Därför är datalagringsdirektivet en väldigt dålig idé

Datalagringsdirektivet är en lag som ställer krav på att information från både fysiska samt juridiska personers kommunikation via tele- och datanäten sparas för att senare kunna spåra folk som har begått brott.  Det ställer stora krav på operatörerna samt väldigt stora krav på att informationen inte missbrukas. I FRA-lagen har vi sett att missbruk begåtts och att de flesta FRA-kramare mest stått och sagt ”oops”. Varför ska vi då acceptera ännu fler lagar som är emot vår integritet?

Den vanligaste myten vi datavetare brukar få spränga är vad vi sysslar med. Jag brukar förklara det lite enkelt med att de ska tänka på det där ICA-kortet man har i plånboken. Många brukar tro att det är till för du ska tjäna pengar genom att få rabatter. Det är helt fel. Det vi datavetare gör är att vi bygger upp system som behandlar all data som kommer in när du drar ICA-kortet efter du har handlat. På så sätt bygger vi upp ett informationssystem som vet exakt vem du är, vad du handlat samt när. På så sätt kan vi utvinna kunskaper av detta och t ex få informationen att klockan 16:00 säljer vi väldigt mycket choklad. Varför inte köra en kampanj mellan 16-17 på våra LCD-skärmar om att man nu kan köpa två chokladkakor och så spar du 5 kronor samt att ICA säljer mer choklad. Det handlar om att veta så pass mycket om kunden så att man kan göra kloka beslut.

Skillnaden mot datalagringsdirektivet och ICA-kortet är att du väljer att vara medlem i ICA-klubben. I datalagringsklubben blir alla medlemmar utan att ha något att säga till om. All din data sparas och du får inte veta varför eller till vad. Man har t ex inte ens lyckas få fram vilka brott som ska bekämpas med hjälp av denna lag utan det kan vara allt ifrån grov terrorism till ringa bötesbrott.

Ett vanligt argument från förespråkare till datalagringsdirektivet är att vi redan säljer vår data för gratisprodukter på internet. Det är förvisso sant. Tjänster som Google och Facebook är gratis just därför att företagen får så mycket information av oss som gör att de kan sälja exklusiva annonsplatser till väldigt specifika målgrupper. Prova t ex att byta yrkesroll från din nuvarande till lärare på Facebook så ska du snabbt se att snart ploppar det upp lite reklam från lärarförbundet.

Detta argument fäller dock sig själv. Google och Facebook väljer vi, mer eller mindre, att använda och det är ett avtal mellan dig och tjänsten. Du får posta festliga bilder till dina kompisar och så får företaget information om dig. När det kommer till datalagringsdirektivet finns inget sådant alternativt. Så fort du ringer, mailar eller skickar en fil lagras denna information ifall du skulle begå ett brott. Ja, du läste rätt. Du behöver inte ens vara misstänkt utan information ska lagras ifall du i framtiden skulle misstänkas för ett brott.

Internet och det digitala samhället står för stora förändringar just nu. Hela verksamheter flyttar ut på nätet och så även brottsligheten.  Men det betyder inte att alla som är verksamma på nätet är brottslingar. Precis som när lobbyorganisationer försöker lura i domstolar att om inte fildelningstjänster fanns skulle en person köpa 22 DVD-filmer per år (hur de kommit fram till denna siffra vill dom dock inte redovisa), är argumenten för datalagringsdirektiven lika vaga. Endast 0,002% (http://ec.europa.eu) av brotten som klaras upp där datalagringsdirektivet har infört . Vill vi att allt det vi gör på internet lagras för en sådan liten andel lösta brott?

Vi har tidigare sett hur politiker lyckats driva igenom FRA-lagen, men flera efterspel och avslöjanden har visat på att flera oskyldiga har kommit i kläm på grund av det. Var finns garantierna för att sådana här snedsteg inte görs igen?