!) utvecklingen. Det är denna sista som jag, för min del, ser som den viktiga.

Vi bör absolut njuta av vårt kulturarv. Problemet är det finns inte så mycket kvar av detta.

Och detta är inte våra invandrares fel utan våra folkvaldas som toppstyr oss på olika sätt.

Hade våra (sena) invandrare fått bestämma hade dom helt klart föredragit att vi (tidigare) invandrare värnat om våra seder och traditioner och funnit det helt naturligt då de vill värna om sina seder, tro och livsstil. Och så länge som det inte innebär lagöverträdelser ska de få göra detta.

Jag är enig med SD i frågan att vi, de som vill ska värna om de egna sederna. Om man med det menar att man ska tvinga invandrare att leva som vi så låter det ju bara som det gamla vanliga toppstyrda samhället som var traditionell vänsterpolitik (numera också höger) åtminstone jag fått nog av, men kanske inte SD som kanske vill ha mer av toppstyring och politikervälde???

Är det så ni vill ha det??

Det mâste vara ordning pâ sprâkbruket.
Karlsson kan läsas som att han förordar ett land av typen Israel, med en etnisk s.a.s. preferens och med andra som bara finns. Kring detta en hierarki.

Jag vill se ett etniskt och även kulturellt neutralt Sverige, i vilket alla oberoende av etnicitet och ursprung kan känna sig fullt ut lika delaktiga och ansvariga. Detta är för mig den nationella hâllningen.

I mina ögon spelar Karlsson, och även en del andra som har gjort inlägg, falskt i sin sammanblandning av nation och etnicitet/kultur.

Till sist gäller det ocksâ att inte göra sig löjlig. Med mitt sprâkbruk kan man enbart "njuta" av nâgot självvalt eller självuppnâtt.

Här framstâr det som helt tossigt att "njuta" av sitt ursprung, eller sin könstillhörighet eller sin (naturliga) hârfärg.

Utan attt alls ta till brösttoner -eller mâla pâ väggar- finns det otäcka exempel frân vârt europeiska förgângna där begreppskorruption av det antydda slaget har lett till s.d.h. trâkigheter.

Alltsâ: relationen till det egna ursprunget är privatsak.

Alla medborgares gemensamma ansvar är den d:o nationen.
Pâ nationaldagen skall de av oss som vill fira just detta gemensamma -eller, i mina ögon, inte alls. Inte pâ n-a-t-i-o-n-a-l-dagen!

Det handlar inte om invandrare mot etniska svenskar.

Ofta dyker det i debatterna upp invandrare som är för SD eller är för en begränsning av invandringen. Dessa framställs ofta som lätt sinnesjuka, eftersom en invandrare inte anses kunna vara emot att det kommer fler av s a s samma sort. Detta synsätt är naturligtvis fullkommligt felaktigt.

För vad som glöms i sammanhanget är att väldigt många invandrare - både flyktingar och arbetskraftsinvandrare - som kom till Sverige under 50-, 60-, 70- och 80-talen uttryckligen ville invandra till just Sverige. Till det moderna, lågmälda, neutrala, blågula, socialdemokratiska, jämlika Sverige som faktiskt var en förebild för många jorden runt. Palme-Sverige. Alltså till det många vänsterdebattörer skulle kalla för "SD-Sverige".

De ville inte invandra till mångkultur, de ville inte ta med sig sitt gamla lands korruption och förtryck. De ville inte till Malmö för att det är "precis som i Irak" utan för att det var precis som i Sverige. De lider idag lika mycket som "pursvenskar" under mångkulturen. De och deras ättlingar betraktas idag som etniska svenskar av både pursvenskar och senare invandrare .

Detta vore något att beakta för alla dem som tror att de måste anpassa Sverige till nya invandrare. Tänk också på dem som inte bara vill hit för att det är som Somalia utan explosioner och med mer mat utan för att det är Sverige.

#44/ Ocksâ du slirar pâ de olika begreppen.
Nationen Sverige är en demokrati.
Här beslutar valmanskâren i god demokratisk ordning vad som skall gälla, inkl. all "invandring" och "land-anpassning".

En nationaldag kan ses som ett slags symbol för den gemenskapen och den traditionen.

Sâ lângt om nationen Sverige.

Inom den finns sedan en alldeles förkrossande majoritet av antingen etniska eller i vart fall fullkomligt kulturellt assimilerade svenskar. Här är det viktigt att inse att alla vi inte har nâgot tolkningsföretrâde utan vi som alla andra lägger vâra röster pâ valdagarna. I den mân det sedan skulle finnas etnisk-svenska käpphästar att rösta om skulle här alla de svensk-svenska, i den mân alla vi till sit skulle tycka lika, s.a.s. vinna. Sâ fungerar nämligen demokratin. Innan det har hâllits och ev. vunnits den typen av val gäller det första, att landet Sverige styrs under lagarna.
De som vill ändra de nu gällande har full frihet att lägga sâdana förslag. Inte heller kring detta finns det nâgot etniskt svenskt företräde.

Detta att bevara den etniska svenskheten, i vâr hjärtan eller pâ annat hâll, är privatsak och alls inte nâgot som i sig kan anses vara nationellt.

Det trevliga är ju att man kan ha olika åsikter i fråga om folk, nation och stat. Vetenskapen är sedan 250 år tillbaka full av olika uppfattningar. Anglosaxare, fransmän och centraleuropéer har ganska avvikande uppfattningar där. Det viktigaste är att alla får yttra sina åsikter utan att kallas för okvädingsord (så länge man håller sig inom lagens råmärken).

#45

Den etniska svenskheten är inte något nationellt? Vilken planet är du ifrån? Om de etniska svenskar inte har ett land att bestämma över - vad har de då? De blir ett folk i exil, utan någon makt i den kontexten de lever i. Hur kan detta vara något önskvärt i huvudtaget?

Sirius, #17: "Däremot skall det överallt vara en d-a skillnade mellan att v-a-r-a medborgare och att inte vara detta. Skyldigheterna följer nämligen ur ansvaret!"

Vad anser du om DUBBELT medborgarskap jämfört med de med ENKELT medborgarskap?

2001 sa Sverige upp avtalet med Europarådet om att undvika dubbelt medborgarskap, så nu behöver inte någon som blir svensk medborgare avsäga sig sitt gamla. Tror Sirius att de som inte vill avsäga sig sitt gamla medborgarskap samtidigt som de erhåller sitt svenska, känner lika stort ansvar för Sverige som de med enkelt?

#47. Exakt!

Nationen är, i princip, "staten" eller "landet".
Frankrike, som jag skrev om tidigare, är en typisk nation.
Det finns nämligen inget franskt "folk" (och heller, i mera egentlig mening nâgot t.ex. amerikanskt folk).
Tyskarna är däremot primärt ett folk, liksom polackerna, svenskarna, norrmännen, ryssarna m.fl.
De etniska svenskarna är ett av "folken" i Sverige. Här finns sedan länge ocksâ andra folkgrupper som samer, finnar och romer. Plus alla de som tillkommit senare. Dessa etniska grupper och nationer är inte över- eller underordnade varandra utan lika värda.

Ur detta följer att om de svenska samerna, eller finnarna, eller romerna, eller andra vill odla eller "njuta av" sin etnicitet sâ har detta, à priori, inte med n-a-t-i-o-n-e-n Sverige att skaffa. Detsamma gäller för de etniska svenskarna. Den enskilda etniske svensken har inte i nâgot avseende bättre eller större rätt till sin del av Sverige än vilken som helst annan svensk medborgare. Alla dessa, oavsett ursprung, religion, etnicitet o.likn. utgör nationen Sverige. Alla vi har svenska pass och svensk rösträtt.

Dubbelt medborgarskap anser jag utgöra ett principiellt otyg bl.a. därigenom att det innebär en graderad rösträtt. I praktiken lär det finnas situationer där dessa dubbla medborgarskap inte kan förvägras. Det uppstâr, i mina ögon (!), ett slags splittring av den nationella lojaliteten. Jag delar synen att dessa dubblerare i-n-t-e hör till den svenska nationen riktigt lika mycket som alla vi andra.
Däremot har de givetvis exakt samma rättigheter och skyldigheter, bâde pâ det ena och det andra stället.

Sirius: " I praktiken lär det finnas situationer där dessa dubbla medborgarskap inte kan förvägras."

Det är därför som rekommendationen var att UNDVIKA dubbelt medborgarskap, dvs, om inga "oöverstigliga" hinder fanns, borde det gamla sägas upp innan ett nytt förvärvades.

De gamla kolonialmakterna Frankrike, England och Italien äccepterar ju dubbelt medborgarskap, eftersom de har vissa skyldigheter, men Sverige har inga sådana skyldigheter. Finnarna accepterar också dubbelt medborgarskap eftersom karelska finnar blev ryska medborgare. Men finnarna har en mycket strikt invandringspolitik. Sverige har inga sådana skäl och inte en strikt invandringspolitik.

De svenska medborgare med annat medborgarskap som grund har full rösträtt till vår LAGSTIFTANDE församling och är fullt valbara till densamma. Däremot respekteras inte deras senare tillkomna svenska medborgarskap i utlandet alltid utan där räknas deras ursprungliga som inte är uppsagt och de kan fängslas i sina ursprungliga hemländer utan att Sverige kan ge dem något verkligt skydd.

Sirius: "Det uppstâr, i mina ögon (!), ett slags splittring av den nationella lojaliteten. Jag delar synen att dessa dubblerare i-n-t-e hör till den svenska nationen riktigt lika mycket som alla vi andra."

Tack, då är vi helt eniga i det!

Jag anser att det är djupt ojämlikt och odemokratiskt att tillåta dubbelt medborgarskap i Sverige, förutom bedrägligt, när det inte är nödvändigt. Dessutom finns stor risk med detta i form av "femtekolonnare" - vilket de gamla kolonialmakterna får leva med pga deras förflutna utnyttjande av andras länders tillgångar som berikat dem - eller att ansvaret för Sverige inte behöver vara så stort i deras politiska agenda - går det dåligt för Sverige behöver de inte ta något ansvar för det utan kan flytta hem igen. Incitamentet för att smälta in i det svenska samhället är därmed kanske inte lika stort heller.

Sverige borde försöka rätta till misstaget med att det är fritt fram för dubbelt medborgarskap, på något sätt, t.ex. genom att göra det möjligt att utvisa de med dubbelt medborgarskap vid grova brott där det tidigare kunnat sägas upp - de risikerar ju inte att bli statslösa vilket är oacceptabelt i internationell rätt - och inte tillåta det i fortsättningen..