Politiker och "experter" styr och ställer med lärarkåren

Maria, jag vet var du står, tack för det! Skolan har inte bara feminiserats, utan feministiserats. "Sabuni välkomnar 50 nya genuspedagoger i Lerums kommun!" En rubrik ur media. Genusrenlärighet och politisk korrekthet forsätter i landet jämställdast (enkönat). Men i Norge har man dragit in på genuspengarna!
Själv satt jag i föräldraföreningens styrelse för en känd fristående skola, tills jag genom arbetsmiljöverket fick slut på den livsfarliga pedagogiken och dito livsfarliga skräckexempel l i gympasal och kemidito, m.fl. (Då åkte jag ut, och blev utfrusen!)
Men skolverket och skolinspektionen var ointresserade, även av andra brott, t. ex. grava ekonomiska, klart emot skolregelverket.
Enligt en lokaltidning från Hbg, så har 37500 lärare lämnat yrket efter utbildningen. (SCB). Och manliga lärare har skrämts bort! Dvs de som inte ställer upp för enkönad politik och för att se sig själv som patriarkatet. "Överordnat" och därför tvingad till kryperi!

Maria. Jag misstror inte dina erfarenheter av avprofessionalisering men det finns lyckligtvis motsatta tendenser. Du exemplifierar med en komun som inte fõrstatt styrsystemet. Den deltagande malstyrningen innebãr ju att kursplanerna anger mal och att det ankommer pa lãrarna att designa kurser som leder till malen och det i sin tur fõrutsãtter en professionell lãrarkar som med autonomi och ansvar anfõrtros detta utmanande och krãvande uppdrag. Under mina sista ar som lãrarutbildare var professionaliseringsfragan hõgsta prioritet i kursplanerna i pedagogik, att lãrarna skall vara att kompetenta att tolka uppdraget, fõrsta dess mening och õva sig i att gõra kurser av mal och att fõlja upp och ge aterkoppling. Der ãr ocksa sa att Sverige har i internationell jãmfõrelse hõga krav i ãmnesutbildningen i allmãna ãmnen i gr- och gy-skola, vilket ãr professionaliseringens fõrsta fõrutsãttning. Sa pa systemniva fõrekommer snarare professionalisering ãn avprofessinalisering men visst finns det kommuner och andra huvudmãn som tror att de ska ga in ãnda in planerngen i klassrummet och att de vet bãttre ãn lãrarna. Da ska lãrarn ta upp diskussionen om var grñserna mellan den enes och den andres kompetens gar och det ãr en vãrdig uppgift fõr facket att stõdja detta .
Bãsta hãlsning
Gõran Linde, São Marcos da Serra, Portugal

"Lärarna är numera "utförare" som följer politikers och självutnämnda experters anvisningar och instruktioner",skriver Settergren och hur sant är inte det. Tyvärr gäller det nästan alla yrkesprofessioner. Anvisningar och regler hur vi skall jobba kommer uppifrån, staten, kommunerna eller andra myndighetsorgan. Tidigare fanns MBL som i vart fall gjorde "undersåtarna" lite delaktiga. Idag ser det ut som om det vi gör ute i verksamheterna inte har ngn betydelse utöver ekonomiska aspekter. En trist och farlig utveckling och kanske har ni lagt märke till att journalistkåren numera antingen vänder sig till ekonomer eller politiker nä de gör intervjuer. Sällan till de yrkesverksamma. Det här är något vi borde lägga moteld för. Bra att artikelförfattaren tar upp frågan men den är giltig inte bara inom lärarkåren. Konkurrens och fria val har uppenbarligen inte gjort oss mer delaktiga.

Nu har lärarna dessutom av den lagstiftande makten instruerats om att: Är man så dum att man blir lärare, får man ta lite stryk. Det hör till jobbet...!

Bästa Göran Linde!
Vad som var vällovliga tankar och vackra visioner på lärarhögskolor och Skolverk blev en katastrof i verkligheten. Man måste nog ha stått med stövlarna bakom katedern för att förstå detta. Det jag beskriver är inte vad som hände enbart i min kommun, utan gäller för landets samtliga kommuner. Självklart finns det lärare som utfört skickligt och bra lärararbete trots detta. Sällan har de belönats. Den decentraliserade läroplanen blev en katastrof. I årtionden satt vi och malde, planerade och utformade lokala kursplaner i stället för att ägna oss åt det HUR vi skulle få eleverna att omfatta nya begrepp och företeelser. Vårt uppdrag kan inte vara att bestämma VAD elever ska kunna i ett visst ämne vid en viss ålder. Det är riksdag och regering som ska avgöra detta för att behålla en likvärdig skola i Sverige. Sverige har INTE högt ställda krav på ämneskunnande. Jag genomgick mellanstadieutbildning för mer än 30 år sedan, vilken var plus minus noll. Alla nya lärare som jag träffat på högstadiet klagar högt över sin dåliga utbildning. Vad som till syvende och sist räknas är elevers kunnande vid internationella jämförelser. Ingen kan väl förneka att vi ständigt halkar utför.

Göran Linde igen!
Om inte verkligheten ute på skolan motsvarar utbildningen man fått, hur kan det då bli ett bra resultat? En adjunkt undervisade i två ämnen, en lektor i ett. Sådana tjänster har inte funnits att söka senare. En SO-lärare eller NO- lärare får undervisa i flera ämnen som han/hon saknar utbildning i. De är helt enkelt obehöriga och kvackar. Och nu ska de t o m legitimeras. Det är helt enkelt skandal!

# 3 H Civic
Rätt som du säger att detta gäller alla yrkesgrupper. I vart fall inom offentlig sektor. En mycket farlig utveckling. När alla lärt sig att följa myndigheters instruktioner och inte tänka själva av rädsla för repressalier är diktaturen inte långt borta.

Ledsen att höra att lärare säger sig sakna sakkunskap idag.
Varför är det så i en värld där den finns en eller ett par knapptryckningar bort!
Kanske bör lärarlösa lektioner på nätet ersätta de okunniga lärarna.
Anställ ordningsvakter som kan se barnen och inspirera dem till egen utbildning.

Maria. Du har både rätt och fel om ämnesutbildningen. En verksutredning vid dåvarande UHÄ föreslog 1987att lärare även för de lägre åldrarna skulle ha betyg från universitetskurser i svenska/språk, eller matematik/naturvetenskap, eller samhällsvetenskapliga ämnen och att lärare i gymnasieskolan skulle ha minst C-nivå i sitt ämne och i naturkunskap, svenska och samhällskunskap skulle ha 80 poäng (i dåvarande poängsystem) i sitt ämne. Som styrelsemedlem i Association for Teacher Education in Europe (ATEE) fick jag ta emot myckt uppskattande kommentarer om de svenska ämneskraven. MEN, och där har du rätt, vad hjälper det vilka ämneskrav man formellt ställer om kommunerna/huvudmännen ändå anställer lärare som inte är utbildade i sina ämnen. Det problem vi behöver tackla är varken grundutbildningen för lärare eller decentraliseringen eller kommunaliseringen som sådan. Det är i stället att lärautbildningen inte lockar till sig bra studenter som gått ut No-programmet och att därför So-lärare "med intresse för naturvetenkap" undervisar i ämnen de inte är utbildade i. Vad som behövs är rekryteringsåtgärder och det förutsätter att karriärtjänster inrättas. Om utbildade lärare kunde få genomföra magisterprogram i ämnesfördjupning och ämnesdidaktik på deltid i sin tjänst och om de också kunde få genomföra licentiatprogram och om de som genomfört dessa utbildningar kunde få högavlönade tkänster (lektorstjänster för licentiater) och med del av sin tjänst i högskola, då skulle det kunna bli attraktivt för en bra student från No-prgrammet att välja lärarbanan. Högre lön och tillgängliga karriärvägar för att befolka katedrarna med högt ämnesprofessionella lärare är vad som behövs för att den deltagande målstyrningen ska fungera som tänkt
Du skrev:"Vad som var vällovliga tankar och vackra visioner på lärarhögskolor och Skolverk blev en katastrof i verkligheten. Man måste nog ha stått med stövlarna bakom katedern för att förstå detta." Visst, inga refomer i världen utfaller någonsin i verkligheten kongruent med de vackra visionerna i reformplanen. Däför måste man alltid orientera vidare mot det önskade med problemanalys och åtgärder i sället för att skylla allt på reformen. Att orientera vidare bort från det som du helt riktigt kritiserar handlar alltså om att få rätt person i rätt kateder, att sätta in stöten på rätt ställe.
Bästa hälsningar
Göran

Göran!
Vi är helt överens om att lärare högre upp i skolan måste få bättre utbildning. Anledningen till att dessa försämrats är ju just reformernas inriktning i skolan. Man har under många decennier genomfört sociala reformer för att komma tillrätta med det man kallar "snedrekryteringen" till högre utbildningar. Jag minns att man i "låginkomstutredningen" på 70-talet konstaterade att över 90% av socialgrupp 1:s pojkar och 7% av soc.grupp 3:s flickor började på universiteten.Denna utjämningspolitik har pågått ända sedan avskaffandet av realskolan och införandet av grundskolan. Denna "socialiseringspolitik" har helt slagit över. Därför har alla krav sänkts. Lärarna behöver inte kunna så himla mycket eftersom man anser att alla människor är LIKA, ska undervisas lika och så att resultatet blir lika. DET kallas "rättvisa". Nu står vi inför det faktum att vi måste skaka fram en begåvningselit om landet inte ska bli ett utgårdarike igen. Tyvärr är väl inte detta gångbart vare sig i det ena eller andra politiska blocket- ännu.
Av DEN anledningen måste man skaffa fram de bästa lärarna som ska ha de högsta inträdesbetygen och få de högsta lönerna.
Men man måste också bättre skikta elever lägre ner i skolan så att alla kan få det de behöver och inte en "mainstreamundervisning" som bara gynnar medelmåttorna.
Men om vi har mycket väl utbildade lärare högre upp i skolan som ska undervisa barn som har undermåliga grundkunskaper, så hjälper inte det. Skolan har många problem som inte bara härrör ur skolan.
I övrigt är det nog så att skolan är en spegel av samhället. Man kan beskåda utbildningsväsendet i ett land och därur konstatera om det är ett land i utveckling eller avveckling. I utvecklingsländernas skolsystem går det som tåget med allt. Medan vi knappt kan få ungarna att sitta stilla.

Maria. I alla stadier i alla skolsystem skyller man problem på elevernas ingångsnivå. men nu är det så att lärarens uppdrag är att möta eleven där hon står och leda henne vidare mot högre kunskapskvliteter. Ju mer integrerat ett skolsystem är på systemnivå, som den icke grendelade grundskolan och sammanhållna gymnasieskolan i Sverige, ju mer tenderar undervisningen mot inividualisering på klassrumsnivå och ju mer skiktat ett skolsystem är på systenmnivå, ju mer kollektiviserad blir undervisningen på klassrumsnivå. Om man jämför utvecklingsländer (om du menar Tredje Världens länder) så går ingenting som tåget. Jag har arbetat i utbildningsmiisterier i Tanzania, Mocambique, Sri Lanka och Namibia och gjort klassrumsobservationer i ett stort antal länder, såväl Västländer som före detta östländer och bl.a. Pakistan, Zimbabwe m.fl. och kan bara konstatera att Västvärldens av progressivismen präglade skolsystem har oändligt mycket mer att erbjuda av kunskap och utveckling än utvecklingsländer och detta gäller faktiskt också Sverige. Vi halkar neråt i internationella jämförelser och vi har oreda i klassrummen men läget är långt ifrån så katastrofalt som den politiska retoriken gör gällande. För att lösa problem måste man först lokalisera dem och analysera dem. Då bli recepten för Sveriges del: på skolpolitisk nivå:
1. Gör läraryrket attraktivt och stärk rekryteringen med bl.a karriärtjänster och goda löner.
2.Anställ ämnesbehöriga lärare.
3. Satsa på fort- och vidareutbildnng av lärare snarare än reformera grundutbildningen.
Och på klassrumsnivå:
4.Sätt läsutvecklingen i fokus från årskurs ett och framåt.
5. Stärk den diagnostiska bedömningen och uppföljningen och den åtföljande återkopplingen på individnivå.

@kronqvist appropå sakkunskap... Sakkunskap och information ( "som finns ett knapptryck bort...") är inte riktigt samma sak. Det är därför eleverna behöver lärare...

Göran!
Har inget att invända mot dina 5 punkter. Det är bara det att de är en spott i havet av vad som behövs för att vända utvecklingen. Det som framför allt behövs är avsättning för den vara skolan levererar. Inte lätt i stagnerande ekonomier. Betydligt lättare i utvecklingsländer. Naturligtvis "går det inte som tåget överallt". Långt ifrån. Jag avser förstås de länder vars ekonomier går som tåget som t.ex. Kina och Indien och som nu skall dansa på historiens arena. Skolan svarar alltid upp mot de ekonomiska kraven som marknaden ställer. Vi kanske ska ner "i skiten" innan det vänder. Bevare oss för det!
12 år i skolan och trots det finns många elever som knappt kan läsa och räkna ändå. Det är inte lärarnas fel. Det kanske måste vara uppenbart för var och en att skillnaden mellan att kunna och inte kunna ger vitt skilda liv. Precis så som det är i länder där hjulen snurrar och som det var när våra marknader skrek efter arbetskraft.
Sedan vill jag säga att det är hart när omöjligt att undervisa elever med kapacitet mellan särskolenivå och blivande forskare i samma klassrum, hur mycket man än individualiserar. I teorin låter det bra men i praktiken-nej. Det har vi prövat. Att möta eleven på dennes nivå- tyvärr allt svårare ju större klasser och sämre arbetsvillkor vi får.

Jag har arbetat som lärare sedan 1998 och är utbildad lärare och har berörighet i samtliga NO-ämnen samt i teknik och matematik.
Jag har haft de tre största städerna som arbetsgivare men även ett par kranskomuner till huvudstaden.
Från början hade vi inga arbetslag men starka institutioner där väl förberedd undervisning var något eftersträvansvärt. Jag upplevde mitt arbete som både intellktuellt, stimulerande och viktigt. Visserligen fanns det de som ifrågsatte komunaliseringen och hade synpunkter på yrket men i det stora hela så upplevde jag att de kollegor jag arbetade med trivdes med sitt yrkesval och att vi uppfattades av omgivningen som kompetenta och hade ett respekterat yrke.
Det jag nu upplever är att jag är fullständigt utbytbar. Läraryrket går idag mest ut på att sköta administrationen av eleverna och att diskutera praktiska frågor som exemepelvis om man har ringt någons föräldrar eller om man har fyllt i rätt blankett eller mailat till någon inom elevhälsoteamet. Det är ytterst sällan som jag får intressanta frågeställningar där jag behöver förkovra mig eller fördjupa mig inom mina ämnen. Den fortbildning jag har fått under årens lopp är några få timmar inom mentorskap och någon allmängiltig kurs i IUP. Om jag av någon anledning skulle vilja fortbilda mig i mina ämnen så får jag nog göra det på min fritid och dessutom bekosta den själv. (Det kommer definitvt inte ge någon högre lön eller mer stimulerande arbetsuppgifter.)

Det arbete som visserligen inte var särskilt välavlönat men som jag trots det var stolt över och som jag upplevde att elever, föräldrar och övriga samhället hade en viss respekt för har förvandlats till ett intetsägande kontorsarbete som avbryts med jämna mellanrum av lektioner och olika möten.
I början av min lärargärning så var jag stolt över min ämnesutbildning som jag genomförde till stora delar på Chalmers i Göteborg. Jag var stolt över att göra skillnad i undervisningen och att överföra min egen entusiasm i ämnet till eleverna. Jag kunde dessutom betrakta mig som en tjänsteman med någon form av värdighet.
Tyvärr har tjänstemannen blivit tjänstefolk till skolverkets chefer och tjänstemän med egen agenda och karriär, förvaltningschefer med egen agenda och karriär, rektorer och skolchefer med egen agenda och karriär, föräldrar med egen agenda och ägare av en mycket tätbunden curlingkvast och vilsna elever med ingen agenda alls.

Mitt arbete är dåligt avlönat, har låg status, består av tråkiga arbetsuppgifter och kan skötas av vem som helst.

För övrigt; Göran Linde tänker jag icke kommentera.

#2 Göran Linde,

"Under mina sista år som lãrarutbildare var professionaliseringsfragan hõgsta prioritet i kursplanerna i pedagogik, att lãrarna skall vara att kompetenta att tolka uppdraget"

Jag tar mig för pannan. De här personerna som är eller har varit lärarutbildare på lärarhögskolorna är så världsfrånvända att de inte har en aning om hur deras idiotiska pedagogiska mumbo jumbo uppfattas av proffesionella lärare som arbetar i verkligheten. Problemet i skolan är just detta påstående. Lärarna ska vara kompetenta att lär eleverna de ämneskunskaper de behöver ha med sig för vidare studier eller yrkesarbete. Inte att tolka uppdraget. Kritiken från lärarna är just att de inte vill ägna all tid åt att tolka uppdraget utan i stället arbeta. Att det inte går att tolka uppdraget beror på att det finns så många intressenter i skolan och så många uppdrag som i de flesta fall motverkar varandra. Lyckas man med ett uppdrag så misslyckas man oundvikligen med ett annat eftersom det strider mot det första. Hade politikerna och lärarhögskolefolket lämnat lärarna i fred och låtit dem ta hand om undervisningen på det sätt som de finner bäst så hade de flesta problemen försvunnit. Det kan behövas stödinsatser dock. Både för lärare och elever. Som det är nu är det tvärt om. Arbetet försvåras hela tiden och det är personer med idéer som Göran Linde som står för det. Teoretiker som inte klarar att hålla en intressant lektion men som påstår sig sitta med den pedagogiska kunskapen. Det gör de oftast inte utan är vanligtvis urusla lärare.

Maria Zettergrens artikel är ännu ett vittnesmål och en bra inlaga över vad som har förstört den svenska skolan. Det krävs emellertid betydligt effektivare metoder än sakliga artiklar för att medvetandegöra svenska skolpolitiker och lärarutbildare om det här. Låt dem undervisa en månad i den svenska skolan varje år så kanske poletten kan ramla ner så småning om.

#15 Eller ännu hellre: Vägra utföra det meningslösa administrationsjobbet. En väg tillbaka till stolthet och frihet är att inte att vänta på utredningar, som Björklund hävdar, utan att använda sig av den idag nästan utdöda solidariteten. Om en enda skola kunde vägra att utföra och lämna ifrån sig elevdokumentation t.ex. Det kunde starta en epidemi. Information om elevers kunskaper är en affär endast mellan elev, förälder och lärare. Vad skulle kommunen göra då? Avskeda allihop? Detta är en framkomligare väg än höga lönekrav. Kommunerna har inga pengar och det statliga medlingsinstitutet har skrämt LR till tystnad. Maskningsaktioner skulle gjuta mod i kåren. Upp till kamp!

#14 Daniel Bjerkén:
Precis så är det. Detta yrke som skulle kunna vara det roligaste, mest inspirerande och dessutom samhällets allra viktigaste. Tack för en sorglig men sann beskrivning.

Bäste kristian Fredriksson. Du behöver inte ta dig för pannan för att jag skriver att en del av lärarprofessionalismen är att tolka uppdraget. Läroplanerna före Lpo och Lpf -94 innehöll mål och huvudmoment och dessutom rådde ganska etablerade traditioner i stoffurval, så innehållet var ganska givet , dock med tämligen personligt färgade repertoarer i bl.a. So-ämnen och svenska. Med läroplanerna från -94 fanns inte längre angivna innehåll utan mål och dessa med breda övergripande formuleringar. Lärarna ställdes alltså inför en ny uppgift, att skapa och genomföra de kurser som leder till målen. Såväl lärare som skolledare vittnade under de första åren om att de tyckte sig ha för svagt stöd i styrdokumenten. I det läget blir det naturligtvis angeläget i lärarutbildning att lära sig arbeta med kursutveckling. Det är precis som du skriver att det är lärarna och ingen annan som skall göra detta.

Din passus: "Hade politikerna och lärarhögskolefolket lämnat lärarna i fred och låtit dem ta hand om undervisningen på det sätt som de finner bäst så hade de flesta problemen försvunnit." Visst, det är ju det det handlar om, att bulken i lärarutbildning är ämnesutbildning och att pedagogiska ämnen har en läroplansteoretisk/didaktisk inriktning och att lärarna med dessa kunskaper anförtros att verka just som professionella utan andra petar i den dagliga verksamheten. Vad är det du polemisrar emot?
Du skrev: "Arbetet försvåras hela tiden och det är personer med idéer som Göran Linde som står för det." Det är ju en smula ovänligt skrivet och jag skulle gärna vilja veta vad det är för idé som jag har och som du vänder dig emot. Jag är nämligen nyfiken på om du tillskriver mig idéer som är mig främmande.

#18 Göran Linde

Jag vet inte hur jag mest pedagogiskt ska kunna förklara för dig vad jag menar. Jag tror att det bästa sättet är att du besöker några skolor och frågar lärarna vad de anser vara skolans största problem.

Så fort någon av er skribenter som hela tiden nämner läroplanen i era artiklar innebär det att ni vill ni styra lärarna i en viss riktning. Ni vill begränsa deras frihet vad gäller innehåll, undervisningsmetoder, pedagogiska preferenser. Läroplanerna är abstrakta konstruktioner med abstrakta mål som måste tolkas för att få någon mening. För att de ska kunna tolkas på rätt sätt måste vi ha ett prästerskap som kan utbilda oss i den här tolkningen och tillrättavisa oss när vi gör fel. Om man vill ha ett konkret svar från någon av dess uttolkare så är det mycket svårt. Har själv försökt få hjälp från skolverket när det gällde betygsättning men gick bet. Man vågar helt enkelt inte svara för då får man ta ansvar. Det är enklare att skriva en abstrakt rapport.

Jag har skrivit kursplaner i många kurser och jag har kvalitetssäkrat och mycket mer. När kvalitetssäkringen var på modet så tog man idén rakt av från näringslivet utan någon som helst omarbetning för skolan. Jag har själv utbildning i kvalitetssäkring från teknisk högskola och fann arbetet många gånger absurt. Det är skillnad på produkter som skruvar, tvapparater, bilar och studenter. Det kan jag garantera. I synnerhet kan man inte kassera de elever som inte når kvalitetsmålen. Dessutom är det konkreta mätbara mål det är frågan om i näringslivet. Det är det i stort sett aldrig i skolan. Tvn fungerar eller så gör den det inte.

Ett av mina ämnen var matematik och är ett ämne där kunskap bygger på tidigare kunskap och det gör att innehållet i kurserna blir ganska enhetligt. Målet som måste vara att lära eleverna det här innehållet på ett så bra och effektivt sätt som möjligt är lärarna ganska överens om. Skillnaden kan ligga i metoderna att nå dit. Det mesta av innehållet har vi lärt ut i trehundra år och om det hade funnits några revolutionerande metoder för inlärningen så borde vi ha upptäckt dem vid det här laget. Det är fortfarande hårt arbete från både lärare och elever som gäller. Varje lärare måste anförtros uppgiften att välja undervisningsmetoder efter egen läggning. Lärarna lär sig efter några år var fallgroparna för olika elever ligger och hittar förhoppningsvis sätt att komma över dem. Om ansvaret för undervisningen skall ligga på lärarna så måste de också få ta ansvaret utan pekpinnar.

Målsättningen att lärarna ska bli proffs i att tolka läroplanen menar jag att vi ska försöka få bort. Jag är rätt säker på att om det behövs styrdokument för skolans verksamhet så är det bättre att göra som i många andra länder använda sig av examination och se vad eleverna presterar efter genomförd kurs. Utvärderingar kan då också göras av kurserna på samma sätt som på universitet och högskolor. Vilka kunskaper våra elever bör ha med sig från en utbildning bör givetvis disskuteras men oftast är det ganska givet. De behöver ha de kunskaper som krävs för vidare studier eller yrkesbana. Med det kursutformade gymnasiet borde inte detta vara något problem och det är bara att se till att kunskapskraven inte sjunker. Där kan ju lärarhögskolorna försöka göra en insats. Vi vill ju ha snickare som kan bygga våra hus med god kvalitet även i fortsättningen. Jag är ledsen om jag låter "ovänlig" men tjougo års erfarenhet av läraryrket har fått mig att inse att lärarhögskolorna är de som orsakar skolans bekymmer. Det är ytterst sällan som någon meningsfull forskning eller tillämplig pedagogisk kunskap produceras där Det mesta som kommer från det hållet försämrar i stället verksamheten. De flesta lärarna bortser från de hinder som försöker läggas i deras väg. De som inte gör det går de in i väggen och slutar. Som tur är finns det fortfarande de som sköter undervisningen på det sätt som de finner bäst. Det är upp till var och en hur man vill tolka läroplanen i slutändan. I en undervisningssituation finns det oftast bara lärare och elever och byråkraterna ser man ytterst sällan till. De har annat för sig.

Kristian. Tack för ditt svar. Vissa saker börjar klarna. Jag vill i denna kommentar nämna: (i)Vad vi kan vara överens om, (ii) läroplanernas roll, (iii) hur man kan se på kvalitetssäkring, (iv)) vad skolforskare och andra "experter" har att komma med. Vi tycks vara ganska överens om att det är lärarna, inte andra som måste utforma undervisningen grundat i ämneskunskaper och erfarenheter av hur elever uppfattar och var fallgroparna ligger. Det är oklart hur du ser på läroplanernas/kursplanernas roll. Det finns ju huvudsakligen två vägar att gå. Det ena är att föreskriva detaljerade innehåll och det andra att formulera mål och överlåta åt lärrna att hitta vägarna att nå fram. Du beskriver två andra sätt också. Det ena är att hänvisa till etaberad konsensus om vad som är viktigt och det andra att använda central examination som styrpinne. Konsensus om innehåll har länge fungerat och gör det särskilti "paradigmatiska" ämnen som matematik, naturvetenskap och språk, där företrädare för ämnen delar samma syn på vad som är grundläggande teorem, centrala begrepp, etablerade lagbundenheter etc. Ämnena är också avgränsade så att det råder samstämmighet om vad som hör dit och vad som faller utanför. Ingen kemilärare skulle väl undervisa enligt ying och yang i stället för enligt periodiska systemet för att uttrycka det drastiskt. I icke paradigmatiska ämnen som präglas av konkurerande skolbildnngar råder förstås inte samma konsensus och det finns väldigt stora skilnader i stoffurval inom bl.a. svenska och So-ämnen.Att använda central examination som styrmedel förekommer främst i de svagast ekonomiskt och politiskt utvecklade länderna och det innebär att varken lärare eller elever har någon talan i fråga om innehåll. Men visst, examinationen styr i alla länder men inte i lika hög grad. Vad beträffar kvalitetssäkring så har du ju helt rätt i att företelsen är importerad från industrin och måste modifieras för att passa en helt annan verksamhet som skolan. Men det är ju alltid en fråga om "up to required standard or not", d.v.s i skolan att godkända betyg betyder att eleven uppnått målen. Hur mäter man det. I ett målstyrt system troligen endast genom att betygskriterierna tolkas i förhållande till bedömda uppgifter såsom prov, redovisningar, inlämningsuppgifter m.m. Så görs framgångsrikt vid våra universitet och högskolor. Högskolepedagogiken har varit väl på hugget i utveckling av bedömning av kunskap och kvalitetssäkring (Högskoleverket har varit pådrivande). Att jag som lärarutbildare borde gå ut i skolorna, vara med vid lektionerna och tala med lärarna håller jag alldeles med om. Jag har ägnat en stor del av mitt yrkesliv åt vad som kallas "praktiknära forskning" om innehållsrelaterade frågor och försökt kartlägga mekanismer i stoffurval på formulerngsarenan, tranformeringen och realiseringen och detta i Sverige och många andra länder. Jag tror faktiskt att jag är en av de pedagogiska forskare i världen som gjort flest klassrumsobservationer. Mina obeservationer har följts av intervjuer och jag har aldrig ägnat mig åt att tala om för lärare hur de borde göra utan kartlagt vad de gör och de mekanismer som verkar. Pedagogikforskare är ganska eniga om att undersöka hur det är och inte vara normativa besserwissrar men det råder ändå en utbredd uppfattning om at det förhåller sig tvärtom.

#20 Göran Linde

I så fall ber jag om ursäkt. Många av oss lärare överreagerar på de här fenomenen eftersom de har gjort så stor skada de senaste trettio åren. Kanske var du bara oförsiktig med formuleringarna. Det är möjligt. Jag vet bara att det är otroligt många lärare som tycker exakt som artikelförfattarinnan och vi har säkert utvecklat en överkänslighet när det gäller de här frågorna. Skolpolitiker och högskolepedagoger måste vara medvetna om att vi inte har något större förtroende för dem. Jag slutade som lärare för 7 år sedan men anser att skolans problem inte i första hand beror på lärarna utan skolpolitiker och lärarhögskolor. Att jag valde just matematik som exempel var att alla känner till ämnet. Jag kunde valt teknikhistoria, teknikutvekling, elektronik, ekonomi eller till och med religion som exempel. Det har ingen som hels betydelse i sakfrågan.

Det är alltid intressant att läsa olika förslag på hur skolan kan förbättras eller förändras på ett positivt sätt. Göran Linde med många andra gör här ett försök att rangordna ett antal åtgärder som skulle kunna förbättra skolan både resultatmässigt för eleverna och skapa en drägligare arbetsmiljö för lärarna och på så vis få en totalt sett bättre skola. Problemet med dessa förslag är att de inte är kompatibla med den skola vi har idag. Dessutom är flera av förslagen sådana som leder till en fortsatt negativ rekrytering både kvantitativt och kvalitativt. Givetvis är inte alla förslag av sådan karaktär men de är paradoxala eller tillhör en framtid när skolan redan är förändrad. Jag ska försöka belysa och förklara vad som är problemet i den skolform vi har idag innan jag kommenterar de enskilda förslagen.
Jag har som jag skrev tidigare arbetat på flertalet skolor runt om i landet och således varit på ett relativt stort antal anställningsintervjuer.
Redan vid första mötet med skoledningen brukar prioriteten på uppgifterna belysas. De frågor man får handlar till största delen om sociala frågor. Jag har endast vid något enstaka tillfälle fått frågor rörande min undervisning. Jag har aldrig blivit uppmanad att uppvisa en planering, ett prov eller en arbetsuppgift riktad till eleverna. Däremot har jag alltid fått frågor rörande mentorskap, föräldrakontakt, antimobbning eller frågor av organisatorisk karaktär rörande arbetslag och att arbeta runt eleven. Ämneslag och ämnesinstitutionernas status, kvalité och ordning nämns överhuvudtaget inte, möjligen i någon bisats när man gör en rundvandring på skolan och själv ställer frågan.

Om man i sammanhanget tänker sig två ytterligheter av lärarkaraktärer.
Den ena beskriver sig själv som en skicklig didaktiker och metodiker som gärna fördjupar sig i sitt ämne och vill ta fram relevanta uppgifter till eleverna som både är stimulerande, lärorika, väcker intresse och är tydliga för det aktuella arbetsområdet men samtidigt förklarar att föräldrakontakt, elevsamtal och att formulera LPP, IUP och åtgärdsprogram inte är av intresse eller något som är viktigt i arbetet.
Den andra karaktären däremot ser sig själv som en coach i klassrummet och är bra på att peppa eleverna, hålla en god föräldrakontakt tycker att åtgärdsprogram och IUP förtydligar arbetet men är medveten om att det finns en hel del brister i ämneskunskaperna hos sig själv men tycker sig kompensera detta genom ovanstående styrkor.
Vilken av dessa kommer då en skolledare att välja att anställa om det är dessa två som finns att tillgå?
Svaret är naturligtvis den sistnämnda. Den karaktären kommer att klanderfritt sköta alla de göromål som numer karaktäriserar en bra skola. Det är numer av yttersta vikt att en skola har alla formella blanketter och dokument i ordning, att eleverna känner sig sedda och att föräldrarna ständigt är informerade om vad som händer i skolan. Detta för att skolan ska ha ryggen fri och att eleverna inte ska välja en annan skola och därmed ta med sig den för verksamheten helt avgörande skolpengen.
Om eleverna lär sig något är alltså inte av något större intresse utan något som bifogas med övrigt.

Jag skulle med utgångspunkt av ovanstående vilja kommentera Göran Lindes förslag. Förlagen är långtifrån dåliga eller på något sätt ointressanta men tyvärr inte relevanta ännu.

”För att lösa problem måste man först lokalisera dem och analysera dem. Då bli recepten för Sveriges del: på skolpolitisk nivå:”

1. Gör läraryrket attraktivt och stärk rekryteringen med bl.a karriärtjänster och goda löner.
En karriärtjänst blir väldigt konstigt och låter som om lärarna egentligen ska göra något annat än att vara lärare. Då är det ju ingen idé att bli lärare om man ändå ska göra något annat. Exempelvis kan man i sammanhanget inte forska i pedagogik eller didaktik för då är man inte lärare längre utan sysslar med något helt annat som inte är relevant för dagens läraryrke.
Goda löner vill nog alla ha. Men så länge lärarnas arbetsuppgifter handlar om att kunna logga in på en dator, skicka mail och fylla blanketter så kan faktiskt i princip vem som helst arbeta med detta och då blir ju lönen därefter.

2. Anställ ämnesbehöriga lärare.
Är eventuellt viktigt om man ska undervisa på en mer avancerad nivå men att bara ha ett visst intresse för det aktuella ämnet räcker och man kommer undan med det.
3. Satsa på fort- och vidareutbildning av lärare snarare än reformera grundutbildningen.
Utmärkt förslag då kan alla som inte är utbildade i mentorskap eller datorer bli lärare och behöriga.

Och på klassrumsnivå:
4. Sätt läsutvecklingen i fokus från årskurs ett och framåt.
De svensklärare jag har arbetat med och undervisar vet redan om vikten av detta men var tyvärr upptagna med att skriva mail till föräldrarna och att skriva åtgärdsprogram till de elever som var svaga i läsförståelse.
5. Stärk den diagnostiska bedömningen och uppföljningen och den åtföljande återkopplingen på individnivå.
Jag tycker absolut att vi ska införa än mer komplicerade prov som tar mängder av undervisningstid, planeringstid och administrationstid vid rättning etc. I skolår 9(numer eller vart fall snart åk 9), skriver (och talar?!) man i dagsläget tre prov matematik, tre i svenska, tre i engelska och två i NO.
Det är inte min mening att på något sätt raljera över dessa förslag. Jag tycker att de är bra och intressanta. Men innan dessa kan bli verklighet så bör läraryrket i första hand gå ut på att planera, genomföra och utvärdera sin egen undervisning. Inte som nu att vada fram i drivor av enkäter, blanketter, styrdokument och byråkratiska rättningsmallar från skolverket eller andra institutioner som tydligen har till uppgift att täta alla hål och svagheter i det svenska skolsystemet med ett nytt papper att fylla i för läraren. Samma lärare som en gång i tiden valde yrket för att det var så roligt att lära andra vad den själv kunde.

Daniel. Intressant vad du skrev om anställningsintervjuer av lärare. Anställande skolledare lyfter fram frågor om skolans sociala och administrativa uppgifter framför frågor om att planera, genomföra och utvärdera sin undervising. Detta antyder ett slags förhärskande "skolkodshegemoni" (klumpig term men jag kommer inte på någon bättre) och vi kan undra hur den etablerats och vidmakthålls, liksom vad det finns motrörelser. Jag har många svar att ge till dina kommentarer till mina fem förslag men nöjer mig att meddela att min avsikt inte är ytterligare adminstartiv börda för lärare utan är genomförbara på andra sätt och att vad beträffar karriärtjänster så är ju meningen att läraren ska kunna stanna kvar i undervisnng men med tilläggsuppgifter inom didaktikforkning, handledning etc. För närvarande finns ju inga andra karrärvägar än skolederi och att då som regel lämna unervisningen. Ursprungsartikelns bäst före-datum börjar bli lite gammalt, så jag tackar därmed Maria, Kristian och Danil för debatten. Vi lär väl ses igen på Newmill.

#23 Göran Linde

Tack själv. Läste just det här citatet i "Igelkottens elegans" av den franka forfattarinnan Muriel Barbery som är fodd i Casablanca men lever i Japan.

" De som kan gora något gor det, de som inte kan något undervisar, de som inte kan undervisa undervisar lärare och de som inte undervisar lärare sysslar med politik."

Uppenbarligen är inte den den här frågan endast ett svenskt problem. Jag håller inte med om citatets forträfflighet men just nu känns det onekligen som att det ligger lite i det.