Raoul Wallenberg

Susanne Berger om Raoul Wallenberg

Kunskapsluckor om Sverker Åström and Raoul Wallenberg

Publicerad: 2012-05-31 12:05, Uppdaterad: 2012-10-14 07:10

Historical Researcher: Several Swedish commentators such as Peter Wolodarski in Dagens Nyheter and Per T. Ohlsson in Sydsvenskan, have recently pointed out that leading post-war Swedish diplomats like Sverker Åström barely acknowledge Raoul Wallenberg in their biographies. Few people know that Åström was actually on the scene in Moscow during the first crucial weeks after Raoul Wallenberg's disappearance in January 1945.

73 kommentarer
Bokmärk & dela artikelnTipsa om artikeln vie e-post
Facebook
Twitter
dela
skriv ut
Facebook
Twitter

Om författaren

I am a Historical Researcher. Served as independent expert to the Swedish-Russian Working Group that investigated the Raoul Wallenberg case in Russia from 1991-2001. Also have worked to support the campaign to win Dawit Isaak's freedom in Eritrea.

When Marcus Wallenberg learned in August 1945 that American authorities were threatening to confiscate Wallenberg assets frozen in the United States as part of an official investigation into Swedish business activities with Nazi Germany during World War II, he immediately began to assemble an emergency team of advisors. According to Wallenberg's biographer, Ulf Olsson, he issued instructions to "loan out leading figures from the Swedish Foreign Ministry (Grafström, Ståhle, Boheman, Åström) for one or two years", indicating the seriousness of the crisis.

The first three names on the list - Sven Grafström, Nils Ståhle and Erik Boheman- are no surprises. All were high ranking diplomats with long experience in foreign and economic affairs. The same was hardly true of Åström who at the time was not yet thirty years old. Barely two years earlier he had returned to Stockholm from an extended stint at the Swedish Legation in Russia, still only an "Attaché" and just being promoted to "Second Secretary". Åström had clearly taken to this assignment, to the point that upon his return he decided to give a public lecture on the structure and work of the Russian intelligence services. This had earned him the dubious distinction of attracting the attention of Swedish Security Police official Otto Danielsson, who not quite twenty years later would expose Air Force Colonel Stig Wennerström as a major Soviet agent.

In the five years since he had joined the Foreign Ministry, Åström had acquired no particular expertise regarding either international business or the United States. So - what had happened in this short period for Åström to be included on Marcus Wallenberg's short list of "leading" UD representatives?

There is general consensus that from the beginning of his career Åström's colleagues recognized him to be uncommonly gifted. Fluent in several languages, he was also a brilliant analyst, with an enormous capacity for work. The fact that he was a homosexual at a time when homosexuality was formally illegal in Sweden does not seem to have negatively impacted his career. He has explained that he early on informed his superiors who did not seem to care. Some political observers have expressed doubts about this version of events, but Åström has repeatedly confirmed the account.

Throughout 1944, Åström slowly began to make his mark. In June of that year it was he who met with German resistance leader Adam von Trott zu Solz on his last trip to Sweden. Von Trott came fresh from meetings with Gunnar Myrdal, as well as 'Time' magazine reporter (and OSS man) John Scott and Soviet Ambassador Alexandra Kollontai, in a last ditch effort to gain Allied and Swedish support for his group's opposition to Adolf Hitler.

But 1945 was truly Åström's year: In March he was asked to accompany Kollontai (who was ill and had fallen out of Stalin's favor) on her sudden return to Moscow. In April, Åström traveled with senior Swedish diplomat Erik von Post on a secret trip to Denmark to meet German Foreign Intelligence Chief Walter Schellenberg to discuss German troop transfers through Swedish territory as well as Schellenberg's wish to leave Nazi Germany. A month later, when Schellenberg found asylum in Trosa, at the house of Folke Bernadotte, Åström was chosen to assist him during his stay. Then in August came the call from Marcus Wallenberg for aid with his American problems. By 1946, Åström was dispatched to Washington on a two year tour at the Swedish Embassy. Upon his return, his career took off in earnest.

Curiously, Åström mentions none of these events in his autobiography. Yet, they not only provide a fascinating glimpse into the making of a superstar of Swedish diplomacy, but also raise many interesting questions.

No detailed account of Schellenberg's stay in Sweden exists anywhere in the historical record. Important issues have remained obscure, from Schellenberg's full role in several separate peace initiatives during the war(aimed to cease hostilities between Nazi Germany and the Western Allies) , his contacts with prominent banker Jacob Wallenberg and other Swedish representatives in this connection, the arduous negotiation process with Allied leaders in 1945 which led to Schellenberg's postwar trial in Germany, to the many unknown details about Bernadotte's assistance rendered to Schellenberg and his family.

So far, one of the main eye-witnesses to history has divulged no information on these topics. Åström claims he met Schellenberg only briefly, to help him shop for clothes, and that he barely exchanged any words with him. If true, this is too bad, because the two certainly had many mutual acquaintances, such as Adam von Trott, to name just one, whose arrest and execution Schellenberg oversaw.

Schellenberg was also familiar with a man whose disappearance made headlines in Sweden during the German Abwehr Chief's stay in Trosa - Raoul Wallenberg. Before Wallenberg embarked on his dangerous humanitarian mission to Budapest in July 1944, Jacob Wallenberg had asked Schellenberg to ensure personal protection for Raoul who was the son of his cousin and whom he knew well. There have been persistent rumors that Raoul Wallenberg may have had direct contact with Schellenberg at some point and that his arrest may have been linked to these contacts.

With his trip to Moscow in March 1945, Åström became the first Swedish diplomat from Stockholm on the scene after Raoul Wallenberg's disappearance from Hungary in January 1945. At the time, Wallenberg had already spent a month in Moscow's Lubyanka prison, unable to make contact with his own Embassy.

The period of March/April 1945 marked a crucial period in the Wallenberg case. Ever since January 1945, Raoul Wallenberg's official status - diplomat or not? - had been left uncertain. Already on March 8, Soviet controlled Kossuth radio in Hungary had declared Wallenberg dead, supposedly murdered by Gestapo agents. At the same time, his colleagues were under the protection of Soviet authorities in Romania, with a need to account for Swedish actions in Nazi occupied Hungary. It has never been revealed what they told Russia officials. Were they questioned about the valuables - gold and gold jewelry - that the Russians had discovered in Raoul Wallenberg's car at the time of his arrest in January 1945? If so, what did they say?

In the background loomed the rising Swedish-Soviet tensions in the Baltic countries. All this raised the spectre of Soviet blackmail, a point argued by former Swedish Foreign Ministry archivist Göran Rydeberg in his 2001 report on the Wallenberg case. "If there were Swedish fears of Soviet aggression," Rydeberg wrote," it would conceivably have led to a wish to distance the Swedish personnel from Wallenberg's activities."

In plain language this meant: Was Raoul Wallenberg left to take the blame for any real or perceived sins committed by him and/or the Swedish Legation, Hungary? These supposedly included the neglect of Soviet prisoners of war under the care of Legation officials, secret support of Britsh and American intelligence projects aimed at curtailing future Soviet influence in Hungary, mantaining economic relations with Nazi Germany, as well as providing Swedish protection papers to a number of German and Hungarian Nazi officials.

Numerous other questions remain unresolved: Why did the Swedish Ambassador in Moscow, Staffan Söderblom, claim that Raoul Wallenberg had secretly "snuck over" to the Russians, indicating unauthorized behavior, when it is quite clear that Wallenberg had explicitly asked Minister Danielsson for permission to establish formal contact with Soviet officials in Budapest? Did Danielsson perhaps misinform Söderblom? And why was this faulty impression of Raoul Wallenberg acting seemingly on his own accord not corrected later on but was instead allowed to persist for decades?(see also the article Wallenberg's brother Guy von Dardel wrote to discuss some of these issues in DN, November 7, 1997 http://www.raoul-wallenberg.eu/wp-content/uploads/2010/03/970807adjo_herr_w.pdf)

Åström had a front row seat to all these events including the curious fact that all members of the Swedish Legation, Budapest except Raoul Wallenberg were allowed to travel home to Stockholm via Moscow in April 1945. Did Sverker Åström and Staffan Söderblom discuss Raoul Wallenberg's disappearance during this time? In April 1945, Marcus Wallenberg wrote a letter on behalf of Raoul Wallenberg to Ambassador Kollontai, on the advice of Staffan Söderblom. Did Åström discuss the Raoul Wallenberg case with Marcus Wallenberg upon his return to Sweden? When I asked him about this he said he never discussed the matter with either Marcus or Jacob Wallenberg, although he said they both "definitely talked to other Swedish officials, such as the Foreign Minister".

The Raoul Wallenberg investigation is an odd blank spot in Åström's official biography, in spite of the fact that he was in charge of it for many years.

He personally handled many key witness interviews and for three decades played a central role in shaping the overall approach to the question. In January 1956/7 it was Åström who as head of the Swedish Foreign Ministry's Politicial Department put a stop to the secret discussions between a Soviet and a Finnish diplomat - Pavel Erzine and Åke Frey - on the issue of Raoul Wallenberg. In 1956 these talks had for the first time yielded unofficial confirmation that Wallenberg had been held in Soviet captivity. The full motives behind the talks remain obscure.

According to Pavel Sudoplatov, a top Soviet intelligence official in the 1940's and 1950's, the discussions' one major goal had been to establish contact with the Wallenberg family and to come to an understanding with Sweden about how to resolve the sensitive question of Raoul Wallenberg's disappearance.

A mere eighteen days after Åström pulled the plug on the talks, the Soviet leadership announced in the so-called Gromyko memorandum that Raoul Wallenberg had allegedly died of a heart attack in Moscow in July 1947. The statement's wording appeared intentionally vague, seemingly leaving open the possibility for further information to emerge. The bulk of documentation concerning the Erzine-Frey contacts was never made available to an official Swedish-Russian Working that investigated Raoul Wallenberg's fate from 1991-2001 and they remain firmly classified in Russian archives .

In his sixty-plus years of public service Sverker Åström has not made any public statements about the Raoul Wallenberg case which would allow insight into how he really viewed the issue, either personally or from the broader perspective of Swedish diplomacy. In recent years, Åström has provided a few small clues into his political thinking. He has become an almost iconic figure of social-democratic politics of the past half century, yet he considers himself, by his own admission, fundamentally a pragmatist. In an interview with Dagens Nyheter's Mats Wiklund in 2005, he stressed that he has never held firm political convictions. In short, he regards himself as a man of power, not of distinct ideology: "I was never a follower", he emphasized.

His many detractors have attacked his advocacy of "practical neutrality" as a model for post-war Sweden, which they charge made no value judgment between Western democracy and Soviet style totalitarianism. There are some indications that Åström has viewed the Raoul Wallenberg inquiry with similar detachment.

Much has been made of Åström's alleged ties to Soviet interests. Ever since 1963 he has lived under a cloud of suspicion of possibly having aided Soviet spy Stig Wennerström or worse. It is hard to imagine that a man of Åström's gifts would have subjected himself to such a one-sided proposition, but the full facts have never been disclosed. If his early career is an indication, he seems to have been much more comfortable as a power broker, someone coming to terms with all major players in a given arena. A closer examinations of his early years and the network of contacts and connections he built in those years could prove to be equally or even more fascinating if one wants to understand a man who rose to become the true "Doyen" of Swedish diplomacy.

Susanne Berger (4 artiklar)

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/45277

73 kommentarer I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Mycket tyder på att Åström ljuger när han påstår han berättat om sin homosexualitet i en tid då detta var förbjudet och skulle raserat dennes karriär.

Han påstår sig vara pragmatiker. Tror inte det kan uteslutas han var tillräckligt pragmatisk för att låta sig pressas från KGB och deras troliga hot om att avslöja dennes homosexualitet för de svenska myndigheterna om han inte samarbetade med dem och blev deras agent.

Tror det är mer sannolikt än osannolikt.

Permalänk | Anmäl #1 Ein Stein, 2012-05-31, 13:37

Jag tror mig aldrig ha läst ett värre och mera illasinnat pâhopp än detta här pâ Newsmill (!)

Wallenberg rekryterades av, kan man säga, amerikansk-judiska kretsar just för att försöka rädda livet pâ största möjliga antal mordhotade judar i Ungern, där, som bekant, just dâ Adolf Eichmann var verksam dâr i det helt motsatta syftet. För att dâ kunna ställa ut de svenska skyddspassen behövde han -och gavs- ställningen som svensk diplomat -vilket inte ens var ett "cover". Annars var ju RW, i all enkelhet, en ung man med lämplig bakgrund, sprâkkunnig, med viss erfarenhet frân landet, med vissa personkontakter i landet o.s.v. Utöver detta inte i nâgot avseende en UD-man, som just hans ganska jämnâriga landsman Âström.

Och sedan, när Röda Armén intog Budapest togs RW om hand där -vilket vederbörligen ocksâ inrapporterades av ryssarna till svenska UD -som i det läget gjorde: Absolut ingenting!
Tacka sprillans nya utrikesministern Undén för detta. Den bristen pâ intresse blev sedan (det vet vi nu!) RW:s dödsdom. Allt fullkomligt banalt! En sâ underordnad nisse som SÂ hade inte ett smack med nâgot kring denna svanska tystnad att skaffa. Sedan har SD skrivit en bok om sitt halvsekel i UD:s tjänst. Där fanns inte pâ nâgot sätt RW. Under de veckor som RW arbetade i Budapest var SÂ, för allt vi vet, i Kujbushev (dagens och även tsar-tidens Samara), lângt borta vid Volga-kröken. Vid den tiden var SÂ inte bekant med Östen Undén som hade lämnat UD lângt innan SÂ började där. Berger ägnar sig, enl. min mening, ât rent skitsnack.
Sâvitt vi vet dödades RW runt 1947. Undén var utrikesminister fram till en bit in pâ 60-talet och, för allt vi vet, ganska totalt ointresserad av RW-frâgan. Det blev alltsâ därefter! Ytterligare ett förlorat människoliv bland de mânga tiotals miljonerna andra.

Permalänk | Anmäl #2 Sirius, 2012-05-31, 13:58

Sirius -- I think you miss the main point of the article. I am simply highlighting some areas where Astroem's career and the Raoul Wallenberg case intersect. You are the one who is putting a spin on the interpretation of these points of contact that seems completely disconnected from any facts I present or questions I raise.

Permalänk | Anmäl #3 Susanne Berger, 2012-05-31, 14:09

Very interesting. Thank you, Susanne Berger!

Permalänk | Anmäl #4 Virginia Langley, 2012-05-31, 14:39

Susanne Berger har skrivit en intressant artikel.

Hade ingen aning om misstankarna mot Åström i samband med Wennergren.

Åström påstår att han informerat sina chefer om sin homosexualitet. Att på 1940-talet knalla upp till chefen och säga att man är homosexuell, låter inte särskilt troligt.

Det är inte osannolikt som Berger antyder att han uppgivit att cheferna informerats just för att undanröja misstankar om en sovjetisk hållhake på honom.

Svenska statens begränsade intresse för sitt eget sändebud till främmande makt är på det hela taget mycket mystisk och är jag djupt kritisk mot.

Se denne man RW, jag menar hans insatser i de svåraste av stunder och omständigheter är häpnadsväckande, ett otroligt mod samt en enastående förmåga.

Åström måste uttala sig i denna fråga på ett detaljerat sätt.

Permalänk | Anmäl #5 Doktor Eleph@nt, 2012-05-31, 14:55

#3: Det tror däremot inte jag!
Under den ytterst korta tid som RW ytterst pro forma var knuten till UD var SÂ en ung man pâ ett par en karriärens nedersta trappsteg.
Beslutet att acceptera att alls ge RW diplomatisk status togs under Günthers tid. Beslutet att agera som om hela karln till sist var fullkomligt okänd där togs, för allt vi vet, av efterträdaren Undén.
Att sedan Marcus W. möjligen sâg skäl att i temate av mera erfarna svenska diplomater ocksâ inkludera duvungen SÂ -som dock var nyligen hemkommen frân Sovjet-samhället kan rimligen inte SÂ lastas för. I och med att svenska UD inte alldeles otvetydigt markerade att RW verkligen tillhörde UD och att man krävda hans omedelbara repatriering var RW:s öde fort beseglat. I det läget, givet den sovjetiska redan dâ stora misstänksamheten, bevisade detta att RW var nâgot helt annat nämligen (t.ex.) amerikansk "agent" (vilket han ju, finansiellt o.s.v. ocksâ i nâgon mening verkligen var!) Där slog alltsâ râttfällan fort igen över RW som fick sitta kvar i fängelse under en nedkylningstid innan ocksâ han kom blev utsatt för sedvanlig -fast i hans fall alltsâ sovjetisk- Sonderbehandlung. Plus, som sig bör Nacht und Nebel. Det svenska felet var i mina ögon, instinktivt, av typen bristande one-minute-management. Undén var för allt vi vet sâ funtad att han inte kunde tro sovjeterna om nâgot illa.

Kring detta bör kanske ocksâ, i all enkelhet, erindras om den sammanbrottstid det här är frâga om -med miljoner och âter miljoner människor pâ driven varav âtskilliga, precis som RW, "försvunna". Den svenska baltutlämningen är ett strâlande exempel pâ med hur liten eftertanke (och kanske t.o.m. empati) det här gick att hantera ocksâ hundratals människoöden. Det blev lika fel där! Shit happens! Hela VK2 (liksom f.ö. ocksâ VK1) var ett stort elände.

Sverige, som under alla krigsâren, hade varit tvunget att inta en massa av nödtvâng och egenintresse dikterade pragmatiska positioner fortsatta att agera ganska coolt ocksâ mot slutet av kriget och under den första efterkrigstiden. Undén var folkrättsexpert och neutralitetsexegetiker. Kanske inte fullt praktisk! För RW:s del var det nog synd att spelaren Günther hade hunnit sluta. Men alltsâ:
SÂ var under hela den här tiden en ung man lângt, lângt ned i departementshierarkin. Att i det läget konfrontera chefen ställer sig ofta opraktiskt. Och varför skulle han f.ö. gjort detta? Att t.ex. MW lade sig ut för en familjemedlem var en helt annan grej plus att ju han (till skillnad frân SÂ!) var en verklig tungviktare -även inom UD.

Permalänk | Anmäl #6 Sirius, 2012-05-31, 15:02

Tyvärr misslyckades Sverige med allt som har att göra med Raoul Wallenberg - även minnesmonumentet i Stockholm.

Se britternas minnesmonument över honom, så skulle det sett ut:

http://en.wikipedia.org/wiki/File:Raoul_Wallenberg_memorial_London.jpg

Givetvis skulle det sett ut så här, men nej då man får skämmas som svensk.

Permalänk | Anmäl #7 Doktor Eleph@nt, 2012-05-31, 15:06

#7 Doktor Eleph@nt

Konstigt - jag är också svensk men jag skäms inte ett dugg. Vad tror du det kan bero på?

Permalänk | Anmäl #8 Observator, 2012-05-31, 16:04

"Första gången Sverker Åström tog politisk ställning tycks ha varit 1935, när han blev medlem av Sveriges nationella förbund (SNF) och stannade där ett par år framåt. Det var en nazist- influerad och starkt antisemitisk organisation; Åström påstår naturligtvis att han ingenting minns av de åren.

Han studerade också i Hitler-Tyskland under ett par perioder 1936 och 1937, där universiteten snabbt hade blivit nazifierade. Den antijudiska hetsen var intensiv i Tredje Riket, och Nürnberglagarna hade införts. Åström läste statskunskap och folkrätt. "Det låter kanske underligt", sade han till DN denna vår (22/3), "men jag har inget egentligt minne av nazistiska inslag".

Så kan en lögn låta. Fem år efter att Åström inledde sin diplomatiska karriär fick Raoul Wallenberg sitt historiska uppdrag av UD. Minns Åström den störste svensken under 1900-talet? Hans självbiografiska bok "Ögonblick. Från ett halvsekel i UD-tjänst" (1992) berättar minnen från 40-talet och framåt. Personförteckningen rymmer 164 politiker och diplomater. Ett namn saknas: Raoul Wallenberg.

Åström har alltså ingenting att säga om sin kollegas ideal eller öde. Sökandet efter Wallenberg blev det största enskilda ärendet inom UD. Inte ett ord om det i boken."
http://www.dn.se/ledare/kolumner/sverker-astrom-och-de-anstandiga

"1935 bytte man namn igen, denna gång till Sveriges Nationella Förbund. Från och med det året började förbundet på allvar också ta till sig antisemitismen, och medlemstalet låg på omkr 40 000."
http://swedish-wikipedia.wiki-site.com/s/v/e/Sveriges_nationella_f%C3%B6...

Permalänk | Anmäl #9 Virginia Langley, 2012-05-31, 16:27

Hela grejen har vuxit bortom alla proportioner.
Det var fiffigt av svenska UD att inrätta skyddspassen - i ett läge dâ tâgen mot Auschwitz gick fulla med till döden dömda människor, pâ obombade spâr och mot d:o gaskammare och krematorier. Likasâ var det pâpassligt av kretsarna i USA att finansiera det arbete pâ plats till vilket sedan RW rekryterades som verkställande ombud pâ plats.

Att sedan han i sin tur bragtes om livet i ett av Stalins fängelser är i grunden en helt annan grej. Kring detta finns det anledning att förmoda att den svenska utrikesledningens passivitet sannolikt bidrog.

Mera i stort kan RW:s insats i mina ögon likställas med den som under Folke Bernadottes ledning genomfördes med de vita bussarna. Tvivelsutan bra insatser, den ena likaväl som den andra. Väl förberedda och i sak inte farligae än ung. vilken som helst annan i ett bekrigat land. Sedan blev ocksâ Bernadotte mördad, fast i Tel Aviv. Det finns inte lika mânga stayer och minnesmärken resta över honom - i likhet med de till sist ganska mânga som ocksâ gjorde förtjänstfulla insatser. Men just RW har alltsâ gâtt och -med tiden- blivit ett monument alldeles personligen. Just hans bana visade sig - vartefter som âren har gâtt- innehâlla a-l-l-a ingredienserna till en bra story. Plus att det visade sig finnas stort intresse, av diverse lurviga skäl, att förmedla just denna.

Permalänk | Anmäl #10 Sirius, 2012-05-31, 16:28

#9 Virginia Langley
När jag var lika ung som Sverker Åström var 1935, så trodde jag på ett land utan folk för ett folk utan land. Det kunde man ju läsa i tidningen. Och Erlander lögade ju sig i döda havet. Men man kan ju bli klokare med åren! Eller hur?!

Permalänk | Anmäl #11 Observator, 2012-05-31, 16:49

Susanne, varför skriver du texten på halvknackig engelska? Newsmill har ju en svenskspråkig läsarkrets din översättning gör den inte direkt lättare att följa.

Permalänk | Anmäl #12 Erik S, 2012-05-31, 16:52

#12 Erik S.
Håller med dig om den halvknackiga engelskan. Jag tror att Susanne Berger är bättre på tyska än på engelska eller svenska.

Permalänk | Anmäl #13 Observator, 2012-05-31, 17:06

Observator, alla dina kommentarer är ju halvknackiga när det gäller innehållet, så ligg lågt.

Det glädjer mig att du förefaller vara gammal. Finns hopp om en bättre framtid (utan dig).

Permalänk | Anmäl #14 Doktor Eleph@nt, 2012-05-31, 17:16

#12, #13
Susanne Berger's engelska är inte mer "halvknackig" än den engelska som talas av eliten i t.ex Indien eller Pakistan. Även "halvknackig" engelska är begriplig engelska. Miljoner människor i Amerika, och över hela världen kommunicerar alldeles utmärkt på "halvknackig" engelska. Era anmärkningar är inget annat än billigt snobberi, med kunskaper ni antagligen inte själva besitter, och ett klent försök att tysta Susanne Berger.

Intresset för Raoul Wallenberg är större utanför Sverige, så Susanne Berger gör helt rätt i att skriva för en större läsekrets på... engelska.

The Wallenberg Curse
By JOSHUA PRAGER
http://online.wsj.com/article/SB123207264405288683.html

Permalänk | Anmäl #15 Virginia Langley, 2012-05-31, 17:35

#14 Eleph@nt

Du har helt rätt i att det finns hopp om en bättre framtid. Även du kommer att bli äldre och förhoppningsvis ådra dig lite levnadsvisdom.

Du har kanske i din ungdomliga yra redan glömt bort det – men jag ställde en fråga till dig i min kommentar #8. Har du kommit på något svar? Eller måste du fråga någon?

Permalänk | Anmäl #16 Observator, 2012-05-31, 17:35

#15 Man hittar en längre version av den artikeln här http://joshuaprager.com/wsj/ . Tydligen blev den nedkortad på WSJ. I övrigt håller jag med dig.

Permalänk | Anmäl #17 Melanie Wendelin, 2012-05-31, 17:46

#15 Virginia Langley
Jag tror du står vid fel boarding gate. Jag har erfarenhet av den engelska som talas i Fjärran Östern av bl. a. indier och pakistanier och jag håller med dig om karaktäristiken. Jag förstår emellertid inte vad det har med min kommentar att göra. Susanne Bergers engelska lämnar en del övrigt att önska – speciellt om hon inte är pakistanier eller indier. Faktum är att de flesta indier och pakistanier jag träffat nog skulle ha samma kommentar som jag om Susanne Bergers engelska. Jag tror inte att Virginia Langley någonsin träffat någon ur den indiska eller pakistanska eliten.

Permalänk | Anmäl #18 Observator, 2012-05-31, 18:04

Excellent article. Thanks a lot. Maybe it is the time to start looking further and deeper into, if possible, the actions and reactions of Swedish officials and diplomats and not only the Russian ones. Moreover, the reasons behind influencing their actions or inactions. In addition, if Sweden could get assistance of intelligence from other countries in these tasks, it may lead us further. Susanne Berger may have done a very good job as Pathfinder.

Besides, let us not try to move the focus away from the essence of the article by focusing on unimportant details.

Permalänk | Anmäl #19 Cuben, 2012-05-31, 18:45

#13, #15
Jag är varken någon språksnobb eller försöker tysta någon men tycker att man skall använda det språk som fungerar bäst i sammanhanget. Eftersom författaren publicerade en artikel på svenska på Newsmill i samma ämne 2/5 undrade jag bara varför hon skrev på engelska denna gången.

Permalänk | Anmäl #20 Erik S, 2012-05-31, 21:13

Bergers artikel med dess upprepade misstänkliggöranden av Âström gör ett mycket dâligt och ovederhäftigt intryck. Smear är den engelska benämningen pâ genren -och avsikten.

Det fanns till sist en hel del "homosexuella" pâ den tiden UD, inkl. Âströms chef Assarsson under de första âren i Kujbyshev till SÂ:s föregângare som kabinettsekreterare Dag Hammarskjöld. So what? Marcus Wallenbergs nära-panik dâ Bosch-affären avslöjades har heller ingenting alls med Raoul W. att skaffa.
Att sedan SÂ hörde till övre kvartilen av UD:s duktiga kan knappast helelr ligga honom till last lika litet som att han givetvis, i stort som smâtt dâ hade att agera i enlighet med den tidens olika svenska stândpunkter. Om här t.ex. RW nästan inte fanns, allra minst sedan den ännu större optimisten Söderblom hade uttalat sig, hade det ju varit nästan konstigt om SÂ skulle ha fronderat.
Dessutom tillkom hela tiden nya Sovjet-incidenter t.ex; nedskjutningen av DC-3:an och Catalinan. Det försvann folk hela tiden. Mycket att hâlla reda pâ! Hela greppet att göra väsen av att ocksâ RW utsattes för Sonderbehandlung och NN är i mina ögon anakronistsikt. Detsamma drabbade mânga miljoner, inte minst under efterkrigstidens Stalin-terror. RW var en fullkomligt underordnad figur som râkade försvinna helt snöpligt och, men detta har klarlagts först ganska mycket senare, rätt mycket i onödan. Skall det nu alls misstänkliggöras finner jag det mera befogat att i sâ fall rikta ljuset mot Undén, den som lade möda pâ att dra ett streck över hela Günthers gärning och: Som hyste mycket stor respekt för den tidens Sovjetunion. Undén kunde enligt samstämmiga uppgifter inte alls ta till sig ens möjligheten
att SU inte skulle tala sanning -vilket vi idag vet att SU faktiskt inte gjorde. Mycket fult pâhopp frân Bergers sida. Man undrar varför!

Permalänk | Anmäl #21 Sirius, 2012-05-31, 21:20

Visst kan Sverker Åström, som statlig tjänsteman och hans kontakt-nät, vara av intresse, på de grunder Berger anger. Och kan Olof Palme beskyllas av säpo, (O.Frånstedt) för att "sitta i ett sovjetiskt nät", lär väl inte Åström, komma undan och som bekant, Pierre Schori. Rena ryska residentaturan i Rosenbad, fast någon j. ord-ning måste det vara. Men systematiskt verkar det, att socialdemo-krater drabbas, av dessa misstankar.

Johan Matz, skriver i DN (21.5), att en sovjetisk diplomat (SB.) i Stockholm, den 17.7.1947 skrev en analys kring Wallenbergärendet och begärde svar från det ryska ministeriet. Men den 17.7 hade säkerhetsminister, Abakumov, besvarat en förfrågan direkt till utrik-esmin. Molotov, men innehållet är okänt. Påskyndade förfrågan Wallenbergs öde, undrar Matz, men det dröjde till april 1955, då Tage Erlander, får en rysk officiell bekräftelse att Wallenberg avlidit just den, 17.7.1947.

Berger, uppger att hemliga diskussioner mellan en sovjetisk och en finsk diplomat, fördes i början av år 1956, samma tidpunkt som Sverker Åström blev chef för UD:s politiska avd. Som, om även denna aktivitet, i kulisserna, (som skulle ha stoppats av Åström), påskyndade ett sovjetiskt besked, som kom bara ca 14 dagar senare, från Gromyko.

Men Sverige hade redan fått besked i november 1946, att Wallen-berg ej fanns i ryskt förvar. Matz som var sekreterare i RW-utred-ningen, 2003, nämner inte den rysk/finska kontakten.

Apropå Finland, var landet, t.om augusti/september 1944, i samma axelallians med Tyskland, som Ungern, och hade förstås en lega-tion i Budapest. Mycket lite har ordats om detta, något om att RW alt. SRK, nyttjade deras lokaler för någon sjukhusverksamhet. Finska UD bör ha information om situationen i Budapest, den aktuella tiden.

Den finske statsministern 1943-44, Edvin Linkomies, ansåg att amiral Horthy, " personifierade allt som var andligt värdefullt i Eur-opa" , och Aarne Wuorimaa, finsk ambassadör, i Ungern, 1940-44, borde haft kännedom om Wallenberg. Men Inte ens i gemensamma studier över de finsk-ungerska förbindelserna, nämns ett ord, om Wallenberg, men allmänt om " skyddspassen" på hösten 1944. Så både Åström och finska UD, bör isåfall kallas till båset. Men då spricker kanske både Matz och Bergers upplägg... Finland har ju haft en liknande Ryssland, tradition av att tiga och förneka, händelser under kriget, avrättningar, utlämningar.

Permalänk | Anmäl #22 Patrik Matsson, 2012-06-01, 01:42

Det fascinerande är att fortfarande man inte begärt att få ut alla dokumemt om Wallenberg från USA. Det fastställdes på 80talet att han samarbetade nära bl.a. OSS. Då, under det kalla kriget, beskrevs det som något suspekt. Idag borde detta kunna diskuteras friare.

Amerikanska myndigheter hade, och har, stenkoll på vad som hänt deras agenter. Vad finns i usa:s arkiv om wallenberg i sovjey?

Wallenberg skulle för övrigt varit korkad om han inte samarbetat med usa eller britterna. Att detta än ses som en kontroversiell fråga som inte kan debatteras är absurt.

Permalänk | Anmäl #23 Torbjörn Jerlerup, 2012-06-01, 05:36

#22: Mot slutet var det en tid dâ miljoner människor hade kommit bort och andra var pâ driven. I efterhand kan vi anta att den ytterst slappa och likgiltiga svenska reaktionen dâ SU anmälde att RW fanns hos dem beseglade hand öde. Det var dâ, slagartat, som de ansâg sig ha fâtt bekräftat att han nog kanske verkligen var en skummis. Sedan tilldrog sig ärendet alltmer uppmärksamhet och här fanns det i ett läge utspel som (ev!) skulle kunna tolkas som sonderingar kring en köpslagan -som dock den svenska sidan inte heller just brydde sig om - i den mân den alls begrep den ev. bakgrunden. Detta i en tid dâ det sovjetiska mord-maskineriet gick med full kraft. I det läget försvann ocksâ RW.
#23: Det där, mest pâ bollsinne, tror jag inte ett dugg pâ. Att sedan unge RW, med sina kontakter och sitt jobb pâ Mellansvanska fanns pâ en OSS-lista som en kontakt o.s.v. framstâr som fullt rimligt. Att han däremot, med sin bakgrund och givet Marcus och Jakobs intensiva arbete i svensk tjänst skulle ha gâtt främmande makt tillhanda mera systematiskt hâller jag för helt uteslutet. Det är alldeles säkert med de amerikanska arkiven som med de som fanns hos östryska Stasi (och kanske ocksâ t.ex. svenska T-byrâns), där finns nog litet av varje varav en hel del fullkomligt irrelevant. I den mân OSS hade viss kontakt med RW bör detta ha varit under hans tid i Mellansvenska.

"Smear" bygger pâ absurditeteter. Bergers artiklar i ämnet är helt föredömliga âskâdningsexempel. Smoke and mirrors!

Permalänk | Anmäl #24 Sirius, 2012-06-01, 08:05

Ännu mera i stort är sedan historielösheten beklämmande.
Mânga här verkar inte kunna föreställa hur lika 1930-talet var vâr egen tid. Det är bara aktörerna som har skiftat.

Idag utnjuter USA ett allmänförtroende likartat med 30-talets tyska.
Att -idag- USA t.ex. âr ut och âr in torterar "fiender" pâ Guantanamo väcker inga som helt mera omfattande protester. Sâdant läder skall sâdan smörja ha, i ett förlodat gott syfte. Den svenska Tysklandsbilden pâ 30-talet hade ung. samma "förstâende" stuk.

SNU var, i grova smällar, den tidens MUF och lika litet/mycket "nazistiskt" som t.ex. dagens (sd) Dock räckte sedan detta för att moderpartiet skulle klippa banden. Det kanske dagans (m) ocksâ skulle göra om MUF hade valt Âkesson till ordf. Och den tidens nazister var ung. som dagens vit makt/svenskarnas parti-grupperingen. Fullkomligt marginell!

Ung. sâ här förhâller det sig med allt skit som anförs runt SÂ.
Idel utfulningar och misstänkliggöranden.

Raoul Wallenberg var vare sig "amerikansk agent" eller en "kollega" till Sverker Âström. RW hade rekryterats pâ personliga meriter som ett led i den räddningsplan som en amerikansk NGO hade tagit initiativet till. Det projektet lyckades nästan över förväntan. Därefter (helt annan grej!) kom RW beklagligtvis bort, i stället för att som greve Bernadotte kunna âtervända sin sin väntande grevinna. Nâgra âr därefter var bâda mördade. Shit happens! Otack är världens lön! Plus att tillvarons allmänna komik sedan har medfört att unge Wallenberg har gâtt och blivet ett nästan globalt househuld name medan nästan alla de andra har hunnit att vederbörligen och omsorgsfullt glömmas bort.

Alltsâ: Varför hylla RW -men inte Günther?
Varför attackera Âström -men inte Undén?

Ändâ brukar det sägas att som de stora spelar fâr de smâ sedan dansa.

Permalänk | Anmäl #25 Sirius, 2012-06-01, 15:20

Finns nog en hel del att ta reda på även om Raoul Wallenberg, vilket uppdrag hade han och vilka agerade han åt? Att han fastnade med bilen full med guld var nytt...Finns mycket att gräva i..

Permalänk | Anmäl #26 Fredrik Meyer, 2012-06-01, 20:54

Nej Sirius, SNF, SNUf, var inte att leka med, enligt sin matrikel:

Där fanns visserligen Sverker Åström, Olof Rydbeck, senare SVT-chef, FN-ambassadör, Allan Hernelius, riksdagsman, högerpartiet, chefred. Svenska dagbladet, Erik Anners, högerriksdagsman, Nils Ahnlund professor, (N.Schachars farfar), Uno Willers, sen. UD-arki-varie,(Undén-man), riksbibliotekarie, Nils Edén, (fd statsminister), Lennart Hagman, = (Olof Palmes ungdomsvän, NU-nazist, IB-man), Gunnar Jarring, sen. UD, amb. i Sovjetunionen1958-64, , Stig Jäger-skiöld, (Mannerheimare) Alf Meyerhöffer, major, nazist,sen. reg.chef, Östersund, kgl. adjutant, H.Nilsson-Ehle, rasbiolog, Nils Rosenblad, tyskvän, general ÖN, Dagspost-affären, avsatt 1946, Rütger Essén. SNU var tidiga med att ordna uniformerade kampgrupper, 1933, hade politiska "vildar" i riksdagen 1934-40 ca. Utg. Nationell tidning.

Samt även Per Engdahl, som bröt ur fascistpartiet, Svensk Oppo-sition, Einar Åberg, Norrviken och sist men, inte minst senare dömda två terrorister, avd. " grova smällar" , 5 döda varav två barn, jour-nalister, GH och VL, höger/ resp. (s)-press, från attentatet mot Norr-skensflamman mars 1940.

En som hördes i den rättegången, Gösta V. Lundqvist, / Finlands-kommittén, Boden hade kännedom om attentatet, men teg, men blev först räddad till protyske, prof. Sven Tunbergs (SIS-UD), Statens informationsstyrelse, 1940, de " grå lapparna" /presscensur, senare chef (foto-graf) för Svenska Turistföreningen (STF), och umgicks med Dag Hammarskiöld, på fjällvandringar, som Åström. Några var agenter för den beryktade svenska C-byrån, spionageorg. -1946.ca. Men problemet var ju att de tillhörde i mycket den svenska eliten, som synes. Och eliten - e´liten. Och UD, en riktig härd.

Permalänk | Anmäl #27 Patrik Matsson, 2012-06-01, 21:23

#27: Din namnlista visar raka motsatsen!
Som jag skrev var SNU det dâv. (ytterst respektabla) Högerpartiets "ungdomsförbund" Sedan utvecklade sig SNU i en brunpräglad riktning som (h) inte kunde acceptera. Huruvisa, i det läget en del SNU-medlemmar kvarstod ännu en tid, eller sâ länge SNU fanns kvar o.s.v. har här, enl. min mening, väldigt liten betydelse. SNU var aldrig "nazistiskt". Sedan är det ju sâ att politiskt intresserade människor ibland övergâr frân ett parti till ett annat. Kring sâdant kan rimligen inte deras nya hemvist "smitta av sig" pâ den gamla.
En herre som Rütger Essén fär väl sägas ha varit, eller i vart fall ha utvecklat sig, till en "nazist".

Detta med "tysk-vän" skall sedan inte uppfattas som nâgot täcknamn för "nazist". Den tidens mânga och uttalade tyskvänner motsvarar ung. dagens mânga USA-vänner. Personer som Sven Hedin eller Fredrik Böök, var det första men inte i nâgot avseende det senare.

Allsâ: Att en ung man under 30-talet var medlem i SNU var inte konstigare än att hans sonson idag mycket väl kan vara muf:are.

Permalänk | Anmäl #28 Sirius, 2012-06-02, 17:06

Överhuvudtaget är ingenting a-l-l-s särskilt konstigt eller ens anmärkningsvärt frân att ung man är med i ett ungdomsförbund till att han studerar en tid i ett land nere pâ kontinenten till att han sedan antas till tjänstgöring inom UD. Och här är det fullkomligt normalt att tider "ute" varvas med sâdana "hemma". Kring detta blev det sedan sâ att SÂ tjänster alltmer behövdes pâ hemmaplan -där han givetvis inte satt särskilt sysslolös eller undersysselsatt. Att han kring allt detta i en tillbakablickande bok sedan inte tar upp varje ärende som han ev. fortf. kan pâminna sig ha passerat hans skrivbord eller som han kanske har hört omtalas, är inte heller särskilt konstigt. Det är bl.a. sâdant som skiljer de tillbakablickande och sammanfattande memoarerna frân t.ex. samtida dagboksuppteckningar. Av just det skälet är de senare ofta mycket mera tillförlitliga som källor. Kring det som inte tas upp i en memoarbok finns det alltsâ tvâ helt oberoende mekanismer nämligen a) begränsning/sovring och b) glömska.

Jag kan inte inse att SÂ alls b-o-r-d-e ha skrivit om just Raoul Wallenberg. Att han dessutom inte gjorde detta antyder bara att han antingen delar den grundsynen eller att han kanske inte ansâg sig ha just nâgot att berätta.

Permalänk | Anmäl #29 Sirius, 2012-06-02, 18:27

Sirius, nu är du undfallande och ej seriös: Att SNUf / SNF kunde samla så många namn, som senare blev berykttade, som hela gänget som utförde attentatet mot Norrskensflamman, 1940:

Journalisterna Hedenström, Lindgren/Luleå , och flera reservoffic-erare, Stockholm/ Östermalm, säger väl allt. Samt Per Engdahl, Ingvar Kamprads husgud, i utbrytningen Svensk opposition, gen-eralen Nils Rosenblad, som beskylldes ha hjälpt tyske spionen Rudolf Fleck,(1940), finansierat SNU:s Dagsposten,med tyska pengar, Lennart Hagman ( senare riksdagskand. för centern, som P-O Sundman) förhördes om ett planerat attentat mot SKP (komm-unisterna) i Skövde, bomb i källaren, som aldrig utlöstes) 1941, (kårledare i SSS/ NU, dock friad, senare ordf. i Reservofficersför-bundet) och var stoppad i karriären av Tage Erlander, som var i princip, säkerhetsminister. Einar Åberg i Norrviken, redan då ökänd antisemit, med judiska namnlistor. Sven Tunberg i SIS, kanske flera dessa hade gått tillhanda vid en tysk ockupation.

Flera personer med potential, för mer än pojkstreck, och även bes-kyddade av dåtida samhälle, (Mer än Raoul Wallenberg? ) som kände vart vindarna blåste. Men det fanns ju ingen socialdemok-ratisk hegemoni vid denna tid, Sverige hade haft demokrati bara sedan 1921, och utbildning, resor var mest för överklassen, som Raoul Wallenberg, som säja vad man vill - aldrig var SNU-are.

Däremot har jag svårt att se Sverker Åström i denna aktivistiska församling. Det fanns ju även högerns förening, Heimdal i Uppsala, Bollhusmötet 1939, i denna akademiska, aktivistiska miljö, som bl.a. Ola Larsmo skrivit om.

Permalänk | Anmäl #30 Patrik Matsson, 2012-06-02, 20:55

#30: Inse att SNU -som sâdant- var ett helt vanligt ungdomsförbund pâ högerkanten liksom t.ex. Verdandi eller Laboremus var detsamma pâ vänsterkanten. Sedan gled SNU över till allmer brunfärgade positioner som ledde till att (h) klippte de tidigare banden.

Att det sedan i alla föreningar och sammanslutningar finns olämpliga medlemmar ligger i sakens natur, pedofiler, skattefuskare och diverse pâ annat sätt kriminella.

Sedan skriver du om "klass" i mina ögon ytligt och o-initerat.
Pâ den tiden det fanns fideikommiss brukade man säga att äldste sonen (som skulle komma att fâ allt) vanligen var stock-konservativ medan de övriga var radikala.

Betr. Raoul Wallenberg kom han ur borgarklassen där en del var rentav "rika" medan andra var tjänstemän/löntagare. RW kom ur den kretsen, hade blivit tidigt faderlös och hade under sin uppväxt präglats av sin tämligen vidsynte och frisinnade farfar. Han var inte pâ nâgot sätt nâgon "arvtagare" eller en pâläggsklav där han gick som helt vanlig tjänsteman pâ Mellansvenska.

Buster von Platen som var flyktigt bekant med RW har skrivit att han vid ett tillfälle träffade denne pâ stan och att RW dâ hade sagt att nu var det bestämt att han skulle âka ett par veckor till Budapest igen. Det var frân den resan han aldrig kom tillbaka. Jobb som jobb! Ingenting särskilt! Det gäller betr. RW likaväl som SÂ (coh alla andra!) att inte tappa proportionerna. Mânga gânger är "sanningen" ganska banal och den är nästan alltid sammansatt av kvalitativt olika bestândsdelar.

Det är närmast det perspektivet jag har försökt lyfta fram i mina successiva kommentarer.

Det finns andra som har gjort samma typ av insatser som RW gjorde i Budapest och som idag är nästan fullkomligt bortglömda.

Den som blev desto mera global-känd med torg och statyer pâ de fem kontinenterna är Raoul Wallenberg. Sâ kan det gâ!

Permalänk | Anmäl #31 Sirius, 2012-06-02, 21:22

Att Åström, ej skrev om Raoul Wallenberg, är beklagligt, men har UD:s samtida mer kände diplomat Gunnar Hägglöf skrivit om RW ? Han arbetade med RW-fallet senare. Iver Olsen WRB/ OSS den som värvade Raoul, rapporterade om Budapest-missionen, om hur fram-gångsrik den varit, till sin USA-huvudman, men nämnde ej att RW var försvunnen, gripen, 1945. Han förnekade så sent som 1955, OSS-samröre, det framkom först 1990/CIA.

Iver Olsen gav RW tillgång till ca 5 miljoner kr i dagens penning-värde, på ett bankkonto, samt även tillgång till Joints (judisk organis-ation) ca 300 miljoner kr, på ett bankkonto i Schweiz. Stora summor.

RW, hade många kontakter, bl.a kände han greve Carl C:son Bon-de, som blev chef för Sveriges militära und.rättelsetj. 1943, ( bl.a. den som tog emot finska Stella Polaris-gruppen, 1944). Fadern ,greve Carl (f.72.) var gift (1920) med en syster, Ebba (f.96) till Marcus Wallenberg d.ä. RW var även genom sin akademiska utbildning i USA, amerikansk reservofficer, vilket Iver Olsen förstås noterade.

Både historikerna John Lukacs, samt Gitta Sereny, menar att den tyska öppningen i Budapest, för Wallenberg, var främst ett led i att
ha en kanal till väst, för ev. separatfredsförhandlingar, och så split, bland de allierade.

Tydligen var det viktigt för ryssarna att ej beslås med vittnen till sitt
omhändertagande av RW, 1945, för att kunna neka fakta. Därför försvann även chauffören Langfelder, 1947. RW hamnade säkert
mellan stolarna, han var mer anställd av USA, och de bör ju haft
goda kontakter med ryssarna 1945, bättre än svenska UD. Att Åström var UD:s representant i flyget som förde hem Alexandra Kollontaj, (18 mars 1945) har inte varit allmänt känt, men att gå så långt som att beskylla Åström för oegentligheter, kring både Wallen-berg och Wennerström, är väl, magstarkt.

De många "officiella" noteringarna om att RW besökte Sverige, på hösten 1944, från Marcus Wallenberg, m.fl. är för många för att ignoreras. Men som sagt, inte ens Iver Olsen skrev i U.S-sekretess-rapporter om RW:s gripande.

Permalänk | Anmäl #32 Patrik Matsson, 2012-06-02, 21:45

Nej du Sirius, din SNU-strategi, påminner om försvaret för polis-kåren, när den kritiseras: "- Det finns alltid rötägg. - " Visst, 100 rötägg i samma korg, ba´. " Något obsolet.

Det var främst SvD-bladsredaktören, Ivar Andersson, och professor Nils Ahnlund, (Svensk lösen) som påverkade Nationella förbundet att lämna högern, 1933/34. Någon sa, att det mest var SNF, som sparkade ut högerpartiet/ AVF, och behöll de fyra riksdagsman-daten. Ivar Andersson höll länge och väl (-1944) på med värvningen till finlandsfrivilliga vid Svirfronten/Sveaborg.

Permalänk | Anmäl #33 Patrik Matsson, 2012-06-02, 22:24

Möjligtvis var inte heller USA, intresserad av att Raoul Wallenberg kom loss, 1945, därför att han kunde vittna, kanske mer än andra om de ev. separatfredskontakter som USA/Väst beskylldes av ryss-arna för. Frågor som skulle kunna komma upp i Nürnbergrätte-gången 1946, och som var obekväma för USA, som är den tunga aktören. Han kunde därför inte heller friges.

Den sovjetiske (KGB)diplomaten J. Sinitsyn i Finland, någon period i Sverige år 1944, uppgav att utrikes.und.tjänsten försökt att " rädda Wallenberg från kontraspionaget/Smertj, och värva honom. Sinitsyn hade även goda kontakter med sen. finske presidenten Kekkonen, när han efter kriget, blev ambassadör i Helsingfors. Som sagt det finska kortet har kanske, inte spelats ut i tillräcklig grad, vad gäller Wallenbergärendet.

Men att RW satt på farlig personlig information om Sverker Åström, verkar inte troligt, och Marcus Wallenbergs förslag att Åström skulle ingå i en kommission som skyddade Wallenbergs affärsintressen i USA ? Vilken roll skulle då Åström inneha och varför ? Det måste Berger reda ut .Den kanske mest erfarne krigshandelsdiplomaten, västerut, var nog Hägglöf.

Permalänk | Anmäl #34 Patrik Matsson, 2012-06-02, 23:50

Mycket intressant artikel med väl befogade frågor!

Det som väcker förundran när man läser kommentarerna, är hur många som bortser från det artikeln fokuserar på och går i olika försvarställningar.

Sirius, som kostar på sig ett intensivt kommenterande, går till massivt försvar av SÅ och försöker dessutom flytta fokus till andra personer. Man undrar varför?

Att SÅ som verkat så länge i UD-tjänst, att han till och med skriver en bok om det, bortser från RW-fallet är minst sagt märkligt!

Att ställa frågor är inte att smutskasta en person, Sirius!

Permalänk | Anmäl #35 Mats, 2012-06-03, 06:12

#35: Bergers artikel är till hela sin karaktär ett karaktärsmord pâ SÂ.
Den är i sak totalt och fullkomligt substanslös utöver denna avsikt.
Att i det läget pâtala ofoget är nästan en hederssak.
Att dessutom försöka (!) tillföra sammanhang kan knappast anses vara att flytta fokus till andra personer.
Den som skriver en bok har ju frihet att ta upp, eller inte, precis det han eller hon finner för gott. Det är ju ingalunda sâ att SÂ har varit inkallad till nâgon kommission och under ed âlagts att berätta allt han ev. nâgonsin har vetat om just RW!

Det finns f.ö. ingenting alls (!) som ens antyder att SÂ skulle ha nâgon förstahandskunskpa av vikt och värde kring RW och det är svârt att se varför han i en bok om sina egna (!) âr i UD:s tjänst (ganska mânga!) skulle ge sig till att âterge vad alla andra tror sig veta kring just RW.

Redan antydningarna om att det nog (minsann!) skulle ligga annorlunda till är i sig utfulande.

RW-fallet har stötts och blötts och utretts i nu mer än ett halvsekel.
nligt min enkla mening är det med honom ung. som med merparten av Hitlers och Stalins alla andra civil-offer: De försvann.
Trist! Beklämmande! Och: "Enkelt"! Avrättade, kanske som betr. nazi-offren nedmejade av nâgon Einsatzgruppe eller som betr. de sovjetiska avlivade i nâgot fängelse. Vi tror oss, pâ mer eller mindre goda grunder, kunna förmoda att det var just sâ RW:s liv slutade.

Permalänk | Anmäl #36 Sirius, 2012-06-03, 08:25

#34: Enligt min enkla mening finns det inget RW-ärende.
Dryga 20-talet âr tidigare hade t.ex. konsul Ekstrand skickats till Volga-kröken av ett den tidens NGO (Nansen-hjälpen) för att mass-rädda liv.
Sedan for han hem igen fôr att fortsätta i sin konsulära karriâr pâ andra hâll. Ingen nu levande bryr sig ett skvatt om detta idag -och har knappast gjort under alla de âr som därefter har gâtt.

RW for till Budapest via Tyskland. Väl pâ plats satta han sâ igâng att motarbeta de tyska planerna med all kraft. När Röda Armén sedan intog Budapest och tyskarna hade dragit sig tillbaka var RW:s arbete slutfört. (Det hade, i det läget, varit anmärkningsvärt om han hade bett tyskarna om lift tillbaka till Tyskland f.v.b. till hemlandet. Det gjorde han nog inte heller. I stället stannade han, varefter ryssarna (ordning och reda!) gjorde sig mödan att till svenska UD omtala att RW fanns hos dem. Det var därefter nâgot sedan gick snett -och ganska fort. I det läget bytte sovjet-sidan fot, förklarade deras inledande anmälan vara grundad pâ ett missförstând och sade sig därefter inte veta ett smack om nâgon RW. Nada! Enkelt! Nâgra âr senare ändrade de sig igen för att nu sâga att oops! han fanns verkligen hos oss men han avled i fängelse. De kunde t.o.m. uppvisa en dödsattest. Ordning och reda!
Det fanns alltsâ miljoner som försvann i liknande former.
Och efter kriget hade lilla Sverige länge tusentals personer som pâ olika sätt hade "försvunnit" utomlands. Numera har alla dessa givetvis dödförklarats.

Raoul Wallenberg och (t.ex.) Erik Einar Ekstrand m.fl: Samma grej!
Humanitärt arbete i det ytterst behjärtansvärda syftet att försöka rädda människoliv. Mer sâdant! Även organisationer som Frälsningsarmén utför bra arbeta - i det tysta.

Om nu "sanningen" ev. skall fram!
(Fast ibland kan man undra!)

Permalänk | Anmäl #37 Sirius, 2012-06-03, 11:45

Tack till Nils Jansson för detaljrika inlägg om sedermera ledande svenskars politiska böjelser under Nazitysklands uppmarchperiod på 1930-talet. I vad mån dessa var äkta, av opportunistisk art eller uttryck för samtidens stämningar, som Sirius verkar hävda, är egalt. Det som återstår efter kriget är en icke-försumbar andel av Sveriges elit med en gemensam historia, som de vill tala tyst om. Man anar i Nils Janssons inlägg grunden till en (tyst?) överenskommelse om ömsesidig tystnad - En svensk tiger, Del 2. Sirius viftar bort något sådant, då enligt hans förmenande där inget fanns att skämmas över, eftersom medlöperi med Nazityskland var något alldeles naturligt i förkrigstidens Sverige. Vad Sirius verkar bortse ifrån är efterkrigstidens anda, som var allt annat än överslätande. Det fanns på många håll nog så goda skäl att hålla tyst om såväl ungdomliga "felsteg" som sedermera regelrätta affärsförbindelser med Nazityskland - särskilt när man umgicks med segrarmakten Sovjetunionen. Tystnadens diplomati var således ytterst välmotiverad för efterkrigstidens svenska elit och därmed för Sverige.
- Föll Raul Wallenberg offer för en tystnadens anonyma sammansvärjning, trots att han var oskyldig?
- Var det just för det att han var oskyldig men personligen kände flera av de som haft fingrarna i syltburken, som han upplevdes som ett hot och därmed övergavs?
I detta blir Susanne Bergers observationer, liksom meningsutbytet mellan Nils Jansson och Sirius ovan ytterst informativa. Tack till er. Sverker Åströms tystnad däremot upplevs - om än begriplig, så likaväl - öronbedövande.

Permalänk | Anmäl #38 Itai Panas, 2012-06-03, 13:05

Man kan fråga sig hur svenska myndigheter skulle ha reagerat inför en " Wallenberg", som skickats till Sverige för att underlätta för flyk-tande judar ? Eller tyska /europeiska kommunister/vänstern ? Den-ne skulle inte ha blivit misstänkliggjord ?

Förmodligen hade denne blivit internerad, som nästan alla tyska politiska flyktingar blev i statssekreterare (4-5 år) (inrikesdep.min. Möller) Tage Erlanders " (s) koncentrationsläger, Långmora, Smeds-bo, två av tolv(12) kz-läger. Ca 200 ej dömda politiska fångar, 30% av alla tyska kommunister hamnade i lägren, bara 1941, oftast på godtyckliga grunder.

En socialdemokrat Gustaf Uhr, var hårdför chef för Långmora / Smedsbo, tidigare lärare på folkhögsk. Brunnsvik. En intern var tyske pacifisten Ulrich Herz, hit 1934, lärare på Birkagården känd tv-journalist, /Amnesty-pionjär greps 1940, satt två år och 4 månader på Smedsbo, (1940-). Släpptes men hade kommunarrest i Uppsala, arbetsförbud, samt tystnadsplikt. Pacifist - men under kriget ?

Även norska flyktingar drabbades. Willy Brandts senare minister, Herbert Wehner. Polisen gjorde en omtalad, razzia med dragna vapen november 1942, mot Långmora-lägret. Uppror på lägret i Rengsjö, hösten 1944. Så var det i Sverige : " - Tyst i häktet ! "

Den tyskjudiske "Adam", från Frankfurt a.Main, 1939, fd. tysk kz-fånge, rabbin, väckte misstänksamhet genom att ha en motorcykel. (Chalutz/Palestina/kvoten-lantbruk.) Skrev artiklar i vänsterpress. Även mosaiska församlingen (Sthlm) yrkade internering.

Som perspektiv på hur Sverige behandlade människor helt god-tyckligt, under en ganska fredlig tid 1939-45, som inte går att jämföra med krigstida Budapest, 1944-45.

Jämför dessa öden med Raoul Wallenbergs , som kunde framstå i Ungern som betydligt mer suspekt, med kontakter åt alla håll. Olof Palmes bakgrund och oförvägna livsstil, påminner om Raoul Wallenberg. Omöjligt är inte att Wallenberg som Palme, skulle ha funnit någon roll i den kommande socialdemokratiska hegemonin, efter 1945.

Permalänk | Anmäl #39 Patrik Matsson, 2012-06-03, 13:38

#38: Anakronistiskt snick-snack!
RW var en enkel fältarbetare som gjorde ett ung. lika bra jobb som t.ex. Ekstrand och mânga andra. Bra! I motsats till mânga av dessa gick han sedan och försvann, sannolikt avrättad i sovjetiskt fängelse. Sublimt!

Hela tilltaget att se honom som nâgot slags svenskt eller stormaktsmässigt bondeoffer är helt vettlöst. Detta med nâgot slags allmänt dâligt svenskt efterkrigssamvete (pâ temat tystnaderanas konspiration och att det minsann skulle finnas bâde ditten och datten att skämmas för!) är likasâ -till stora delar- anakronistiskt (och i mina ögon dessutom i allt väsentligt obefogat).

Det är m.a.o. just RW:s försvinnande som har bidragit till att, med eftersläpning o-c-h inte minst utrikiska makters understöd, mura upp hans nuvarande hyllningspiedestal.

Det har skrivits om utrikiska arkiv. Sâdana finns ocksâ i t.ex. Israel.
När RW:s lokala huvudmotstândare Eichmann förhördes kan vi ju tänka oss (hypotes ung. sâ god som nâgon annan!) att en förhörsledare valde att ocksâ höra Eichmann om dennes samröre med RW. Här (fortf. hypotetstiskt) skulle vi dâ kunna tänka oss att Eichmann skulle ha sagt ung att Ach! Jag minns! Sist vi möttes sade jag honom att mitt eget arbete i staden var slut -och därmed rimligen ocksâ hans, att jag hade lärt mig att uppskaffa hans redbara person och att jag (därför) hade ordnat plats även för RW ombord pâ det tâg med vilket jag själv skulle âtervända till mitt land. Och: att RW dâ hade tackat mig med tilllagt att han föredrog att stanna hos sina skyddslingar. (Varefter israelerna bestämde sig för att inte ge offentlighet just kring detta, därför att det inte direkt hörde till âtalspunkterna och dessutom kunde anses vara för Eichmann hedrande)

Och/men (oberoende av allt annat): O-m RW verkligen hade âtervänt till Sverige samma väg han kom, so-oder-so, hade detta s.a.s. ocksâ placerat honom i den Ekstrandska, mindre sublima, tjänstemannakategorin.

Vad jag vill komma till, i all enkelhet, är att det han gjorde är en sak (och en minst lika bra som en del andra!) men att det utöver just detta s.a.s. elementära sedan är hans romantiskt sublima försvinnande som har bidragit till hans nuvarande rykte.

Om nu sanningen ev. skall fram.

Permalänk | Anmäl #40 Sirius, 2012-06-03, 13:41

#28 Sirius

Om Sverker Åström under sin studenttid i Uppsala var medlem i Nationalla Studentförbundet, en organisation som stod nära SNF, är det blamerande för honom. En ungdomssynd? Märkvärdigt är också Sirius urskuldande av SNF. Det föregicks av Högerpartiets ungdomsförbund, SNU, som enligt historikern Klas Åmark sedan 1920-talets slut hade närmat sig den tyska nazismen. SNU ombildades 1934 till SNF, som sedan förändrades från ett högerextremistiskt parti till en renodlat nazistparti (enligt Åmark).

Permalänk | Anmäl #41 Mose Apelblat, 2012-06-03, 16:31

Sionist-kretsarna bygger med betydande insatser upp en för dem själva gynnsam verklighetsuppfattning.

Ett s.a.s. strategiskt grepp utgörs av marknadsföringen av dualiteten antisemitism o-c-h rasism. Här blir inte det första en delmängd av det andra utan nâgot sidoordnat.

Med detta gjort kan man sedan helhjärtat ägna sig ât att orda enbart om det första. Att antyda att hetsen mot dagens i Sverige levadande muslimer är lângt hätskare och mera utbredd än den som kom de mellankrigstida svenska judarna till del blir dâ nâgot helt ovidkommande eftersom den förra inte ens är antisemitism.

Inte heller duger det att t.ex. pâminna om att nazisterna inte e-n-b-a-r-t avsâg att utrota judar. Ocksâ sâdant blir här fullkomligt ovidkommande -och i grunden rentav "antisemitiskt" (!)

Sedan gäller det att i bästa retoriska stil skilja ont frân gott.
Här passar det kristna strategiska greppet bra, att vi alltsâ a-l-l-a är "dâliga" u-t-o-m Kristus (som hade vänligheten att dö pâ korset för v-â-r skull)

Âterstâr här att välja ut nâgon som kan sägas ha gett sitt eget liv för judarnas skull

Vi kan idag bara konstatera att den sionistiska marknadsföringen här till sist valde ut den svenske medborgaren Raoul Wallenberg.

Alltsâ finns det idag en (1) "bra" svensk nämligen RW.
Alla de övriga är antingen "dâliga" eller pâ observationslistan.

Här blir man dâ ocksâ, indirekt, av med de ev. konkurrenter, av typen Folke Bernadotte. Hur fullkomligt omöjlig FB var framgâr ju av att sionister sâg sig föranledda att avrätta ocksâ honom. Det skulle m.a.o. inte ha fungert lika bra att välja ut t.ex. FB som i stället fâr bli ett slags Svarte Petter av Judas Iskariot-snitt. Pâ sâ sätt kommar alla till användning. (I det syftet fâr ocksâ SÂ duga.)

Alltsâ: Allt "bra" ljus pâ RW. Nacht und Nebel för resterande - i den mân de inte framsläpas till allmän bespottelse av sâdana som Berger och hennes anhang. (Det räcker att läsa alla de rubriker som finns i listan här t.h. för att fâ en ganska god bild av iscensättningen mera i stort.) Det "ställs frâgor" och "framförs krav".
Hela framfarten är f.ö. organiserad i industriell skala.

Permalänk | Anmäl #42 Sirius, 2012-06-03, 17:04

#42 Sirius

Sirius har ofta framfört intressanta och sakliga inlägg med det här senaste verkar mest vara allmänt svammel som man nog helst skall dra ett streck över. Ta det inte som ett personangrepp!

Permalänk | Anmäl #43 Mose Apelblat, 2012-06-03, 17:14

Sirius bagatelliserar Raoul Wallenbergs insatser.

Per Anger, som var med, beskriver i sin bok RW:s fantastiska insatser. Han räddade många tusen judar genom hot och fjäsk, genom att rucka och bryta mot regler och via förhandlingar.

Han rusade ex. in på en tågstation där vagnarna redan var stängda. Han sprang upp på taket på vagnarna kastade in skyddspass. Tyskarna sköt varningsskott över huvudet på honom. Men han lyckades få med sig ett anta från stationen.

Sirius bagatelliserar även svenska nazisters och organisationers nazism och säger att de rakt inte var några nazister.

Märkligt.

Permalänk | Anmäl #44 Doktor Eleph@nt, 2012-06-03, 17:48

#43: Jasâ minsann!
Har du själv -händelevis- nâgon som helst annan uppfattning om vad det skulle kunna vara som driver Berger, Wendelin, Sessler, Wästberg, Dagan, Schult, Schatz, Lewitski m.fl. att skriva sâ idogt just om stackars Raoul Wallenberg?

Skulle du säga att alla dessa drivs av högst personliga, individuella intressen i den ev. saken?

Vad har du själv, i förmodad egenskap av "debattör", att säga mera konkret, mera i detalj, om t.ex. Bergers artikel här ovan?

Är den t.ex. sansad?
Kan den sägas hâlla sig till nâgon annan sak än att sâ gott det gâr misstänkliggöra Âström?

Är även du, händelsevis, av den meningen att det är "förvânande" att inte SÂ har nämnt RW i sin bok?

B-o-r-d-e SÂ, enligt dig, ha gjort detta?
"Beklagar" du att han inte gjorde det?
Anser du att han kring detta h-a-r (eller kan misstänkas ha!) nâgot stâ till svars för?
Är du av den uppfattningen att det kring alla de miljoner och âter miljoner människor som avrättades under de hâr âren i-n-t-e finns just en massa "kunskapsluckor"?
Skulle du säga att det finns skäl att tro att just Âström här skulle ha mer att säga (om han alltsâ bara ville!) betr. f-l-e-r sâdana?

Jag skulle kunna göra även en inledande frâgelista avsevärt längre
men stoppar t.v. här. O.S.A! :)

Tills vidare stâr jag fast vid min tidigare anmälda stândpunkt, nämligen att hela grejen är storskaligt och industriellt iscensatt.
Raoul Wallenbergs gärning och levandsöde har instrumentaliserats. Över den utsagan noterar jag sedan att du vill "dra ett streck". Ta för all del inte heller detta som ett personangrepp!

Permalänk | Anmäl #45 Sirius, 2012-06-03, 18:11

#45 Sirius. Eftersom Sirius har anhållit om svar skall jag väl skriva några ord om artikeln. Tycker inte man kan spekulerar om vad som "drivit" Berger att skriva den men tycker att den innehåller intressant information som inte varit känd för de flesta. Sedan skall jag hålla med om att den gott kunde ha kunnat skrivas på svenska och varit tydligare. Betr Sverker Åström hoppas jag att har hälsan i behåll och själv kan ta bladet från munnen och klargöra sitt förflutna. Det är aldrig för sent. Kan dock tänka mig att en 30-årig diplomat med ett högerextremistiskt förflutet kanske inte var den mest lämpade att agera 1945 i Moskva för Raoul Wallenberg.

Permalänk | Anmäl #46 Mose Apelblat, 2012-06-03, 19:01

#46: Jaha: Jag noterar att du i sak solidariserar dig med Berger.
(Jag hade kanske inte heller förväntat mig stort annat men finner det samtidigt âtskilligt trist.)

Du antyder ganska oförblommerat att SÂ, utöver allt som redan är känt och inkl. hans ganska omfângsrika bok borde "klargöra sitt förflutna" (Som om där skulle finnes nâgot sâdant, av mera allmänt intresse)

Likasâ ger du dig pâ en idag m-y-c-k-e-t gammal man och skriver helt fräckt (!) att "det aldrig är för sent att klargöra sitt förflutna". Mitt ganska bestämda intryck, grundat pâ bl.a. en filmsnutt jag sâg frân ett tillfälle dâ en (mp)-kvinna besökte honom är annars att det nog i just SÂ:s fall verkligen är "för sent", eller rättare sagt, "vore försent" -för den händelse där nu alltsâ skulle finnas nâgot att alls "klargöra".

Likasâ förfäktar du, ocksâ ganska ogenerat att SÂ skulle ha ett "högerextremistiskt" förflutet. Enligt min mening är det epitetet a) sâ missbrukat att det knappast är begripligt utan ytterligare preciseringar och b) âtminstone enligt min enkla mening (grundat pâ vad som är känt i övrigt) knappast framstâr som utan vidare tillämpbart pâ just honom.

Om sâdant kan dock skilda meningar anföras.
Värre blir dâ du lâter du pâskina att SÂ skulle ha haft nâgot slags RW-ärende i 1945 ârs Moskva. Nâgot sâdant ärende för SÂ har sâvitt bekant inte alls funnits i Moskva vare sig 1945 eller nâgot annat âr.

Detta samfällda och envetna utprânglande av utfulningar och ren desinformation gör ett pâ mig oförändrat dâligt intryck.

Dock fâr jag medge att jag samtidigt tror att denna propaganda faktiskt fungerar. Jag förmodar att de som stâr bakom den gör en i sak likartad bedömning. (Eller skulle jag rentav skriva "ni"?)

Permalänk | Anmäl #47 Sirius, 2012-06-03, 20:38

Raoul Wallenbergs öde är en del av den judiska historieberättelsen. En som räddade judar, så att de överlevde och med tacksamt och beundran kunde berätta om deras räddare. Ett stort antal judar i hela världen vägrar glömma denne mans insatser. Att det finns svenskar som ser samme mans gärningar som mariginella är föga överaskande. Lika lite som att somliga hellre vill framhålla det kompromenterade svenska kungahusets insatser i räddandet av judar än denne individ, på uppdrag av utländska intressen. Detta är helt i sin ordning. I den moderna historieskrivningen finns det plats för många parallella berättelser. Det är dock historikernas ansvar att säkerställa dokumenterade fakta och efter bästa förmåga peka på luckor oavsett vilken berättelse man bearbetar. Detta är också Bergers ansvar. Man kunde tycka att SÅ skulle ha något att säga i RW-frågan men han har valt att tiga, ett faktum som Berger understryker i sin artikel. Således, vad övrigt är, är tystnad.

Permalänk | Anmäl #48 Itai Panas, 2012-06-03, 22:05

#48: Du har rätt ang. det judiska.
Vem som skulle marginalisera vet jag inte. Jag hör i vart fall inte dit.
Folke Bernadotte var ingen medlem av det svanska kungahuset lika litet som Raoul Wallenberg hade nâgot samröre med Stockholms Enskilda Bank.

Berger utger sig inte ens själv för att vara "historiker".
(Till sâdant grannlaga arbete duger hon enligt min enkla mening f.ö. knappast alls.)

Att hävda att SÂ skulle "ha valt" att tiga i ett läge där det inte framstâr som klarlagt att han skulle ha nâgot att i det motsatta fallet säga framstâr som allmänt tveksamt.

Nâgon direkt "tystnad" kan ju heller inte sägas râda, översköljda som vi är av redogörelser för vâr allmänna uselhet och diverse nog sâ enträgna uppmaningar att inrätta en nationell RW-dag (Schatz), skapa en tecknad serie kring figuren (Schult) och en hel del annat liknande. Och: precis som du sâ insiktsfullt skriver i din inledning har vi ocksâ ganska bra kläm pâ v-a-r-f-ö-r sâ sker, nämligen därför att företrädare för det judiska folket (aka sionister) skulle anse allt detta lämpligt.
RW:s öde har m.a.o. instrumentaliseras och detta i global skala.
Att -i all stillsamhet- framhâlla ocksâ den aspekten väcker alldeles uppenbarligen viss förtret. Allting utom oförbehâllsamt medhâll tycks f.ö. provocera liknande reaktioner. Det skall liksom bara vara en röst som hörs -men den desto oftare. Det är bara att läsa här ovan till höger.

Permalänk | Anmäl #49 Sirius, 2012-06-03, 23:10

Man kan notera att Stalin upphävde dödstraffet i Sovjetryssland i maj 1947- 1950. Sedan oktober 1945, måste även alla dödstraff, utmätas av domstol, och ej någon NKVD-trojka. NKVD kunde då bara utfärda max.straff om åtta års fängelse. Men dödsstraffet åter-kom, 1950, för politiska brott, men först efter Stalins död, 1953, åter-upptogs det även för icke-politiska brott.

Samma månad, i maj 1947, avrättade USA:s ockupationsmyndig-heter i Tyskland på två dagar, 49 tyskar dömda som krigsförbrytare, vakter från Mauthausen kz., allt efter endast 36 dagars rättegång.

Raoul Wallenberg tillhölls 1944, av Iver Olsen (U.S/. WRB) att inte uppträda öppet som representant för WRB, men att om nödvändigt
hänvisa till, att han hade kontakt med WRB / Stockholm. Att han då plötsligt uppenbarade sig i Budapest, som svensk UD-man, med stora befogenheter, välfinansierad, handlingskraftig, med inte mest tyskt diplomatiskt umgänge, men med tyska RSHA/SS-tjänstemän, måste som sagt ha väckt misstankar, i en krigszon, österut.

Waldemar Langlet, lektor i Budapest, kulturattaché på svenska ambassaden, med sin liknande verksamhet, (genom Röda korset), som RW, vittnar om att en rysk armépatrull skyddade den svenska ambassaden, 4+1 man, mot all form av plundring, tills läget klarnat. Men Wallenberg lämnade den ganska lugna Buda-sidan, för att ta kontakt med den sovjetiska fronten, på Pestsidan, om han nu var rädd för tysk/ungersk hämnd.

Varför Åström skulle ha befordrats så snabbt, som Berger uppger,
till en UD-tjänst i Washington, är svårt att förstå. Vad hade Åström för möjlighet att komma ifråga, övade någon påtryckningar, vem ? Att peka ut Åström, och kräva utsagor, är grannlaga, men vore onek-ligen intressant att få höra.

Men OSS/CIA/U.S., Olsen sumpade sitt WRB-ombud, 1945, än värre. Det sägs att de flesta länder skyddar sina ev. agenter/ombud, oavsett regim, även Sverige. Sveket mot Raoul Wallenberg av USA, verkar därför ej professionellt. Varför ? Men även USA:s Röda kors samverkade enligt uppgift med O.S.S., redan 1942.

Permalänk | Anmäl #50 Patrik Matsson, 2012-06-03, 23:55