Jämställdhetsbonusen ska ge ledighet i stället för pengar

Så länge att skaffa barn i Sverige är ett "genusprojekt" så får ni räkna med att svenska män vägrar skaffa barn. Jag skulle gjort likadant om jag var svensk. Mina anhöriga och min omgivning är inte heller svenskar och därför slipper jag det här tjatet. Men hade jag varit en svensk man så hade jag gjort precis som de svenska männen: skitit i att skaffa barn eller gå med på högst ett barn!

Det vore intressant att se statistik på pappors uttag av föräldradagar jämfört med mammors uttag uppdelat på födelseland.

Vi vet att synen på jämställdhet och föräldraskap är helt annorlunda i MENA-länder där huvuddelen av invandrarna härstammar från, och vi vet att de föder betydligt fler barn i deras familjer.

Rimligen borde det påverka statistiken ganska mycket. Det gäller inte minst jämställdhetsbonusen som inte utbetalas om ingen av föräldrarna har arbete.

För 50 år sedan var barn betydligt tryggare än idag.
Telefonsamtalen till BRIS har aldrig varit fler och de ökar för varje ny kull dagisbarn som växer upp och lever med brist på föräldrakontakt. Vikten av anknytning till mamma de första åren är oomtvistad bland barnpsykologer, inte minst om man lyssnar till Knattetimmen i SR. Ändå försöker Centern hävda att kvoterad föräldraförsäkring är lösningen. När ska ni vakna upp och se verkligheten?

Först vill jag skriva: Surrig logik
Försöker du dölja din agenda? Vad vill du egentligen?

Vad är det för forskning som du hänvisar till som har kommit fram till att man från en central punkt (politiker i Stockholm) kan styra alla familjers tidpunkt för byte av första anknytningsperson.
Du häver ur dig påståenden om hur familjer varit som mer är av typen hörsägen och stereotyper. Problemet är ju att förr i tiden så levde man i grupper av flera generationer nära hemmet. Var det kanske inte betydligt vanligare att mormor var andra anknytningsperson än pappan.
Pappan som oftast var ute på jakt eller på åkern hade ju ingen möjlighet att vara allra närmast barnet. Så vad vill du egentligen bevisa med din retorik.

Den urbana moderniteten försöker med billig och förenklad retorik koda om det mänskliga genomet under några populistiska decennier. De där 55 miljoner år av evolution får helt enkelt inte stå i vägen för naiva socialkonstruktivister.

Hejjapå för det naiva samhället.

Förresten: Blir verkligen harmoniska av två föräldrar som ständigt springer ut och in genom entrédörren och mäter den sk likheten med tumstock. Av någon anledning får jag för mig att homo sapiens hjärnan inte evolverat under dessa premisser.

Det vart fel på slutet:

Blir verkligen barn harmoniska av två föräldrar.....

Nu handlar det inte om mammans eller pappans behov, utan barnets. Att straffa barnet för att föräldrarna inte gör som staten vill med att förkorta tiden dennes föräldrar kan vara hemma eller genom att ge dessa sämre ekonomi är helt fel. Alla snackar om barnperspektiv men i föräldraledighetsdebatten är fokus ständigt på föräldrarna. Och på att staten ska bestämma människors vardag. Och barnen kommer som vanligt i kläm. Fy skäms på er! Det gäller alla politiker och tyckare. Förutom KD (ett parti jag annars önskar inte fanns).

Christina: Om målet är att skapa ett samhälle med andra grundförutsättningar än dagens, dvs ett där det finns ekonomiska möjligheter för att arbeta betydligt mindre så är inte föräldraförsäkringen i mina ögon det effektivaste verktyget att angripa det problemet med.

Anders: Vi kan önska oss ett annat samhälle med vi måste utgå ifrån det vi har och inte romantiseringar av dåtiden. Det är det som är min poäng. Det innebär att se till de sociala konstruktioner vi lever i och arbeta efter dem, vilket jag givetvis menar utan att generalisera alla familjeformer som finns.

Sture: Barnets behov är i min mening en stabil miljö med största möjliga trygghet från alla som finns runt dem. Vi behöver system som uppmuntrar det.

#7
Problemet uppkommer när man via kulturella föreställningar försöker koda om våra grundläggande drifter och behov. Det är just då det går så illa. (Mao och Stalin och andra provade detta.)
Även om det smärtar så är det en naturalistisk omöjlighet att via politisk fjärrkontroll tvångsstyra det optimala beteendet hos två föräldrar. En byråkratisk anvisning på gruppnivå kan inte välja rätt beteende hos två föräldrar.
Jämställdhetsbegreppet är ett otroligt simplifierat verktyg för styra biologiska varelsers omvårdnad av sin gemensamma avkomma.

Däremot är jag en stark förespråkare för ett samhället som med alla tillgängliga resurser och saklig kunskap understödjer unga människor att bli "perfekta" föräldrar. Bra skola, bra dagis, utbyggd föräldrarådgivning, förstärkt psykvård, bra socialtjänst, bra näringslivsrådgivning, bra sjukvård, trygg omsorg mmmmmm.

Allt i grunddefinitionen: ett humanistisk samhälle med grundtesten att understödja, utbilda och hjälpa till självhjälp.

Människan skall utbildas och understödjas till att göra kloka val. Inte tvångsstyras. Med tvångsstyrning faller alltid destruktiva biprodukter ut - som ett brev på posten. Biprodukter kan vara långt mer destruktiva än det man tror sig kunna fixa till.

Människan har funnits i miljoner år. Inte tusan kan några pappamånader hit eller dit ändra detta faktum.

Dessutom:

Din (och andras idé) bär på föreställningen om att alla föräldrar är några slags högpresterande klonade välartade medelklasspersoner.

Jag vill bara påpeka att populationen är så komplicerad att det finns olika personlighetsarketyper och att vissa personer har sk Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar och att summan av dessa sannolikt överstiger det tvåsiffriga. Det finns förutom detta allehanda personlighetsstörningar.
Hur kan samhället via ett kollektivt diktat veta att det är rätt att en person som har en personlighet en bit in i det autistiska spektrat skall vara den nya första anknytningspersonen när barnet är 7 månader.
Sånt tangerar det övernaturliga och sådana förställningar började jag redan ogilla i tidig barndom.
Och nu har jag inte ens tagit upp den del av populationen som diagnostiseras: Psykopati.

Poitiker ska inte lägga sig i vem av föräldrarna som ska ta hand om barnet och försöka styra över familjen! Föräldrapenningen ska vara gemensam och nyttjas för familjens bästa, varken jag eller några politiker vet vad som är bäst för varje enskild familj inkusive barnet, det vet familjen bäst själv. Föräldraförsäkringen ska INTE ingå i något jämställdhetsprojekt!

Centerpartiet har spårat ur helt och befinner sig långt från det ursprungliga partiets synsätt. Dess bättre är centerpartiet med sin nuvarande agenda snart ett minne blott!

Anders: Min artikel besvarar väldigt mycket av det du påpekar. Jag föreslår att du utvecklar dina tankar i en egen artikel. Mycket är värt att kommentera men notera att jag varken föreslår en tudelad ff eller en konstruktion som tvingar en förälder att vara hemma. Ditt resonemang vandrar väldigt långt från min text.

Det är intressant att du anlägger ett klassperspektiv på mitt resonemang. Jag har väldiga problem med det sättet att resonera eftersom det inte finns någon större koppling mellan upplevd samhällsklass, inkomst och när man blir gravid.Förutsätt att man redovisar hur man definierar klass vilket är en lika knivig fråga.

Låt mig utveckla. Jag och min fru har själva gjort en jämt delad föräldraförsäkring när båda fick lägsta ersättningsnivån. Jag vet exakt vad det innebär och hur vi och andra familjer löser det. Grunden för det har väldigt lite med graden av individualisering att göra

Alla har att vinna på en ödmjukhet inför andras antaganden i debatten. Jag delar inte din syn på de ekonomiska begränsningarna och deras konsekvenser.

Ina: Jag har full respekt för dina åsikter. Jag är väldigt öppen för att förstå hur du tänker. Utveckla gärna just varför det är negativt och vilka negativa konsekvenser dagens "kvotering" får.

Hej, Anders Monemar!

Jag hade en lång och givande diskussion här på NM i detta ämne för en tid sedan:
http://www.newsmill.se/artikel/2012/03/18/topp-behovet-av-hen-r-konstrue...
#31 ff.

Kan börja där och sedan ta upp barns generella utveckling de första åren i livet och sist artikelförfattarens tolkning av hans egna referenser.

Glad påsk, alla!.

Nej Ina,

Jag ser inte vilka konkreta argument du har mot dagens kvotering. Det framgår en del saker som du vill i diskussionen du refererar till, ytterligare saker du tycker men jag kan inte alls läsa ut kopplingen mellan dem och det jag har skrivit i mer än lösa åsikter som tangerar ämnet.

Utveckla gärna. Varför är "kvotering" dåligt?

Christina Lundqvist:

Om du läser länkarna jag bifogat under artikeln så är det inte så enkelt som att mamman måste vara den som barnet knyter an till eller att det måste vara en person. Det som är viktigt är att barnet får trygghet och någon eller några att knyta an till.

Föräldraförsäkringen är inte lösningen på att vi har barn som mår dåligt, vi måste lägga alla våra ansträngningar på att förebygga och fånga upp dessa barn. Ett jämnare uttag av föräldraförsäkringen är enligt mig del av det. Umgänge är trots allt grunden för att skapa både relation och trygghet.

Anders Monemar, vill gärna svara dig, men hinner inte just nu. Ber dig avvakta.

Herre Gud! Mycket ska man få läsa innan ögonen grumsar igen!

Här har vi alltså en debattör som säger sig vara centerpartist. Av en sådan kan man förvänta sig en liberal, d v s medborgarfrihetlig, grundåskådning å politik, kanska oxå en värdekonservativ ådra, t ex att han gillar familjebildning & tror att en morsa & en farsa utgör det bästa stöd ett uppväxande barn kan ha i livet.

Men det visar sig att han, i gammal god socialistisk stil, vill behålla statens järngrepp över föräldrarna och bara låta föräldrarna få tillbaka sina resurser för barnomsorg, de resurser som staten via skattesystemet tagit ifrån dem, under förutsättning att föräldrarna gör som staten vill (d v s att kvinnan förvärvsjobbar medan mannen är hemma & sköter barnet).

Skribenten borde oxå inse att denna statliga kontroll har lett till världens mest tillkrånglade familjepolitik och att behovet av principfasta förenklingar är skriande.

Det borde vara solklart för en centerpartist (som förväntas tänka liberalt & värdekonservativt) att staten inte har med att göra hur en morsa & en farsa delar upp förvärvs- & hemmasysslorna mellan sig!

Läs mer @ http://www.barnensratt.se/!

Anders Monemar, den diskussion som jag hänvisade till handlade om könsskillnader och pedagogik (främst i förskolan). Orsaken till att det är helt fel med kvotering eller individuell föräldraförsäkring är just biologiska könsskillnader. Går politikerna emot den mänskliga naturen, skapar dom naturligtvis ett OMÄNSKLIGT samhälle och i det här fallet angrips själva kärnan i de biologiska könsskillnaderna och det pga. feministiska befängda påhitt!

Könsskillnaderna rör främst reproduktionen. Kvinnan är av naturen rustad att bära ett foster, föda fram det, amma det och vårda det de första åren. Det är inte mannen. Som jag framhöll i den tidigare diskussionen, så har kvinnan östrogenberoende oxytocinreceptorer i hjärnan som framkallar speciella moderskänslor. Antalet sådana receptorer ärvs från mor till dotter, detta är ett FAKTUM. Mannen har inga sådana receptorer. Dessa moderskänslor yttrar sig i en OMVÅRDNADSinstnkt och lust. Detta yttrar sig i en ordlös interaktion mellan det lilla barnet och modern, modern kan lättare läsa av och tolka barnets signaler och vad barnet behöver och hur barnet mår. Ju fler östrogenberoende oxytocinreceptorer som kvinnan har i hjärnan, desto större blir intresset för omvårdnad om barnet. Mannen producerar också oxytocin vid beröring och när han håller i det späda barnet vilket framkallar ömhet hos mannen, men mannens kärlek och ansvarskänsla yttrar sig mera i fostran, dvs. en kommunikation på mannens initiativ istället för på barnets. Detta är viktiga och för det lilla barnet betydelsefulla skilnader.

Om modern ammar barnet kommer barnet att präglas på modern och utse henne som vårdare nummer ett, det är hon som ska garantera barnets överlevnad i dess mest hjälplösa och utsatta period i livet. Barnet kan anknyta till flera personer i sin dagliga omgivning, men dessa anknytningar är hierarkiskt ordnade. Detta framgår även i den länk som du hänvisade till:
http://en.wikipedia.org/wiki/Attachment_theory
Denna hierarki ändras sedan i senare utvecklingsstadier.

När personen överst i hierarkin försvinner utom syn- och hörhåll för barnet reagerar barnet med separationsångest, det känner sig övergivet och i fara. Först vid treårsåldern försvinner denna separationsångest, då har barnet utvecklats så mycket i fysiska och språkliga färdigheter och dessutom utvecklat en jagkänsla att det kan stå mera självständigt. Det kan nu på egen hand utforska omgivningen i större cirklar och blir mer intresserade av andra personer. (Vilket innebär att barn under tre är har ingen nytta eller glädje av att vårdas av främlingar i förskolan och av andra barn, det kan tvärtom vara destruktivt för barnets utveckling och bromsa den, vilket många andra barnforskare också hävdar. Senare blir det annorlunda) Med den språkliga utvecklingen kan pappan och barnet lättare kommunicera och pappan klättrar uppåt i barnets anknytningshierarki.

Pappan ser till familjen som helhet och stöder och skyddar mamman. Medan mamman ammar sköter pappan annat och är noga med att inte störa och skyddar henne mot störningar. Om han deltar i babyns skötsel – vilket de flesta gör, de brukar tillbringa sin lediga tid efter jobbet med babyn och familjen - förväntar han sig ledning av mamman. Jag känner ingen pappa i verkliga livet som agerar annorlunda. Att pappan träffar babyn efter jobbet räcker för att anknytningen ska bli så stark att han under ett senare stadium blir en huvudperson i barnets värld och om pappan försvinner kommer barnet att leta efter honom och sörja om han inte kommer tillbaka, redan på et tidigt stadium.

Om pappan skulle känna att han kan sköta babyn bättre än mamman, hade jämställdhetsbonusen blivit en succé och det erkänner du själv att den inte blivit. Att den inte fått den effekt som Alliansen räknat med har naturligtvis ingenting med ersättningen att göra på det sättet att någon avstår från att vara hemma med barnet för att denne får ersättning och att tro att ledighet skulle ge större effekt kommer att leda till ännu en besvikelse. Visserligen, om ersättningen för föräldraledigheten blir tillräckligt stor börjar man även kalkylera med lönsamhet, men det är en annan femma.

MEN alla kvinnor är inte lika, en del kvinnor har färre östrogenberoende oxytocinreceptorer i hjärnan. De har inte lika stor omvårdnadsinstinkt utan tycker att det är viktigare för familjen att de jobbar och överlåter omvårdnaden av det lilla barnet åt andra som de tror gör jobbet bättre än de själva. Många kvinnor får problem med amningen och oxytocinproduktionen kan störas pga stress eller sociala krav eller att familjens ekonomi kräver att mamman måste ut och jobba tidigt. Småbarnsmammor kan också bli sjuka eller t.o.m. dö. I många sådana fall tar pappan på sig huvudansvaret för vårdnaden och matningen av det lilla barnet och pappan hamnar då överst i det lilla barnets anknytningshierarki. (Men en välfungerande pappa är inte bättre eller lika bra för lilla barnet som en välfungerande mamma, men ibland bättre än en mindre funktionell mamma.) Av denna anledning bör föräldraförsäkringen vara GEMENSAM och inte individuell, så att föräldrarna kan utnyttja den på bästa sätt pga. alla eventualiteter som inga andra än dom själva kan bedöma.

Det jag hävdar här framgår faktiskt i ovannämnda länk, fast den tar upp ännu mer.

F.ö. i din länk som handlar om föräldrapenningsuttag hittar jag inget om skilsmässor och skilsmässofrekvens.

Och i länken om förskolor och barns hälsa som är en kanadensisk/amerikansk studie som framhåller vikten av förskolans kvalitet (hög personaltäthet och liten personalomsättning) om inte oönskade beteenderubbningar hos barnen ska uppstå, konstateras även att mycken forskning återstår.

PS, Föräldrarnas ansvar för barnet kan inte vara indivuellt utan måste vara GEMENSAMT om det ska fungera för barnet. Föräldrarna kan inte hävda mm-rättvisa i ansvarstagandet, det är inte i barnets intresse och viktiga behov kan då hamna "mellan stolarna". Föräldrarna måste istället se till helheten.

Bo C Pettersson:

För den som följer debatten kring föräldraförsäkringen borde det vara uppenbart att det finns förespråkare för alla åsikter om hur den bör utformas, i alla partier. Det finns förespråkare för ökad individualisering i Kd och kvoteringsmotståndare i V. Hade vi inte skilda åsikter inom partierna skulle vi ha ett väldigt fattigt debattklimat.

Jag svårt att förstå slutsatserna i ditt resonemang. Det är tråkigt att du inte ville diskutera sakfrågan ytterligare men jag ser fram emot göra det vid nästa tillfälle.

Ina Höst:

Du menar att själva kärnan i de biologiska könsskillnaderna angrips pga. feministiska befängda påhitt. Att kvinnan är biologiskt rustad för att knyta an till barn medan en man inte är det.

Att mannens kärlek och ansvarskänsla yttrar sig mera i fostran, dvs. en kommunikation på mannens initiativ istället för på barnets. Jag är nyfiken på vetenskapligt stöd kring detta.

Vidare menar du att anknytningshierarkier är fixa och oföränderliga samt att mammans frånvaro skapar separationsångest. Vidare att barnet känner sig övergivet och i fara samt att det försvinner först i treårsåldern. Om du hade läst hela länken hade du snappat upp att barn inte far det minst illa i kulturer där pappor är kulturellt betingade till att sköta barnen. Jag känner inte alls igen den separationsångestproblematik du beskriver från när jag var föräldraledig. Jag upplever snarare att hirarkin kan växla ganska snabbt under barnets tidigare år hos barn som är lyckliga och trygga. Det behöver inte finnas någon motsättning mellan barnens lycka och vem som är hemma under en dag. Det handlar mer om hur man själv hanterar det än barnets biologi. Alla böcker om modern barnuppfostran utgår ifrån det.

Vidare hävdar du att det är först när språklig kommunikation är möjlig som pappan och barnet kan knyta an på ett sätt som möjliggör barnskötsel. Vad har du hittat det?

Därefter säger du att pappor inte kan vara lika bra föräldrar som mammor följt av att de kan vara bättre än sämre mammor. Det är ett resonemang som inte går ihop när du skriver det så. Du har en väldigt fast syn på könsroller där det som du hävdar är det normala är utopiskt i min umgängeskrets. Jag förutsätter och respekterar att det omvända gäller för dig. Jag förstår att det är så här du tolkar din värld men jag känner inte alls igen mig från vad jag observerar hos andra kring mig.

Du bör nog läsa artiklarna jag refererar till en gång till. De visar klart och tydlig vad jag hävdar men det kräver att du läser alla siffror och jämför dem. Du har rätt i att de är exempel på att en sak har studerats och att oväntade slutsatser har framkommit vilket gör att de inte heter vad du förväntat dig. Det gäller all forskning, även t ex den om ekonomiska belöningar.

Du för vidare ett resonemang kring att ansvar måste vara gemensamt. Det är inte en fruktbar argumentation eftersom en rak delning skulle garantera gemensamt ansvar enligt min definition. Det hela blir en diskussion om semantik. Låt oss undvika det.

Låt oss återgå till biologin eftersom det var kärnan i ditt resonemang. Jag föreslår att du läser följande artiklar. Några av dem kräver att man betalar för att få läsa hela och källor redovisas bara i tryckta nummer. De kan man beställa eller hitta på läns- eller högskole- och universitetsbibliotek.

Artiklarna visar med all tydlighet att det finns ett samband mellan män och kvinnors biologiska förutsättningar att ta hand om nyfödda barn och att män tillför kvaliteter vilka kompletterar kvinnans. Ett resonemang som givetvis bygger på generaliseringar, precis som ditt, vilket inte är negativt för någotdera.

http://www.scientificamerican.com/article.cfm?id=fatherhood-lowers-testo...

http://www.scientificamerican.com/article.cfm?id=how-dads-develop. - slutsatserna står i "In brief"-rutan.

http://www.scientificamerican.com/article.cfm?id=family-guy

http://www.scientificamerican.com/article.cfm?id=why-do-some-men-experienc

Samlingsida:
http://www.scientificamerican.com/report.cfm?id=fathers

Trevlig läsning!