Fördel Andersson i kampen mot Borg

Så möttes de slutligen. Förtjusningen hos bedömare och politiskt intresserade har varit total inför den första direktsända TV-debatten där S-superhjältinnan Magdalena Andersson skulle möta regeringen Reinfeldts mest populära minister: Anders Borg. Äntligen en debatt mellan två jämbördiga, har många uttryckt förhoppningsfullt.

Och nog var det en intressant debatt i SVTs Aktuellt – som med sitt format tycks ha blivit den självklara arenan för denna typ av drabbningar – på kvällen efter att regeringen hade lämnat in sin vårbudgetproposition till riksdagen. I kammaren fick ju Borg möta sin nästan-granne från Katrineholm, Fredrik Olovsson.

Acceptansen hos väljare och politiska bedömare för den nyordning som Socialdemokraterna har etablerat, med både partiledare och ekonomisk-politisk talesperson utan riksdagsplats, har varit förvånansvärt stor. (Här ska för övrigt noteras att även Anders Borg saknar egen riksdagsplats, men att han i egenskap av finansminister ändå får delta i debatten i riksdagen.) Detta har till och med bidragit till att intresset för måndagens TV-debatt ökade ännu mer.

Debatten som sådan var förvisso både traditionell, lågmäld, allvarlig och utan braskande nyheter – men ändå mycket intressant. Av flera skäl:

Skiljelinjerna. Efter måndagens TV-debatt mellan Borg och Andersson kan man börja urskilja de huvudsakliga skiljelinjerna som lär prägla den allmän- och ekonomisk-politiska debatten mellan de två stora partierna i svensk politik de närmaste åren.

Anders Borg har i princip tre sägningar: 1. Svensk ekonomi har klarat sig bättre genom krisen än många andra. 2. När de ekonomiska kurvorna nu pekar nedåt är det viktigt att hålla i pengarna – annars går det som i Grekland. 3. Socialdemokraterna måste redogöra för hur en gemensam rödgrön politik skulle se ut – och vilka av Vänsterpartiets respektive Miljöpartiets förslag man ska acceptera.

På den första punkten ger både Magdalena Andersson och Fredrik Olovsson honom rätt. Och credit. Därmed är den frågan på sätt och vis ur världen. På den sista kan Socialdemokraterna i lugn och ro säga att man faktiskt inte har något organiserat samarbete med V och MP, men att man givetvis pratar med dem. Och med andra. Alltså inte heller det en fråga som tycks uppröra allt för många. Istället är det den tredje – och för de flesta politiskt intresserade mer spännande – frågan om hur man ska vända tillväxten och sysselsättningen som lär prägla det politiska grundsamtalet de närmaste åren – även om spelteorier och skandaler lär bidra med sitt till medierapporteringen även framöver.

Borg har tydligt intagit en försiktighetsprincip, som var lyckad under krisen 2008-2009. Men nu tycks läget vara ett annat. Magdalena Andersson får stöd av oberoende ekonomer för sin linje att vårbudgeten var allt för tunn, och att regeringen nu borde investera mer i sådant som vänder utvecklingen. Samtidigt är även Andersson försiktig, och vill i det här läget i första hand inte utlova några helt nya pengar, utan vill istället använda befintliga resurser på ett annat sätt. Det innebär att Socialdemokraterna gör bedömningen att man kan vinna slaget om att förklara för väljarna att vissa av regeringens skattesänkningar inte är tillräckligt effektiva för att få fler i arbete.

På andra sidan Claes Elfsberg gör Borg bedömningen att om arbetslösheten nu kommer mer i fokus, så lär det framför allt handla om ungdomsarbetslösheten. Därför drev han tydligt i debatten att de insatser som Andersson nu tycks vilja slopa – bland annat restaurangmomssänkningen och de lägre arbetsgivaravgifterna för ungdomar – ju faktiskt syftar till att komma till rätta med just ungdomsarbetslösheten.

Det intressanta med måndagens debatt var att Andersson och Borg lyckades göra att frågan om vägvalet mellan att vara försiktig med de offentliga finanserna och att bekämpa arbetslösheten mer aktivt genom mer omfattande investeringar i utbildning, forskning, infrastruktur med mera kändes viktig och relevant. Detta trots att det i grunden i stor utsträckning är samma skiljelinje som alltid finns mellan moderater och socialdemokrater. Hittills har Borg kunnat rida på – och själv förstärkt – en ”Spara-mot-Slösa”-bild för att illustrera denna skiljelinje. Tal om sedelpressar och oansvarigt förhållningssätt till rikets finanser mötte alltid Pär Nuder, Thomas Östros och Tommy Waidelich. Med Anderssons besked att man inte vill höja inkomstskatterna för vanliga löntagare – utan istället använda befintliga resurser mer effektivt – är det inte säkert att den bilden håller.

Stil. Även om det på sikt mest relevanta för valutgången 2014 är de politiska skiljelinjerna och hur de sakpolitiska förslagen återrapporteras i massmedia, så spelar faktorer som image, utstrålning, tonläge och trovärdighet betydligt större roll för de mer omedelbara effekterna av måndagens debatt. Det är inte minst i denna gren som Anders Borg har vunnit de senaste åren, med sin unika kombination av hästsvans, plirigt leende, nördig pålästhet, resonerande tonläge och målande liknelser.

Men i måndagens TV-debatt fick han möta sin jämlike: en minst lika nördig, påläst, kunnig och erfaren utmanare med minst lika resonerande tonläge och goda självförtroende. Andersson snubblade visserligen på orden och talade lite för fort, men det hade nog de flesta överseende med eftersom hon i övrigt inte uppfattades som nervös. Med sina många år som planeringschef, statssekreterare, högsta rådgivare i riksdagen och överdirektör på Skatteverket har Andersson hittills lyckats kombinera erfarenhet med ett i allmänhetens ögon något så ovanligt och uppskattat som ett ”nytt ansikte”. Och bara att var kvinna på den posten är i sig något som vänder på invanda föreställningar (Anne Wibble hade – om hon levt – fått förlåta) och väcker nyfikenhet.

Samtidigt är det viktigt att vara medveten om att det är en sak att vara topptjänsteman i politiska organisationer – en annan att själv vara en företrädare. Andersson har själv inte suttit i riksdagen, där ledamöterna ständigt får öva på att möta sina meningsmotståndare i debatter.

Men när det gäller stil och utstrålning, så är hon den första socialdemokratiska ekonomisk-politiska talesperson på länge som jag tror kommer kunna få minst lika högt förtroende som Borg själv har haft.

Debattklimat. Den som längtar efter Juholts något mer målande språkbruk och kanske svulstiga retorik lär bli lika besviken på Magdalena Andersson som på Stefan Löfven. Hon förde ett lika resonerande tonläge som Borg, och avstod från allt för plumpa attacker på sin moståndare.

Samtidigt ansträngde sig både Andersson och Borg själv till det yttersta för att i första hand vrida strålkastarljuset mot motståndarnas svagheter och bort från kraven på att själv behöva ägna allt för mycket tid åt att försvara eller förklara den egna politiken.

Till syvende och sist är det nog ändå många som längtar efter ett mer resonerande tonläge – långt bort ifrån både arrogans, högt tonläge och språkliga rallarsvingar i den svenska politiska debatten. Men man kan bara göra det när man har en styrka som skänker trovärdighet. Som Teddy Roosevelt sa: ”Speak softly and carry a big stick”.

De enda plumparna i protokollet får Magdalena Andersson för att hon snubblade på orden flera gånger – samt Anders Borg för att han tvingades rätta sig själv efter att ha använt den numera förbjudna härskartekniken att förminska sin motståndare genom att i debatten tilltala dem med enbart förnamn i en debatt.

Betydelse. Detta var den första debatten mellan Magdalena Andersson och Anders Borg. Därför var den både viktig och intressant för deras respektive framtidsutsikter. Men i sak är regeringens vårbudget inte alls lika tung som en höstbudget – eller för den delen ett valmanifest eller en regeringsförklaring. Måndagens TV-debatt hade sannolikt högst begränsad betydelse för såväl utformandet av de konkreta förslag som partierna kommer att gå till val på, som på opinionen.

Men den betydde sannolikt mer för Magdalena Andersson, som hade allt att vinna på att klara av denna första debatt bra, än för hittills så populäre Anders Borg. Eftersom det blev en jämn kamp på prime time, finns det mycket som talar för att detta inte var sista gången vi fick se dem mötas – utanför riksdagens kammare.

Prognos. Medan prognosen för svensk ekonomi tycks vara entydigt negativ – med minskad tillväxt och ökad arbetslöshet – så har framtidsutsikterna skilt sig något åt för de två finansministerpretendenterna själva.

Borg tycks nu ha dragits med i Moderaternas och regeringens nedåtgående spiral. Mottagandet av vårbudgeten var mycket kyligt från både ekonomer och politiska bedömare. Påminnelser om att han tidigare har blivit överkörd kring bland annat sänkt arbetsgivaravgift för ungdomar, sänkt restaurangmoms och vårdnadsbidrag tas ständigt upp. Och bilden av den ohotade och omåttligt populäre finansministern har på sina håll börjat ersättas av en inte fullt så idoldyrkande medierapportering. Viskningar om huruvida han inte börjar tröttna på att vara finansminister återkommer.

Samtidigt spås Magdalena Andersson en ljus framtid, med den fräschör som kommer med en nytillträdd finansministerkandidat.

Men TV-debatten bekräftade inte entydigt den bilden. Borg utnyttjade sin position och sände tydliga signaler om kamplust. Trots motgångarna för närvarande har den moderate finansministern fortfarande starkt förtroende långt utanför de moderata kärnväljarna. Och även om Magdalena Andersson klarade debatten bra, bör hon vara medveten om att opinions- och medievindarna kommer att svänga både åt ena och andra hållet innan valet 2014.

Att Magdalena Andersson sedan inte – politiskt och kommunikativt – vilade på hanen mer än några timmar innan vi på tisdagens DN Debatt kunde läsa en tydlig programförklaring tillsammans med partiledare Stefan Löfven om Socialdemokraternas fokusförflyttning i jobbpolitiken bidrar dock till att hon utnyttjar det momentum som hon och Socialdemokraterna nu surfar fram på genom opinionsmätningarna. Fokus på jobben har alltid legat både Andersson och Löfven varmt om hjärtat, men det intressanta nu är betoningen.

Att Socialdemokraterna förlorade valet 2006 på jobben är de flesta bedömare överens om. Det insåg också Mona Sahlin, som till och med gjorde ”Jobben Först!” till Första Majparoll 2009. Många av de politiska förslag som hon ville driva hade just en sådan betoning. Ändå trängde det inte in ordentligt hos väljarkåren, och andra faktorer gjorde att Sahlin förlorade mot Reinfeldt/Borg. Inte heller under Juholt uppfattades Socialdemokraterna ha det primära fokuset på jobbskapande, utan mer på rättvise- och fördelningsrelaterade frågor som barnfattigdom och kritik mot avregleringar – även om också Juholt/Waidelich faktiskt hade med en hel del jobbskapande investeringar i sin höstbudget.

Det är bakgrunden till varför Löfven och Andersson i sitt första gemensamma utspel väljer att tala om vad som är prioritet nummer ett: jobben. Men det räcker inte. Det riktigt intressanta är istället att man inte lägger hela ansvaret för detta på samhället, utan också på individen. Det är nödvändigt om man ska återta det förtroende som många har tappat kring Socialdemokraternas förmåga att föra en politik som också ställer krav på den enskilde att göra så gott hen kan för att komma tillbaka i arbete.

Mona Sahlin pratade ofta om att man skulle kräva sin rätt, men också göra sin rätt. Och just så uttrycker sig också Löfven och Andersson nu. Målet är tydligt: att – när nu inte en massa annat skymmer bilden av Socialdemokraterna – återupprätta arbetslinjen. Det i sin tur bygger på en övertygelse om att inga transfereringssystem, inga bidrag, inga välfärdssatsningar eller omfördelningar via skattesystemen eller socialförsäkringarna, är lika effektiva i att jämna ut skillnader, skapa livschanser och frigöra människors självkänsla som att fler kan försörja sig själva och utvecklas genom ett eget arbete.

Även om artikeln – av förklarliga skäl – var närmast kliniskt ren från konkreta förslag, så är det klokt både i sak och taktiskt av Löfven och Andersson att välja ett återupprättande av arbetslinjen som huvudfokus när man nu ska ange tonläget inför de kommande åren.

Samtidigt finns det alltid risk att pendeln spelar Socialdemokraterna ett spratt. Göran Persson vann valet 2002 på skola-vård-omsorg. Reinfeldt vann 2006 på att det ska löna sig mer att arbeta. Och Borg/Reinfeldt vann valet 2010 på att man hade klarat av finanskrisen bra. Jobben, ekonomin och välfärden måste alltid finnas där.

Men frågan är om det är arbetslösheten som blir den riktigt stora valfrågan 2014. Ofta behövs det något mer. Något som andas framtid. Och något som märks direkt inte minst hos de allt viktigare swingvoters som lika gärna kan rösta på Moderaterna som på Socialdemokraterna. Det behöver inte vara ytterligare ett jobbskatteavdrag. Det är till och med högst tveksamt om det går att vinna ett val till på vare sig ett sjuttiofemte jobbskatteavdrag eller ett RUT-avdrag. Här krävs istället nytänk, med örat mot marken. Därför är det så viktigt att Löfven/Andersson – och Reinfeldt/Borg – inte låter de varierande opinonsframgångarna hämma förnyelsearbetet.

-------

Texten är uppdaterad under tisdag förmiddag, 17/4. 

Daniel Färm (15 artiklar)

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/44409

9 kommentarer I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

DANIEL FÄRM gör jobben sinn och försöker markandsföra Magdalena Andersson som en ny tomatsort. Problemet är att Borg smakar bättre och har en liberalismen i ryggen. En kvinna vid makten ska vara torr som fnöske för att fungera.
Bra exempel är
Magret Tatcher
Gro Harlem Bruntland
Anne Wibble
.

Vad har magdalena i ryggen?

Permalänk | Anmäl #1 u_19023, 2012-04-17, 08:20

Daniel Färm utnämner S nuvarande ekonomiska talesperson till vinnare. Grattis!
Hoppas att ni inom S äntligen får lite lugn och kan koncentrera er på politiken. Ser fram emot en resonerande Socialdemokrati-det har varit för mycket polemik under senaste decennierna!

Permalänk | Anmäl #3 Lars Kronqvist, 2012-04-17, 09:43

Landet Sverige behöver bâde en bra regering och en minst lika bra opposition. Vidare är det till fördel om det ocksâ finns relavanta och urskiljbara skillnader i deras resp. politik. Ett grundproblem i det politiska Sverige är en lângtgâende samsyn. Vi kan, i all enkelhet, anföra försvars- och säkerhetspolitiken, som âskâdningsexempel.
Under de sista âren har vidare (s) varit nere i en formmässig och relevanskritisk formsvacka. Här vore det bra för landet om de lyckades att ta sig ur den svackan och upp pâ fastare mark.

Permalänk | Anmäl #4 Sirius, 2012-04-17, 10:07

# 1

"Vad har Magdalena i ryggen?"

Bland mycket annat "Harvard" och "Oxford", om jag inte misstar mig...

Permalänk | Anmäl #5 birgitta ellis, 2012-04-17, 10:16

#5 Ok, Hon har gått i de rätta skolorna i liberalismens högborg.
Utifrån det som hon har lärt sig vad för ideologi har Magdalena i ryggen? När jag vet det så vet jag vad hon kan erbjuda.

Permalänk | Anmäl #6 u_19023, 2012-04-17, 11:58

#6

Vad Magdalena har att erbjuda kommer väl att visa sig med tiden.

Sen

Rekommenderar årets oskarsbelönade film/halvdokumentär om M Thatcher!

Permalänk | Anmäl #8 birgitta ellis, 2012-04-17, 13:08

"De enda plumparna i protokollet får Magdalena Andersson för att hon snubblade på orden flera gånger – samt Anders Borg för att han tvingades rätta sig själv efter att ha använt den numera förbjudna härskartekniken att förminska sin motståndare genom att i debatten tilltala dem med enbart förnamn i en debatt."

Den numera förbjudna härskartekniken! Jag lär mig nya saker varje dag.

Det här känns som ett oerhört konstigt förbud eftersom det kan låta märkligt när man refererar till en fysiskt närvarande person genom att använda både för och efternamn.

Jag minns med fasa hur Mona Sahlin på sitt karakteristiskt sega sätt sätt sa: "Freedriik Reeinfeeeldt" en gång i minuten under deras debatter.

Permalänk | Anmäl #9 Viktor Sandahl, 2012-04-17, 13:14

": Magdalena Andersson är den första ekonomisk-politiska talesperson för S på länge som kan få minst lika högt förtroende som Anders Borg själv."

Jisses vilken uppblåsthet. "MINST lika högt förtroende...". Jag har sett henne EN gång på TV, det såg OK ut. Medans Anders Borg är en av de mest uppburna finansministrarna i hela Europa. Sådant övermod som den här artikeln visar leder ofelbart till ännu en valförlust.

Opinionssiffrorna kommer att växa för (s) så länge de inte uttalar sig om någonting. Alla människor därför tror att de driver just deras frågor, tills (s) talar om att de vill ha kärnkraft, höjda skatter, tvinga bort män från styrelser osv. Nu ser man första tecknen på att (s) blåser upp sig till sin gamla vanliga storlek. Den storleken sitter i sedan Erlander på 60-talet, men har pyst ut för länge sedan för alla utanför (s) och fackens ledning. Jag kan inte se annat än att deta kommer att sluta i platt fall. Ssvenska väljare avskyr uppblåsthet.

Permalänk | Anmäl #10 Tom Eliasson, 2012-04-18, 08:47

Att Anders Borg har ett så högt förtroende tycker jag är lite märkligt. Att man haft en budget i balans är ju inget jag tycker man kan yvas över. Möjligen om man jämför sig med Grekland då kanske. Eller så jämför man med den förra borgerliga regeringen som totalkvaddade den svenska ekonomin.

Tricket är ju att ha en budget i balans OCH att bygga ett Sverige för framtiden. Det har inte Borg lyckats alls med. Löfven och Andersson kommer att lyckas betydligt bättre.

Permalänk | Anmäl #11 Martin, 2012-04-23, 21:40

Kommentarsfältet är stängt på denna artikel.