Sverige måste bättre stå upp för mänskliga rättigheter

Över ett år har gått sedan de till synes outtröttliga regimkritiska protesterna inleddes i Syrien, och situationen blir allt värre. Regimens svar på protesterna började som hot och misshandel, för att sen övergå till rutinmässigt dödande. Det som sker i Syren idag kan närmast beskrivas som ett regelrätt och blodigt inbördeskrig. Källor i den syriska oppositionen uppger att så många som närmare 9000 personer kan ha dödats, och siffran stiger för var dag. Därtill har ytterligare flera tiotusentals blivit skadade eller fängslats av regimen. Många ur den ännu så länge fysiskt oskadda delen av befolkningen tvingas utstå en obeskrivlig misär och ett kolossalt lidande. Gömda i mörka källare och ruiner, med ont om förnödenheter, är rädsla, förtvivlan och ovisshet deras främsta sällskap.

Sverige skall spela en ansvarstagande roll på den internationella politiska arenan som ständig och engagerad motståndare till diktatur och förtryck. I varje läge bör Sverige stå upp för människors frihet, för demokratiska principer och för mänskliga rättigheter. Ska vi spela en sådan roll kan vi inte, i tysthet, bevittna den syriska regimens fasanfulla övergrepp på det egna folket. Vi måste aktivt ta ställning för störtandet av Assadregimen. Om vi lärt oss något av folkmordet i Rwanda, den etniska rensningen i forna Jugoslavien, och revolutionen i Libyen så borde det vara att vi i den demokratiska delen av världen måste agera. och inte avvakta den ”tysta diplomatin”. Sveriges ställningstaganden till situationen i Syrien har hittills varit synnerligen bleka. Stundtals har det svenska agerandet dessutom gagnat den syriska mördarregimen, som när vi i december 2011, ensamma, drev igenom en mildring av EU-sanktioner mot Syrien.

I sitt sista reportage innan hon dödades i en granatattack i staden Homs skrev den amerikanska journalisten och krigsreportern Marie Colvin om hur civilbefolkningen där vädjar till omvärlden om hjälp, och hur frågan på allas läppar är ”Varför har vi blivit övergivna av världen?”. När det syriska folkets mänskliga rättigheter utsätts för så grova kränkningar har vi i omvärlden ett ansvar för att hörsamma deras rop på hjälp. Det ansvaret försvinner inte bara för att FN misslyckas med att göra något åt saken. Det främsta målet för Sveriges agerande gentemot Syrien bör vara att minska det omedelbara och akuta lidandet, samt att se till att hjälpbehoven ombesörjs. Först när det infriats kan och skall vi agera för att bidra till regimens fall.

Till följd av det eskalerande våldet har många människor valt att försöka fly från Syrien, och många fler kommer att göra samma sak i framtiden. Den syriska militären försöker dock spärra av vägarna till landets gränser och hindra flyktingarna från att hitta en fristad. Här skulle Sverige, EU, och NATO tillsammans med Turkiet och Libanon kunna göra en insats för att skydda flyktingarna. Vi borde, gemensamt, stationera trupper vid den Syriska gränsen och ställa ultimatum på Assads regim om att ge flyktingar fri lejd till gränsen, med hot om att utländsk militär annars kan komma att ingripa direkt. Det internationella samfundet, där Sverige måste delta, kan säkerställa att flyktingar har möjlighet att ta sig över gränsen, och den syriska militären skulle inte ha något annat val än att retirera från sina gränsposteringar. Assad och hans lakejer har fullt upp med att försöka kväsa upproren i landet och vinna ett inbördeskrig. De kommer därför inte vilja riskera inblandning från utländsk militär. När flyktingarnas möjlighet att ta sig ut ur Syrien är säkrad bör delar av det svenska biståndet inriktas på att tillhandahålla katastrofhjälp åt flyktingläger dit syriska flyktingar tar sin tillflykt.

I flyktinglägren bör EU dessutom upprätta asylkontor, där de flyktingar som vill, erbjuds möjlighet att söka asyl i något EU-land utan att behöva göra den svåra, mödosamma och ofta farliga resan in i EU. Kontoret skulle dessutom kunna samordna asylsökningarna så att ansvaret för att ta emot flyktingar fördelas på ett rimligt sätt mellan EU-länderna. Sverige kan, bör och skall föregå med ett gott exempel, både i att hjälpa flyktingar ut ur Syrien och att se till att de kommer till Europa, företrädesvis Sverige, utan att stoppas av byråkrati och småsint främlingsfientlighet. Detta är vårt ansvar och vår självklara plikt, om vi på allvar säger oss stå upp för mänskliga rättigheter bortom våra egna gränser.

Joakim Holmertz (5 artiklar)
http://joakimholmertz.wordpress.com

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/43413

1 kommentarer I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Tycker ni verkligen att det är vår plikt att lägga oss i/ta på oss ansvar för andra länders inrikespolitiska angelägenheter? Hela er artikel stinker av naivism!

Permalänk | Anmäl #1 Andreas Olsson, 2012-02-29, 11:45

Kommentarsfältet är stängt på denna artikel.