Så kan den svenska skolan förbättras

Det var många abstrakta och intetsägande begrepp i den här artikeln. Språket är viktigt, det håller jag med om och därför bör man inte använda ord och begrepp som kan betyda i stort sätt vad som helst, när man skriver i den här frågan. Begrepp som kunskapssyn, informations och kommunikationssamhälle, lärande och kunskapande; vad är det?

Föreställningen att världen skulle vara så annorlunda nu än för etthundra år sedan är en vanföreställning. Vi har i alla tider haft ett informations och kommunikationssamhälle. Att sedan naturvetenskap och teknik har utvecklats med en sådan exceptionell hastighet att den moderna världen ser helt annorlunda ut än då vi började vår civilisations utveckling är endast en chimär. Vi behöver fortfarande lära oss den existerande kunskapen och de arbetsmetoder och verktyg för tänkande som vi alltid har behövt. Den avgörande förändringen på vår kunskapssyn kom med Karl Popper och hans definition av demarkationsproblemet eller vad som skiljer vetenskap från ickevetenskap. Tyvärr är det inte i den meningen ordet kunskapssyn används i det postmoderna samhället och inte heller i denna artikel. Demarkationsproblemet framhålls inte i den svenska skolan längre och anses snarare som lite fult eller otidsenligt av lärarhögskolornas representanter. Nej i vår nya moderna tid spelar inga sådana petitesser någon roll utan kunskapsrelativismen frodas i all sin subjektivitet. Förbjud begreppet kunskapssyn inom den svenska skolan och lär eleverna vetenskap, teknik, språk, historia och ge dem färdigheter så att de kan bli nyttiga och kloka samhällsindivider.

Att studera och lära sig saker går till på samma sätt som det alltid har gjort. Tankemöda och övning är A och O och resultatmålen är det man måste fokusera på även om inte artikelförfattaren anser det. Att studier (forskning) och inlärning nödvändigtvis skulle ha med relationer att göra är ju också ett vansinnigt påstående. Det går bra att sitta helt ensam inne på sin kammare och lära sig både matematik, relativitetsteori och språk. Det är nog det vi borde påpeka för våra svenska skolelever snarare än de postmoderna floskler som snart genomsyrar hela vårt samhälle. Vår världsekonomi bygger fortfarande på produktion och kommer alltid att göra så. Att vi i västvärlden kan sitta och skicka elektroniska signaler och påstå att vi lever i ett informationssamhälle beror endast på att vi har produktionen tryggad. När vi inte har det längre så är det slut på vårt informationssamhälle. Även detta borde våra elever bli medvetna om.

åh, åh. detta är så bra. bäst!

Jag känner mig så "salutogen" i mina perspektiv. Hurra!!! Detta troligen beroende på en "relationell process". Dubbelt hurra!! Men främst ser jag fram emot artikeln som kommer att beröra "Mätbara mål för skolans demokratiuppdrag". Kan vi inte få en liten liten förhandstitt?
Nej det för inte diskussionen vidare att raljera, men hur ska jag kunna låta bli. Talesättet "Det dunkelt tänkta är det dunkelt sagda" har åter bekräftats. Jag är imponerad av Kristian Fredriksson som orkar sätta sig ner och seriöst försöka ta sig an artikelinnehållet. Det trista med artiklar som denna är att okunniga betongrumpor, av vilka vi har alldeles för många i debatten, får ytterligare vatten på sina kvarnar. (ursäkta det haltande bildspråket). Alldeles för ofta får jag association till den gamla skämtteckningen där en luttrad lärare inte längre kan hålla sig utan hojtar upp mot aulans podium: kom ner och jobba själv då din SÖ-fjant.

Personligen kämpar jag på i det lilla och ägnar mig åt dialogpedagogik - något som missioneradespå 80-talet då någon höjdare antagligen kommit till den häpnadsväckande insikten att man som lärare skulle kunna samtala med sina elever...

Ps. Vad ända in i --- är man när man är salutogen?
"I vår familj äter vi endast mat av salutogena råvaror"
"Stefan Lövens replik på budgetproppen var verkligen salutogen"
"Alltfler salutogena! Vi talar om en epidemi säger undervisningsexpert Neiwert Sågevi"

I en stockholmskommun har man i alla fall för några år sedan sk "utbildningsexperter". Det var personer utan någonsomhelst pedagogisk utbildning eller erfarenhet och i vars arbetsuppgifter det EJ ingick att besöka skolor. Men läxa upp dem som arbetade där skulle de...

"salutogen, hälsofrämjande, om omständigheter som bidrar till att personer är vid god hälsa trots att de har varit eller är utsatta för avsevärda och potentiellt sjukdomsframkallande biologiska eller psykosociala stressorer. " (citerat ur NEC)

Mena artikelförfattaren således att eleverna i våra skolor "är utsatta för avsevärda och potentiellt sjukdomsframkallande biologiska eller psykosociala stressorer" säger det nog mer om hans egen syn på skolan än elevernas . . .

Det är tråkigt att jag inte kunnat uttrycka mig på ett sådant sätt att Kristian och Sören har kunnat förstå mina poänger. Min känsla är dock när jag läser kommentarerna att man faktiskt inte vill förstå. Det finns inget i det jag skriver som strider mot vad Kristian lyfter fram om lärandet. Mycket av det vi lär måste tragglas och automatiseras. Men och det är ju i det jag gör min poäng skolan har ett vidare uppdrag. Det handlar om att faktiskt kunna göra något med dessa kunskaper. Att träna sin kreativitet, sin förmåga till skapande och som en grund för ett framtida samhällsbyggande. Det är inte något vi kan "överföra till en växande generation. Kristan som jag förstår det jobbar du som lärare. Med din kunskapssyn gör DU ingen skillnad. Förmedlandet av kunskaper kan ske av vem som helst, till och med utvecklas "på kammaren" Jag dristar mig ändå att tro och hoppas att du är en duktig pedagog. Dvs att du har ett intresse av att förstå hur eleverna uppfattar och tänker för att kunna hjälpa dem vidare. Det är grunden för min poäng att lärande sker i relation. Jag skriver ingenstans att de ska lära sig relationer även om det är en del av skolans socialiserande och fostrande uppdrag. Jag kan rekommendera dig Kristian att läsa läroplanens två första kapitel. Skolan har en mycket viktig roll i samhällsutvecklingen och en av de viktigaste frågorna nu för framtiden är byggandet av en hållbar utveckling. Det kommer aldrig att ske om vi inte har individer som kommer att ta ett aktivt ansvar. Hållbart handlar då om ett globalt perspektiv, om etiska ställningstaganden och om en vilja och förmåga till kreativt tänkade och det Kristian sker inte genom att vi "ger" elever färdigheter eller "lär" dem vetenskaper.
Samhället Kristian är ju något som individer bygger gemensamt inte något som vi utbildar elever att vara "nyttiga" för. De kunskaper, förmågor och värderingar som eleverna har lärt sig (inte blivit lärda) i en relationell kontext. är de kunskaper, förmågor och värderingar som de ska bygga morgondagens samhälle med. Vi kan och bör trots att vi är en liten del av världen göra skillnad för utvecklingen globalt. Om de växande generationen ska vilja ha ett intresse och förmåga att jobba för en global utveckling i fred frihet och rättvis fördelning av resurser kan och ska skolan göra skillnad. Men med den kunskapssyn som Kristian förmedlar (inte minst i andra artiklar och kommentarer) faller kunskapens värde i sig bort. Det är först när vi använder våra kunskaper de kan värderas.

Sören det är ju intressant att du fastnar för begreppet Salutogent. Ja du har rätt i att det handlar om hälsa eller att se det som skapar hälsa till skillnad från det patogena som inriktar sig på det sjuka Ordet kommer från franska salut (av latinska salutis – välbefinnande och hälsa). Begreppet myntades av sociologen Antonovsky och är stark förknippat med KASAM-begreppet. vilket kanske är mer bekant inom skolvärlden vilket handlar om betydelsen om individens Känsla Av SAManhang för välmående (och lärande och utveckling). Ett viktigt steg i att skapa ett gott kasam är salutogenesen att fokus ligger på att förstå och utveckla det som fungerar och är bra. Att ha salutogena perspektiv i lärandet innebär då att utifrån kasam-begreppet jobba med det lärande som fungerar och med det innehåll och metoder som skapar sammanhang och mening. Ett exempel kan vara en elev med en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. Med ett patogent förhållningssätt skulle man jobba med att komma tillrätta med problematiken. Mycket kraft och energi skulle gå åt till att få eleven att sitta still att memorera instruktioner. Fokuset blir på vad eleven inte klarar och vad som utifrån det ska övertränas. Ibland dessutom helt omöjligt för eleven utifrån hens funktionsnedsättning. Hur skadligt är inte det för den växande ungdomen att gång efter annan misslyckas. Med ett salutogent perspektiv bortser man från det ickefungerande och försöker nå det fungerande och öka på det. effekten för eleven blir ett ökat lärande och ett uppbyggligare KASAM. egentligen ganska enkelt men tråkigt att du Sören så fastnar vid ordet. Som jag skrev tidigare är det grund för en ännu inte skriven egen artikel.

Jag förstår inte riktigt kommentaren om utbildningsexperterna. Är det din uppfattning om mig eller var det en allmän reflektion.
Jag har vilket du kanske missat lärarexamen och varit verksam i skolan sedan 1988. Jag är förutom det utbildad steg 1 som familjeterapeut och till juni i år klar med den statliga rektorsprogrammet. Mina tankar är grundade på vetenskap och egna observationer och reflektioner. Jag ser det själv som ett innifrån perspektiv.

Vad det gäller mätbara mål för skolans demokratiuppdrag är det även det ett ämne för en egen artikel. I korthet kan jag ge en förhandstitt som du så underfundigt uttrycker det.
En stor del av det vi jobbar med i grundskolan utgörs av det fostrans eller demokratiuppdrag som uttrycks i läroplanens första och andra kapitel. Men till skillnad mot de ämneskunskaper som vi också har till uppdrag att hjälpa eleverna att lära och som har tydligt formulerade kravnivåer saknas helt mål eller indikatorer på att vi gör rätt och lyckas. I läroplanens första kapitel första stycket står det bl.a. att :
"Den ska främja alla elevers utveckling och lärande samt en livslång lust att lära. Utbildningen ska förmedla och förankra respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande demokratiska värderingar som det svenska samhället vilar på.....
Skolans uppgift är att låta varje enskild elev finna sin unika egenart och därigenom kunna delta i samhällslivet genom att ge sitt bästa i ansvarig frihet."

Med andra ord Skolan har ett tydligt demokratisk uppdrag. Men hur vet vi att vi lyckas. Vad jag menar och vad jag tänker skriva om är hur vi ska kunna se just det här. Om vikten av att faktiskt utvärdera det vi håller på med om de sätt och de metoder vi använder led till att vi klarar uppdraget. Hur kan vi se och veta om vi hjälper eleverna till kunskaper och ställningstaganden som går i linje med vårt fostransuppdrag. Kan man utforma metoder för att mäta kreativitet, social kompetens, etik, moral, medmänsklighet etc. Jag vill påstå att det är nödvändigt för att vi inte ska hamna ett träsk av modeller och metoder som saknar förankring. Uppdraget är för viktigt att inte ta på allvar och utvärdera. Det handlar återigen om det framtida samhällsbygget och om varje individs möjlighet att själva ta ställning och rätt att må bra. Ett enkelt exempel på indikator som går att göra mätbar är om en elev förstår och kan omsätta skyldigheter för en själv som är förknippade med någon annans rättigheter.

Jag hoppas det har klargjort lite och jag ser gärna fram mot fler kommentarer eller frågor

Den förväntade reaktionen kom till slut. Det här är just ett sådant exempel som förtydligar vad i skolans problem består. Lärare som har ambitionen att lära sina elever ett ämnesområde eller ett yrkesområde blir anklagade för att inte ha rätt kunskapssyn. Är det konstigt att resultaten för de svenska eleverna går ner i internationella jämförelser när både lärarhögskolor och vissa skolledningar ogenerat basunerar ut de här åsikterna? Som jag skrev tidigare, begreppet kunskapssyn bör förbjudas i den svenska skolan eftersom det allt som oftast används just på det här viset. Ska det användas bör det handla om Karl Poppers definition av demarkationsproblemet och ingen postmoderistisk avart där allt räknas som kunskap. Alla påståenden om världen är inte kunskap utan det krävs en vetenskaplig prövning eller peprövad erfarenhet för att det ska räknas dit. Tyvärr är den insikten självklar för varken lärarhögskolor eller skolledningar. Det var det för 50 år sedan.

Med tanke på utvecklingen i världen är det, vilket jag gör poäng av, viktigt att skolan jobbar mycket med att klara sitt demokratiuppdrag och att det sträcker sig utöver de hyptetiskt deduktiva. normer och värden handlar om etik och den kan inte vara falsifierbar. Vi måste våga ta ställning. Jag vet att Kristian tidigare ställt sig tvekande inför samhällsvetenskaperna som vetenskap och med den utgångspunkten blir det ju svårt att förstå stora delar av det som vi faktiskt har i uppdrag att göra. Det skulle vara av intresse att få reda på hur du ställer dig till läroplanens två först kapitel. Det liiger ju i ditt tjänstemannauppdrag att genomföra.

Det är mot bakgrund av t.ex. det som finns i ledaren i dagens DN som jag vill lyfta fram skolans hela roll i samhället.
http://www.dn.se/ledare/huvudledare/hejda-de-extrema

#7 Peter Bragner

Det är inte en av dina anställda du riktar dig till nu. Det är riktigt att jag har arbetat som lärare under lång tid, men jag slutade för sex år sedan. Inte för att jag var besviken på lärarjobbet utan för att jag inte tyckte mig ha råd att arbeta kvar. Jag älskade mitt arbete och ingen har tidigare ifrågasatt min kunskapssyn. Varken skolledning, kollegor eller elever. Endast du.

Kritiken mot den svenska skolan består inte i att eleverna skulle vara okunniga om demokrati eller okreativa eller veta för lite om kunskapsfilosofi. Den består i att eleverna har försämrats drastiskt i ämnen som matematik, fysik, svenska, osv. Om man har en någorlunda skolning vad gäller vetenskap börjar man fråga sig vad detta beror på. Eleverna är ju inte mer ointelligenta nu än för femtio år sedan; det kan vi nog vara ganska säkra på, även om jag inte kan belägga det här. Detta måste ha orsaker som har med skolan och dess nya pedagogik att göra. Om man inte anser det så har man en tung bevisbörda att tampas med. Jag hävdar att en stor del av ansvaret har lärarhögskolorna som har nivellerat synen på vetenskap och vad som krävs för att lära sig och förstå den. Kunskapsrelativismen är ett allvarligt problem som tycks växa sig större och större. Det är inte så att ekonomiska teorier är vetenskapliga i samma mening som naturvetenskap även om du tycks tro det. Jag är utbildad civilekonom med investerings och finansieringsteori som specialitet och har även studerat nationalekonomi och sociologi på universitetsnivå. Man vet inte hur en vanlig hypotesprövning går till inom de här forskningsområdena. Vet du? Jag tror inte det och det bekymrar mig.

Senast jag besökte en lärarhögskola var när projektarbeten skulle införas på gymnasieskolan. Den kvinnliga rektorn höll en föreläsning för oss rutinerade lärare om den senaste forskningen inom pedagogik. Till min häpnad redogjorde hon för den amerikanske filosofen Deweys idéer som hade förkastats på kunskapsteoretiska grunder redan hundra år tidigare. Jag var chockad och åkte hem och tryckte upp Russels kapitel om Dewey i Västerlandets filosofi till mina kollegor. En tid senare hade vi en temadag på naturvetenskap och teknikprogrammen om pseudovetenskap där vi bjöd in både illusionister och den civilingenjör som var ordförande i den förening som utser årets folkförvillare med flera. Vi såg det som en viktig utbildningsfråga och allt föranleddes av våra erfarenheter från besöket på den här lärarhögskolan. Du och det du skriver, hävdar jag, är det som är skolan största problem. Du hänvisar till läroplaner och skolans uppdrag hela tiden men jag tror inte det uppdraget är detsamma som skolor i våra konkurrentländer har. I Kina, Indien, Finland med flera har skolan uppdraget att lära eleverna just vetenskap, teknik och det som krävs för att utveckla ett modernt samhälle. Är det så att det är fel på uppdraget så får vi väl ändra på det. Det är väl det vi debatterar här trodde jag. Du framstår som en fullfjädrad byråkratpedagog precis som Sören Holdar så träffande beskriver. Ni gör ingen skillnad och skulle ni göra det så är det i negativ mening. Det är jag säker på. Jag återkommer till detta i en senare artikel.

PS. En av mina kollegor hittade en tio år gammal matematikskrivning under ett podium i en skrivsal. Han kom chockad in och visade oss matematiklärare detsamma. Vi reagerade också även om det inte var lika starkt. Vi var mer luttrade. DS.

Peter.
Jag betonade att jag raljerade och kommentaren om de kommunala sk utbildningsexperterna gav jag som en illustration till hur Läraren deklasseras. Är det något annat yrke där formuleringen "jag arbetar som(!) lärare" skulle godtas? Jag arbetar som tandläkare (men egentligen är jag arbetsterapeut) eller där en arbetsgivaren skulle få för sig att anställa tex en civilingenjör som åldringsvårdexpert? Och jag framhärdar även efter din (stort tack för att du tar dig tid till det) uppföljande kommentar i att det dunkelt tänkta alls inte blivit klarare.

Istället för Kristians metod kommer jag i dessa rader att för att illustrera min kritik ge ett par personliga exempel och som en inledning kort presentera mig själv yrkesmässigt. För övrigt: det demokratiska uppdraget tror jag inte någon, ialla fall inte av dem som yttrat sig här, tar lätt på. Knappast heller större delen av lärarkåren.

Efter en tid inom omsorgsvården, något som präglat min människosyn lika starkt som Pragvåren påverkade min världsbild utbildade jag mig till mellanstadielärare. Bredden i utbildningen var en fördel jag ännu har glädje av men redan på den tiden (sent 70tal) var det ganska fattigt med ämneskunskaper varför jag efter ett par år parallellt med yrket läste in en examen i nordiska språk. (Utbildningen till gestaltterapeut fick jag av familje- och ekonomiska skäl lägga på hyllan.).

För ett par år sedan fick min son tack vare sin mamma möjlighet att som visting family member möjlighet att som 17åring läsa en termin på ett av Förenta staterna mest framstående (och progressiva) college. Vad han fick med sig därifrån var bla erfarenheten av lärare som Både arbetade just som du beskriver, med att hela tiden se och locka fram elevernas tillgångar Och som de samtidigt ställde höga, hårda och tydliga krav. Bara att få erfara att rättvisa faktiskt kan formuleras som att den som inte lämnar in ett betingsarbete inom given tid blir automatiskt underkänd, ingen ska ju kunna ta sig förmånen att "stjäla sig extra tid" för att därigenom kunna göra ett bättre resultat har givit honom försteg framför kamraterna vid återvändandet till svenskt gymnasium. . . Detta väljer jag här att jämföra med att plugga "gångertabeller" i mellanstadiet (där jag sedan några år åter är verksam). Jag uttrycker mig frankt till såväl föräldrar som elever att fram till slutet av 90-talet hade jag inga bekymmer att få samtliga mina 6eklassare att "rabbla tabellerna" (det är fö dubbel kunskap, nämligen tabellerna i sig och i att kunna "slå i sig kunskap" är väl så viktigt. Så det så!). Men nu går det inte längre och min retoriska fråga brukar vara: Är alltså barnen dummare nu är för tio femton år sedan? Svaret är naturligtvis nej - men risken är faktiskt att de Blir det. Leder det till bättre resultat? Nej, men ibland kan man få frågan (jag citerar) Hur kan hon inte ha lärt sig detta efter att ni har haft ansvar för henne i tre år? Så ett aber (Kristian) är faktiskt den inverkan en förändrad samhällssyn har på skolan. Samhället präglar ju skolan, och inte skolan samhället.

Jag menar att artiklar som din Peter faktiskt riskerar att göra ont värre hur vällovligt syftet än är. Det är litegrann som dessa omtalade LPP - Lokala Pedagogiska Planer - som faktiskt inte finns, det finns i alla fall inget krav på något sådant. Att läraren planerar sin undervisning är en helt annan och självklar sak. Dessa planer är emellertid otroligt populära hos skolbyråkrater på olika nivåer och tusentals lärare sliter sitt hår för att inte bara "förtydliga" läroplanen utan dessutom skriva på ett "vetenskapligt språk" (se din kria ovan) som SAMTIDIGT även ska förstås av såväl elever som föräldrar. Det är som att få en meter snöre till ett paket som kräver två meter - en omöjlighet. Och resultatet blir även här motsatt de goda intentionerna. Eller som det höres i en lektionssal när ambitiös lärare mån om att göra allt rätt lätt förtvivlad säger "Men ni måste öva på att ta ansvar för ert lärande". och får svaret "Det struntar vi i! Tala om vad vi ska lära oss till provet!"

Avslutningsvis vill jag bara för tydlighetens skull påpeka att jag stormtrivs i mitt yrke, är omtyckt av eleverna och självklart inte skulle få dem att vilja lära sig ett jota om de inte kände både att jag ställer krav OCH att de har roligt i skolan.

Ett ps.
I dag (3 maj) presenterar Lärarnas Riksförbund en nedbruten betygsstatistik som visar hur gapet mellan de duktigaste (här de med de bästa resultaten) eleverna och de sämsta under åren ökat. Det förvånar ingen, tror jag,av oss som arbetar med utbildning av barn och ungdomar. Ty det barn som har föräldrar som engagerar sig och bryr sig klarar sig alltid - det är barnen där stödet hemifrån (oavsett anledningar) sviktar eller fallerar som lämnas därhän. Som lämnas att "ta ansvar för sitt eget lärande". En körskolelärare kan vara hur engagerad som helst i sina elevers välmående, deras förståelse av de inre värdena av att köra bil, och i den kanske omedvetna estetiken i vägdragningar och skyltar . Men han eller hon lär inte föra sina instruktioner och inspirera från baksätet. Det fordras att hon sitter fram!

Sören
Jag kan faktiskt inte riktigt förstå ditt problem med det jag skriver. Jag tror. T.ex. ör jag helt övertygad om vikten av att autimatisera en hel del kunskaper som t.ex multiplikationstabellerna eller för att använda din egen metafor om bilkörandet hanteringen av bilen. MEN min poäng är ju det att det inte räcker i det samhälle som växer fram. Vi kan inte bara släppa goda bilförare utan vi ska hjälpa dem bli goda trafikanter. Det kräver att man tränar kreativitet, empati, intresse och förmåga att värdera information och ett automatiserat handhavande av bilen.

Om eleverna frågar vad som kommer på provet är det nog så att man som pedagog har varit otydlig i sin LPP . Där bör man ju ganska klart ha kunnat beskriva vilka förmågor som man ska träna och vilka begreppsliga kunskaper man man ska äga efter avslutat område/kapitel/tema. Sen kanske det inte är så att PROV är en så bra bedömningsgrund då det är mycket svårt att konstruera frågor som faktiskt mäter det man avser och som formativ bedömning oftast inte fungerar alls.

Kristian
Jag är ledsen om du uppfattar det som ett personligt angrepp det var inte meningen. Men jag har svårt att ta till mig ditt resonemang. Ja självklart är det så att skolan roll i samhället är en annan än i Kina och vi har ett annat uppdrag. Ett uppdrag som jag tror på både som tjänsteman och människa. För mig är det viktigt att vi inte reducerar lärandet och kunskap till det hyptetiskt deduktiva. Det är väl just det som gör oss till människor och samhällsbyggare att vi faktiskt har en möjlighet att vara i våra känslor och inte alltid vara rationella. Eftersom du läst sociologi vet du ju lika väl som jag att mänskliga beslut och handlanden ofta inte är rationella. Du bygger ditt resonemang på ett antagande om att framtiden handlar om växande produktion och där statsstater är konkurrenter. Jag tror att den växande generationen måste ta sig förbi den tanketatueringen. En hållbar framtid ligger nog i enn annan förståelse för användandet och fördelningen av dem resurser den här planeten har att erbjuda. poängen blir att hjälpa eleverna till ett etiskt beslutsfattande är lika viktigt som att de lär sig läsa. Våra folkvalda har tydligt markerat skolans roll och syfte för såväl individen som samhället. Att ifrågasätta det är ju att ifrågasätta den demokratiska processen.

Det är säkert så att skolan i Kina är effektivare i många avseenden men frågan är ju om vi vill leva i det samhällsystem som krävs för att den ska bli meningsfull.

Kristian genmäler. "Vår världsekonomi bygger fortfarande på produktion och kommer alltid att göra så. Att vi i västvärlden kan sitta och skicka elektroniska signaler och påstå att vi lever i ett informationssamhälle beror endast på att vi har produktionen tryggad."
Peter svarar. "Du bygger ditt resonemang på ett antagande om att framtiden handlar om växande produktion och där statsstater är konkurrenter. Jag tror att den växande generationen måste ta sig förbi den tanketatueringen. En hållbar framtid ligger nog i en annan förståelse för användandet och fördelningen av de resurser den här planeten har att erbjuda."
Sören reflekterar: Dessa citat sammanfattar debatten ganska bra; vi - Peter å ena sidan och Kristian och Sören å den andra - talar helt enkelt förbi varandra. I mina ögon extrapolerar Peter vad Kristian säger och verkar tolka det som att Kristian talar för ständigt ökad produktion i internationell - och att den synen dessutom leder till (implicit i texten) resursslöseri och bristande etik i såväl samhälle som skola. Peter genmäler alltså på och drar slutsatser av något Kristian knappast hävdat.
"Människan lever ej av bröd allena" (är det Brecht?) och det tror jag mig kunna påstå att vi alla är ense om. JAG tror å min sida att Peters syn snarare är vad som riskerar leda till större skillnader med risk för mer konflikt och cynism. Mer om varför nedan.

Även den bristande förståelsen mellan Peter och mig själv tror jag bottnar i en skild grundsyn. Jag ska försöka vara tydlig. "First thing first!":
1. Jeppe på berget super. Det är alla ense om. Varför gör han det? Får jag frågan säger jag att det är av mindre intresse. Det akuta problemet är inte VARFÖR Jeppe super. Problemet är ATT han gör det. Alltså måste Jeppe sluta supa. När han gjort det kan vi fundera över varför han söp.
2. Terapi. Olika former av kognitiv terapi är utomordentligt funktionellt för att tex bryta ett destruktivt mönster. Ibland räcker det, ibland behöver man för att komma på trygg mark arbeta vidare med vad och varför i någon form av psykoterapi.

3. I skolan då? Peter. I mina ögon spänner du kärran för hästen. Jag tror mig förstå både vad du menar och vartåt du vill. Jag tror mig dessutom förstå att Kristian på sätt och vis vill åt samma håller, eller iallafall inte är särskilt kritsk mot måle. Med mig själv vet jag att det är så. Vem är mot kunniga och engagerade sammhällsmedborgare? Men metoderna... Det eleverna behöver och särskilt de från hem och miljöer som lämnar dem ensamma i skol- och studiesituationen är pro primo Handfast, Tydlig, Grundläggande Kunskap. Den kan inget barn och särskilt inte de från studiesvaga miljöer (se SvD Brännpunkt resp DN debatt torsdag/fredag 3-4/5) klara utan Tydlig ledning, Klar information och Handfasta "varför". (Kanske menar du detsamma, men i så fall framgår det inte av din artikel). Får eleverna det blir de trygga i sin kunskap och de (och vi lärare) får möjlighet att arbeta vidare, att låta personligheter, kritik och ställningstaganden utvecklas.
"Formativ" och "summativ" bedömning är med förlov sagt bara de senaste modeorden samtidigt som det faktiskt är vad lärare ägnar sig åt dagligen och stundligen och så har gjort, ty varje god lärare vet att den elev som jag inte motiverar, som inte förstår varför osv den riskerar att hamna bakom och vid sidan om.

Hoppsan. "internationell konkurrens" förstås och "målen" och "samhällsmedborgare"

I alla väsentliga delar håller jag med Peter Bragners beskrivning av den utmaning som skolan står inför. Den politiska skoldebatten är alltför trivial och ser ut som en dragkamp. Statligt elller kommunalt ansvar? Betyg tidigare eller senare? Förbjuda eller tillåta vinst för friskolor? Mer eller mindre katederundervisning? Fler eller färre datrorer?

Men att ägna för mycket tid på denna typ av frågor leder inte långt.

Det grundläggande problemet är just det som Peter Bragner framhåller, nämligen att skolans koncept och struktur behöver ifrågasättas och debatteras för att att vi någon gång i framtiden ska få en väl fungerande skola med ett tydligt och avgränsat uppdrag. En skola som vi alla kan vara stolta över. Där lärare och rektorer har möjlighet att göra ett bra jobb som uppskattas av elever, föräldrar och media.

Skolan har flera uppdrag enligt läroplanen. De kan förenklat sammanfattats i begreppen lärande, kunskapsutveckling samt personlig utveckling.

Kunskapsutvecklingen stäms regelbundet av i skolan i form av prov och bedömningar av lärarna som så småningom resulterar i betyg. För skolans övriga uppdrag är det väldigt sällsynt att det sker någon form av systematisk uppföjning. Det är mest ett tyckande och förhoppningar om att det går bra

Jag ser därför fram emot att ta del av Peter Bragners utlovade artikel om Mätbara mål för skolans demokratiuppdrag. Som ett första steg i att belysa hur väl skolan lyckas med samtliga sina uppdrag.

#15 Peter Sedell

Jag har inget emot ironi men den bör vara tydlig. Det finns inget som hindrar en lärare att göra ett bra arbete. Möjligen brist på resurser. Jag hade en kollega som fick tigga ihop gammal uttjänt elektronikutrustning för att klara av undervisningen i IT på teknikprogrammet. Det enda som krävs för en lyckad skola är att inga hinder sätts upp för lärarna i form av byråkrati, ideologiska (pedagogiska) modenycker som kommer från skolpolitiker och lärarutbildare som inte har någon som helst kontakt med verkligheten. Ämneskunniga och kontaktskapande lärare är allt som behövs för en bra svensk skola. Ökad kontakt med företag och samhälle är också önskvärt.

En isolerad skolkultur (lärarutbildning) som blir allt mer självgod och samhällsfrånvänd är det stora hotet. Det är resultat som bör eftersträvas, alla elevers goda och individuella resultat, inte endast en så hög procentsats godkända elever som möjligt. När alla inblandade endast agerar för att se till att ha sin egen rygg fri har vi kommit helt fel i vår "företagskultur". Skolan måste bli en entusiamerande organisation som inriktar sig på kunskap igen. Inte som nu på en massa pseudoaktiviteter som endast stjäler dyrbar tid från alla inblandade.

Det är ingen ny värld vi befinner oss i. Vi måste fortfarande skaffa vår mat, vårt husrum och våra kunskaper som tidigare. Problemet är att skolan blir mer och mer en folkförvillare igen, en tid vi inte vill ha tillbaka. Katekesen trodde jag var borttagen redan före min skoltid. Nu börjar den dyka upp igen i olika förklädda former. Skolans demokratiuppdrag klaras bäst av genom att se till att våra elever förstår välden på ett så vetenskapligt sätt som möjligt och politisk eller ideologisk korrekthet bör inte predikas av lärare. I en demokrati bör alla åsikter blomstra och inte förtryckas. Det gäller även pedagogiska och metodologiska idéer hos enskilda lärare. Byråkratpedagogik bör undvikas i så stor utsträckning som möjligt. Hur det skall gå till vet jag inte, men ett förbud mot alla tvingande skolplaner vad gäller pedagogiska metoder borde vara på sin plats. De är alla modenycker som kommer att försvinna av sig själva med tidens gång. Låt den enskilde läraren ta ansvar igen och stöd hans och hennes insatser så gott det går.