Syrien

Annika Nordgren Christensen om Syrien

Så kan en intervention skydda Syriens befolkning

Publicerad: 2012-03-20 14:03, Uppdaterad: 2012-03-23 09:03

Annika Nordgren Christensen, Newsmill Analys: Det bör finnas en medelväg mellan storskalig militär intervention a la Irak och att bara prata. Sverige och andra demokratier som menar allvar med Skyldigheten att skydda bör ta initiativet till att upprätta en humanitär zon i Syrien, med militära medel om så krävs.

28 kommentarer
Bokmärk & dela artikelnTipsa om artikeln vie e-post
Facebook
Twitter
dela
skriv ut
Facebook
Twitter

Om författaren

Annika Nordgren Christensen är chef för Newsmill Analys. Hon var tidigare ledamot av riksdagens Försvarsutskott samt Försvarsberedningen och är ledamot av Kungliga Krigsvetenskapsakademien.

En lång rad interventioner har helt eller delvis motiverats av humanitära skäl, t.ex. Somalia, Haiti, Rwanda, Östtimor och Kosovo. När bomberna föll över Balkan 1999 sade Blair att det var ett krig som inte baseras på territoriella ambitioner utan på värderingar och Clinton stämde in och menade att det var ett krig som inte fördes av strategiska intressen.

I och med att tvillingtornen föll på Manhattan 2001 byttes humanitära interventioner ut i det allmänna medvetandet mot kriget mot terrorn och det var svårt att legitimera kriget mot Irak 2003 humanitärt. Trots konvulsionerna efter Irak godkände FN-toppmötet 2005 principen om Skyldighet att skydda, som medger att med våld om så krävs förhindra och stoppa massmord, krigsförbrytelser, etnisk rensning och brott mot mänskligheten.

Men hur kommer det sig då att vi lägger Homs som en i raden vid sidan av Srebrenica, och hur ska man tolka det faktum att viljan – från höger till vänster – vad gäller att genomföra 2011-års Libyeninsats vänds till tystnad när det gäller Syrien? I synnerhet eftersom Assad-regimen framstår som än mer grym och skoningslös än Gaddafi. Har alla landets ”liberala hökar” flugit sin kos och de 69 % av svenskarna, som enligt German Marshall Funds undersökning Transatlantic trends stödde intervention i Libyen, en helt annan syn på Syrien? Det är märkvärdigt tyst i den svenska debatten.

Det är ju inte så att världen blundar, men man famlar i en verktygslåda utan mycket innehåll. Syrien suspenderades från Arabförbundet i november 2011 och både EU och USA har beslutat om sanktioner som inte verkar rubba regimen. Men någon resolution i säkerhetsrådet har det inte blivit eftersom Kina och Ryssland fortsatt blockerar det, senast den 4 februari 2012, med hänvisning till att händelserna i Syrien är en intern angelägenhet och att interventionerna i Libyen, Afghanistan och Irak visar att framtvingade regimskiften bara leder till elände. Man tänker inte släppa fram en resolution igen, som i Libyenfallet, då det kan leda till ännu ett militärt ”äventyr”. Enligt Kina gjorde NATO våld på resolutionen om flygförbudszon när man gav direkt stöd till en sida i konflikten och inte bara avsatte utan dödade diktatorn. Om Libyenmodellen tillämpas igen kan det bli en vana, menar man.

President Bashar al-Assad menar att en politisk lösning är omöjlig så länge "beväpnade terroristgrupper" sår kaos i landet. Regimen hävdar att motståndet leds av sunnimuslimska al-Qaidainspirerade extremister som inte bara kommer att slå isär landet utan också ta livet av landets minoriteter om man tar makten. Detta är en verklighetsbeskrivning som delas av Ryssland genom utrikesminister Sergej Lavrov, som nyligen har sagt att han inte helt utesluter ett FN-mandat ”under förutsättning att vi inte alla leds av en önskan att stödja de oppositionella beväpnade grupperna”. Det vill säga att Assad blir kvar.

I landet finns redan främmande makter, varav Iran, libanesiska Hizbollah, Hamas och Ryssland agerar på regimens sida mot bland andra sunnidominerade Saudiarabien. Det flödar av allt att döma både vapen och kombattanter över gränserna i en dödlig mix av intressen. Alldeles nyligen uppmärksammades t.ex. flygtransporter från Teheran (beskrevs som medicinsk utrustning) och att Saudi har både folk och vapen i landet är lika säkert som att de har motsatta intressen än Iran.

Rysslands inblandning handlar naturligtvis om mer än principer kring hur man ser på internationell inblandning. Relationen med Syrien går långt tillbaka i tiden och handlar om både geopolitiska och ekonomiska intressen – den ryska vapenhandeln med Syrien är omfattande och man har investerat tungt i infrastruktur och energi. Ryssland har dessutom, med sina egna energitillgångar, inte någon större anledning att hålla sig väl med det sunnitiska blocket och Moskva har egna problem med islamister i Kaukasus och Centralasien och vill inte skicka signaler om att uppror kan löna sig.

För Kreml är relationen med den syriska regimen viktig också med tanke på den strategiskt viktiga ryska marinbasen i Tartus – den enda basen i Medelhavet - vilken har renoverats och muddrats för större tillgänglighet sedan 2009. I dagarna har det också uppmärksammats att Svartahavsflottans tankfartyg Iman har anlöpt basen.

Om Iran och Ryssland är på syrisk jord är amerikanerna det också. Inte minst den pågående konflikten med Iran ger vid hand att enheter är på plats främst för underrättelseinhämtning och kontakt med grupperingar i oppositionen. Obama-administrationen säger fortsatt att en militär insats inte är aktuell, men intressena i konflikten är starka då den regionala maktbalansen ändras om regimen faller genom att Iran försvagas medan Turkiets och Israels roll i regionen förstärks.

Omvärlden tvekar att agera trots minst 8000 döda, 200 000 på flykt från sina hem och ytterligare 30 000 över minerade vägar till Jordanien, Libanon och Turkiet. Det finns en rad avgörande skillnader mellan Syrien och Libyen när det gäller utländsk intervention:

•I Libyen fanns en samlad opposition som var beredd att ta över landet efter regimens fall. I Syrien är oppositionen djupt splittrad och man kan inte samlas till en gemensam strategi efter ett eventuellt maktövertagande, vilket gör att risken är stor för efterföljande stridigheter som hotar hela regionens stabilitet – i synnerhet som en rad stater har egna intressen av att stödja olika grupperingar. Regimens ledning tillhör en muslimsk minoritet i landet, alawiter, som utgör drygt tio procent av Syriens 22 miljoner invånare. Den stora majoriteten är sunnimuslimer.

•Några av de största oppositionsgrupperna är Syrian National Council (SNC), som leder tankarna till National Transitional Council (NTC) som uppstod i Libyen. SNC säger sig vilja värna upprorets inledande icke-våldskaraktär, det domineras av sunnimuslimer och omfattar bland annat det Muslimska brödraskapet, gräsrotsaktivister och kurdiska grupper. Vid sidan av dem finns Free Syrian Army (FSA), vilket verkar vara en paraplyorganisation för civila som tagit till vapen samt militära grupperingar av olika slag. Och så har vi The National Co-ordination Committee (NCC).

•President Obama har sagt att det bara är en tidsfråga innan Assad-regimen faller och det är lätt att få bilden av ett inbördeskrig som böljar fram och tillbaka mellan ganska likvärdiga parter. Så är inte fallet. Free Syrian Army och andra grupper åstadkommer sporadiska attacker men de är lokala och utgör inget direkt hot mot centralmakten. Syriens krigsmakt är långt större, bättre utrustad och starkare än vad som var fallet i Libyen. Det finns också uppgifter om att det är mindre än hälften av syrierna som vill störta regimen, vilket skulle kunna innebära att uppåt 60 procent av befolkningen motsätter sig en intervention – i antal långt fler är hela Libyens befolkning. Det beror inte i första hand på stöd till den sittande regimen och motstånd mot reformer utan rädsla för att landet totalt faller samman i fraktioner och långvarig maktstrid om Assad störtas, samt att det riskerar utbryta storkrig i regionen och/eller att landet tas över av det Muslimska brödraskapet.

Den 23 februari utsågs FN:s förre generalsekreterare Kofi Annan till FN:s och Arabförbundets gemensamma sändebud för krisen i Syrien. Hans uppdrag är att bidra till att våldet och brotten mot de mänskliga rättigheterna upphör och främja en fredlig lösning. Det är naturligtvis bra. Det behövs en politisk förhandlingslösning mellan regimen i Damaskus och oppositionen och den kräver att alla parter backar från tidigare ståndpunkter. Den destabiliserande effekten i regionen är ett faktum om situationen förvärras ytterligare – men det gäller även om det skulle bli en militär intervention.

Svenska FN-förbundet anser att en internationell styrka bör förberedas i det fall Assad inte släpper in humanitära organisationer samt att även generalförsamlingen och regionala organisationer i det akuta läget ska kunna agera i väntan på ett säkerhetsrådsbeslut. Det är bland det mest aktivistiska som sagts i Sverige ännu så länge. Det är dessutom lätt att instämma i.

Men militär intervention behöver legitimitet genom stor internationell uppslutning och den når man inte utan att de inblandade ser möjlighet till framgång. Frågan är om det är ett argument som håller inför det lidande och dödande som pågår just nu, då framgången för de drabbade är att överleva från en dag till en annan?

Frågan man bör ställa sig är om en militär intervention skulle förvärra konflikten ytterligare, släppa fram hårdföra islamister till makten, sprida konflikten och orsaka fler civila offer, eller om gränsen för vad omvärlden står ut med är nådd och att de som lider nu inte kan anses betala priset för det lite längre perspektivet. Hur förklarar man för en befolkning att de ska offras eftersom vi inte vet om det blir värre om vi hjälper dem och att det världen hoppas på är ett uppror inom den syriska armén?

Det framstår som att gränsen är helt godtycklig för när måttet är rågat beroende på vilken konflikt, region, folk och land det handlar om. Säga vad man vill om ryssar och kineser, men de är i alla fall principfasta: Strunta andra länders interna angelägenheter. Bakom denna retorik döljer sig dock som sagt egna intressen och frågan är om skyldigheten att skydda ska avgöras av Ryssland och Kina även fortsättningsvis och filtreras genom hänsyn och intressen där människorna hamnar längst ner i prioritetsordning.

Om det mot förmodan går att enas om en resolution i FN:s säkerhetsråd står vice generalsekreterare Jan Eliasson inför sitt första stora test. Han har tidigare sagt att en militär insats i Syrien är nästan utesluten och eftersom hans uppdrag ses som en framgång för Sverige ska det mycket till innan den svenska regeringen gör en annan bedömning. Men det bör finnas en medelväg mellan storskalig militär intervention a la Irak och att bara prata.

Sverige och andra demokratier som menar allvar med Skyldigheten att skydda bör ta initiativet till att upprätta en humanitär zon i Syrien, med militära medel om så krävs. Ryssland och Kina kan inte tillåtas avgöra FN:s agerande och det är dags att låta generalförsamlingen ta över. I Sverige bör vi, inte minst med debatten inför Libyen som lärdom, börja tala om hur vi kan bidra till en internationell styrka i det fall dödandet fortsätter och de humanitära organisationerna vägras tillträde även fortsättningsvis. Sverige bör också inom ramen för EU föra upp diskussionen om hur Unionen kan agera mot Ryssland och Kina så länge de utövar sitt veto mot ett globalt vapenembargo och sanktioner mot Syrien. Varför inte sanktioner mot den som vägrar sanktioner? Den demokratiska världen kan agera.

Annika Nordgren Christensen (19 artiklar)

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/43925

28 kommentarer I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Annika Nordgren Christenson skriver: "President Bashar al-Assad menar att en politisk lösning är omöjlig så länge "beväpnade terroristgrupper" sår kaos i landet. Regimen hävdar att motståndet leds av sunnimuslimska al-Qaidainspirerade extremister som inte bara kommer att slå isär landet utan också ta livet av landets minoriteter om man tar makten". Menar? Det är ju så det ser ut i Syrien. Turkiet-Saudiarabien-Quatar (bakom dem USA) har sänt in sina legoknektar i Syrien för att krossa landet. Så som man gjorde med Libyen. Där vi ser resultatet idag. Ett blodigt kaos, ett förstört samhälle som nu splittras - östra Libyen med Benghasi bildar en egen stat. Sverige hjälpte NATO med flygspaning när landet bombades sönder. Nu skall vi enligt skribenten "hjälpa till" att intervenera i Syrien. Debattören skriver vidare: "I Sverige bör vi, inte minst med debatten inför Libyen som lärdom, börja tala om hur vi kan bidra till en internationell styrka i det fall dödandet fortsätter och de humanitära organisationerna vägras tillträde även fortsättningsvis."Hon menar således att det vi gjorde mot Libyen skall vi fortsätta med i "fallet Syrien". Vi bör dock vara några stycken som protesterar mot detta. Trots den massiva USA-propaganda kring Syrien som legat över Sverige. Där man intalat oss att det är "oppositionella" som kämpar mot en diktator i Syrien. De oppositionella består till större delen av inslussade legoknektar. Som betalas av nyss nämnda stater SAUDIARABIEN,TURKIET,QUATAR - efter USA:s godkännande. Och med all denna makt bakom sig kommer de att krossa Syrien och mörda al-Assad. Som de gjorde med Gaddafi. Sen kan Hillary Clinton åter med ett skratt citera Caesar och säga: "We came, we saw, he died." - USA har under lång tid haft Syrien på sin lista över "skurkstater" och jag tvivlar inte på att al-Assad besegras. Sedan är det Irans tur. Kanske läggs det angreppet upp på samma sätt som i Libyen och Syrien. Betalda "orosgrupper" verkar i landet och sedan när läget blir "instabilt" kommer attacken. I detta blodiga och smutsiga spel i USA:s intresse deltar FN. Som blivit en institution i USA:s tjänst. Och nu vill Annika Nordgren Christensen att Sverige på ett eller annat sätt agerar i samma anda. Med all propaganda (lögner) som svenska media öst över oss om Syrien kommer väl våra politiker att följa den linjen.
- En sådan skam.
Ger här länken till professor James Petras artikel (voltairenet) som på ett trovärdigt sätt informerar om "den blodiga vägen till Damaskus".
http://www.voltairenet.org/The-Bloody-Road-to-Damascus-The
Ulla Johansson

Permalänk | Anmäl #1 Ulla Johansson, 2012-03-20, 17:06

Möjligen borde artikelförfattaren fundera över om inte alla lögner om Libyen slagit igenom och folk blivit mer upplysta om de egentliga skälen till anfallskriget.
Man kanske också ser hur den "arabiska våren" kidnappats av konservativa islamister.
Vi tror inte längre på den propganda som öses över oss av gammalmedia

Permalänk | Anmäl #2 u_18000, 2012-03-20, 17:27

Annika Nordgren Christensen – ledamot av Kungliga Krigsvetenskapsakademin – skriver:”Det finns också uppgifter om att det är mindre än hälften av syrierna som vill störta regimen, vilket skulle kunna innebära att uppåt 60 procent av befolkningen motsätter sig en intervention – i antal långt fler är hela Libyens befolkning.”
Jag sitter inte i Kungliga Krigsvetenskapsakademin och det är kanske därför jag inte begriper vad det har med saken att göra att 60 procent av Syriens befolkning utgör en folksamling långt större än hela Libyens befolkning. Tills jag får reda på rationaliteten detta samband känner jag mig tvingad att betrakta hela Krigsvetenskapsakademin som en samling nollor. Kan någon vänlig själ befria mig från min tvångsföreställning?

Permalänk | Anmäl #3 Observator, 2012-03-20, 17:38

Permalänk | Anmäl #4 Observator, 2012-03-20, 17:47

Mycket bra skrivet #1 Ulla Johansson. Men skulden skall läggas där den hör hemma och en analys av vems intresse denna politik tjänar bäst är också på sin plats:

Det är riktigt att USA står bakom detta skådespel. Men bakom USA står Israel. Man kan inte i egentlig mening längre påstå att den politik som förs i mellanöstern är USAs egen. Snarare är det så att den förs genom USA av Israel. USA regering bildas numera inte utan godkännande från Israel, vilket blir extremt tydligt nu under valkampanjen för de republikanska kandidaterna.

De affärsmöjligheter som kommer vissa globala företag till dels genom "demokratiseringsoperationer" så som i Lybien gynnar inte USA som helhet även om dessa företag råkar ha sin hemvist i New York. Ur stabilitetssynpunkt finns det bara ett land som tjänar på denna "demokratioperation" (läs söndra och härska), och det är Israel.

/JTS

Permalänk | Anmäl #5 Jonas Eriksson, 2012-03-20, 17:55

Frågan vi bör ställa oss är graden av din cynism Annika Nordgren.

Som ledamot av riksdagens Försvarsutskott och Försvars beredning så VET du intervention aldrig handlar om att ”rädda civila”. Du VET att det alltid handlar om geopolitiska/ekonomiska intressen.

Ändå skriver du en sådan här artikel.
Dubbelmoral och cynism är bara förnamnet...

Permalänk | Anmäl #6 Lisen Andersson, 2012-03-20, 18:21

Jag förstår inte varför liberaler så gärna vill ta till vapen.
Närmast schizofrent tycker jag. Ni borde ha en kom ihåg lapp där det står att dödligt våld är motsatsen till frihet. Så ni inte glömmer det hela tiden.

Permalänk | Anmäl #7 Olof Lindberg, 2012-03-20, 18:35

Vilken jäkla skitartikel. Varför skall alltid uttalanden från Syrien skrivas med " " som att informationen uppenbarligen är falsk. Är detta Aftonbladet?
"I Libyen fanns en samlad opposition som var beredd att ta över landet efter regimens fall." Nej det fanns det inte. Det fanns ett antal exillibyer, nu amerikanska medborgare som var utsända för att ta över olje- och kapitalflöden." I Libyen har det inte blivit bättre på något sätt efter interventionen. Inte för att ledningen i Libyen eller Syrien är något att hurra för men de var inte dem som startade oroligheterna.
Om det inte vore för personer beväpnade och sponsrade av Nato verkande inne i Syrien (precis som i Libyen) skulle det i dagsläget inte finnas några döda i Syrien. Syrien har varit lugnt i många år tills man beslutade sig för att Syrien var nästa land att interventionera mot.
När är det dags att titta närmare på vems agenda det är som styr egentligen? Är den "arabiska våren" (för att använda författarens " " metodik) en slump, är det en Facebookrevolution i länder som knappt har Facebook eller är det en organiserad kampanj för att förändra världsordningen? You tell me, men det är den intressantaste frågan av allt just nu och det borde vara ett huvudämne på Newsmill i stället för osakliga, oseriösa analyser.

Permalänk | Anmäl #8 Johan Delorean, 2012-03-20, 19:19

Ryssland har redan intervenerat, så det finns nog inte plats för fler.

Permalänk | Anmäl #9 Robert Pettersson, 2012-03-20, 19:39

"Humanitär zon" låter som Libyen igen vilket det givetvis är så fort det startat så kommer det fullföljas till AL Qaida eller islamiska brödraskapet tar över ytterliggare en framgång för bombliberaler och andra krigsivrare, deras ursäkter ger jag inget för

Permalänk | Anmäl #10 Tor, 2012-03-20, 19:57

Att göra något för att man inte vet vad man ska göra är väl det dummaste man kan göra.

Permalänk | Anmäl #11 Anders Olsson, 2012-03-20, 20:04

Här är en väldigt intressant länk till ett strategidokument om den arabiska våren framtaget av RAND, organisationen som tar fram underlag för beslut och strategier för USA:s utrikes och försvarspolitik. Notera att den publicerades långt innan den arabiska våren startade:
http://m.rand.org/pubs/monographs/2007/RAND_MG574.pdf

Permalänk | Anmäl #12 Johan Delorean, 2012-03-20, 20:14

Läs fjärde stycket rad tre och du ser att den arabiska våren var förutspådd redan 2004

http://www.dnipogo.org/creveld/into_the_abyss.htm

Permalänk | Anmäl #13 Anders Olsson, 2012-03-20, 21:03

Jan Björklund var redan för nästan 10 år sedan redo att gå med i USA:s olagliga krig mot Irak, som förstörde landet, så en liten Syri-en- intervention är en baggis, efterskalv, för NM-liberalerna, och ANC. Det visar sig att ju större motståndet blir och problemen, desto mer falnar liberalernas stridslust: Irak, Afganistan, Libyen, och nu Syrien. " Den alltid avtagande offensiven pga av ökad friktion... Clausewitz.", sånt kan de på krigsvetenskapsakademien...)

Och så fungerar även USA, vars nu 100-åriga militanta imperialism (Spanien/Kuba/ Filippinerna,) är inne i sin slutfas. USA lever kvar i indiankrigen, från 16-1800talen, fast det nu flyttat västerut. (Nord-korea påminner om den sista indianstammen, som ännu ej pacifi-cerats, av USA, de sista" apacherna" (USA- indianerna anses vara av mongolisk härkomst) och placerats på the " Oklahoma-reserva-tion. " )

Permalänk | Anmäl #14 Patrik Matsson, 2012-03-20, 21:56

Bra artikel. Sämre nivå på kommentarerna. Blir väldigt förvånad över kommentarer om hur revolutionerna i arabvärlden måst ha planerats i förväg. Tråkigt att läsa att somliga tror sig veta att alla som kämpar inne i Syrien är legoknektar.

Som sagt, bra artikel, men jag tycker författaren landar lite fel efter att ha vridit och vänt på infallsvinklarna. Som det ser ut nu finns ingen möjlighet till humanitär korridor utan att starta ett regelrätt krig mot Syrien. Och närvaron av utländska trupper riskerar att samla en folklig opinion mot deras närvaro och ta udden av oppositionens vilja att avsätta president Assad.

Permalänk | Anmäl #15 Ingemar Hof, 2012-03-21, 07:48

Håller gärna med om att det är en välbalanserad och kunnig artikel som mötts av helt osakliga kommentarer. Annika redogör för skillnaderna mellan Libyen och Syrien, dödläget i FN och ansvaret att skydda civilbefolkningen. En del förståsigpåare har däremot svalt Assad-regimens propagande med hull och hår och hänger sig åt konspirationsteorier om utländsk inblandning. Alla som följt nyhetsflödet från området vet att oroligheterna i Syrien började med fredliga demonstrationer i Daraa, mot undagtagstillstånd och för mänskliga rättigheter. Demonstrationerna har sedan spritts till resten av landet. Om Syrien nu står på randen till inbördeskrig beror på att regimen har vägrat att gå med på några meningsfulla politiska reformer och istället försöker slå ner demonstrationerna med brutal vapenmakt. Det finns väl knappast något annat land i världen där en regim belägrar sina egna städer och urskiljningslöst bombarderar sin egen befolkning med tunga vapen.

Permalänk | Anmäl #16 Mose Apelblat, 2012-03-21, 08:11

Invasionen av Irak orsakade över en miljon döda, det få man tacka NATO och USA för, "medicinen" är värre än själva sjukdomen. Borde man inte intervenera i dessa länder som deltog i Irak och orsakade sådant folkmord? så ska man nu tillåta igen dessa länder att blanda in sig i andra länders inre angelägenheter igen?

Libyen en välfärdsstat ligger nu i ruiner och håller på att splittras. Vägen till Iran går genom Syrien och till tredje världskriget också med allvarliga konsekvenser, men USAs och Västs omättliga begär på naturtillgångar har inga gränser, kapitalismens kris kan endast räddas genom krig men denna gång har den nåt kulmen, Syrien och Iran kommer inte att foga sig och som tur Ryssland och Kina som betraktas som diktaturer och auktoritära länder kan komma att rädda oss från de fanatiska krafter i Väst som skapar kaos i dessa länder och sen erbjuder världen sin " humanitära" hjälp. NATO och sina allierade som krigshetsar och verkar vilja åter-kolonisera världen igen går fel väg, det är inte 1800-tal längre.

Folk är medvetna och vill inte ha främmande herrar i sina länder, de vill vara suveräna och inte vara invaderade av främmande makter.

Permalänk | Anmäl #17 Valenka B., 2012-03-21, 08:30

"Men hur kommer det sig då att vi lägger Homs som en i raden vid sidan av Srebrenica, och hur ska man tolka det faktum att viljan – från höger till vänster – vad gäller att genomföra 2011-års Libyeninsats vänds till tystnad när det gäller Syrien? I synnerhet eftersom Assad-regimen framstår som än mer grym och skoningslös än Gaddafi."

Svar ett: Syrien har ingen oja.
Svar två: När Assads regim faller så är det troligaste scenariot folkmord och en flyktingvåg och en ökad spänning mellan Shia-Sunni som riskerar att destabilisera hela mellanöstern. Miljoner människor riskerar att gå åt.
Svar tre: Libyen insatsen ledde till etniska rensningar på svarta afrikaner och i runda slängar 80 000 döda människor och det enda troliga scenariot är en diktatur som är långt hårdförare och otäckare än Gaddafi.

Sammanfattningsvis så är det nog bara det blodtörstiga och blodbesudlade svenska Journalistpartiet som vill ha ytterligare en intervention med islamister på marken och natobomber och natos attackhelikoptrar i luften? Till och med de kringliggande sunniregimerna bleknar inför den avgrund som öppnar sig i Syrien bortom Assad.

Ett tips, ägna din energi till att utvärdera Libyeninsatsen och vad som hände sedan, något det är skrämmande tyst om i svensk media (ok, hörde den lilla positiva spinnen på p1 igårmorse men amnestyrapporten har det varit knäpptyst om och övergreppen som skedde under själva kriget har det varit ännu tystare om). Här kan du som journalist verkligen göra nytta. Här kan du göra världen bättre. Och dessutom visa mod. Att hetsa fram ännu ett krig, har inte ni journalister nog med blod på era händer efter Libyen? Vill du verkligen ha mer? Är de inte röda nog?

Förstår du inte att "plikten att skydda" eller vad du kallar det är nonsens? Som skulle leda till världskrig om någon tog den på allvar? Varje regim i arabvärlden måste störtas, och många många fler. Och vad ska du göra när en ännu värre regim föds ur det kaos du skapat? Bomba den sönder och samman igen och igen tills du dödat alla människorna och endast en fridfull ödemark återstår? Det är den enda fred som "plikten att skydda" lär uppnå.

Permalänk | Anmäl #18 Martin A, 2012-03-21, 09:07

Stort Tack Martin A!

Den bästa analysen jag läst på länge.
Kan du inte skriva den artikel på NM?

Permalänk | Anmäl #19 Lisen Andersson, 2012-03-21, 09:29

#15 Ingemar Hof.

Påstående ett. Bra artikel sämre med kommentarerna. Sen säger du att vissa ger sig in i konspirationsteorier om utlänsk inblandning.

Det är bara det att författaren själv rabblar upp ett antal stater som är inblandade,

Vidare Rand är USAs enda riktigt kompetenta tankesmedja, kom med sin strategi 2007 och Martin van Creveld är världens mest kända och inflytelserika konfliktforskare kom med sin artikel om det stundande arabiska upproret 2004. Jag har mycket mera tillit till dessa två världsauktoriteter än jag har till dej och författaren.

Dessutom finns det helt själviska anledningar till att vi inte startar krig i Syrien. Oljestaternas produktionsvolym har legat stilla de senaste tio åren. Investeringar har gjorts för att minska spillet i processen men inget annat. Kampanjen i Libyen gjorde att vi var tvungan att använda upp en hel del av västvärldens oljereserver och vi har inte hunnit fylla på dom ännu. Dessutom kan vi lyssna på den här intervjuven med Jeff Rubin. Ungefär tre mintuter in i intervjuven påpekar han sambandet mellan oljepriser och lågkonjuktur. Vi kan mycet väl trigga en ytterligare recessionsrunda genom ett krig i Syrien och med dom stigande oljepriser som kan bli följden.Och oljepriser stiger på osäkerhet och inte på konkreta krigshandlingar.

http://www.youtube.com/watch?v=QhsMr49AKM8&list=PLBC1C7A4E7DF0BEDE&index...

För sanningen är att vi skulle kunna drabbas av en stor katastrof i en fördjupad kris. Både Europa och USA balanserar på randen just nu ifall dom ska klara sig eller inte. Att i det läget vilja starta ett nytt krig i regionen är helt enkelt otroligt dumt.

För övrigt var finns konsekvensen, för tre veckor sedan mässade författaren om vikten av att integrera Ryssland för vår framtida säkerhet, nu ska vi plötsligt rasera våra relationer genom att införa sanktioner. Det är faktiskt bättre att inte ha någon åsikt alls än att ha en som man ändrar på veckobasis.

Permalänk | Anmäl #20 Anders Olsson, 2012-03-21, 09:57

#20 Anders

Jag förstår inte riktigt vad du menar med dina artiklar. Att USA ligger bakom arabiska våren eller att man kunde förutse instabilitet? Det första är knas, det andra bra analys.

Sedan kan jag till del hålla med om oljan som orsak, kopplat till ekonomin. Men det finns fler variabler: USA:s nedskärningar i budgeten, Syriens starkare militär, Syriens mer komplexa befolkningssammansättning...

Det är skillnad mellan att säga att det finns utländsk inblandning (normalt v.g. inbördeskrig) och att mena att den utländska inblandningen ligger till skuld för våldsupptrappningen i Syrien. Det senare är nonsens. Men det finns utländska aktörer.

Permalänk | Anmäl #21 Ingemar Hof, 2012-03-21, 10:13

#21

Dokumentet är 200 sidor, det påstår inte att USA ligger bakom den arabiska våren , det innehåller en plan att utnyttja situationen. Det som kunde sägas omplanen var att det var ganska välkända västerlänska krav på demokrati och sanktioner, det enda nya för mej var iden att jobba sig utifrån och in. Geografiskt.

När det gäller punkt två och tre verkar vi vara överens. Bra för sinnesfriden , dåligt för debatten.

Permalänk | Anmäl #22 Anders Olsson, 2012-03-21, 10:33

"Sverige och andra demokratier som menar allvar med Skyldigheten att skydda bör ta initiativet till att upprätta en humanitär zon i Syrien, med militära medel om så krävs."

Skribenten anser således att vi bör frångå grundläggande FN-principer och göra Västvärlden som enda korrekta tolkare av FN-systemet och dess regler/normer.

"Ryssland och Kina kan inte tillåtas avgöra FN:s agerande och det är dags att låta generalförsamlingen ta över."

Återigen, systemet är uppbyggt av checks and balances. Jag lägger ingen personlig värdering i om Ryssland och Kina gör rätt eller fel, inte heller säger jag att det är rätt, fel eller för den sakens skull demokratiskt (om det nu ska anses vara mer korrekt än annat) med FN-system som ser ut som det gör.

Men faktum kvarstår. Ryssland och Kinas "filtrering", som skribenten uttrycker det, är inte mer rätt eller fel än att vi sätter våra normer över andras och menar att vi har mer rätt än någon annan.

"Varför inte sanktioner mot den som vägrar sanktioner? Den demokratiska världen kan agera."

Jag skulle vilja se skribenten ta konsekvenserna av ett embargo mot Kina och Ryssland, som kanske skulle leda till att dessa länder i sin tur svarar med samma medel. Om Kina får Asien att stänga ner exporten till EU får vi återgå till penna och papper.

Nej, skribentens världsbild är förenklad. Den långsamma fredsprocessen (eller vad man nu vill kalla det) är just långsam för att den är komplex. Folk dör och det är tragiskt, ingen ska behöva dö för byrokrati, men den är långsam för att fler kan dö som konsekvens om den inte får vara långsam. Det är åtminstone ett perspektiv.

Permalänk | Anmäl #23 Marco Loi, 2012-03-21, 22:25

#14 Nils Jansson
Jag har för mej att Saddam Hussein drog igång kriget med invationen av Kuweit, och sedan vägrade att följa fredsvillkåren.
Men du kanske hellre hade sett att Irak besegeade Kuweit?

Permalänk | Anmäl #24 Robert Pettersson, 2012-03-22, 02:28

Utan att på något sätt stämma in i foliehattsteorierna om utländska legosoldater och bakomliggande törst efter naturresurser, så anser jag det är klart att vi inte ska intervenera i Syrien.

Av det libyska exemplet framgår att det mycket väl kan sluta med att Assad-regimen ersätts av något betydligt värre om väst inte stannar kvar för att styra upp utvecklingen. Av det irakiska exemplet framgår att en sådan insats med all säkerhet kommer att uppfattas som nykolonialism och leda till blodiga försök att slänga ut väst, vilket tydligt kommer att drabba civila, inte minst från minoriteterna. Det finns troligtvis ingen uppsida alls av en intervention.

Tittar man på nedsidan så kommer det att kosta väst liv, pengar och försämrade relationer med resten av världen.

Skribenten förefaller mena väl, men är ute och cyklar på ett sätt som riskerar att orsaka enorm skada.

Permalänk | Anmäl #25 Johan Arve, 2012-03-22, 07:49

Libyen: man visste rätt snart att rebellerna till stor del bestod av al Qaeda, ändå fick de mängder av support från Väst.

Syrien: Obama har missat alla chanser där också. Sedan flera år har Obama stött det Muslimska Brödraskapet, ett led att hjälpa dem var att störta Mubarak, som utan att vara perfekt hade hållit Mellanöstern tämligen stabilt i 30 år jämfört med nu, när Egypten håller på att svälta ihjäl och inte har någon utländsk valuta kvar att handla den hälften av maten de inte kan producera själva. Om Syrien, från http://israelisverige.info/?p=11260 :
"I ett försök att förstå och blidka syriska oppositionella grupper, bjöd sekreterare Clinton dem till ett möte i Washington. De flesta av de inbjudna har dock kopplingar till Muslimska Brödraskapet. Inga inbjudningar gick till kurdiska ledare, Sunniliberaler, assyrier och kristna talesmän. Enligt olika rapporter har utrikesdepartementet gjort ett avtal med Turkiet och Muslimska Brödraskapets representanter att antingen dela makten med Assad för att stabilisera regeringen eller ersätta honom om arbetet misslyckas. En organisation, det syriska demokratirådet (SDC), en opposition bestående av olika etniska och religiösa organisationer, inklusive Alawis, arameiska kristna, druser och assyrier har tydligt - och inte av någon slump - utelämnats från inbjudningslistan ".

Permalänk | Anmäl #26 Ralph Haglund, fil.lic., 2012-03-22, 10:19

Självklart borde man agera!

den våldsamma minoritet som kastar landet i kaos och terror - som i väst kallas "oppositonen" - den borde man sätta in FN-trupp mot!

och inte fortsätta låtsas som om oppositionen är fredliga eller vill ha demokrati, när de i själva verket är DOM som torterar, dödar urskilningslöst och sen ropar på Nato när Syriska staten och syriska folket försvarar sig !

Permalänk | Anmäl #28 Dragan Maximovic, 2012-03-22, 12:50

Ralph,

Vad trovärdig du är, att du av någon skulle bry sig om muslimer eller araber....

Det har dött en hel del araber/muslimer i Palestina som du knappast gråter för. Ditt hyckleri går ingen på. Samma anledning som Israel inte uppmanar Assad att avgå och samma anledning Israel skyddade Mubarak.

Permalänk | Anmäl #30 u_21099, 2012-03-23, 18:35

Kommentarsfältet är stängt på denna artikel.